Dagen då det hände lite saker var idag. I alla fall känns det så och vi har haft en verkligt bra dag. Vi började med frukost på hotellet (hör och häpna) och sedan travade vi ner i tunnelbanan för att påbörja dagens äventyr. Ja, jag sa att vi hade en bra dag och jag har väl förträngt hur förbannad jag var när vi upptäckte att de linjer vi hade nytta av var stängda över helgen. Så i stället för att åka två stationer direkt till vårt slutmål fick vi byta två gånger och åka 12 stationer i stället. För att göra irritationen ännu värre var både Victoria och Jubilee stängda när vi bytte vid Green Park för att ta just en av de två. Både Jimmy och Daniel rullade med ögonen och tyckte inte detta var så speciellt roligt de heller. Men vi tog oss fram…

Vårt mål denna lördag var loppmarknaden på Portobello Road. Ett mål vi delade med en massa andra människor, 99% turister såklart. Portobello Road kantas av en mängd butiker, mestadels antikviteter eller kuriosa och de flesta har ett stånd ute på gatan också när det är lördag. Andra syns bara pålördagarna och alla har en sak gemensamt: att lura på oss nåt vi inte tänkt oss. Jodå, jag köpte nåt jag också, likaså Daniel. Massor fanns det som vi alla ville ha, från silverprylar till klockor och diverse småprylar. Vi får komma tillbaka en annan lördag.

Efter vägen hittade vi tre pubar som vi besökte. En av dem, the Duke of Wellington syns i filmen Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant. Där passade vi på att äta lunch. Vi hittade aldrig den blå dörren bakom vilken Hugh Grants karaktär bodde, men nånstans har jag hört att den nu har en annan färg. Vet inte om det stämmer dock. Vi har i alla fall varit i området där filmen spelades in och det var ju lite skoj, faktiskt.

Pubar fanns det några även på vägen tillbaka och vi tog en vidare sväng runt Bayswater via Moscow Road för att få ytterligare pubar till projektet. Vi passerade mitt gamla hotell, Hyde Park West, som nu var en förfallen byggnad och därmed igenbommad. Kändes verkligen tråkigt, med tanke på att jag bodde där tio gånger under mina första upptäcktsresor till London mellan 1988 och 1994. Men vem vet, det kanske blir ett hotell där igen någon gång. Hade varit skoj om man varit rik och kunnat köpa det och gjort det till ett eget hotell. Drömma får man ju, som bekant.

Längs med Moscow Road ligger en grekisk kyrka och där var det ett bröllop som precis avklarats Vi tog lite bilder på de glada deltagarna och fick även med bruden och brudgummen. En vardagshändelse i London, en jättedag för dem och ganska skoj för oss som passerade. Bayswater, som ligger norr om Hyde Park, är ju egentligen ett turistområde och man kanske inte alltid tänker på att här även finns vanligt folk som lever sina liv oavsett hur många busslaster med turister som passerar genom åren.

Efter Bayswater var det dags att ta en sväng runt Kensington, eller snarare längs med Kensington Church Street. Här finns många pubar och vårt mål var the Churchill Arms, det som skall vara Londons bästa pub. Jag är ju inte så förtjust i den eftersom den alltid är ”knökad” till bristningsgränsen med folk och dessutom är det alltid nåt sportevenemng som visas på TV-skärmen och hysteriska människor som skriker och hoppar beroende på hur det går. Inte min typ av pub, med andra ord. Men Daniel har ju sagt att han ville dit så det var väl bäst han fick ta en titt och bilda sig en egen uppfattning.

Slutmålet för denna förmiddag/eftermiddag var puben Elephant & Castle (ej att förväxlas med köpcentret i Lambeth). Detta var en mycket mysigare pub jämfört med den förra och jag kan som sagt var inte förstå eller förlika mig med att den är vald till Londons Bästa… Nåja, nog om Churchill Arms, nu var det Elephant & Castle som gällde. Vi fick en varsin liten pint och kunde sitta i lugn och ro vid ett bord och dricka en liten stund och njuta av atmosfären. Här fanns en del lokala herrar som stod vid bardisken och diskuterade. Fick be dem flytta sig lite så att jag kunde skänka en slant till Royal British Legion och få en ny Poppy att sätta på jackan. Det är ju Remembrance Sunday i morgon… men vi skall hoppa över att se på Drottningen i år.

Från Kensington till Earl’s Court är det inte så himla långt och en tjugo minuter lång promenad var allt som behövdes för att vi skulle vara hemma på hotellet igen. Då hade vi passerat en gränd som var helt tillägnad min favoritbil, Jaguaren! Jösses vad det fanns att bli avundsjuk på där. Så nu vet vi vart vi ska gå när vi blir rika.

På hotellet byttes det om och rakades och ditten och datten (vi tog en öl till av de jag köpte i torsdags) och sedan var det dags att bege sig ner i tunneln igen för att åka till Wood Green och Alexandra Palace där vi skulle avnjuta Bonefire Night för första gången. Långt var det och trångt var det. Massor med människor vallfärdade uppenbarligen dit och det var ingen konst att hitta – bara att hänga med strömmen. Upp till Alexandra Palace gick den segaste backe vi varit med om och det var en enorm ansträngning som krävdes för att ta sig ända upp. Tack och lov att jag gått ner 12 kg.

Nåja, när väl fyrverkerierna kom igång fick vi se den mest fantastiska uppvisning i pyroteknik som jag upplevt live någon gång under mitt liv. Det var verkligen häftigt och det sprakade och small i närmare tjugo minuter. Krutröken låg tät över nejden och jag hade (tydligen) lyckats bränna av bortåt 140 bilder på det hela. Återstår att se om några går att använda också.

Hem gick det fort. Trångt som tusan var det på vägen till tunnelanan med folk som också lämnade parken efter att fyrverkeriet var slut. Men vi tog oss fram och kom in till stan igen strax innan nio. Det blev då ett besök på Pizza Hut vid Cambridge Circus. Inte fel att få lite mat i oss. Vi avslutade kvällen med en kort pubrunda. Först till the Porcupine precis bredvid Leicester Squares tunnelbanestation och sedan till the Blackbird hemma vid Earl’s Court.

Detta var slutet på den mest aktiva dagen hittills. I morgon vill Daniel gå på Imperial War Museum och det ska han väl få göra.