Ja, ska ni vänta till slutet kanske… innan ni får reda på hur del två av ”Den försvunna Kepsen; en thriller i flera delar” slutar… Hm, tror faktiskt att ni får göra det och läsa om dagens äventyr först.

Vi vaknade. Spännande läsning, eller hur? Nej, ärligt talat hade jag nog inte somnat, men OM jag somnat så nog jävlar hade jag vaknat. Rökdetektorn i vårt rum drog igång vid midnatt med ett BLAUUUUUUU-ÅNGGGGG i femton sekunder innan det tystnade. Daniel, som satt med laptopen i knät och dolade medan jag sakta försjönk i sömn, mer eller mindre hoppade upp och tände ljuset för att se vad det var som hände. En ganska fantastisk övning av honom, med tanke på hur stel och öm och ledbruten han blir på att resa till London med mig :). Jag minns att jag undrade vad som stod på, men sen gav sig larmet. Inget mer hördes heller av det, även om jag nästan väntade på nästa omgång. Vilka som vaknade av det vet vi inte heller och inte varför det plötsligt drog igång. Jag vet dock, att mors larm kan göra så om det är riktigt, förbaskat hett väder och det har ju inte varit svalt här i London. Ingen rök utan eld sägs det, men jag tror inte att Daniel skrev på laptopen så att den började ryka heller. Mystiskt. Skulle pratat med portiern om det i morse, men det glömde/hann jag inte med.

Nå, nästa gång jag vaknade var det morgon och solen sken som vanligt utanför. Det var med andra ord en bra dag att dra till Kew, dels eftersom det är söndag och söndagar behöver slås ihjäl på nåt sätt och dels för att vädret är en faktor om man skall dit. Så vi packade våra fotoprylar (jag i min nya, fina väska) och drog iväg. Man kan resa dit väldigt enkelt om man bor där vi gör och det är bara en handfull stationer på District Line (grön) mellan Hammersmith och Kew Gardens. Dessutom köpte jag flerzonerskort när vi kom så att vi skulle slippa köpa en dyr enkelresa för två bara för att ta oss dit (även om det nog hade gått med en tur o retur såklart, inte billigt det heller i jämförelse med veckokort).

Vi kom fram lagom till öppning halv tio och började med en fika vid Victoria Gate. Inga skinkmackor fanns att tillgå, så jag tog en slät kopp medan Daniel festade på rökt lax från Skottland (jag får halsbränna av lax, annars så!). Sedan gick vi till Palmhuset. Efter en kort stund hörde vi lite tumult och det visade sig att det var en tropisk ödla som givit sig ut på promenad bland folk. Stackarn fattade väl inte bättre :). En stund efter det lämnade Daniel mig i sticket. ”Jag står inte ut här inne! Jag sätter mig därute…” Sket väl jag i om sanningen skall fram, för det fanns mycket intressant att fotografera där inne och jag behövde väl inte sällskap för att göra det. Det var väl visserligen förståeligt att han gick ut för det var nästan trettio grader där inne med en luftfuktighet som en blöt svamp (tropisk regnskog är sådan). Kameran klarade sig i alla fall och eftersom nya, moderna kameror är gjorda för tuffa förhållanden så fortsatte jag att plåta vackra blomster och gröna blad. Hibiscusar fanns i olika färger om inte annat och de gillar jag mycket.

Daniel fick vänta nästan femtio minuter innan jag kom ut igen och sedan ytterligare en stund medan jag tog ett varv utanför också, innan vi travade bort till Orangeriet för lite förfriskningar. Vi hade inget vatten med oss, dumt nog, men det fanns ju att köpa litervis…

Efter vattenpausen började vi trava. Daniel sa visserligen att han skulle ta Gray Levett på orden och ta det lilla tåget runt, men han gjorde aldrig det. Han travade efter mig i alla fall. Hans val, inte mitt 🙂 Vårt travande tog oss runt i alla fall halva parken och förbi mängder med träd, buskar och blommor. Dock kände jag att det inte var lika blommigt som det var när vi var här i maj förra året. En känsla som förstärktes när vi efter matpausen gjorde en sista runda och gick in i det Tempererade Glashuset. Här fanns inte alls lika mycket som stod i blom som jag hoppats på och det var nästan lite besvikelse i det besöket. Jaja, vi fick se en väldig massa i alla fall och vi hade trevligt. Kom halv tio och åkte hem vid kvart i sex. Det ni!

Daniel följde inte med hem (nu kommer fortsättningen som några av er väntar på), utan han lämpade över det mesta i kameraväg på mig och bytte till Piccadilly Line (mörkblå) och åkte in till stan för att se om hans keps fanns på Gerrard’s Corner. Jag å andra sidan travade raskt hem till hotellet (det är ungefär 1075 m från Hammersmith Broadway till nr 31 Shepherd’s Bush Road kunde jag konstatera) för att passa på att fräscha upp mig och raka mig och ta en paus, så att när Daniel kom tillbaka kunde göra det samma innan vi gick ut och tog en öl.

Han kom tillbaka ungefär en timme efter mig vilket var vad jag räknat med och nu har han LOVAT att skaffa senilsnören. Kepsen fanns med andra ord på krogen (hade nog haft skitkul där i natt) och nu har han den i sin ägo igen. Ska se när vi kommer hem sedan om den är med eller inte, men jag har varnat honom att om han tappar bort den en gång till får han inte följa med igen!

Så nu skall vi gå upp till Shepherd’s Bush Green och besöka nån av pubarna som enligt vad jag hört skall ligga där. Sedan blir det KFC med hem på rummet och en flaska vin till det. Jag får med andra ord återkomma om slutet på aftonen.

<<< to be continued >>>

Vi gick till nån slags pub på hörnet av Shepherd’s Bush Green, som hette the Defectors Weld. Där var det kvällsmusik med discjockey och det gick väl an. Själva puben var väl inte mycket att hänga i granen som pub, men den fick duga för tillfället. Det enda vi var ute efter var att få en pint, den enda pinten för dagen för övrigt (en flasköl till maten i Kew på em var enda andra drickat). Det var inte mycket folk där, men så är det söndag också. Efteråt gick vi bort till KFC och köpte en hink kycklingdelar att ta med till rummet och äta tillsammans med vår flaska Matheus. På KFC hittade vi även Captain America, Wolverine och Zorro (ja jag skulle tagit en bild så hade ni kanske trott mig…). Även (super)hjältar behöver uppenbarligen äta.

På rummet korkade jag upp vinet (och skar mig på kniven såklart, dvs den som sitter på multiverktyget Kyparens bäste vän). Inte så att blodet skvätte, men tillräckligt för att vara irriterande. Nu spelade inte det nån roll för uppe på knogen skulle jag ändå inte få salt från maten (tog ett plåster i alla fall). Nu är maten slut och jag med. Daniel verkar inte piggare han, men man vet aldrig. Nu här han har kepsen tillbaka kanske han sitter uppe och leker med datorn tills gryningen. I och för sig är det gryning tidigt så han lär få några timmar att sova innan det är dags att hitta på något skoj att göra. Vi var inte överens om vad vi skulle göra i morgon så vi får väl se vem som tar kommandot och vad det blir för något. Ni som läser detta får hålla er till tåls tills nästa del av bloggen avslöjar vad som hände.

Nu ska jag borsta gaddarna. NATTI!