Ont. Japp. Ont. Det är inte ölen som kommer att döda mig, det är milen man vandrar för att få den. Ont.

Daniel har också ont. Halta Lottas krog har möjlighet att rekrytera om det är så att de är intresserade. Men vad då, det är London och det är sånt man får tåla om man åker hit. Hade visserligen tränat hårt inför resan med minst tre 7,5 kilometers promenader per vecka… i några månader. Jaja. Ska väl fortsätta gå därhemma bara jag får mindre ONT.

Ja för alla er som sitter som klistrade för att få reda på hur det gått med Daniel och hans förbaskade keps kommer här en uppdatering: Den är kvar i Daniels ägo och jag kan se den härifrån när jag sitter och skriver.

Daniel själv ligger som en pascha på sängen och har lovat att halvera sig själv till nästa gång. Den som lever får se… eller hur det nu är med den saken (fan ta Jeremy Clarkson!).

Dagen började i sol som vanligt och vi valde att ta det lite lugnare idag (läs JAG gjorde) och det blev därmed lite försent att hinna ner och ta frukost på hotellet. Så vi drog till Paddington så att Daniel fick shoppa lös lite (han har ju längtat hela veckan efter detta) och där finns även en trevlig pub som heter Den galne Biskopen och Björnen. Där åt vi en brakfrukost som var värre än den på Garfunkle’s, men kostade i alla fall £5 mindre. Dit ska vi gå fler gånger om vi hamnar i London igen. Nu påminner mig han i sängen intill att jag ska komma ihåg tösen från igår… så jag får backa till igår.’

I Greenwich, när vi letade efter en av pubarna (den som tydligen var gay, suck) så sprang vi på en söt, blond liten flicka som undrade om hon kunde hjälpa oss. Det vill säga: Är ni vilse eller? Det tog flera sekunder innan jag insåg att hon frågat oss på SVENSKA och det gick så långt att jag nästan sa, ”Yes, please, we are looking for a pub on this street…” Hon bodde säkert i Greenwich och arbetade eller studerade. Eftersom jag och Daniel (i regel) talar svenska inbördes så hörde hon väl att vi hade språket gemensamt… Det var en överraskning dock må jag säga och – som sagt – jag fattade först inte att det var svenska hon talade. Så var det med det! Nu tillbaka till idag.

Frukosten var som sagt enorm och den gjorde att vi stod oss nästan hela dagen innan vi blev hungriga igen.

Innan dess gjorde vi en shoppingrunda igen, i trakterna kring Oxford Street och Tottenham Court Road. Bland annat var vi in på HMV och botaniserade bland filmer och CD-skivor (jag köpte lite skivor, men inga filmer). Det jag egentligen ville ha fanns inte, men jag fann en del annat. Vi var också i fotobutikerna och letade åt min, vad blir det… hm… Styvfar! Men inte fan går det att hitta ett objektiv i London som matchar namn och beskrivning. Kanske är det för nytt, eller så är det som Daniel sa att det finns under olika namn över världen. Jag har i alla fall gett upp hoppet om att hitta ett, bara så att ni vet.

Pubar då? Jo, vi hittade ett par medan vi letade objektiv. Är lättare att finna pubar än grejer till Canon (byta till Nikon, Lennart? Haha) Nej då, Canon och Nikon är väl de bästa märkena som finns och det är mer en fråga vilken man köper första gången och sedan håller man sig till det. Men som en ren reflektion utan att väga det ena märket mot det andra, så har jag inte hört talas om en butik lik den Gray Levett driver som specialiserar sig mot Canon. Det vill säga  ett fantastisk butik med fantastisk service som alla i världen känner till och som (helst) ligger i London 🙂

Hittade mig en MP3-spelare också när jag ändå var igång. Inget fel på den jag har förutom kapaciteten på 2GB och jag har en mobil som har 32GB och som spelar utmärkt musik. Dock vill jag ha lite ”var sak på sin plats och var sak till sitt ändamål” så det blev en ny, separat spelare (Sony Walkman, åter tillbaka till favoriten).

Vi beslöt oss för att gå tillbaka till hotellet så att Daniel fick dumpa av sina inköp (jag med såklart) och därefter kunde vi dra vidare ut på haltande äventyr. Det blev Brompton Cemtetary, en av de sju kyrkogårdar som byggdes runtom i London för att kunna ta hand om det större antal avlidna per år. Av dem är exempelvis Highgate Cemetary en och Brompton en annan. Mer eller mindre kända personer ligger begravda på dessa sju kyrkogårdar (på Highgate är det Karl Marx) och den jag ville besöka idag var Emeline Pankhurst. Ni får själva slå upp henne om ni inte känner till henne.

Det var inga svårigheter att hitta hennes grav för den fanns utmärkt på översiktskartan direkt när man klev innanför grinden. Dessutom låg den mer eller mindre precis innanför grinden. Vi gick ett varv fram och åter också, bara för att titta lite på de gamla (mestadels) gravarna och läsa lite på inskriptionerna. Det var en del ”sir bla bla bla” och många militärer från menig till general som fått sista vilan här. Nånstans skall man ju få det, menar jag, oavsett namn, rang eller annat.

Medan vi ändå var i området passade vi på att besöka de tre pubar jag skrivit upp på listan och som låg i en triangel bortanför kyrkogården, Prince of Wales (Edward VII), Lillie Langtry (hans älskarinna) och the Atlas (ingen koppling till de tidigare). Det var en trevlig liten runda, även om värken började ge sig till känna på allvar nu. Ett mindre helvete att gå på höger fot. Men efter ”en i andra foten, eller benet, eller nåt” så kunde vi halta vidare till tunnelbanan och avsluta uppdraget för dagen, nämligen att besöka de fyra pubar jag skrivit ner som låg i Marylebone.

Så vi hoppade på tunneln vid West Brompton och tog oss vidare fram till Baker Street. Sherlock Holmes hade inte tid med oss och dr. Watson var ute och spelade bridge, så det enda vi kunde göra var att börja leta. Den första puben (och även de andra) ligger i ett område som inte är alltför långt från Svenska Ambassaden på Montague Place. Detta till trots hörde vi inte svenska talas nånstans (utom av oss själva), så vi får anta att ambassadpersonalen har en egen pub. Bikupan var den första och den var sådär, vidare till the Barley Mow som var riktigt trevlig. Nu hade dock en annan faktor smugit sig in i leken: Regn. Ja, tro det om ni vill men vi fick regn på oss helt plötsligt. Nu är ingen av oss så söta att vi smälter, men ändå. Det är inte kul att dricka öl när man är genomdränkt. Blöt skall man bli från insidan och inte från andra hållet ;). Men det gav sig faktiskt och förekom endast som enstaka droppar när vi begav oss till tredje puben, the Tudor Rose som var en överraskning.

Här fanns allt som var typisk för en engelsk pub: öl och hundar. Två hundar var det till och med, en liten och en stor och de hade jätteskojjigt! Bushundar av första klass var de och tydligen var den ena hunden tillhörande pubens ägare, så då var ju allt i sin ordning. Men vi drack ur och gick vidare till den sista puben. Förlåt, haltade… The Gunmakers var precis som det låter, en pub tillägnad vapen och dess tillverkare. På väggarna hängde kulor och annat som hör till detta, men ingenstans såg jag ett gevär eller liknande. Däremot fanns mycket bilder på Winston Churchill, så vi får väl anta att han hade en relation på ett eller annat sätt till denna pub.

Nu åkte vi hemåt igen och tog vägen via KFC för ett kvällsmål. Vi hade ätit i Brompton på Prince of Wales på eftermiddagen, men ingen kvällsmat. Frukosten höll oss ohungriga länge kan jag säga.

Så nu har Daniel ankrat, fylld av mat och dryck och jag ska väl ta och dricka upp det sista av J.P. Cheneten (rosé) och borsta tänderna och krypa ner. I morgon har vi sista heldagen här för denna gång och det enda jag kan säga om det är att det inte blev nåt av att resa till Oxford. Men det tog mig drygt 20 år att ta mig till Portsmouth som ni vet och jag är säker på att Oxford finns kvar till en annan gång.

Vi hörs i möra!