Kära läsare. Det har blivit dags att sammanfatta och avsluta denna resa. Har äntligen fått komma hem och pussa katterna igen. Även om London är skoj är det faktiskt skönt att vara hemma. Nemi ligger bredvid mig och spinner och Lilly är två meter bort och ligger och kikar på mig genom halvslutna ögon. Det märktes att det var populärt att jag kom hem till dem. Hem kom vi, som sagt, men det gick ta mig tusa snabbara att ta sig ut till Heathrow och flyga till Arlanda än det tog med tåget från Stockholm och hem. Ändå var det X2000. Sent redan i starten och SJ har väl aldrig varit riktigt bra att hålla tider, så man förväntar sig kanske inte det heller. Visst, BA hade en försening när vi skulle åka för att blixten slagit ner i det plan det skulle använda så de fick byta ut det. Femton minuter sena bara… och de talade om att de skulle bli en kvart sena och det stämde på pricken. Sedan att det var åska och elände vid Heathrow som gjorde att man fick skjuta lite på flighten så att det värsta skulle vara över är en annan sak. De kunde fortfarande ge en tid när vi skulle åka och när vi skulle vara framme (vilket stämde även det pricis). SJ börjar med att flytta fem minuter, sedan fem minuter till, sedan tio… osv. Sen byter de spår mitt i allt och orsakar kaos bland resenärerna. Kundservice kan de inte stava till. Men skit samma, jag är hemma och katterna är glada.

Igår gick ni upp för att göra det sista med packandet och sedan gå till Cafe Rogue för att äta en stadigare frukost än vad hotellet erbjuder. Egentligen hade jag velat ha en sådan frukost vi fick på Mad Bishop and Bear och hade vi planerat lite hade säkert det gått också. Vi skulle ju resa långt och länge och nästa ordentliga måltid skulle inte bli förrän hemma hos Moder Kerstin. Så jag fick mig en sista tallrik bacon och ägg och korv och rostat bröd (Daniel skulle vara lite fin i kanten och ha FRANSK frukost, haha, så det fick han väl). Sen var det bara att checka ut från hotellet efter våra nio nätter och påbörja en sista promenad till Hammersmith. Som vanligt var det grön gubbe vid Brook Green, vilket sannerligen gör skäl för namnet green då vi bara haft röd gubbe 4 gånger på alla resorna till den delen av London. Regnet fick för sig att falla under vår promenad, men det var inte så farligt utan vi kom fram relativt torra ändå. Biljett fick jag köpa i luckan för den automatiska biljettmaskinen kunde inte ge mig en enkelbiljett till zon sex (idiotiskt, fyy TFL!). Sen kom rätt tåg in på stationen precis som vi kom ner på perrongen. Det finns två varianter till Heathrow, antingen terminal 4 och sedan 123, eller 123 och 5. Då vi skulle till fem passade 123 och 5 väldigt bra för då slapp vi byta i Hatton Cross.

Incheckningen gick som på räls. Så smidig var den att jag inte ens kom ihåg att kolla att jag plockat ur det jag ville ha med i fickan ur resväskan… så jag fick inte med mig nån musik att lyssna på under flygningen. Det gick det med. Passkontrollen viftades vi mer eller mindre igenom och så var det bara säkerhetskontrollen kvar. Vi hamnade (naturligtvis) hos den Galne Mannen. Först lyssnade jag inte riktigt på hans mässande om att ta ur fickor och lägga allt i en back på rullbandet osv, men när det blev Daniels tur (han var ett par personer framför mig) så började jag lyssna lite. Det visade sig att han pratade på och pratade på och lade in små kommentarer som (troligen) bara jag och Daniel uppfattade (och framför allt uppskattade). Max två i stöten fick man vara där framme och när Daniel gick dit kom det ytterligare ett par och ställde sig bredvid. Mannen tittade på dem och han tittade på Daniel och sedan på dem igen…”Well well… two i company, three is a crowd!” Vräker han ur sig och Daniel har svårt att inte gapskratta. De båda andra fattade ingenting. Mannen fortsatte i den stilen med olika kommetarer om allt möjglit och när det blev min tur körde han en ramsa om att vi fick vara beredda på att ta av tröjor, skor, byxor…. underkläder…. får ni behålla…. osv. Så jag tittade honom i ögonen och sa: ”You DO like your job, don’t you?” Svaret kom rappt: ”I like my job VERY much!” och ett leende som visade att han uppskattade att jag uppskattade att han lekte pajas på ett sätt som få fattade. Antagligen lyssnade de inte på honom, för de hade hört den typen av genomgång tidigare i andra säkerhetskontroller… så de bara gjorde sitt mekaniskt. Kan ju säga att de gick miste om dagens garv på grund av det.

DAGENS LÄRDOM: Lyssna på folk, det kan löna sig!

I taxfreen hade jag inte mycket att hämta denna gång, men Daniel plockade väl pliktskyldigast lite gin och pimms. Vi hade tänkt oss en stilla Gin & Tonic i baren innan ombordstigning men se det gick inte det. ”Vi har ingen gin just nu för vi har promotion av Stolichnaya så ni kan få det (i alla möjliga former)” Vi tackade nej… eller jag gjorde och då tog inte Daniel nåt heller.

Planet kom och gick på utsatt tid och det var ett stort plan med sju säten i rad; 2 + 3 + 2 och vi hade valt två fåtöljer på höger sida i planet där vi satt riktigt bra. Som vanligt trevlig, 97% brittisk, besättning och kapten och vi fick våra mackor med valfri dryck en kort stund efter vi lättat från marken. Jag valde kaffe, även om jag vet att det finns gott om annat att välja på som är starkare, men kaffe och smörgås är gott så det fick bli det. De sålde taxfree även på planet såklart så jag köpte med en ask godis till Kerstin eftersom hon var så snäll och stod med kvällsmat och sängplats åt oss när vi väl kom fram. Tror Daniel köpte nåt också, faktiskt. Första gången vi handlar på planet, men det funkade lika bra som på marken.

På Arlanda blev det stopp i maskin när vi skulle vänta på bagaget. Först kom väskor och lite fler väskor. Inte våra, vilket i regel är ovanligt för vi brukar få våra redan på första varvet. Sen stängde de luckan och inga mer väskor kom. Jaha tänkte vi, vad fan nu då? Massa folk stod vid bandet och såg likadana ut. Daniel gick och frågade till slut (utan att egentligen få svar), men då öppnade de luckan igen och fortsatte skeppa ut väskor. Då kom även våra och vi kunde konstatera att allt var som det skulle. Då var det bara att ta bussen till Cityterminalen och vidare befordran till Moder Kerstin. Stod en buss inne så det var bara att lasta på och hoppa in (jag kom ihåg att plocka ur mp3-spelaren den här gången). Vi var framme på terminalen strax efter sju och när vi fått våra väskor gick vi in för att deponera de båda stora resväskorna över natt så vi slapp släpa dem till Åkersberga, så som vi gjorde i vintras våra puckon. Då, när vi lastade in det som skulle vara kvar, kom Daniel på: Ryggsäcken med datorn och diverse annat i! Kvar i bussen. Så han rusade upp igen, men det var försent. De kollar inte bussarna tydligen, bara byter chaufförer och kör igen, så den var på väg till Arlanda med Daniels ryggsäck. På den positiva sidan kan jag nämna att han hade kepsen på sig!

Ja vi kunde ju inte vänta där i två timmar på att bussen skulle komma tillbaka så Daniel gjorde upp att han skulle hämta den föjande dag innan vi hoppade ombord på tåget hem. Kerstin ville ha oss till sig snarast nu, så hon bad oss ta en taxi ut som hon skulle betala. Snäll är hon denna kvinna, det kan ingen säga annat. Vi gjorde så, dock inte en gul som vi borde tagit, utan en vanlig med den mest underliga förare vi stött på. Körde konstigt gjorde han och klarade inte av att läsa GPSen ordentlig så han fick backa lite på ett ställe och han använde blinkers när det bara var kurvor och inga avtagsvägar etc. Men fram kom vi och det var väl det som var poängen.

Kerstin bjöd inte bara på taxi och mat, hon bjöd på vin också. Tror hon och jag pimplade i oss det mesta av det som fanns själva (Daniel hade ont i halsen och tackade nej efter ett par glas). Maten var en supergod fisk- och skaldjurssoppa (som var mer gryta än soppa för det var MYCKET mat i den). Åt så mycket jag orkade kan jag säga. Bröd fick vi till och goda kex och vin – om jag missade säga det. Mer vin. Så med tanke på att klockan blev ett, midnatt engelsk tid och att jag vaknade nio, åtta engelsk tid (precis som hela resan) är det konstigt att jag var så pigg som jag var. Jag var inte ens törstig eller tung i roten. Frukosten lät inte vänta på sig och jag fick min första kopp svenskt kaffe på en och en halv vecka (GOTT). Vi gjorde oss ingen brådska eftersom tåget hem gick 14.14, men så småningom bar det av ner till stationen för att ta pendeltåget till Östra Station för byte till tunnelbana till Cityterminalen och den försvunna ryggsäcken.

Jag kan göra det enkelt och kort. Den fanns där och det var det. Inga problem, utom att hon påstod att det var två personer som gjorde anspråk på samma väska. Vi kunde ju enkelt bevisa att den var Daniels så det vart inget mer med det heller. Sen gick vi till tåget och resten kunde ni läsa redan i inledningen av detta inlägg.

I backspegeln kan jag konstatera att vi hade åtta hela dagar i London, mer tid än vi (eller jag) någonsin haft. Kanske hade vi för gott om tid för att bara driva omkring, eftersom vi inte fick med det vi hade planerat. Eller så bara blev det så. Håller med Daniel att vi borde varit till Museum of London och kollat fotoutställninge, den hade jag glömt av helt, men man kan inte göra allt. Vi får väl se om och när det bär iväg igen… november hoppas jag, men vet ju inte säkert förrän det drar ihop sig. Nu har jag drygt 1000 bilder att sortera, 40 nya pubar att lägga ut på hemsidan och lite smått och gott att uppdatera. Kommer lägga ett gäng bilder i galleriet också (som ni kommer åt genom huvudsidan www.londoninfo.se) och jag kommer göra ett inlägg här när de finns ute. Nu ska jag slappa! Har gjort mig förtjänt av det tycker jag.

Tack alla som läst och kommenterat (eller bara läst). Det är roligt att veta att man har en läsarskara där ute.

Vi hörs igen!