Låt mig börja med några kommentarer på kommentarerna från gårdagens inlägg.

Japp lilla Mor, jag älskar barn, speciellt när de kommer i grupper om 25-50 och hörs 100 meter bort, dränker ut fågelsången och skrämmer de djur man försöker titta på när man är på Zoo 🙂 Kan förvisso inte tro att varken du, Kerstin eller Emeli skulle tycka att det är så himla skoj heller. Men å andra sidan har jag aldrig gillat barn speciellt mycket och det står jag för. Däremot har du rätt där med han som börjar på ”L” för jag antar att du menar Lennart :-D.

Så är det med det och det blir inte lättare för mig allteftersom åren går heller. Men Loke gillar mig, det vet jag och speciellt kakorna jag bakar som han kan trycka in i ansiktet på sig och sedan smula ner hela vardagsrummet med. Finns ingen anledning jag hellre tar fram dammsugaren är efter ett sådant besök.

Idag har vi försökt göra det vi sagt, det vill säga ”något varje dag”. Jag planerade lite i lönndom och tog med mig Daniel till Green Park Station där vi skulle ta en busstur med buss C2. Vi stod där vid hållplatsen och väntade och väntade. Sedan väntade vi lite till. En kärr… tant som stod där tröttnade och gick och visade med all önskvärd tydlighet vad hon tyckte om TFL just i detta ögonblick (Transport For London). Men vi är vikingar och av hårdare material än äldre damer av tvivelaktigt brittiskt ursprung och väntade ytterligare lite till. När det kom 4… just det FYRA bussar nr 14 i följd började man undra, men Daniel är en smart fan han. Han frågade chauffören i den första (vi visste inte då att tre ytterligare skulle följa några minuter senare) om vad som händer och sker med linje C2. Vi fick då veta att det var en helsikes trafikstockning längs med Piccadilly och att det hade tagit honom en halvtimme att färdas från Hyde Park Corner… en tripp som inte borde ta mer än max 10 minuter i vanliga fall.

Så vi insåg att förr eller senare så kommer C2:an och resten av dem också. Mycket riktigt var C2 bussen direkt efter de efterföljande 3 st Nr 14 och vi kunde faktiskt gå ombord OCH gå en trappa upp (YAY!!!) och sitta längst fram på övervåningen och ha världens bästa utsikt under hela resan. Det går inte av för hackor och jag kan rekommendera alla och en var att ge sjutton i att ta tunnelbanan hela tiden. Det finns bussar också och då ser man en del som man gärna missar annars och framför allt så inser man att avstånden i London inte är så ohemula som man skulle kunna tro. Tag bussen för bövelen, Eliza och passa på att hämta mina tofflor.

Ändstationen för linje C2 är Parliament Hill Fields och det är väl ingen människa som vet vart det ligger och varför i hela fridens dagar jag släpade med stackars Daniel dit. Men det fanns en anledning som heter Swains Lane som börjar precis bortom ändhållplatsen. Denna leder, via en lååång uppförsbacke, till Highgate Cemetary, en av Londons sju magnifika kyrkogårdar som instiftades under 1800-talet för att råda bot på gravbristen i det ständigt växande London. Jag har varit där två gånger tidigare, en gång ensam och en gång tillsammans med Jimmy. Nu, tredje gången, fick Daniel chansen också så nu kan han inte säga ”Ja jag får ju aldrig följa med” när jag talar om denna kyrkogård och dess boende.

Den mest kända av alla dessa är naturligt vis Karl. Folk kommer ofta hit endast för att hälsa på honom och eventuellt gå ett varv för att ”titta på resten”. Så var det för mig första gången också, men jag har träffat andra här som jag gärna återser, bland annat Ralph och Douglas. Nå, Karl har ett efternamn och ni vet redan vem jag menar såklart, alltså Karl Marx. Hans svulstiga gravmonument har en grotesk byst ovanpå och på stenen står texten ”Workers of all lands, unite”. Nåja, vi hälsade på honom som sig bör, men vi lade nog tyngdpunkten lite mer på de andra.

Först och främst finns här bröderna Foyle som grundade Foyle’s bokhandel på Charing Cross Road och det är lite mer intressant än Marx. Gustav Mahlers dotter Anna ligger även hon här på Highgate och för mig som är musikintresserad smäller det lite högre än Kalle det också. Författaren till Liftarens Guide till Galaxen, Douglas Adams har en stor skål vid sin gravsten och denna är fyllt med pennor. Folk lämnar dem där i stället för blommor och nu har han en av mina pennor hos sig också. Japp, vad gör man inte för folk. Slutligen ville jag hälsa på Ralph, Sir Ralph Richardson, skådespelaren vars sista film var Greystoke, Legenden om Tarzan där han spelade den åldrade Lord Greystoke, Tarzans fader. Filmens eftertexter dedicerar filmen till hans minne.

Här ligger också Corin Redgrave, en annan skådespelare, som vi kanske mest kommer ihåg från Fyra Bröllop och en Begravning i vilken han gifte sig med amerikanska Carrie, som egentligen borde ha gift sig med Charles (Hugh Grant). Jag har ju haft äran av att se Corin Redgraves syster Vanessa på scenen i november 2011 i pjäsen Driving Miss Daisy.

Det om detta, som Daniel säger. Vi åkte inte direkt tillbaka till stan utan tog en liten pubrunda också för att fylla på med pubar i området. Hittills har det varit en enda, men nu är det tre totalt. Innan vi tog tunnelbanan mot Leicester Square började det droppa lite. Inte så att Daniel märkte det, men jag tyckte mig känna en droppe eller två på armarna. Dessa droppar var mer uttalade när vi dök upp på Leicester Square, men ändå inte såpass att det var ett rejält regn. Mest irriterande fuktighet som omgav oss. Inne på puben Bear and Staff fanns det fukt av annat slag och den tog vi tillsammans med dagens lunch (nej vi har en egen klocka för lunch och nu var hon tre).

Efter en mycket smaklig måltid efter vilket vi tog en varsin kaffe spatserade vi vidare mot Piccadilly Circus och Waterstones bokhandel. Syftet var att finna en ny kartbok över London att ta med hem, men precis som på Foyle’s kammade vi noll. Vad sjutton är det med boklådorna i London? Jag borde ju kunna köpa mig en ny vägatlas tycker jag ju… Nå, vi gick på puben i stället. Tre Kronor passande nog och den ligger alldeles bakom bokhandeln. Där satt vi en hel timme och konsumerade på denna tid hela en halv pint. Otroligt och näst intill skamligt må jag säga. Så vi vandrade vidare till tunnelbanestationen och reste till Baker Street där vi tog en halv pint till på en pub där.

Det fortsatte att strila lite lätt ner, men vi struntade i detta och promenerade Baker Street hela vägen ner till Oxford Street. Vi stannade på en enda pub, Three Tuns (inte Crowns denna gång) där vi tog en halv pint cider. Sedan åkte vi hem och köpte kvällsmat på Kentucky Fried Chicken och tog med hem på rummet tillsammans med en flaska vitt vin av modell Casillero del Diablo.

Så nu har vi ätit och druckit och är redo att sova så att vi orkar med fredagen. Vi har ju en date med Tracey i morgon och vi vill ju visa oss från vår bästa sida – hur fn det nu skall gå till. Har vi ens en sådan att visa oss från? Tiden får utvisa och Tracey får väl bedöma om vi duger som sällskap eller om hon dumpar oss. Vi ska få träffa hennes bror också och vi hoppas att han är lika trevlig. Annars får Daniel tillåtelse att dumpa honom på lämpligt ställe 🙂 Intrycket Tracey gav mig av honom härom sist var lite vacklande, men jag ger alla en chans att göra ett personligt första intryck. Jag lyssnar aldrig på andra i det fallet. Skulle jag däremot hålla med efteråt är det en annan sak. Intressant skall det bli dock, men det finns bara en Tracey, så hur trevlig hennes bror än är kommer han inte upp i syrrans klass i alla fall, haha.

Redovisning av allt detta följer i morgon natt. Ses då