Fortsättningen på allt…

Vi hejdade en droska precis utanför hotellet och chauffören komplimerade oss för våra kostymer. Så pass gillande han dem att han prutade lite med sig själv när han släppte av oss utanför Traceys hus. Mycket trevlig ung man var det och han skulle egentligen fått dricks, men nu ville han pruta.

Vi blev insläppta av Grant i full mundering som Gåtan från Batman Forever, mycket pifft får vi väl lov att säga. Det var inte mycket som var sig likt på Newmarket Way får vi lov att tillstå. Allt från golv till tak var insvept i dekorationer och vi kände inte igen oss. Tracey själv hade spökat ut sig med vacker klänning och ett tredje öga i pannan och var såå glad att vi kom.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av denna fest, men min fantasi räckte uppenbarligen inte till. Tracey hade tydligen ägnat större delen än tre, fyra veckor till att förbereda allt och varken jag eller Daniel kan nog göra det rättvisa i text. Tog en hel del, men inte massor, bilder. Svårt att fånga stämningen med blixt och det var ganska mörkt och bara svagt upplyst. Två stora tält hade byggts upp i trädgården och uteplatsen var övertäckt av en presenning. Allt utsmyckat med dödskallar, ben, fladdermöss och annat stämningsfullt. Vilket jobb!

Sedan var det inte lite gäster heller. Om jag förstod henne rätt så hade hon bjudit in 110 personer till detta. 110. Betrakta siffran. Vi kände 3. Visserligen lärde vi känna ytterligare tre… eller fyra, men lite lätt ”oj jaha”, infann sig nästan omgående. Att spendera tid med Grant, Tracey eller Gino var inte direkt att tänka sig, men av de tre var det Gino, The Drunk Monk, som vi pratade mest med.

Daniel hitta en dam som hade liknade kostym som honom (där var en ung gosse också som var helt i svart, men mer Skugga än Döden). Vampyrer gick det tre på ett dussin, haha. Nej, men nog var vi i majoritet, tillsammans med alla zombies.

Mat fick vi. Det var helstekt gris. Japp, en HEL, gris som sakta grillats sedan 11 på förmiddagen. Ett par herrar, en ung och en äldre, stod för detta och det var bara att förse sig och vara glad. Sitta kunde man, även om Daniel missade stolen i mörkret.

Vi hade glömt vårt medhavda dricka på hotellet, men Tracey hade ordnat ale åt oss som ingen annan fick röra. Så vi var nog nyktrast där utom de som körde. Vi drog oss hemåt vid ett, halv två och fick en god natts sömn och stor frukost. Så nu får vi se vad söndagen har åt oss när vi kommer tillbaka in till London.