Idag var det födelsedag igen och detta blir tredje gången i följd som jag firar den i London. Det har väl blivit lite av en tradition. Första året gjorde vi bryggerituren på Fuller’s och där fick jag en flaska Årgångsöl av guiden i födelsedagspresent, förra året stod jag och såg/väntade på Drottningen vid Cenotaphen och fick fina bilder. I år skulle vi börja dagen med ett besök på Towern och se på den nya utställningen, Henry VIII, Dressed to Kill.
Mycket kan man säga, men jag tycker nog att det var tur att jag och Jimmy gick in gratis som medlemmar, för detta var nog mitt sämsta besök på Her Majesty’s Tower of London. Taskigt väder till att börja med, kallt och rått. Visserligen passande för en fästning med den histora som Towern har, men ändå. Poliskvinnan som kollade väskorna hade inte tillstymmelse till leende vilket inte kändes välkomnande. Hon hade väl vaknat på fel sida Themsen eller nåt. Kunde kosta på sig ”Thank you! Have a nice day…” åtminstone. Men inte då.
På Towern var enda behållningen att ta en titt på Kronjuvelerna igen (andra gången på deras nya ställe och femte gången totalt, tror jag). Utställningen om Henrik VIII var inte alls lika spännande som jag förväntat mig och dessutom hade man nu fotoförbud i hela White Tower, vilket det ALDRIG varit tidigare. Hur kul var det när man nu äntligen har en ordentlig kamera att ta lite kanonbilder med (bokstavligen när man kommer till källaren). Inte ens Daniel var nöjd med detta besök. Bara Jimmy. Men han verkar nöjd med allt, bara han får vara i London. Jo, det var en sak till som var bra förutom Jewelhouse. Jag träffade och fick ta en bild av Moira Cameron och hennes leende kompenserade för tio sura polismänniskor OCH för solen. Moira Cameron? Jösses vänner, det är den första och hittills enda kvinnliga Yeoman Wardern på över tusen år. För att få bli Warder måste man tjäna minst 22 år i uniform och dessutom gjort detta så bra at man erhållit två specifika förtjänstmedaljer. Först då kan man ens drömma om att söka en tjänst i Towern. Så jag säger bara det, Moira Cameron, vilken imponerande kvinna!
Men men, vi skippade övriga delar av Towern efter att gått igenom shoppen också – utan att köpa nåt och nästa anhalt på födelsedagsprogrammet var lunch på favoritstället, Citte of Yorke på Chancery Lane (eller om det är Holborn…). Problemet där var att vi inte fick ett bås att sitta i som vi alltid gör och sen… jag var inte hungrig ju! Det var ju en miss, även om chilin var lika eldig som vanligt och ölen lika svalkande. Jag orkade helt enkelt inte äta upp. Suck, kan födelsedagen bli sämre eller vad är det fråga om?
Vi vandrade vidare och fyllde igen några luckor i pubregistret. Passade även på att kolla vad det egentligen kostar att ta tåget till Stansted i stället för bussen, men £19 per person var lite mycket för att skippa den redan betalda bussbiljetten även om vi inte tänker åka mer med Terravision.
Frampå eftermiddagen var det dags att gå till Covent Garden och ta födelsedagskaffe på ett café. Något jag aldrig gjort tidigare. Ja, varit på café alltså, om man bortser från Starbucks och Nero där vi tagit frukost. Jag har aldrig gått på café och tagit en fika med nåt gott till, så som man ofta menar när man säger att man ska gå ut och ta en fika. Vi hade sett en Patisserie Valeria (eller nåt liknande) i korsningen Henrietta Streed/Bedford Street och det var dit vi styrde stegen. Vi hade sett det när vi var till Transportmuséet för att försöka hitta en plansch åt mig som inte fanns…
Här var allt okej dock. Kaffet var gott och svart. Schwarzwaldtårtan var inte den som vi är vana vid här hemma, men det var lika fullt jättegod. Så nu började födelsedagsfirande arta sig en smula. Daniel var generös och stod för notan och det rasade in två födelsedags-sms medan vi satt där och njöt. Till och med Daniel verkade nöjd med tillvaron, vilket han verkligen var värd (viktigare att mina vänner har skoj än att jag har det även om det är rätt bra om jag också har kul). Nå, födelsedagsfika i London har nu fått en referenspunkt och om det blir av att vi är här i november 2010 så vet vi vart vi kan gå.
Nu var det dags att åka till hotellet och fixa till sig lite inför kvällen. Ja, jag ville göra det i alla fall eftersom jag tagit med lite finare kläder denna gång för att kunna byta till om vi skulle gå på lokal på födelsedagen. De andra passade också på att byta lite och förrådet i Daniels kylskåp minskade med två (Chiswick Bitter och Honey Dew). Det var trevlig att sitta på mitt och Jimmys trånga rum och ta ett par öl medan vi förberedde oss för kvällen. Det som återstod var själva födelsedagsmiddagen som skulle ske på Bella Italia och så lite pubar, såklart. Hade planerat att plocka några på listan i området Fitzrovia.
Först av allt, dock, drog vi till Paddington Station dår vi förutom björnen Paddington, hittade lite accessoirer att handla. Eller ja, JAG gjorde tack vare min käre vän Jimmy som sa ”Är inte det där nåt sånt du letar efter? Gå ner och kolla innan vi tar en öl så de inte stänger:” Och ja, det var nåt i den stilen jag letade efter, även om det inte var exakt. Jag köpte mig en scarf och två flugor i siden (knytflugor såklart, inga färdiga grejer här inte nu när knytgrejer börjar bli modernt igen). Scarfen lär väl få mig att se ut som Noël Coward eller nåt (smällar man får ta) och flugorna kommer passa utmärkt till julfesten och till Oscar 2010. Lär ju inte hinna tillbaka till London innan Oscar, annars hade jag nog gärna köpt en svart också (nu blev det en röd och en silver).
Pub var det ja… The Mad Bishop & Bear låg inne i stationshuset och var en enorm Fullerspub. Här fanns allt man kunde önska sig i form av dryck eller mat eller snacks. Det fanns till och med tavlor för resenärer att se när tågen kom och gick så att de kunde sitta i lugn och ro och vänta. Även om man inte väntar på tåget kan jag rekommendera att gå hit. Det var trevligt, helt enkelt och som vanligt lyckades jag träffa en farbror i baren som ville prata lite. Sånt är alltid kul. Denna gången var det golf som var på tapeten och att han faktiskt sett Nick Faldo spela (och förlora till Greg Norman) en gång i tiden. Förra gången var det film, Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (och den farbrorn blev lite imponerad av att jag var biogramaskinist, hehe). Men det var härom kvällen det, i en annan del av stan.
När vi lämnade den galne biskopen och hans björn (Paddington, faktiskt), så styrde vi stegen till St. Martin’s Lane och Bella Italia, det som en gång i tiden hette ”Prima Pasta” och var ett av mina favorithak. Jimmy har förälskat sig i detta ställe också och har hela veckan sett fram emot att vi ska gå hit. Men… vad fan? Fullt? Det har det faktiskt aldrig varit mitt i veckan förut, men idag skulle det ta upp till tjugo minuter att få ett bord. Så vi bestämde oss för att strunta i det och gå på ”Spaghetti House” en bit längre ner på gatan i stället. Jag hade kollat matsedeln där när vi gick förbi och konstaterat att de hade Penne all’Ametriciana, något jag alltid beställde på Prima Pasta, men som inte finns på Bella Italia.
Så det blev en annan restaurang och från och med nu kommer vi att gå hit. Det var fan i mig den bästa kvällen den här i övrigt smått miserabla resan! Vilken service! Vilken stämning! Vilken mat! Ghaa vad mätt man blev av detta och vad gott det var!! Det var fem (FEM = 5) personer som servade vårt bord under kvällen. Menyer bars in och beställning togs upp, vinflaska hämtades, avsmakades och serverades, mat in, rester ut… det gick som på räls. Vi fick en liten skål med blandade oliver i olja som tilltugg medan vi väntade på förrätten och jag som inte är förtjust i oliver sa att jag tar väl en för formens skull – men detta var långt från vad jag är van vid när det gäller oliver. Dessa gick ju att äta!
Ack ja… Minestrone till förrätt och Penne till huvudrätt… ingen efterrätt – det fanns inte plats. En flaska Grillo slank ner utan problem och vinkyparen såg uppskattande ut när jag valde just den (tur att jag visste vad det var jag beställde eftersom vi druckit det tidigare). Ni vi rullade ut därifrån, passade jag på att tala om för dem hur mycket vi uppskattat besöket och att detta var bästa måltiden den här resan. ”Resa? Vart är ni ifrån då?” undrade vinkyparen. ”Sverige…” ”Jaha?? Men ska du inte vara blond då?” ”Jo,” svarade jag… ”men jag är i förklädnad!” Detta resulterade i ett gott skratt kan jag säga och jag är glad över att jag fann mig. Det är en sån där sak som man kommer på en stund senare, ni vet, jag skulle sagt SÅ såklart.. Visserligen är jag blond på pappret, men mörkblond så jag motsvarar väl inte den förväntade blondheten som tydligen förknippas med oss svenskar.
Vi gick vidare. Jag ville desperat ha en pint eller en halv med Director’s Bitter. Den var slut på Captain’s Cabin när vi var där igår, men det skulle gå att få i kväll. Men jag ville ju till Fitzrovia också… Så vi sket i alltsammans och gick på en helt annan pub, nämligen the Lamb & Flag på Rose Street eftersom jag visste att de i alla fall hade Best Bitter (Courage). Döm om min förvåning och glädje när jag såg att de för dagen INTE hade Best utan – Director’s. Så vi behövde aldrig tillbaka till Captain’s… det gick bra att stanna här en stund. Men det var så ini hvte varmt där inne så jag fick gå och ställa mig på utsidan. Ölen svalkade lite dock och jag säger bara det; den är fantastiskt god denna Courage Director’s Bitter. Tur att Young’s & Wells köpt upp Courage och tagit över tillverkningen, annars skulle det gått i graven med bryggeriet.
Ja så slutade födelsedagsfirande på topp i alla fall… Vi hamnade hemma på rummet så småningom och drack ur den sista ölen jag förvarat i Daniels kylskåp, en London Porter och sedan var födelsedagen slut. I morgon ska vi styra kosan hemåt igen och kanske är det lika bra det.