Ja då var man plötsligt och oväntat (nej egentligen inte) i London igen. Jag är väl medveten om att jag inte uppdaterat bloggen inför denna resa och att jag mer eller mindre undertryckt att jag ens ska hit, men jag hävdar envist att jag åberopar femte tillägget till den amerikanska konstitutionen. Japp. I plead the fifth.

Nå, nu är vi här, både jag och Daniel men det var ta mig f** på håret. Han hittade inte sitt pass per igår kväll. Just det, med bara timmar kvar till tåget skulle gå till Stockholm så hittar karln inte passet. När klockan var 18 igår frågade jag hur det gick och svaret var  att ” det går åt år he****e, men du får gärna komma hit och hjälpa mig att leta”. Så jag åkte dit och efter fem minuter hittade han passet i en jacka han ”redan letat igenom tre gånger”. Ja, så kan det gå. Allt löste sig i alla fall och vi kunde så småningom tillbringa aftonen hemma hos mig över en varsinn pizza och sedan även en varsinn god Fuller’s Brewmaster Special Brew Limited bla bla bla. God var den i alla fall.

Morgonen grydde och halv sju ringde klockan hos mig (Daniel sov på soffan). Inte för att jag vet om jag sovit nåt alls, men det var ju helt klart dags att vakna till. Katterna tyckte nog att jag var allmänt dum, men det fick de ta. Dusch, kaffebryggning, baguettfixande (att ha på tåget) och allmän påklädning var väl vad som följde och nånstans mitt i allting kom även Daniel till sans och visade sig. Vi fikade och åt en varsinn, eller två, kakor och sedan var det dags att gå till tåget. Katterna blev vederbörligt ompussade och sedan lämnade jag dem i ”pappa Jimmys” och ”farbror Claes” vård. De har nog lättare att överleva att vi inte ses på ett tag än vad jag har.

Tåget avgick 8.22 prick och vi sjönk ner i de nedsuttna och fruktansvärt slitna stolar som SJ ställde till vårt förfogande. Till råga på allt hade de tappat en vagn på vägen, vilket är imponerande eftersom de startade i Karlstad. Gud vet hur det gick till (Anders??), men vår vagn fanns i alla fall. Sova, lyssna på musik, ta de där baguetterna, sova lite till och lyssna på mer musik. Ungefär så gick resan till Stockholm C och det gick så bra så. Där bytte vi till Flygbussen som tog oss ut till Arlanda utan alltför mycket mankemang.

På flygplatsen var det nästan alldeles lagom för check-in, eller bagageinlämning i alla fall. Checka in gjorde jag från jobbet igår (tack Lennart Leverström). Inget problem alls med väskor och annat och vi kom igenom säkerhetskontrollen utan så mycket som ett litet piiiiip. Vi installerade oss på Roberts Café (eller vad det nu hette) och fick kaffe, whisky och nåt tjafs att tugga på. Prislappen ska vi inte ens tala om. Fy för svenska flygplatser och deras prissättning.

Efter detta kom det som skulle bli mest intressant, nämligen att flyga med British Airways. Jag kan säga redan nu att jag kommer aldrig någonsin om jag så får betalt att välja att flyga Ryanair igen. Knappt SAS. Från och med idag är det BA som gäller och det var en helt underbar flygning på alla sätt och vis. Skit i turbulens. Skit i motvind och andra förseningar (blev totalt 16 min efter schemat). Inget flygbolag har varit så fantastikst trevligt att flyga med sedan Air Europe, som tyvärr gick i konkurs nångång på 90-talet. British Airways is it. Rule Britannia! God save the Queen. Yes! We love you. Och, får jag väl säga, vi älskar speciellt Sue och Kerry, våra flygvärdinnor i bakre delen av kabinen. Utan dem hade det varit en slätstruken affär. Mer sånt! Har ni sett en flygvärdinna dansa i mittgången för att få ointrresserade flygresenärers uppmärksamhet? Nej, just det. Välj British Airways ni med (och nej, det är ingen betald annons).

Framme på Heathrow terminal 5 hade allt sin gilla gång. Passkontroll, väskhämtning och tull. Inget förtjänar nån speciell uppmärksamhet. Vi tog tunnelbanan vidare till Hammersmith, men blev uppehållna på linjen pga av att en passagerare blivit sjuk vid Hyde Park Corner och därmed orsakat att alla tåg därefter blev ungefär en kvart sena. Men det är sådant som händer och vi tyckte väl inte att det var så himla besvärligt heller. Vi kom ju dit vi skulle och hade inga problem att hinna till hotellet och checka in heller.

Hotellet var lite speciellt faktiskt, precis som sist. Vi hade bokat på Euro Hotel, men fick bo på Hotel Balkan, tio meter intill. Samma ägare och samma pris och ett utmärkt rum. Vi kan inte klaga alls. Det fanns till och med ett bord med två stolar där jag just nu sitter och dricker kaffe och skriver i denna  blogg (Daniel har druckit thé och ser ut att ha somnat). Vi dumpade våra väskor och gick upp till Shepherd’s Bush-stationen för vidarebefordran till Oxford Street och puben Argyll Arms där vi intog kvällsmat. Gott var det för vi var hungriga. Törstiga var vi också för det gick två pints per man innan vi hade ätit klart. Sedan ägnade vi resten av aftonen till att prata skit och dricka ytterligare två pints innan vi åkte tillbaka till hotellet där jag som sagt nu sitter och skriver ner det som hänt.

Nu ska jag svepa sista kaffe och sedan är det SÄNGEN som gäller. I morgon har vi massor vi ska hinna med att göra. Återkommer i morgon afton med en rapport om vad som tilldragit sig i den stora staden London. Kram på er alla och sov gott!

P:S Jag har en väldigt liten dator att skriva på så stavfel och annat beror mer på DET än på de pints jag druckit. Faktiskt! D:S