Ja då var denna resa till ände och jag har fått komma hem till katterna igen. Nemi sitter här intill och spinner så man skulle tro att hon lättar från marken snart. Lilly gick och lade sig nånstans när godiset var slut. Kanske dags att summera hur det varit och hur sista dagen utspelade sig.

Vi började med att packa klart så att vi var redo att åka ut till flygplatsen direkt efter utchecken vid elva. Planet skulle gå vid 14.15 så det var inte mycket tid att göra nåt på. Så vi tog en sväng i området kring Shepherd’s Bush Road och hitade en Café Rouge där vi beställde in en fullständig engelsk frukost. Vi kände att vi behövde nåt stadigt att resa på, eftersom dagen inte skulle ta slut förrän sent på kvällen och inte ens då var vi helt hemma. Efter detta gjorde vi en sista lov och kontrollerade att vi inte hade glömt nåt (fast jag tror jag tappade ett hänglås på golvet, eller om det hamnade i sängen). Sedan var det dags att checka ut från hotellet och traska ner till Hammersmith och ta tunnelbanan ut till Heathrow. Eftersom vi skulle till Terminal 5, såg vi till att vi inte skulle behöva byta utefter vägen, utan kunde få ett tåg som gick direkt dit. Så började vår hemresa.

Det tar ungefär 30 minuter från Hammersmith ut till Heathrows femte terminal och när man är framme där är det bara tt ta hissen upp till incheckningshallen. Checka in hade jag gjort igår via Internet så det enda vi behövde göra var att skriva ut våra boardingkort. Det fanns speciella terminaler där för det. Intill dessa stod Royal British Legion och samlade in pengar som brukligt är i början av november, men vi hade redan skaffat fem poppies av dem under veckan, så vi lät dem stå där. Dumt nog, som det skulle visa sig, i alla fall för en av oss. Säkerhetskontrollen var seg. Folk gör inte som de ska utan det tar tid, tid och mer tid innan de fått av sig allt som kan pipa, lagt rätt saker i väskorna och i lådorna till genomlysningsapparaten. Men vi kom igenom till sist och kunde nu konstatera att vi hade god tid på oss inna det var dags att flyga hem. Så det fick bli taxfreebutiken en vända.

Vi hittade väl en och annan pinal att köpa med hem, men det mest intressanta var vad som hände mig när jag fick se en man med en poppy i metall på rockslaget. En sådan där pin ni vet, med fäste på baksidan och som Daniel letat efter i hela London. Jag gick fram och frågade honom vart den kom ifrån (han jobbade i taxfreen för övrigt). Jo, den hade han fått genom att donera till Royal British Legion som stod utanför. Men man måste ge åtminstone £2 för en sådan, annars så blir det en i papper så som de allra flesta har på sig. Aha, sa jag, det var ju synd, nåt att tänka på till nästa gång. ”Jo, men du kan få min så kan jag skaffa en ny, för du kan ju inte gå ut, men det kan jag.” Så tog han promt av sig sin pin och gav den till mig. ”Men jösses då måste jag ju ge dig några pund så du kan skaffa en ny”, tyckte jag. ”Javisst, det kan du väl,” sa han. ”Jag garanterar att jag lägger det i deras bössa.” På det viset fick jag till Daniels stora förtret en sån där pin. I nån form av rättvisans namn borde jag kanske gett den till Daniel, men jag ville faktiskt också ha en. Så det så! 🙂

Innan planet gick fick vi en stund i baren också, där vi intog en sista Gin & Tonic medan vi väntade på vilken Gate vi skulle bli hänvisade till. Det visade sig bli alldeles i närheten, så vi kunde ta det lite lugnt. Jag hade redan sett på incheckningssidan att det var ett stort flygplan, men när jag checkade in fanns det inte många upptagna stolar. Så jag räknade med att det skulle vara ganska lugnt vid gaten. Så var det också och planet, som tog uppåt 270 passagerare, var inte ens halvfullt. Jag och Daniel fick sitta för oss själva i bakre delen (vilket gjorde att vi också fick gå ombord först). Varje rad hade två säten till höger och till vänster och tre säten i mitten. Med andra ord var det inte en, utan två mittgångar för personalen att dra sina vagnar genom när det blev dags för den biten. BA bjöd ju som sagt på både smörgås, kaffe/thé/dricka med mera och även starkare drycker. Så på det hela taget var det en god affär att välja British Airways.

Vi kom iväg i tid och landade exakt på utsatt tid på Arlanda. Eftersom planet bara var halvfullt gick det ganska snabbt att gå av, även om det inte spelar någon större roll eftersom det är passkontroll, man ska hämta bagaget och man ska igenom tullen. Allt funkade i alla fall och vi fick våra väskor skapligt tidigt. Nu skulle vi bara ta oss in till stan också, för vidare befordran till Daniels mamma där vi skulle stanna över natten eftersom det var svårt att passa in ett tåg hem (vi hade klarat det om vi chansat… men bättre vara säker). Flygbussen gled precis in på hållplatsen när vi kom så det var ju lämpligt. Tog ungefär 45 minuter in till Cityterminalen och det var ju helt OK. Här gjorde vi dock misstaget att inte låsa in våra väskor över natten så vi slapp släpa på dem fram och tillbaka till Kerstin, men det är lätt att vara efterklok. Gör vi såhär fler gånger så vet vi ju hur vi ska göra då. Tunnelbanan och pendeltåget tog oss ut till Åkersberga och efter att släpat väskorna efter oss i en kvart eller nåt var vi framme.

Där blev det mat och dryck och fest. Jättetrevligt och klockan blev nästan midnatt innan detblev sängdags. Vi behövde inte släpa väskorna ner till pendeltåget i alla fall sa Kerstin, för vi kunde ta bussen som gick nästan precis utanför huset. Den skulle gå vid nio, så vi bestämde oss för att ha frukost vid åtta.

Så blev det och jag vaknade innan mobilen väckte mig. Lite trött och sliten efter en vecka i London där man höll igång i 14-15 timmar per dygn och sedan själva resandet. Det tar på krafterna. Eller om det är åldern. Hursom helst gick det bra att ta sig hem till Karlstad igen. Bussen kom på utsatt tid och tog oss till Danderyds Sjukhus där vi bytte till tunnelbanan. Tåget kom nästan direkt när vi klev ner på perrongen. Därefter var det gångtunnel till Centralen och vi hade en halvtimme tillgodo på avgångstiden när vi kom dit. Tåget var i tid och avgick exakt 10.25 och rullade in på perrongen här hemma 13.29 så som det skulle. Sedan var det bara att släpa väckorna genom snön de femhundra meterna hem till katterna.

Så det var London, november 2010. Vi hann inte med allt vi tänkt oss, men mycket i alla fall. Från Londons minsta torg till fyrverkerier över Themsen vid Battersea Park och mycket, mycket där emellan. Nu får vi se när nästa resa blir och vem/vilka som följer med. Har ett lass bilder att gå igenom, dock inte lika många som Daniel har, men ändå. Tar en stund att sovra och lägga ut i galleriet. Men det kommer frampå.

Ha det gott alla som läser bloggen! Vi höres igen.