Den som sett Stjärnornas Krig (möjligen med undantag av min mor som såg den tillsammans med mig premiäråret 1977) behöver bara lyssna för att känna igen James Earl Jones röst. Stackars David Prowse, som gör den egentliga rollen av Darth Vader, fick aldrig göra rösten utan dubbades utan att ens bli informerad om det.Nåja, resten är historia kan man säga och varje gång jag hör James Earl Jones tala, förundras jag över vilken mäktig röst han har. Idag fick jag höra den live.

Dock började dagen några timmar innan, med frukost på the Mad Bishop. Dock hade man inte megafrukosten som jag och Daniel fick i somras och de hade slut på hash browns… och kaffemaskinen var trasig. Det blev te och full engelsk frukost (utan hash browns) och jag var mätt och belåten när jag lämnade Paddington för nya äventyr. Åkte en bit på tunneln innan jag bestämde mig för vart jag ville (och insåg att jag nog borde åkt åt andra hållet…). Hamnade slutligen på Trafalgar Square och National Gallery. Jag ville se Philippe de Champaignes porträtt av Armand-Jean du Plessis och närmare bestämt den profilstudie han gjorde (tre vinklar).

Fullporträttet är magnifikt och det skulle inte få plats hemma på väggen hos mig, det är alldeles för stort på höjden (2,40 i takhöjd är för lite). Det som gör porträttet till vad det är, ett porträtt av en statsman, är just att han befinner sig stående. Präster brukade målas sittande och här gör man ett avsteg från detta för att visa vilken makt motivet hade på sin tid. Porträttet är också samtida och sägs vara fullständigt korrekt i sin återgivning. Det tog en liten stund innan jag hittade rätt, men tillslut stod jag där i alla fall iför den skärskådande blicken hos hertigen och kardinalen av Richellieu. Profilstudien hänger på väggen intill och jag hittade ett vykort i shoppen att ta med hem dessutom.

Ja, så blev klockan elva och elvakaffe är ett måste även i London. Intill galleriet ligger St. Martin-in-the-Fields och i dess krypta finns ett utmärkt café, så jag gick dit. Sedan hade jag problem. Jag behövde slå ihjäl ett par timmar, men visste inte hur så jag vandrade runt på måfå. Besökte ett par pubar gjorde jag, men inte ens jag kan göra det i evighet. Klockan blev ändå två tillslut och jag kunde gå till Wyndhams Theatre och bänka mig för att se ”Driving Miss Daisy” med Vanessa Redgrave och James Earl Jones i huvudrollerna. Den tredje rollen spelades av en mycket duktig man vid namn Boyd Gaines.

Det var en fantastisk föreställning och jag kan rekommendera er att se den. Ni har dock bara fram till den 17 december på er, sedan är det slut. Kan säga att om James Earl Jones stod på scen och viskade, så hördes det upp till Royal Circle där jag satt utan problem.

Sen blev det chokladkaffe och födelsedagstårta på ett närliggande konditori. Tyckte att jag gjort mig förtjänt av det. Ja efter detta blev det faktiskt några pubar och jag rörde mig så sakteliga bort mot Soho och Gerrard Street och närmare bestämt kinakrogen Gerrard’s Corner. Där intog jag min födelsedagsmiddag bestående av friterat fläskkött, ris och kinesisk öl. Gott gott gott gott. Mätt blev jag också kan jag säga.

Ja med detta var kvällen nästan slut och jag med. Jag hittade ett par pubar på vägen mot tunnelbanan, men kom hem till rummet redan vid halv tio. Dock hade jag inte någon internetkoppling just då, så bloggen kommer ut lite senare än när jag verkligen skriver detta. Jag kollar då och då.

Resten av kvällen blir lugn för nu har jag gjort det jag skulle: fyllt år. Egentligen skulle jag kunna åkte hem redan på fredag i stället för söndag, men nu har jag ju redan bokat och betalat allt så det är bara att stanna ett par dagar till. Saknar katterna. Många har skickat hälsningar till mig idag också. Nästan alla, med ett par förvånande undantag. Men det är ju inget viktigt att jag bli äldre och senilare och dessutom väljer jag ju bort att vara hemma och ha kalas.

En sak som slog mig redan igår, apropå ingenting, är att jag måste vara senil för jag glömmer bort en sak varje gång jag åker hit så här års. Det är varmt i London. Ja, kanske inte så varmt som vissa verkar tycka som springer runt i bara ben och kortkort (flickor) eller shorts (gossar). Redan första kvällen mötte jag en snubbe i bara t-shirt, korta shorts och flip-flops… och han verkar vara i gott sällskap i den här staden. Mitt problem är att jag alltid packar ner halsduk, mössa, handskar, varma tröjor och så vidare, bara för att upptäcka att jag måste ta av mig tröjan och använda kortärmat under jackan (som jag ofta inte ens knäpper igen) om jag inte vill rinna bort helt.

Ja, det var skönt att ha alla varma kläder när vi var vid Alexandra’s Palace för ett par år sedan och kollade på vårt första fyrverkeri. Då var det kyligt, men det är enda gången. Men folket i London verkar tro att det är sommar än med tanke på hur de nästan inte klär sig alls. De kanske är vana, eller så får man säga som Obelix: De är inte riktigt kloka de där Britterna.

Hörs i morgon igen!