Dr Samuel Johnson påstod att om man tröttnat på London, hade man tröttnat på livet. Kanske är det så, eller så behöver man nån att dela upplevelsen med. Jag har vant mig vid att ha en eller två reskamrater och det märks att jag ingen har denna gång. Det är svårare att hitta på något att göra.

Finns hundratals museer, flera tusen pubar och här finns butiker för allt och lite till. Trots det har jag svårt att aktivera mig. Att hitta på något att göra. Funkade för tjugo år sedan, men inte nu. Kan inte dra mig till minnes att jag såg fram emot att åka hit heller. Men nu vet jag, inga fler resor utan sällskap. Då är det bättre att vara hemma hos katterna en vecka och gosa med dem.

Idag är ett bra exempel på det. Försökte ta ett varv på naturhistoriska bland alla skrikande ungar, men jag gick efter en stund. Hade ingen att prata med om det jag såg och det var inte lika spännande som när jag och Jimmy var där.

Så jag åkte till King’s Cross St. Pancras och tog lite bilder på stationshuset. Stor, vacker byggnad är det. Gick aldrig in och letade efter perrong 9 3/4, hade nog inte fått åka med till Hogwarts i alla fall. Har inga arkivbilder från stationen sedan tidigare så det var ju nåt nytt.

Sen blev det lunch på the Sussex och en promenad i Covent Garden och en öl. Vet inte hur jag bar mig åt för att hamna i Bloomsbury efter det, men så blev det. En pint på Friend at Hand hade inga svårigheter att slinka ned.

Det kanske inte är så att jag tröttnat på London, bara att London tröttnat på mig. Jag har lite svårt att hitta på saker känner jag och det brukar inte vara svårt i den här staden. Jag har väl blivit för gammal. Det märks att jag inte är tjugo längre och det blir segare att hålla igång. Att jag sedan varit sliten hela hösten gör nog inte saken bättre och – som jag sagt flera gånger – London är inte plats att ha semester på, det kräver sin man att åka hit (eller kvinna),

Så när eftermidagen gck mot sitt slut bestämde jag mig för att tillbringa kvällen på rummet i lugn och ro. Käka nåt och ta lite kaffe och ägna mig åt saker som jag inhandlat. Faktiskt var det ett bra val för jag har haft det skönt och jag behöver inte springa på puben varje timme för att överleva, det går att ta det lugnt en kväll också.

I morgon är det 111111 och det innebär två saker. För det första är det Armistice Day, Stilleståndsdagen och jag kanske skall gå ner till Cenotaphen och stå stilla i två minuter klockan 11. Själva minnesceremonin är på söndag och då har jag redan lämnat London för att åka hem, men det kan ju vara trevligt att visa respekt när man ändå är här på den rätta dagen.

Det andra är att det är release på ett spel jag vill ha (Skyrim) och jag kanske tar en sväng till Game på Oxford Street och tittar efter det. Sen är det ju ett rätt kul datum, 111111 🙂 Vi kommer aldrig att uppleva det igen så det är bäst att jag passar på. Ska jag ta mig an 11 pubar i morgon då kanske, som kompensation för att jag bara besökte tre idag…

Missförstå mig inte, det är alltid lätt att klaga och det ÄR kul att vara här, jag bara inte vet vad jag ska hitta på. Fantasin har tagit slut. Kanske ska gå på bio, det gör jag ju aldrig hemma. Folk tror att jag gör det jämt och ständigt, men NEJ jag ser inte på film på bio hemma och har inte gjort på flera år. Ni som känner mig vet varför. Så det kan ju vara ett förslag. Midnight in Paris gick såg jag och the Ides of March (George Clooney). Vi får se. Inte illa att jag var på teater igår 🙂

Ni får läsa på lördag vad jag gjorde denna speciella dag 111111. Hörs!