Då var Londonresan över för denna gång. Nästa resta är planerad till november och utan att säga något bestämt om vem och vilka som hänger på, kan jag väl säga att jag vill i alla fall åka. Det räcker med 1 överhoppat år, födelsedag i London är ju lite tradition ändå. Även om jag hade trevligt när jag fyllde ändå förra året.

Vi gick upp och fick frukost, trots en sen natt. Det kändes bättre att äta något innan vi åkte till flygplatsen än att försöka få något därute till skyhögt pris. På hotellet ingår ju frukosten. Så vi åt lite och tog sedan ett extra varv på rummet för att se att vi inte glömt kvar något. Det var snart gjort på de få kvadratmeter vi hade, men lika bra att kolla. Daniel hade kepsen med sig i alla fall…

Sedan var det bara att lämna in nycklarna och ta sista promenaden längs med Shepherd’s Bush Road ner till Hammersmith Broadway och tunnelbanestationen. Där köpte jag en varsin enkelresa till Heathrow och sedan var det bara att gå igenom grindarna, ner på plattformen och vänta på ett bra tåg. Helst ett som gick direkt till Terminal 5. Vi hade tur, för det kom ett nästan direkt när vi kom ner.

På Heathrow var det redan en del folk i farten, men det gick bra både att få boardingkorten utskrivna, checka in gjorde jag med appen igår och att lämna in våra resväskor. Sedan var det säkerhetskontrollen och den tog inte heller så lång tid eftersom vi noga förberett oss innan och hade lagt allt som piper i handbagaget och så vidare… eller det var vad vi trodde. Eller, nej, ärlighets varar längst: Det var vad Daniel trodde 😉

Av någon anledning togs hans väska åt sidan för manuell genomgång och det tog sin lilla tid, för han var inte ensam om att bli stoppad för, ja vad det nu heter ”underliga saker som ger utslag i maskinen”. En av de före honom hade en oöppnad coca colaburk och det får man ju inte, fy fy! Så när den humiristiska, lite äldre säkerhetsdamen äntligen kunde ta sig an Daniel var det dags att se vad som stod på. Ja, han hade lagt necessären i handbagaget i stället för i resväskan. Så ni kan ju tänka er allt som gav utslag där när man knappt får ha tandkrämen med sig. Rakvatten, schampoo (tur att han inte glömde det på hotellet som jag sa, för nu fick han nöjet att se damen slänga det i stället). Hon skrattade väldigt mycket under hela undersökningen så det är bevis på att de som jobbar där inte är så farliga som man kan tro. Om det inte finns anledning såklart.

Jag fick ge Daniel två rapp i bakhuvudet för denna fadäs, han erkände, det var klantigt, men han var SÄKER PÅ att han lagt det i resväskan. Tydligen inte. Hahahahahaha.

Nåja, den tid som förflöt fram till avgång tillbringade vi med att provsmaka sprit. Japp ni läser helt rätt. Allt från whiskey (12-årig malt) till lagrad tequila, kaffelikör på tequila, mousserande rosévin, rom… ja man kände sig faktiskt jämnt lite lullig efteråt kan jag säga. Även om det inte var stora glas, ungefär hostmedecinkoppstorlek… Men det var roligt och vi fick mycket god kontakt med två av utprovarna som verkligen lade ner sig på att berätta om sina varor för oss. Kanske för att vi verkligen är intresserade och visar det genom att lyssna aktivt och ställa frågor. Vi kanske blir kunder där och då, men vi lagrar informationen för framtiden – garanterat.

Det blev ingen sprit för mig hem denna gång, för nu var reskassan tom. Inget att göra och inget jag grämer mig över heller för jag har fulla baren därhemma. Vi har haft en massa annat skoj för de pengarna minsann, vilket ni kunnat läsa.

Hemresan var händelselös. Kerstin hade flaggat att Arlandaexpressen hade driftstopp och ingen tid när de skulle vara igång igen, men när vi landade fungerade allt som det skulle. Vi kom igenom passkontroll, fick väskor och gick genom tullen utan i princip några väntetider. I alla fall inte mer än vanligt. Sedan gick vi ner till tåget och det fanns ett på perrongen redan så det var bara att kliva ombord. 20 minuter in till centralen i 200 knyck ungefär. Inte illa och ett bra pris hade vi fått på 380 kr får två om vi reste torsdag till söndag och det är söndag idag vad jag vet.

I Stockholm tog vi en pizza medan vi väntade på tåget hem och då jag fått asbilliga biljetter i första klass så var det en njutbar hemresa (jag sov 95% av den). Sedan skiljdes vi åt för att var och en ta oss hem till sitt och börja smälta alla intryck från resan.

SUMMERING AV VECKAN

Man kan väl säga att även den mest välplanerade vecka inte alltid utfaller som man trott eller tänkt. Men vi hade i alla fall gjort en planering så att vi åtminstone inte skulle komma på att vi aldrig gjorde än det ena eller det andra. Så när jag skakade hand med flygkaptenen och tackade för den tjusiga flygningen förra söndagen och hade en oskriven vecka framför mig, så hade jag inte en aning om att den skulle innehålla saker som gnu, Tower 42 och picknick i Windsor.

Det blev inte många nya pubar besökta, tyvärr. Mitt projekt gick i stå till följd av baronessans begravning, då många av de pubar jag hade på nylistan låg i områden kring Fleet Street och St. Paul’s. Med alla pådrag innan och allt, så fick dessa helt enkelt vara. Vi får ta dem nästa gång i stället. Dock har vi tio, tror jag, nya pubar med oss i bagaget. Vi har nå naturligtvis besökt en himla massa gamla pubar, så publösa har vi inte varit. Ett trettiotal inalles tror jag det blev.

Tracey Winskill och hennes kamrat Giovanni är nog, som Daniel också säger, det som vi räknar till veckans höjdpunkter. Först och främst måndagen med Tracey där vi började på våning 42 och slutade på Shaka Zulu i Camden. Därefter eftermiddagen i solskenet vid floden nedanför Windsor Castle. Vi kan inte fått det bättre och vi kan inte ha en bättre vän än Tracey och det känns skoj att ha en vän i London igen. Det är några år sedan mina vänner och jag tappade kontakten och utan Facebook, ja… ni vet. Gio var också en skoj kille och jag ser fram emot att vi träffar även honom igen nästa gång.

Så nu sitter jag här med mitt nybryggda kaffe, riktiga kaffe, något jag inte fått sedan förra lördagen och skriver lite medan katterna strosar runt lite. Jag tror att de var lika glada att se mig som jag var att se dem igen. Ska bli riktigt skön att sova i egen säng i natt och jag är säker på att Nemi kommer att ligga bredvid och spinna som en motorcykel tills jag somnar.

Bilder från resan kommer att publiceras i galleriet så fort jag har möjlighet. Det blev i alla fall ett och ett halvt minnneskort fullt så det är lite att sortera och ta hand om. Jag skriver en blänkare under uppdateringar när det är klart.

Till dess får ni ha det så gott och tack för att ni har läst om våra äventyr i den stora staden London!