Ja då var det dags igen. London. Jag får väl säga att det var något lite mer kaotiskt över första dagen än vanligt, men vi överlevde och kom fram – vilket är huvudsaken. Det började redan dagen innan med signalfel på sträckan in till Stockholm och SJ hade dessutom skrivit att vårt tåg skulle gå 8 minuter tidigare pga av spårarbeten innan Kristinehamn, så det var ju bra… Sedan att tåget gick 06.28 som det skulle (fast 5 min försenat) var något helt annat. Ändringen, sade killen i högtalaren, skulle gälla från måndag. Nå, vi fick frukost och sedan gick jag in i spårvägen och vaknade inte förrän Daniel petade på mig och ville veta när flyget gick – vi skulle bli försenade ytterligare visade det sig.
11.25 var svaret i alla fall och sedan återgick jag till vilande. För att göra en lång historia kort, så var det rälsbrott vid Stockholm Södra och det fanns bara ett spår in till centralen som alla tåg fick använda och det skulle bli kö in. Kanske en halvtimme senare än planerat i ankomsttid. Ja, en håltimme funkar tänkte jag och så fick det bli. Det slutade dock med 1 timme och 10 minuter, jäktande av tåget och halv språngmarsch till spår 1-2 där Arlanda Express avgick 10.05 med för oss sista möjliga avgång för att hinna i tid. Det gick, men några minuter till godo och Claes hade ju väntat i en hel timme på oss.
Framme på Arlanda lämnade vi in väskorna med 10 minuter tillgodo på att disken stängde den möjligheten och vi hade inga problem att ta oss igenom säkerhetskontrollen heller. Med tanke på att gaten stängde 11.10 så var det inte mycket mer för oss än att gå dit direkt och boarding började mer eller mindre när vid var framme. Ett snabbt toabesök och sedan ombord, vilket gick enkelt och smidigt och sedan satt vi i alla fall på planet. Tack för det. Dessutom sade kaptenen att boarding gått så snabbt att vi var femton minuter före schemat och det höll hela vägen till Heathrow. Inte illa för en dag som börjat så pissigt.
På Heathrow tog det inte så lång tid att bli klara, även fast vi landade ute på C-gates och fick ta skytteln in till huvudbyggnaden och passkontrollen och bagage. Det sistnämnda kom precis på bandet när vi kom fram så det var också bra, kände vi. Tullen sade inget, men det har den inte gjort tidigare heller och sedan var det bara att köpa biljetter för tunnelbanan och så iväg mot Hammersmith och hotellet. Inga problem där heller och vi fick till och med det rum jag och Daniel ville ha. Sedan blev det ”lunch” på något som nu hette Mustard och som tidigare hette Café Rouge. Några minuter på rummen följde och sedan var det dags att ta sig ner till tunneln igen för att åka till Tracey på middag.
Tracey bor ett stycke utanför själva stan och det tar nästan 1 och en halv timme att ta sig från Hammersmith till Hornchurch, men det är inget att göra åt saken och vi fick sitta ner mesta delen av resan. Tracey själv mötte oss på stationen och guidade oss till rätt buss för transport till nr 14 Newmarket Way, där maten puttrade så smått. Nu kunde vi slappna av. Äntligen.
Hos Tracey och Grant stod glädjen högt i tak och vi hade en helt underbar kväll, även om vi alla var väldigt trötta med tanke på att vi hade varit i gång sedan tidigt på morgonen. Jag och Daniel gick upp klockan fem vilket är fyra, brittisk tid. Gino dök upp han också så småningom och efter en lång kväll med god mat och dryck körde han oss tillbaka till hotellet och en välbehövlig vila.
Så var resdagen. Nu får vi se vad som händer mer!