Idag gick vi upp tidigt och åt frukost. Vi hade ett tåg att passa från Waterloo klockan 09.30, så här fick vi inte ligga på latsidan. Till vår förvåning, eftersom niotåget var försenat, avgick vårt tåg på sekunden. En timme och 37 minuter senare klev vi av på den plats jag försökt ta mig till i 20 år: Portsmouth Harbour. Jag har kommit fram till att anledningen till att jag aldirg kommit ivät tidigare beror på att jag troligen backat inför biljettpriset. Visst, det kostar att åka tåg i Storbritannien, men det finns alternativ där också. Buss till exempel. Men jag var antagligen inte rikigt säker på hur jag skulle göra för att ta ett bra beslut. Med 20 år till i bagaget är det lättare att ta besluten. Jag är nog lite mer världsvan idag också än då. På gott och ont, antagligen.

Nåja, för 340 kr, ca i alla fall, tar man sig fram och åter till Portsmouth med tåg om man åker Off Peak, det vill säga efter 09.29 på morgonen och hem innan 16.29 (tror jag i alla fall). Så är det med detta och som historien nu visat har jag faktiskt tagit mig dit och tillbaka igen. Jimmy också, förvisso, men utan min fasta hand skulle han fortfarande vara kvar i Sverige 😉

Vi inledde vårt besök med att köpa biljetter för hela Historic Dockyard, vilket inkluderar flera skepp och muséer. Dessvärre fick vi inte se Mary Rose, för hon var under renovering och övertäckt. Men vi hade antagligen inte hunnit med henne heller för det tog sin lilla tid med allt. Först av allt tog vi kaffe för att värma oss lite i det blåsiga regnväder som naturligtvis rådde idag när vi kom fram. Min vanliga tur med andra ord. Nu bestämde vi oss att vädret inte skulle spela roll och förstöra nåt för oss, så vi bet ihop och valde vårt första besöksobjekt; HMS Warrior från 1860. Det var ett väldigt intressant fartyg som tjänade i drottning Victorias flotta på sin tid. Ett järnförstärkt segel/ångdrivet fartyg med ett tonnage av dryga 9300, en längd av 127,4 metar och 17,7 meters bredd. Lägg till en kraftig beväpning så har ni dåtidens kanske kraftfullaste krigsskepp.

Det var inte så trångt ombord som vi trodde och till och med Jimmy kunde gå utan att slå huvudet i taken. Måste tillstå att det också var ett spännande besök och jag tog självfallet många bilder. Vi stannade nästan en timme innan vi gick vidare till nästa attraktion.

Vi promenerade en bit innan vi kom fram. Sedan fick vi gå runt för att komma till entrén och till langången som ledde upp och in. Väl inne stannade jag och lade försiktigt handen mot det låga taket, som för att känna på henne. Det gick en stöt genom hela mig för nu hade jag nått mina drömmars mål och äntligen befann jag mig ombord på HMS Victory, Lord Nelsons flaggskepp ombord på vilket han dog den 21 oktober 1805.

Att beskriva vandringen runt är lite svårt, för det var så många intryck som skulle bearbetas och så många platser att se. Tyvärr var akterdäcket avspärrat till följd av arbeten i riggningen, så vi fick inte stå på den plats Nelson föll och med Hardys och andras hjälp snabbt fördes ner till nedersta däck, där han avled tre timmar senare. Dit ner, till Nelsons dödsbädd om man så vill, fick vi dock komma och på platsen där han tillbringade sin sista tid står den så kända tavlan the Death of Nelson. Foto ja, men blixtförbud så allt blev lite luddigt i den svaga belysningen. Vi satt en stund där och lät alla skrikande ungar dra förbi så att vi kunde få lite lugn och ro. Trots allt var det en hjältes död som hedrades där nere och jag tycker inte fem- sexåringar har något där att göra alls. De har ingen behållning ändå av detta, som Jimmy sade så varför ens släpa dit dem (om inte för att slå dem i järn).

Vi får nog åka tillbaka till Victory ett senare tillfälle, för just nu, som sagt, höll man på med mycket renoveringar och eftersom vi inte ens kom upp på däck där vi ville (ja, vi hade en chans att komma tillbaka en timme senare lovade en av guiderna) så finns det anledning att komma igen. Galjonsfiguren var också borttagen och skall komma åter nån gång framöver. Dessutom var det ju Mary Rose och alla muséer som vi faktiskt inte hann med.

Vi gick från Victory och Nelson till puben för att äta mat, god mat vill jag lova och ta en öl (Directors Bitter, JAA!). Vi hann med ytterligare en pub innan tåget gick hem tillbaka till London. Vi var där igen vid sex och tyvärr skulle vi naturligvis varit där vid fyra, halvfem för det var galapremiär på nya Karate Kid i närvaro av skådespelare och andra kändisar. Suck. Varför händer alltid sådant när man redan bokat annat?

Så det blev en pub igen och sedan åkte vi till hotellet för att Jimmy skulle kunna fylla på pengar på mobilen (eller jag gjorde det åt både honom och mig). Ett kort besök på rummet alltså och sedan gjorde vi aftonens pubrunda. Vi snurrade runt i Soho och hittade ett par stycken nya ställen som vi provade. Betyget varierade från dåligt till riktigt bra. Ni får kolla pubguiden sedan när jag får möjlighet att uppdatera den. Avslutningsivis åt vi ett kvällsmål på KFC (Kentucky Fried Chicken) och blev riktigt, riktigt, riktigt mätta till en kostnad av 65 kr per man. Slå det  McDonalds!!

Så nu är vi på rummet med vår sängfösare (Smirnoff nu eftersom Russian Standarden tog slut igår). Så det är väl sovdags antar jag. I morgon hoppas jag på fint väder som det utlovats, men med tanke på att det skulle vara skapligt även idag och det stämde bara till hälften så får vi väl veta när vi sticker huvudet utanför, eller kollar genom fönstret. Sov gott alla och på återseende i morgon.