Då blev det dags för utflykt och precis som jag sade igår, så gick denna till Windsor. Vi åt frukost tillsammans och skulle sedan bli upphämtade av Gino, något som visade sig vara svårare än planerat. Världen har, som alla vet, olika tidszoner och vi har ju även sommartid och normaltid. Här i London är det vanligtvis GMT, Greenwich Mean Time, som gäller, men av någon anledning går vi alla på TWT, Tracey Winskill Time. Denna tid växlar och ”snart” betyder oftast ”om 45 minuter” och inte om 10, som de flesta av oss skulle tolka det. Nå, det var tydligen avstängda vägar idag också, utan förvarning och det spelade naturligtvis in eftersom Gino tog den väg som han räknade med skulle gå fortast och sedan var cirkusen igång. Ja, 9.10 blev raskt 10.42. Irriterande för alla, inte minst Tracey som planerat dagen, men inget att göra något åt.
Vi kom fram till Windsor i god ordning och det fick bli ett försenat 11-fika på ett litet ställe som hette Limes Bakery och det var väldigt mysigt. Gott kaffe och te (för de som tog detta) scones med sylt och clotted cream för hugade spekulanter och en flapjack (ja, den heter så) till undertecknad (det är en havrekaka av något slag som smakar helt underbart). Vi satt där en stund och var glada över att solen sken och det var blå himmel… tills vi kom ut och allt det där försvann. Nåja, det regnade åtminstone inte och det skall vi vara glada över.
En kort titt på slottet från utsidan blev det (drottningen var inte hemma den här gången) och sedan försvann vi ner till den gamla järnvägsstationen, som nu är en slags öppen galleria. Jag har ett minne från denna. 1988, när jag gjorde min första ensamma resa till London efter att jag och Erik varit där tillsammans på våren och jag fick blodad tand för London, tog jag en halvdagar till Windsor. Jag såg slottet, kyrkan och lite av omgivningarna och hamnade sedan där vi var nu – och då var det ganska annorlunda. Bland annat fanns här en utställning som Madame Tussauds stod för och som kallades Royalty and Empire. Jag fick där veta historien om Isambard Kingdom Brunel, mannen bakom Storbritanniens järnvägar (bland annat). Här fanns även en fotostudio där jag tog ett porträtt i tidstypisk stil (de som känner mig har sett det). Minnen från detta fladdrade förbi här jag gick där och strosade. Fanns faktiskt ett gammalt lok uppställt att titta på och det påminde mig såklart om detta.
Vi gjorde inga affärer, vad jag vet, utan strosade vidare genom det nu mer och mer grå Windsor. Tillslut hände det oundvikliga… vi gick in på en pub. Den hette, lämpligt nog, Queen Victoria och var mycket, mycket trevlig. Så vi blev kvar halva eftermiddagen. Det var väldigt skönt att bara sitta och dricka en öl och prata skit en stund i goda vänner lag och vi gick inte ens någon annanstans för att äta mat, utan valde den traditionella söndagssteken, Sunday Roast. Pubvärden rekommenderade att vi tog skinksteken snarare än nötsteken. Klart att vi gjorde som han sade och jag tror ingen blev besviken. Tracey till och med fick ut kocken och tackade personligen för denna eminenta lunch, som det faktiskt handlade om. Något som var riktigt positivt med att stanna kvar på puben ett par timmar, var att vi slapp det regn som föll och kunde vandra vidare utan att bli blöta.
Blöta blev vi ändå sedan, när Gino packade in oss i bilen igen för att åka vidare in till London och området Banglatown och gatan Brick Lane. Vi skulle hämta upp Grant på vägen vid Liverpool Street, så vi skulle bli sju personer till middag. På vägen in hade vi en egen personlig bar i det bayerska baksätet (i bakluckan mer eller mindre) där Zarina och Tracey serverade drinkar till oss som inte körde. Stackars Gino fick inget med andra ord. Trevligt, men farligt. Efter intag behövs uttag… Jag hade räknat med att vi skulle vara framme i skaplig tid, men det var köer genom hela Knightsbridge och det stod stilla helt och hållet i trafiken. Jag var inte ensam om att behöva en paus, så Gino lyckades parkera precis utanför den enda puben på Sloan Street, Gloucester Arms och där kunde några av oss (4 av 6) kila in och göra det vi behövde. Tack Gino!
Grant hoppade in vid Liverpool Street, som sagt och färden gick vidare ett stycke innan vi fann en lämplig parkering på gångavstånd från den restaurang som Gino rekommenderat oss. Så vi gick dit direkt. Hade vi sluppit trafiken, som var tjock även på motorvägen, hade vi börjat med en pub, men så är det. Funkar inte alla gånger. Vi gick till ett så kallat Curry House och där åt vi indisk mat. Jag tog en Tandoori-kyckling med vitlöksris och en öl. Funkade alldeles utmärkt och ingen kunde lämna borde och fortfarande vara hungrig. Det stod inkastare utanför nästan alla de andra restaurangerna och dessa lovade både det ena och andra och mannen i dörren till vår restaurang sade att de skulle nog fixa något också, så när det var dags att betala ställde Gino dem mot väggen och det resulterade i en rabatt på 10% för hela sällskapet. Inte illa, så tack igen, Gino!
Sedan var kvällen slut och det var dags för oss att åka hemåt igen. Vi fick skjuts till Bethnal Green Station och därifrån kunde vi ta Central Line hela vägen tillbaka till Shepherd’s Bush. Inga byten och en ganska snabb färd genom de 14 stationerna efter vägen. Hemma var vi precis klockan elva och det var dags att ta farväl för idag och få lite sömn inför morgondagen. Låt oss se vad som händer då. Jag vet att vi skall till Jimmy’s World Grill och äta på kvällen, för jag har bokat bord för 4 till klockan sju. Återkommer med en rapport om detta såklart!