Efter en god natts sömn var det dags för vår första gemensamma frukost.  Vi hade stämt träff klockan åtta och 7.20 var både jag och Daniel vakna (larmet var ställt på 7.30). Så vi hade ingen stress och kunde förbereda oss i lugn och ro. På slaget åtta steg vi och även så Zarina ut från våra rum och kunde förena oss med Claes och Fredrik på utsidan. Solen sken från klarblå himmel och annonserade en het dag i London. Vi grundade så gott vi kunde för en lång dag utomhus och lämnade frukostrummet för att ge plats åt andra. Kön ringlade sig utanför, hehe och vi som redan kände till rutinerna slapp det.

Vatten är bra, så det är inte bara öl vi dricker här. Vår lokala indier tvärs över gatan sålde oss våra vattenflaskor med sitt vanliga leende och trivsamma humor. Frågan är om han känner igen oss, då vi trots allt handlat där några år. Hur som haver styrde vi skutan vidare mot tunneln och specifikt Shepherd’s Bush och Central Line. Inköp av 7-dagars respass följde och sedan kunde vi transportera oss vidare till Notting Hill Gate och Portobello Market. Där meandrade vi så sakteliga gatan ner bland stånden och hamnade, vår vana trogen på The Duke of Wellington. Daniel och jag var först, haha och beställde varsin pint Aspall  Cider. Gott i värmen.

Vi bestämde oss för att inte gå tillbaka upp till Notting Hill Gate, utan tog sikte på den andra stationen i området, Ladbrok Grove. Där, efter vägen visste jag att det låg en pub där vi möjligen kunde äta. Det visade sig helt korrekt och lunchen intogs på The Elgin, som fått namnet av Lord Elgin, han som tog hem friser från Akropolis till British Museum. Även intilliggande gata, Elgin Crescent har namn efter honom. Det var en god lunch och vi varierade oss  mellan fish & chips, bangers & mash och vegetariskt alternativ till Fredrik. Zarina åt något med kyckling. Alla var i alla fall nöjda  både med mat och service.

Sedan åkte vi hemåt igen och intog en liten fika på det som först var Café Rouge, sedan Mustard och nu Le Petit Citron och som ligger mitt emot hotellet. Det blev lite kaffe och sånt helt kort och sedan tog vi siesta inför den stora kvällen. Vi skulle på medeltidsfest i St. Katherine’s Docks och träffa Tracey och gänget igen. Föga visste jag vad som väntade. För att komma dit fick vi ta District Line till Tower Hill och efter många om och men dök ett tåg upp som gick dit och bara dit. Det var över 30 grader varmt på eftermiddagen, så det gick en flaska vatten innan vi var framme. Väl där kollade vi lite snabbt på Towern, som är svår att undgå, samt den romerska muren. Sedan tog vi gångvägen till St. Katherine’s och närmare bestämt puben Dickens Inn. Kanske inte den roligaste puben, men ändå. Vi tog en halv pint av det vi föredrog och sedan gick vi för att vänta in Tracey.

Daniel och jag passade på att komma i medeltidskläderna medan vi väntade. Tracey var lite sen, men dök upp innan insläppet och in kom vi. Zarina och Claes bytte om och därefter gick allt käpprätt åt helvete. Vid bordet bakom oss satt ett gäng fulla britter och förde oväsen. Mer än lovligt och det var ruskigt jobbigt att vara där. Personalen gjorde inget, utan uppmuntrade bara till mer väsen. Till slut fick Tracey nog och skrek åt dem att hålla käften, vilket inte hjälpte. Det blev bara mer oväsen. Så jag gick. Just nu har jag ont i höger öra, som dessutom susar och sprakar, något som gör mig lätt illamående då balansen inte är riktigt hundra. Kan bara hoppas att det lägger sig, för jag har ingen lust att utveckla tinnitus pga ett gäng idioter. Misstänker att kvällen för de övriga inte blev så rolig efter detta, men jag gjorde som Grant sade och gick ut när jag inte längre orkade. Får se när Daniel rumlar hem i natt, men jag tar en tidig kväll och hoppas att värk och öronsus är borta i morgon, eller i alla fall bättre. Tråkigt när jag sett fram emot att träffa Tracey, Grant och Gino igen.