Söndag i London. Butikerna öppnar senare än vanligt, om alls över huvud taget. Vi tog det lite lugnt, bland annat för att jag inte känner mig kry och har mått lite dåligt. Hör årstiden till och det är inte mycket att säga om det. Vi skippade frukost och tog en förstärkt fika på Nero vid Green Park i stället. Gick alldeles utmärkt det också. Efter det tog vi en sakta och stilla promenad runt Berkeley Square och vidare runt Mayfair, där vi gick förbi de lokala och obetydliga butikerna som Boss, Philippe Patek, Emerengildo Zegna, Armani med flera. Även nån Victoria vars butik var hemlig och och ett par bilhandlare, om de hette Bentley, Rolls Royce och nån vild katt. Leopard eller Jaguar. Vi handlade inget. Hemma har vi ju såväl Kapp Ahl som Wafab, så det är lugnt.

Vad vi dock gjorde, eller i alla fall jag, var att shoppa lite på Waterstones bokhandel. Vi var även en sväng till HMV, men nu när inte flaggskeppsbutiken finns kvar, är det inte lika roligt. Så vi tog en öl, den universella lösningen på hur man klarar en dag i London, bland alla stollarna. När klockan var 11, stannade vi för övrigt till under 2 minuter för att observera tystnaden under högtidlighållandet av Remembrance Sunday. Vi var de enda och Oxford Street rumlade på som vanligt med köpk**a turister som endast intresserade sig för kommersen.

Som planerat tog vi oss till södra embankment och puben Mulberry Bush, där vi beställde in Sunday Roast. Detta är vår första middag av detta slag, så det var med andra ord premiär. Gott som satan var det också och vi blev kvar nån timme. Skönt att inte behöva jäkta och ha tider att passa. Dessert blev det också och för ovanlighetens skull ytterligare en varsin öl. Mulberry Bush är en mycket trevlig pub och atmosfären inbjuder till att stanna. Det enda jag hade på programmet eftertåt var att besöka två gossar vid namn Lyle och Scott på nr 1 Carnaby Street.

Detta betydde att vi tog oss via ett byte på tunneln till Oxford Circus och jag parkerade Daniel på puben Shakespeares Head, dumpade diverse saker hos honom och gick till nämnda adress där jag blev £90 fattigare, men en schysst jacka rikare. Detta får bli min födelsedagspresent från mor och Lennart. Tack så väldigt mycket!

Aftonen spenderade vi på rummet och vilade och sedan gick Daniel och köpte en hink på KFC. På vägen hem förut, köpte vi en flaska Casillero Del Diablo, rose och den tog vi till. Jag lagade kaffe efteråt och hotellet fick stå för kakan till. I morgon är det en del att stå i och på kvällen skall vi träffa vännerna igen. På återseende.

Så har lördagen passerat och med den ena dagen med Tracey, Grant och Gino. Den andra blir på måndag, om än endast på kvällen. Vi blev upphämtade strax efter 10 och fick veta att vi skulle ut på en mystery tour. Inga problem, sade vi och Gino lotsade oss med van hand ut ur London, i riktning Oxford/Birmingham. Vi hade verkligen ingen aning om vad som var på gång och det kändes väldigt spännande. Något som inte var lika spännande var vädret. Knappt hade vi lämnat Shepherds Bush bakom oss förrän regnet började ösa ner. Nåja, vi hade paraplyer med oss.

Efter en stunds trivsam resa (jag gillar att åka till nya mål och Gino är en härlig guide), svängde vi av motorvägen och fick förklarat för oss att nu var vi i det lilla byn Marlow. Här hade Tracey spenderat en tid under sina medicinstudier (hon läste om hjärnan) och Gino, som ni redan vet är snällast i världen, hade vid tillfälle skjutsat/hämtat henne när tågtrafiken strulade. Därför var han mycket kunnig i byns faciliteter, inte minst pubarna och ett BRYGGERI. Ett microbryggeri kallat Rebellion Breweries fanns i utkanten av byn. Att ta mig och Daniel dit var ju inte fel, även om det inte fanns en bryggeritur.

En shop fanns det dock och där fick vi smaka på allt möjligt. Ölen (4 sorter) pumpade vi upp själva. Max 2 pints stod det på en skylt och de var visst allvarliga. Med det menar jag att 2 pints är kopiöst mycket att bjuda på i provsmakningssyfte. Jag tror att jag drack en halv pint, vilket är ca 15cl av varje sort. Det gick dock att köpa minitunnor på 22 pints, komplett med upptappningskran. Antar att det är något slags pantsystem på detta, så att den lämnas åter då det är tomt i fatet.

Vi åkte vidare med bagagen full, men nej, något 22-pintsfat följde inte med. Den här gången. Nå, vi tog en sväng till sjön och sedan gick vi till en pub, The Marlow Donkey och där tog vi en pint och åt lunch. Gott. Precis när vi var klara öppnades himlens portar och pubvärden föreslog att vi skulle stanna och ta en öl till. Frestande, men vi avböjde och paraplyerna kom till användning. Framme vid bilen sprack det upp och vi fick inget mer regn denna dag. Nu tog Gino oss vägen hem via Henley, ni vet byn med den så kända regattan och här sträckte vi lite på benen och tog en bild eller två. Vi fick även veta att kvällens övning, som inkluderade Grant, var Bonfire Night på Alexandra Palace. Kul, men vi visste att det kunde ta på krafterna att vandra dit och att vänta på fyrverkerierna. Gino hade en idé om att parkera i Hammersmith och sedan kunde vi ta tunnelbanan ut, men det fanns ingen bra plats att stå på. Så det blev vid Hyde Park Corner i stället, vilket gick lika bra. Grant mötte upp vid Wood Green och kvälldn började.

Sammanfattningsvis kan sägas att det blev mycket väntetid, lite kallt och både jag och Daniel kände av rygg, ben och fötter. Men vi fick se fyrverkerierna och det höll på i nästan en halvtimme. Sedan var det inte mycket mer utan det var dags att åka hem. Skulle gått på puben, men det var ju lördagskväll och trångt. Jag hade ingen större lust heller så vi tog tunneln tillbaka. I morgon är en ny dag och vi skall äta traditionell Sunday Roast!

Då har vi haft en intressant om än seg fredag. Vi var nog båda lite trötta från gårdagen, men det är väl inte annat att vänta. Beträffande rubriken… jag återkommer om detta längre ner.

Dagen började med frukost, så som den bör och sedan åkte vi till paraplybutiken så att Daniel kunde köpa sig ett nytt paraply i stället för det som han slarvade bort på tåget förra gången. Det hade gått upp ett pund i pris, men det fick han ta. Fanns dyrare och säkert bättre också, men att betala 2500 för ett paraply var nog inte ens ett alternativ. Den butiken måste gå rysligt bra, med tanke på vädret i London generellt.

Efter detta reste vi vidare till London Bridge och Hays Galleria där jag köpte mig en ny klocka att ha i reserv. Min vanligahar slut i batteriet och ligger hemma, men efter att för 91:a gången kollat på min handled efter vad klockan var, så beslötjag big för att skaffa en att ha så länge. Borde tagit med den riktiga ändå och bytt batteri här, men så långt tänkte jag inte. Nåja, den kostade £10, så det gick an.

Nästa anhalt var Borough Market och där strosade vi en stund. Blev inte köpt någon mat även om det fanns en hel del att välja på, även sådant som krävde tillagning på egen hand. Lunchen intog vi på Barrowboy and Banker, som förvisso är en lite dyrare pub, men det fick gå an det också. Sedan blev det inte mycket mer den här dagen, faktiskt. Vi var båda trötta och jag mest av oss tror jag, så vi hade inte lust att shoppa och det blev en och annan pub bara. Eftermiddagskaffe i kryptans café på St Martin-in-the-Fields behövdes, då koffeinhalten sjunkit betänkligt hos oss båda.

Vi avslutade med en sväng kring Covent Garden och nu kommerjag till dagens Clou. Vi passerade deras tunnelbenestation och den har varit stängd för ombyggnad en tid. Daniel, som är som han är, påpekade för en ung dam utanför att det minstann stod på skylten att den skulle öppna igen i början av november och nu var det början av november. Önskar att jag varit med och hört svaret för det blev ”ja vi är klara om tre timmar, så gå och ta en öl så är vi öppna när du kommer tillbaka”. Pang! 🙂

Hur det var med saken vet vi inte än, men jag har ingen anledning att betvivla någon som arbetar på TFL om de ger den informationen när någon frågar. Vi tog en öl på Freemason’s Arms och satt där i 45 minuter innan vi gick vidare till Princess Louise där det var knökfullt med folk. Öl fick vi dock och efter det åkte vi tillbaka in mot centrum för att äta middag. Vi valde Bella Italia på Argyll Street och blev inte besvikna. Mätta och belåtna utan tvekan och vi hade en mycket trivsam och glad servitör som tog hand om oss.

Så det var dagen. En sängfösare på Argyll Arms hann vi med också innan vi tog tunneln hem för att avsluta dagen och krypa ner under täcket. Misstänker att vi lär sova gott nu och jag undrar inte Daniel nästan har gjort det. I morgon skall Tracey ta hand om oss och jag hoppas att vi får kul och att den halsont jag börjar känna av försvinner. Mer info kommer i nästa inlägg.

Då var vi i London igen. Traditionen kräver det, eller något sådant. Hur som helst reste vi hitoch det gick fortare än vi trott. Tåget gick redan 06.28 så det var att gå upp klockan fem, frukost tjugo i sex och promenad till stationen tio över sex. Inga problem på vägen utom att jag inte hann pussa katterna ordentligt. Nu vet jag att Zarina tar hand om den delen, men i alla fall. Tåget gick en minut för sent för det var tvunget att invänta mötande skit, men sedan drog vi. Tyst kupé och jag petade Schubert i öronen och efter Degerfors vet jag inget alls. Vi stannade för övrigt bara där och i Kristinehamn, så det var ett snabbtåg värt namnet (och pengarna).

Tyvärr fick vi inte tillfälle att träffa Kerstin som vi brukar, men vi tänkte på henne. Daniel troligen aningen mer än mig, men bara aningen. Ser fram emot att träffa henne vid ett annat tillfälle i stället. Så det blev direkt till Arlanda Expressen och ut till Arlanda. Lika bra och vi hara båda samma inställning om att det är bättre att sitta där och vänta i lugn och ro. Vi noterade att det byggts om lite och incheckningsdisken var närmare säkerhetskontrollen nu än tidigare och det gick fort att checka in. Säkerhetskontrollen gick också fort och snart var vi på Starbucks för fika. Inte för att vi hade något för det då Daniel valde att hälla ut allt sitt i knät och över bordet, golvet och omgivningen i allmänhet. Så han fick köpa sig nytt och be dem komma att städa.

Efter fikat blev det baren och jag köpte oss en varsin Somersby Black Berries och den var inte helt fel måste jag tillstå. Daniel spillde inte en droppe och det var minsann en bedrift. Nej då. Det var ren otur att han fick ut kaffet över sig. Sista hindret på vägen var passkontrollen och det gick snabbt och polisen hade humor. Inte ofta det händer måste jag säga. Vi kom ombord och fick sitta där vi brukar. Av någon anledning är dessa alltid lediga när jag checkar in online dagen innan avfärd och vi trivas att sitta långt fram i planet. BA:s personal var som vanligt glada och trevliga och tro det om ni vill, men trots motvind körde piloten in 20 minuter vilket gjorde att bi kom ganska mycket tidigare än beräknat. Faktum är att vi satt på tunnelbanan den tid som vi egentligen skulle ha landat så vi tackar och tog emot.

I London regnade det. Tråkigt, men vi kan inte få allt. På tal om vilket fick vi samma rum igen och det kändes väldigt skönt. Som att komma hem, på sätt och vis. Portieren sade det till mig när jag betalade att vi fick som vi önskat och jag misstänker att mitt leende på något sätt var som om solen kom fram i regnet. Måste komma ihåg att maila dem när jag kommer hem och tacka speciellt plus att lägga in dem på hemsidan. Vi dumpade bagaget på rummet (jag packade nogsamt upp) och sedan åkte vi till St Pauls för att ta en fika på Nero precis vid stationen. Det var det inte heller några problem med och humöret steg i regnet.

Resten av kvällen/eftermiddagen var inte lika kul i vätan, men vi spenderade en god portion av tiden i tunneln med att försöka ta oss fram till paraplybutiken (som precis hade stängt när vi kom dit, haha) och jag torkade under tiden. För att råda bot på detta blötte vi oss invärtes i stället på puben vägg i vägg och det var trevligt. Mitt beslut att ta bussen därifrån var inte lika brilliant, då det tog en halvtimme i trafiken och vi hade säkert gått sträckan under den tiden. Jaja. Sådant händer. Middag fick vi påThe Clachan som beräknat och jag fick en Gin o Tonic i födelsedagspresent. Yay!! Observera att det var puben som bjöd och inte Daniel. Firar på riktigt gör vi först på måndag.

Vi tog oss via Piccadilly Circus hem och på vägen mötte vi 3 piketbilar och 1 civil polisbil i full fart upp mot Oxford Circus och sedan om ett tjugotal kravallpoliser i fullt språng till fots. Aldrig sett något liknande och vi får kolla nyheterna och se vad som var i görningen. Hem ja… vi stannade på The Swan och tog en pint också och det var en god avslutning på dagen. Nu återstår att sova lite och sedan är det fredag och hela dagen på oss att göra ofog. Tillbaka till paraplybutiken först och främst och jag vill ha en reservklocka då mitt armbandsur ligger hemma och har slut på batteri. Kunde tagit det med mig och bytt här, men det tänkte jag inte på. Dock saknar jag klocka så mycket att det börjar blir irritarande, därav ett reservköp. Tar en billig ”what ever” bara jag får en.

Det var redovisningen av torsdagen det. Återkom i morgon för fredagens äventyr!

Söndag 5 juli

Då var det över för den här gången och om allt går som det skall, så återvänder vi i november igen. London ligger kvar, får vi tro och det finns alltid massor att göra när man är där.

Den här dagen har gått helt i resandets tecken och vi checkade ut vid tio, lokal tid och tog oss ned till Hammersmith för att komma med en tunnel till Heathrow. Jag har aldrig haft en så full resväska och den här gången hade vi till och med betalat för att ha en extra väska med allt vi köpt/fått, så 3×23 kilo plus handbagage är en hel del att släpa på.

Fram kom vi i alla fall och på flygplatsen gick det ju att dumpa väskorna direkt, så vi var av med dem. Jag hade drygt 23 kilo i min, men damen i disken sade inget om det och jag var lika glad för det. Ingen höjdare att behöva packa om för några hekton. Daniel var också glad och vi kom ganska enkelt igenom säkerhetskontrollen till butiker och annat. Jag handlade inget alls och Daniel köpte bara något litet. I stället tog vi en fika och åt en smörgås (en halv lunch) innan det var dags att gå ombord.

Flygningen gick smidigt och vi kom fram i god tid och kunde vänta på vårt bagage utan att känna stress över att vi hade ett tåg att passa. Väskorna kom så småningom och allt i dem verkade i alla fall vara helt. Så vi gick vidare till Arlanda Express för en snabb förflyttning till Centralstationen där tåget skulle gå 19.07.

Gick gjorde det, men vi fastnade såklart i Hallsberg igen och inget om detta sades innan. Typisk SJ tydligen och man kan uppenbarligen inte lita på dem alls längre. Nå, vi kom hem en halvtimme senare än det som stod på biljetten, så vi får vara glada över det. Mest glada var dock katterna och nu skall jag ägna mig åt dem en stund. Bilder från resan dyker upp i galleriet när jag får tid att ta hand om dem. Tack för att ni har läst om våra öden och äventyr!!

Lördag 4 juli

Sista dagen. I morgon åker vi hem. Ja, det går fort när man har roligt och det har vi haft. Från Isle of Wight till London Eye. Idag tog vi en tripp till Paddington för att äta frukost på Den Galne Biskopen, något som vi brukar göra en gång under resan. Det är frukost på hotellet, men bara smörgås och kaffe/te, så en rejäl engelsk frukost är gott att bryta av med. Dessutom hade vi en lång dag idag.

Efter frukosten åkte vi ner på stan och gick till Fortum and Mason för att handla lite presenter till Tracey och Gino. Funderade på att köpa mig lite te, men jag har kvar sedan sist. En cocktailbok fick dock slinka med. Daniel handlade inget. Så vi åkte tillbaka för att packa och se till att våra 23 kg fick plats i väskorna och sedan tog vi en kopp kaffe på Café Rouge, medan vi väntade på att incheckningen öppnade. Det gjorde den 24 timmar innan avgång och det var inga problem att gör detta.

Gino väntade på oss, nästan på det vanliga stället och sedan bar det av ut till Hornchurch och Traceys grillfest. Vi passerade Churchill War Rooms och Gino stannade så vi fick ta bilder på den Spitfire som tillfälligt står utanför. Det var en del trafik, så det tog en stund att komma ut ur London, men vi hade inte bråttom. Väl framme var det drinkar och tilltugg, champagne och annat. Sedan grillade Grant allt som skulle ätas och det blev middag. Tracey hade bjudit två vänner, Sarah och Phil plus Mr Collins, såklart.

Katterna var där, alla fyra och det skall bli skönt att komma hem till mina. Festen pågick till sent och nu är klockan över två och det är läggdags. Nästa inlägg blir när jag kommit hem i morgon kväll (söndag), fast det är ju redan i morgon…

Fredag 3 juli

Idag var det dags för den riktiga höjdpunkten på resan och då menar jag bokstavligen. Vi åt frukost som vi brukar och åkte sedan ner till Pimlico för att träffa Tracey en liten stund. Daniel fann en väska som han ville ha också, så det blev lite affärer. På vägen dit hade vi skaffat honom ett polariseringsfilter till kameran, så att han kan avlägsna lite oönskade reflexer när han fotograferar om sådana förekommer. Vi tog bussen från Cambridge Circus (nr 24) och resan tog ungefär en halvtimme, men då behövde vi inte gå många meter när vi väl var framme.

Vi var inte så länge på Grays eftersom vi ändå skall träffa Tracey i morgon och vi vandrade vidare upp till puben St. George’s Tavern och där drack vi en god cider medan Daniel förberedde sig mentalt på nästa steg i planeringen. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen och åka vidare till Westminster och South Bank där London Eye väntade oss. Biljetterna var ju redan köpta, så det var bara att hämta ut dem, vilket inte var några problem. Sedan kunde vi ställa oss i den snabba kön och bli slussade vidare till själva hjulet. Väntetiden var i stort sett obefintlig och snart var det vår tur att stiga in i den lilla bubblan som skulle ta oss ett varv runt.

Då Daniel är höjdrädd får jag lov att säga att det var ett djärvt drag av honom att ordna detta, även om vi inte visste hur det skulle gå. Nu var det inget problem och han överlevde den ungefär halvtimmeslånga färden från start till mål. Jag får tillstå att utsikten var magnifik och vi tog båda många bilder som det skall bli intressant att titta på. Vi såg väl i stort sett hela London där uppe, men att identifiera allt kanske tar en stund. Allting ser annorlunda ut från ovan, den saken är säker. Nå, vi kom ner i alla fall och vandrade sedan för att finna ett matställe.

Detta fann vi i form av en pub vid namn The Mulberry Bush och det var en mycket trevlig plats att sitta på. Personalen var rolig och välkomnande och maten var mycket god, även om den var en enkel makaronipudding med strimlor av bacon och fläskkött. Ost ovanpå förstås. Mmm… Vi satt där en stund och när Daniel kände sig redo gick vi vidare för att handla lite på Nisbets innan det var dags för den sista promenaden bland Londons pubar.

Vi handlade kanske inte så mycket, men det blev i alla fall lite grand att försöka få plats med när vi skall packa för hemresan. Det skall bli mycket intressant att se vad vi får plats med, trots att vi har en extra väska denna gång. Hur som helst var det nu dags för pubrundan och vi började på Bloomsbury Tavern och arbetade oss försiktigt vidare till Smithfield och St Bart’s, där vi avslutade det hela på Hand & Shears, innan vi tog en taxi tillbaka mot centrum och närmare bestämt Chinatown, eftersom vi ville äta kinesiskt denna sista kväll (är hos Tracey i morgon kväll, som sagt).

Så nu är vi hemma på rummet och skall göra oss kaffe på maten. Det har vi förtjänat och sedan blir det väl att sova, kan jag tro. Vi skall hinna lite innan Gino hämtar oss vid halv två, två ungefär. Resten av lördagen skall alltså spenderas i Honrchurch, så vi får se när vi återkommer och hur trött jag är då och vad jag orkar med av skrivande på bloggen.

Torsdag 2 juli

Dagens väder har varit mycket behagligare idag och det kom till och med en liten regnskur. Trots det har det varit en varm dag även idag. Vi åt vår frukost och åkte sedan ned till Ludgate Hill, där vi vandrade runt St. Paul’s Cathedral och tog lite bilder. På Paternoster Square var det många poliser och de hade tydligen en brottsstoppardag. Några var dessutom tungt beväpnade, vilket kändes som lätt overkill. I alla fall tog vi 11-fika på Nero strax intill.

Nästa steg var något jag inte gjort tidigare och inte Daniel heller. Vi besökte St. Mary Le Bow, kyrkan inom vars klockors hörhåll man måste vara född för att vara en äkta Cockney. Vacker och fridfull plats och det var trevligt att äntligen ta en titt där inne. Daniel tände ett ljus för Erin och Mr Collins dotter, bl a. Vi tog några bilder också, vilket verkade vara tillåtet.

Efter detta gick vi till den närbelägna Williamson’s Tavern, där vi drack en pint till minne av min farfar, som idag skulle ha fyllt 100 år. Vi högtidlighöll detta minne vid ytterligare tillfällen under dagen, vilket är lite udda då jag inte har något minne av honom, då jag är född nästan 3 år efter hans förtidiga frånfälle. I alla fall var det hans hundraårsdag idag. Lunch fick vi på Olde London, efter en promenad som tog oss tillbaka till vår startpunkt. Jag måste ha svängt åt fel håll någonstans på vägen.

Nu var det dags för lite pubar. Därför reste vi till Chiswick, där vi tog en ale-promenad, föreslagen av The Campaign for Real Ale (CAMRA). Det var 7 pubar på denna, men vi (eller jag) valde ut 6 av dem. Väldigt trevligt och väldigt mysiga pubar. Flera av dem låg i gamla kulturmärkta byggnader från tidigt 1900-tal. Detta var första riktiga rundan den här resan och vi kanske hinner med en liten i morgon också. Vi får se. Nu blev det 7 pubar trots allt, för vi tittade in på Mawson Arms vid bryggeriet, då den låg granne med pub nummer 5.

Innan vi åkte in till stan igen för mat, passade vi på att besöka en Odd Bins där jag köpte vin att ge till Tracey på lördag. Jag blev överraskad när expediten sade ”sjutton” som slutsumma. Inte för summan, utan för att hon sa precis det ordet. Jag frågade om hon kunde vårt språk och ja, lite. Lustigt hur det kan vara. Ännu lustigare blev det när hon drog ramsan ”sju sköna sjuksköterskor skötte…” Då blev jag imponerad :-). Så vi tog vårt vin och åkte in till Strand, där vi åt på Pizza Hut.

Trevlig dag och nu har vi bara morgondagen kvar, då lördagen blir på Traceys terrass. Daniel har bokat London Eye, så nu återstår att få upp honom i hjulet, haha. Läs resultatet på denna blogg. 😀

Onsdag 1 juli

Det här har nog varit den värsta dagen i London som vi har haft. Stekhett till den milda grad att allting stod stilla. De som säljer vatten på flaska har tjänat grova pengar idag och vi har konsumerat några liter. Så varmt har det varit att det inte ens smakat med öl.

Vi skulle börja dagen på The Wallace Collection, men Daniel fick se den på egen hand, då jag glömt nyckeln till kamerabagen i vilken jag hade alla pengar – och kameran. Så jag fick vända i dörren. Inträdet var gratis, men ändå. Dessutom fick man fotografera hej vilt, vilket Daniel gjorde till dess att batteriet tog slut.

Det var inte kul att shoppa, det var inte kul att äta och det var knappt kul att gå på puben. Så den här dagen får vara den enda i sitt slag, annars får vi inget gjort. Visserligen fick vi tag i allt vi behöver till baren på en butik som Gino rekommenderade åt oss, vilket var ett stort plus. Både Peychaud’s Bitters och en flaska Creme de Noyux (tror vi) och lite till. Jag handlade lite på Music Room och Daniel var till Forbidden Planet för ett par böcker.

Sedan orkade vi inte mer och har ätit KFC på rummet och legat lågt. Frågan är om det går att sova och hur det ser ut i morgon. Regn och åska vore att föredra, så luften går att andas igen.

Tisdag 30 juni

Vi såg redan från start att det skulle bli en het dag idag… och vi fick rätt. Dessutom var det knökfullt i matsalen vid frukosten och vi delade bord med två norska personer (herr och fru?), vilket förvisso inte gjorde något. De var trevliga och vi fick alla vår frukost. Efter det gjorde vi oss i ordning för att åka ner på stan. Först var vi dock tvungna att fylla på våra resekort med lämplig period och det blev 7 dagar i 3 zoner. Det räcker gott och väl och ger oss möjlighet att åka obegränsat buss och tunnelbana till dess vi åker hem på söndag.

Efter en förmiddagsfika på Caffe Nero på Tottenham Court Road, föreslog jag en tripp till West Norwoods kyrkogård, som är en av De Sju (Magnificent Seven) som instiftades på 1800-talet, då det blev ont om gravplatser i centrala London. Där vilar en och annan, som kulsprutans uppfinnare Hiram Maxim och Tate, han som grundade galleriet med samma namn. Jag hade önskat finna Katti Lanner, vars far Josef skapade wienervalsen tillsammans med Johann Strauss d.ä. men man kan inte få allt. Faktum är att vi inte fick nåt utom Maxim, som låg nästan precis innanför grindarna. Resten fann vi inte. Det skall finnas över 60 listade monument där inne och ingen information alls. Dåligt.

Vi gav upp i värmen och åkte till Victoria och åt lunch i stället. Sedan besökte vi lite pubar så sakteliga fram till kvällens middag. Den hade vi tänkt äta på Adam & Eve, men managern dök upp när Daniel började bläddra i menyn och sa att hon hade stängt köket för att kocken höll på att få värmeslag. Hettan i London börjar alltså göra sig gällande och i morgon skall det bli värre. Hon rekommenderade The Albert i stället, så vi gick dit för en varsin steak and ale pie och en pint till det. Kaffe på maten fick avsluta och sedan åkte vi hem.

I morgon skall det alltså bli ännu hetare. Får se om vi överlever.