Ja nu har vi gjort halva resan och nu är det bara några dagar kvar av vår vecka. Idag har det mesta i London gått i begravningens tecken. Många gator och ställen har varit avspärrade och det har varit ett större polispådrag än vanligt. Enligt TV-bilderna att döma hade jag nog kunna få en glimt av allt om jag bestämt mig för att trotsa det hotande regnet och tagit mig dit, men nu var det som det var med det.

Vi åt frukost på puben Mad Bishop and Bear och kom lagom till det att själva kortegen började och Barnonessan flyttats från bil till kanonlavett (hästdragen). Så på sätt och vis fick vi vara med om det som hände inte allt så långt bort, samtidigt som det faktiskt gick av stapeln. Vi noterade att vår ”gamle vän” Garrison Sergeant-Major Billy Mott (London District) översåg det hela personligen och var den som förde befälet över hedersvakten. Han ledde också processionen in i katedralen och inomhus skall mössan av och detta är enda gången jag sett honom utan björnmössan. Normalt ser man bara från näsan och ner, men nu kunde man även se hans fasta blick.

Vi tog en sväng till Covent Garden efter frukost och kom lagom till att det var tomt på Strand, där bilkortegen gått förbi en stund tidigare. Visserligen var kravallstaketen kvar, men de stod inte direkt ivägen. Vi gick till London Transport Museum för att ta en titt för där har vi inte varit tidigare. Det var ganska intressant, men frågan är om det var värt den årliga avgiften på £15. Nåja, nu har vi varit där i alla fall.

Efter detta har vi i princip inte gjort nåt. Vi gick en sväng i Green Park och St. James’s Park och tittade förbi Buckingham Palace, innan vi gick en pubrunda i Westminster. That’s it. Ganska tunnsådd dag med andra ord och jag hoppas att vi kan styra upp saker lite mer i morgon så vi åtminstone inte bara irrar omkring.

Mat åt vi på puben och efter det drog vi hemåt, så det blev tidigare än andra kvällar idag. Vi får väl se vad som händer i morgon och om vi får till en mer välfylld dag.

Idag har det känts som om vi gått och gått och aldrig kommit till dörren. Bevisligen har vi ändå gjort just det, två gånger dessutom, men vi har allt gått nån mil också. Vi startade någon gång efter halv tio med kaffe på Caffe Nero i Hammersmith och därefter tog vi tunneln ut till Kew Gardens där vi tillbringade i stort sett hela dagen. Daniel har ju fått sin efterlängtade kameraväska och jag min sele med hänganordning för kamera (med mera o man vill), så vi tog hela klabbet med oss ut.

Jag inser att Daniel gjort det bästa köpet, då hans väska rymde en himla massa och väldigt enkelt kunde bäras både över axel och som ryggsäck. I ryggsäcksläget hade han dessutom tillgång till samma hänganordningar som jag till kameran. Jag får väl spara ihop till en sådan och be Tracey skicka den med posten vid tillfälle. Om jag inte väntar till i november då jag räknar med att åka hit igen.

Nå, vi började i palmhuset där det är varmt som i H och där luftfuktigheten är precis som i en tropisk djungel. Det är väl meningen förstås, men det är lite jobbigt att anpassa sig till det klimatet från att varit på utsidan. För övrigt har det varit väldigt varmt överlag och jag har knappt använt min nya jacka utan bara kört med en tröja.

Efter tropiska turen gick vi och tog kaffe och nåt gott i Orangeriet. Det var inte så illa, men det var nästan enda gången som vi satt ner på hela dagen. Vi gick vidare ganska snart efter kaffet var slut och passade på att göra ett återbesök i Kew Palace. Nu ingick detta i biljetten till skillnad från tidigare gånger då detta varit en extra biljett man varit tvungen att skaffa. Kul att testa nya kameran och objektivet också där inne och jag tyckte det gick riktigt bra. Daniel verkade också vara nöjd med sitt.

Nu var det dags för promenaden bort till the Temperate House som skulle vara vårt sista stopp i Kew, men redan då var klockan närmare fyra, halv fem så tiden bara rinner iväg. I detta växthus fann vi mest grönt, men en och annan rhododendron, iris och mönjelilja visade sig från sina bästa sidor. Därefter var det faktiskt nästan stängningsdags för klockan var nära halv sex.

Men inte slutade vi att promenera för det. Daniel hade på Travel Channel sett något reportage från Richmond, som ligger granne med Kew och där ibland ett besök på den minsta och trivsammaste puben, The Victoria Inn. Så vi hade bestämt oss för att gå dit och se hur den var. Det är ju lite tur ändå att jag ibland har en slags inbyggd känsla för hur man skall ta sig till ställen och platser, för min karta tog slut precis där den behövdes som bäst. Men faktum är att vi inte behövde fråga, gå tillbaka eller cirkla runt en enda gång utan vi kom rakt på puben utan problem (om man nu inte räknar de antal kilometer vi faktiskt fick gå för att komma dit).

Den var faktiskt mycket trevlig och vi blev varmt välkomnade av pubvärden med flera. Så pass trevligt var det – och skönt att sitta ner – att vi stannade lite längre än vi tänkt. Men det kan det vara värt ibland. När vi väl stapplade vidare på trötta fötter var vi också väldigt hungriga. Daniel sa nåt om att äta en hel Gnu, men eftersom han fick gnu igår så var det dags att ta nåt annat idag. Jag stoppade en taxi och bad den köra oss hem till hotellet eftersom vi var utanför vår tunnelbanezon och därför hade behövt betala extra för att komma hem, så en taxi löste det problemet och sparade oss sista promenaden från  Hammersmith och upp till hotellet (20 min ca).

Vi gick upp på rummet och dumpade av allt vi släpat på hela dagen och satte oss ner en liten stund innan vi drog ner på stan som vi säger. Det fick bli mat på Pizza Hut vid Cambridge Circus i kväll och det är inte fel på något sätt. Vi åt så vi rullade ut genom dörren kan jag säga och vi orkade faktiskt bara med två pubar innan det var dags att dra oss hemåt. Nu är det inte mycket kvar att göra, utan det får sluta såhär och så får vi se vad morgondagen har i sitt sköte. Jag kommer inte försöka mig på Baronessans begravning, vi väljer att göra något tillsammans i stället. Varför inte en tur till British Museum eller till Fullers ute i Chiswick så vi får några öl på rummet. Dessutom vill jag till Denmark Street och köpa lite noter. Vi får se som sagt – och ni också.

I alla fall full AV gnu… och springbock. Jag förklarar senare, måste ta dagen från början tror jag.

Vi började dagen med att fixa till oss lite och även vila ut efter gårdagens resande. Trots detta var jag uppe klockan åtta och Daniel inte långt efter. Vi bestämde oss för att ta en dag på Natural History Museum och det var ju dumt, eller i alla fall kändes det som så när i kom dit och kön ringlade sig längs Cromwell road som en boa constrictor på rymmen från London Zoo. Men vi bestämde oss ändå för att det fick bli ett besök där, alla franska snorungar till trots.

Vi började med att besöka geologiavdelningen och skattkammaren, så att Daniel skulle få chansen att se the Aurora Collection of Diamonds, den som jag tycker så mycket om. Han fick även chansen att se jättesequoian (hur stavas det?) eller Giant Redwood som den även kallas. Jordens största organiska, eh sak… lika stor som blåvalen. Stort träd är det i alla fall med en omkrets av 27 meter.

Efter detta blev det en tur in i ett litet rum med en ”upptäckarutställning” som var mycket intressant. Där fanns bland annat en förstautgåva av Darwins bok ”Om arternas uppkomst”. Sedan blev det dinosaurer för hela slanten. Vi och femhundra ungar med föräldrar. Men det gick det också. Vi gav dem till T-rexen för han var hungrig.

Det var även jag efter detta så vi gav oss ut för att äta lite lunch. Vi hamnade på Zetland Arms, kanske lite förutsägbart, men så var det. Innehavaren påminde oss lite om karaktären Sid Hammerback i CSI: New York och det var ju passande eftersom puben en gång i tiden innehafts av en annan Sid, med efternamnet Chaplin (hans bror hette Charles). Vi valde Hunters Chicken för den är bara så himla god.

Sedan hade vi lite tid över så vi åkte till Oxford Street så att jag fick titta in lite på Primark och se hur det var där. Deras rykte om att handla av länder och fabriker som använder barnarbete verkar nu vara rentvättat och man är certifierad i kampen mot denna stygglese. Det tyckte vi var bra.

Vi köpte inget, men nu har vi varit där och tittat. Så vi gick vidare till en pub – som vid närmare granskning mer var en restaurang än pub, så den fick inte så bra betyg. Vi är noga med att bedöma pubar och pubkänslan och det fanns inte mycket av det sistnämnda här. Så vi drack ur och åkte hem igen för att svida om inför vårt möte med Miss Tracey Winskill på Grays of Westminster.

Ja, nu närmar vi oss dagens höjdpunkt (på många sätt, haha).

Tunneln till Victoria och en kort promenad till puben Prince of Wales där vi drack en pint för ovanlighetens skulle, vi brukar ju bara ta halva sådana. Men vi hade lite tid att slå ihjäl innan vi skulle vara på Grays så vi började där. Där fanns några lokala gäster, bland annat en farbror som nog väldigt bra passar in på beskrivningen ”Dretan Full och Galen i Ravekota”. Men han störde inte oss i alla fall.

Så kom vi då till Grays för att hämta våra beställda varor och för att köpa mitt nyaste objektiv, 50 mm f/1.4 OCH för att träffa/hämta Tracey för kvällens övningar. Vi möttes av den som vi nu vet är Lord Croft… ja, Daniel Croft i alla fall, det är Tracey som retas med honom (Jimmy fattar i alla fall vet jag bestämt) och vi talade om varför vi var där varpå han försvann och sedan kom Tracey upp och hälsade på oss. Hon såg precis ut som på kortet hon skickade oss och var precis lika glad och sprallig som jag trodde. Hon hade lite kvar att göra så hon kunde inte stanna där uppe utan försvann ner igen.

Jag passade på att göra upp med Tabitha om objektivet och vi använde resten av tiden till att fönstershoppa, eller i alla fall glo på allt vi ville ha, men inte har råd med.

Sedan kom Tracey och vi var redo att påbörja vårt äventyr. Det finns mycket att säga och naturligtvis även skriva, men jag måste ändå försöka hålla mig någotsånär kortfattad så att ni orkar läsa.

Vi hade inte gjort upp planer på förhand utan vi bestämde lite där och då vad vi ville göra. Hon föreslog att vi skulle gå till Liverpool Street och champagnebaren på 42:a våningen på ett ställe där från vilken man såg hela London. Daniel är ju lite försiktig med höjder, men han sa ”ja” i alla fall. Det var en fantastiskt plats att sitta och ta ett glas champagne på måste jag säga. Man såg verkligen hela London därifrån och jag tog några bilder som ni får se senare. Bättre start på kvällen kunde vi inte få.

Jag vet inte exakt hur länge vi var där, men tiden går ju fort när man har roligt. Vi förflyttade oss så småningom över till South Bank, dvs på andra sidan Themsen till puben The Horniman at Hays och där tog jag och Daniel en liten Gin och Tracey drack ett glas vitt vin.

Sedan kom aftonens clou, så att säga. Vi for till Camden och besökte en väldigt speciell och spännande restaurang som hette Shaka Zulu. Tracey stammar från Sydafrika och här serverades maträtter därifrån. Vi hade alltså möjlighet att få ett afrikanskt äventyr innan kvällen var över.

Menyn i sig var spännande nog att läsa och hon försökte förklara för oss vad allt var. Kan ju säga att jag aldrig tidigare sett krokodil och zebra på en meny, men där fanns det och det var också äkta vara som serverades. Hon bestämde sig slutligen för att ta springbock och jag kände väl att det var något som även jag kunde tänka mig. Daniel var modigare och beställde in, just det mina kära läsare, GNU! Så i skrivande stund har Daniel faktiskt käkat gnu på en afrikansk restaurang i London. Springbocken är ju också afrikansk så jag har också käkat afrikanskt kött. Tänka sig va??

Till detta tog vi ett varsitt glas rött, sydafrikanskt vin, gjort på den speciella druvan Pinotage. Det finns flera varianter att köpa hemma på bolaget så detta skall vi komma ihåg.

Nu var tyvärr kvällen över och klockan såpass sen att det var dags att skiljas om vi skulle hinna få transporter hem till våra respektive destinationer. Vi skiljdes åt på Tottenham Court Road där vi tog Central Line åt varsitt håll. Vi lovade att hålla kontakten och veckan är ju inte slut än…

Så nu är det dags att sova. Det var en lång dag och vi har gjort en hel del, men framför allt har vi definitivt fått en ny vän för livet i Miss Tracey Winskill från Johannesburg, numer bosatt i London.

Vi hörs i morgon igen!

Då var vi äntligen i London igen. Det låg kvar, tydligen, sedan förra gången. Vi åkte till Kerstin igår eftermiddag och sov över där (eller försökte i alla fall) och i morse kom en flygtaxi och hämtade oss klockan sex på morgonen för färd ut till Arlanda. Nästa gång vet vi då att det går fortare än vi räknat med att ta sig ut, och därför kan vi beställa nästa taxi till halv sju om vi flyger samma tid som idag.

Ut kom vi, som sagt och även om det var mer eller mindre stendött där så kunde vi lämna in våra resväskor, gå igenom säkerhetskontrollen och botanisera lite på den nya terminalen. Nu är väl terminalen inte ny per se, men den är renoverad och ombyggd och både British Airways och Finnair har bytt från terminal fem till denna. Det var fräscht kan vi i alla fall säga och dessutom enkelt och lättnavigerat.

Vi fick oss lite kaffe efter en stund på Starbucks och till det någon slags bagel med ost och skinka. Inte fel med en andra frukost när man vet att dagen framför en kommer att bli lång.

Strax före nio kunde vi gå ombord i alla fall, men på grund av en massa blåsväder över Heathrow blev vi stående på marken i ungefär 40 minuter innan vi kom iväg. Som kaptenen sade var det bättre att stå där och spara på bränsle än att bli lagd i en flygkö och cirkla runt i en evighet. Vi kom i alla fall i väg och vi hade ju ingen tid att passa så det spelade ingen större roll när. Vi flög uppenbarligen in fem minuter, så i stället för att komma fram klockan elva var vi där tjugo i tolv.

Allt det övriga gick smidigt och vi tog oss till tunnelbanan och vidare till Hammersmith och hotellet utan större problem. Incheckningen på hotellet gick i alla fall snabbt och vi fick ett riktigt bra rum vad det verkar. Fräscht kändes det i alla fall. Vi plockade ihop lite av bagaget och sedan gav vi oss ut på stan för att åta lunch. Vi gick till the Clachan som vi planerat eftersom vi hade ett luncherbjudande där för 80 kr för mat och en pint öl. Blev lite kaffe efteråt också.

Sedan drev vi mest runt och såg oss omkring och bekantade oss med omgivningarna igen. En och annan pub hittade vi på vägen och till och med en vi aldrig varit på, trots att den låg i ”normala” trakter.

Så gick kvällen och vi avslutade den med en macka på Café Rouge innan vi gick hem till rummet för att vila och så småningom skall det väl bli sova av. I morgon har vi en del planerat på dagen och eftermiddagen/kvällen är ju vikt för vår träff med Tracey från Grays of Westminster. Det skall bli skoj att se hur detta avlöper. Ni får väl ratta in samma kanal i morgon för en redovisning.

Sov gott!

Ja, då är det nästan dags att ta väskan och resa iväg. Sista handen vid materielkontroll är gjort och checklistan har kommit fram för att så sakta prickas av allt eftersom jag lägger ner sakerna i sagda väska. Denna gång skall jag ta med den lite större laptopen så att jag har lättare att hålla resedagboken vid liv och även ta backup på alla bilder som tas. Då vi kommer ner på söndagen lär det väl inte hända något spektakulärt den dagen, men vi dimper ner runt lunch och har därmed nästan hela dagen att hitta på något.

Daniel har utökat listan en smula, med min hjälp, så nu har vi även

• Bank of England Museum
• London Transport Museum
• St Bride’s Church
• St Mary Le-Bow
• Westminster Cathedral Latin Mass eller Vesper
• Denmark Street (köpa noter)

Men viktigaste stopp på måndag eftermiddag är Grays of Westminster där vi skall hämta utrustning vi beställt, plus en 50 mm lins som jag precis bett dem lägga undan och så ska vi hämta upp Tracey inför kvällens trivsamma samkväm.

Jag skall försöka mig på Thatchers begravning på onsdag medan Daniel botaniserar på annat håll – kanske. Det är once in a lifetime, så jag vill i alla fall försöka se om det går att komma till skott med kameran lite grand.

På tal om begravning så har jag noterat i min bok att det kan bli aktuellt med besök på någon av de 7 kyrkogårdarna också. Vi/jag har avverkat 2 av 7 så det är läge att utöka med någon tycker jag. Highgate och Brompton är ”klara” även om de tål återbesök, speciellt Highgate där jag bara sett ena sidan. Vi får se vad som händer.

Från och med måndag kan ni räkna med regelbundna uppdateringar av denna reseblogg då jag kommer skriva i den varje kväll innan sovdags och berätta vad vi haft för oss under dagen.

London Here We Come!

NU är allt klart. Biljetter beställda och alla extragrejer fixade. Det enda som återstår, som vanligt, är att packa. Det blir dock något för fredagen och även lördag fm så hinner jag få med lite mer nytvättat också.

Största funderingen är vad jag ska ta med mig för tillbehör till kameran. Vilka linser väljer jag och så vidare. OM vi får en chans att komma nära St. Paul’s på onsdag när Margaret Thatcher skall jordfästas, så misstänker jag att ett långt tele är att föredra. Ska vi till Kew så behöver jag ett macro också… Blixt använder jag nästan aldrig och det finns det inbyggt. Ja ja, jag får ta en titt och se vad jag tycker är nödvändigt.

Två dagar på jobbet kvar. Sedan semester. YES!

Det tickar ner till vår förestående resa och nu är det dags att blogga lite igen så att jag värmer upp lite inför kommande vecka.

Allt är nu klart och klappat, utom en enda sak (och att packa förstås) och det är att skaffa biljett på Arlanda Express för hemresan. Utresan sker via flygtaxi så det är redan beställt och fixat. Jag insåg för övrigt idag att det är bra att städa, men inte alltför bra om man städar bort sånt man behöver ha kvar. Tydligen gick hela min samling av noga förberedda elkablar av brittiskt snitt i soporna tillsammans med min trasiga resväska. Trots att vi kollade i den först.

För jag kan inte hitta dessa någonstans och logiken är ju solklar: varför skulle jag ens ha lagt dem på annat håll när de hör ihop med resandet? Så borta är de. Shit, som man skulle kunna säga, men det finns väl bot för detta och jag har nu köpt en uppsättning temporära kablar som får klara oss fram till dess att jag ersatt de jag hade tidigare på ett mer permanent och ordentligt sätt.

Storbritannien har sorg också – i alla fall den konservativa delen och kanske några till. Margaret Thatcher lämnade oss i morse och med 87 år i bagaget och lätt alzheimers är det väl kanske inte underligt att det tog slut. Ändå. Jag och Daniel såg henne vid Cenotaphen vid Remembrance Sunday 2007 och jag tog en suddig bild. Året därpå fick jag revansch, men då hade jag införskaffat min Nikon D80 också. Vem vet vad som sker nästa vecka och med omständigheterna i åtanke är det inte otroligt att vi hamnar mitt uppe i en statsbegravning.

– Baronessan Thatcher och hennes efterträdare John Major vid Remembrance Sunday 2008

Nå, Daniel har gjort en lista (yes, a little list, so that nothing will be missed) på diverse saker och platser inför kommande resa. Vi skall (i någon ordning) besöka:

• Kew
• Natural History Museum
• British Museum
• Westminster Cathedral
• Fortnum & Mason
• Zoo, kanske
• Pubarna the Clachan och Cittie of Yorke.
• Grays of Westminster
• London Eye (jag skrattar högt)

Låt oss se hur det fortlöper. Vi har väder och vind att ta hänsyn till också och vår nya vän Tracey berättade att det snöade härom dagen.

En efter en trattar de butiker jag och Daniel gärna besöker när vi är i London omkull och försvinner. Först ut var fotokedjan Jacobs som gick i konkurs i höstas och där vi kikat och handlat så sent som förra gången vi var där. Att vi inte var i London förra året kan därmed vara en anledning till konkursen – eller inte.

Nästa ställe låg mitt emot på samma gata, New Oxford Street, och hette Jessops. De gick i konkurs härom veckan och där har jag köpt fotofilter, rengöringsartiklar och Daniels monopod och mitt lilla stativ (båda Manfrotto). Vi var ju som sagt var inte där förra året och har väl därmed bidragit till förfallet kan jag tro.

Nästa offer för det som allmänt kallas High Street-döden är HMV. Ja ni vet, med hunden och trattgramofonen: His Masters Voice. Hur många av mina CD-skivor och DVD-filmer är inte köpta där inne (och VHS-filmer före det)? Jag går alltid dit och kollar efter nya utgåvor i de serier jag samlat på från Johann Strauss d.y. samlade utgåva till pappa Strauss dito (är bara några få skivor kvar i den serien nu). Ja visst, kan shoppa på CD-On också och det är väl kanske Internethandeln som dödar butikerna. Men HMV har, eller hade, en stor webbshop också, så jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag var dum i huvudet nog att gå därifrån 40 minuter innan Sir David Attenborough skulle signera sin nya DVD-Box med naturprogram. Min idol. Ja, jag vet, jag måste varit från vettet som gick på puben i stället. Kanske fattade jag inte riktigt att jag faktiskt missade något, på samma sätt som jag inte riktigt fattar hur i afsdafsd en så stor kedja kan gå omkull bara nåt år efter en redovisad rekordvinst. Elaka tungor säger att de som drev Jessops slutade och började på HMV… sedan gick Jessops omkull och nu HMV. Taskig ledning. Ja, det kan jag ju i och för sig tro på.

Jag tror de får ringa en elektriker som får komma och byta ut den dåliga ledningen till en som fungerar och som inte kortsluter hela verksamheten.

Nå Grays of Westminster är inte High Street Vendor. De ligger långt från High Street på en bakgata i Pimlico dit man får traska en bra stund från Victoria Station. De går inte i konkurs och det finns anledningar. Nej, inte för att jag handlar där som en galning, men för att deras butik bara är 1% (om ens det) i yta jämförst med exempelvis HMV. Min lägenhet är större. Det är som att göra affärer i köket och ha kamerautställningen i badrummet. Men den service de erbjuder gör att man inte går någon annanstans ens om man bor i Sverige, långt som sjutton från nr 40 Churton Street, London SW1V 2LP… och med kunder som hertiginnan av York, Mike Maloney OBE – och mig – så ligger man tryggt kvar på den adressen.

Nå, vad är det som konkar här näst då som vi gärna handlar på… ? Foyle’s… Waterstones… Fortum & Mason? Knappast, men man ska aldrig säga aldrig.

Ja då var det över för den här gången och en del av mig tycker nog att det var riktigt skönt. Skönt att komma hem till katterna och skönt att inte behöva hitta på något att göra bara för att man måste. En annan del av mig tycker nog att det är synd att veckan tog slut, framför allt eftersom det finns massor kvar att göra – om man bara orkar och har lust.

Låt oss se tillbaka på veckan:

Måndag var dagen då jag anlände. Inga problem att ta sig till Arlanda via tåg och flygbuss, även om det inte blev någon nattsömn att tala på. TV:n och kaffebryggaren gick på högvarv och katterna var nöjda över att ha någon att spinna i örat och som brydde sig om dem, så jag kunde offra den sömnen för deras skull. Det gick snabbt på Heathrow och det enda som hände var det jag beskrev i resans första post. Gick snabbt därifrån också och inga problem att checka in. Däremot åkta jag aldrig in till ”stan” som jag planerat och åt därför min kvällsmat lokalt på puben Brook Green Hotel. Det blev fish & chips och en pint av något från Young’s. Minns inte vad jag valde. Sedan var det sängen, mer eller mindre.

Tisdag var en seg dag och jag gjorde inte speciellt mycket. Gick på National Portrait Gallery en stund och tog en shoppingrunda på HMV och Denmark Street. Dessutom bestämnde jag mig för att gå på teater när jag fyllde år och gick därför till Wyndham’s Theatre och köpte biljett till ”Driving Miss Daisy”. På väg uppför Charing Cross Road dök jag in på Foyle’s och köpte ett par böcker också. That’s is. Några pubar hann jag med, men det blev en tidig kväll igen.

Onsdag var födelsedagen och den hade jag ju mer eller mindre planerat. Elvafika i kryptan till St. Martin och matinéföreställning på teatern kl 14.30. Fantastisk föreställning, som jag redan sagt. Efteråt blev det kondis och kaffe och tårta så att jag i alla fall kunda säga att jag firat födelsedagen med nåt sött och sliskigt. Dock fick jag aldrig födelsedagslunchen jag tänkt ta på Cittie of Yorke… får väl aldrig mer deras chili för det verkar inte om om jag är i närheten där. Strunt samma, kvällen tillbringade jag i alla fall på Gerrard’s Corner och åt min kinamiddag som planerat. Gott var det och jag kände att det var ganska bra att vara i London och fylla år igen. Ett stort tack till alla som skickade grattismeddelanden under dagen (och följande dag). Nå, det blev ett par pubar efter maten, men sedan åkte jag hem till hotellet och installerade DVD-spelaren jag köpte till min minidator. Tack vare den kunde jag se lite på film jag köpt och även (om jag så önskat) lyssnat på musik. Det fick avlsuta födelsedagen.

Torsdag var antagligen den dag som kändes segast. Lyckades inte hitta på något egentligen och försöket att gå på Naturhistoriska föll i farstun eller nåt, vid Diplodocusskelettet som det utrustat med neonljus… idioterna. Tog ett varv med kameran, men blev inte många bilder tagna. Åt lunch på puben som vanligt, men efter en eftermiddag utan att ha något på programmet gick jag hem till hotellet igen. Där stannade jag resten av kvällen, med undantag för att jag var till McDonald’s vid Shepherd’s Bush Green och köpte kvällsmat. Det blev lite mer film att titta på innan det var dags att sova.

Fredag var snabbaste dagen. Det blev en pubdag och jag hade faktiskt riktigt roligt igen. Även om jag saknade katterna därhemma. Började med en försynt fika och sedan blev det Cenotapoen och firandet av Stilleståndsdagen (Armistice Day). Var tydligen nån form av bråk på puben bredvid efteråt och det var väl tur att jag valde Bishopsgate som skådeplats för min första del av pubrundan. Jag besökte alla ”mina” pubar kring Liverpool Street Station (åt lunch på en av dem) och passade sedan på att åka till Game som planerat och köpa mitt spel på releasedagen. Sedan kände jag mig varm och svettig så det var bara att åka hem och byta om lite innan jag avslutade kvällen ute på stan med att äta middag på the Clachan och ta några pubar kring Carnaby Street innan läggdags. Avslutade med den lokala puben the Richmond.

Lördag var sista dagen jag kunde göra något, så jag gjorde ingenting. Orkade inte gå och titta på the Lord Mayor Show för jag ville inte trängas med en massa folk. Hade nog varit trevligt om jag gjort det, men så blev det alltså inte. Däremot handlade jag lite på Fortnum & Mason och var till Soho Square och tog lite bilder. Käkade lunchen på ”Hyddan” vid Cambridge Circus och hade redan då bestämt att äta kvällsmaten på rummet i form av nåt från KFC. Så blev det också och när jag gick till sängs var allt packat och redo för morgondagen. Fick ju göra en extra sväng till Paddington för att fixa tågbiljett och det eftersom Piccadilly Line inte gick till Heathrow på helgen pga av reparationsarbeten.

Söndag gick planet hem och jag tyckte det var skönt, som sagt. Ville oerhört mycket hem till katterna då. Allt gick enligt planerna och jag gick till Shepherd’s Bush t-station (som inte alls öppnade sex som de sa kvällen innan) och kom med första tåget därifrån och hamnade efter ett byte dit jag skulle: Paddington. tåget till Heathrow tog ungefär 20 minuter och det var raka spåret. Inga problem på flygplatsen, allt gick smidigt och enda abret var väl att jag inte fick tag på det Daniel önskade sig. På Arlanda fick vi vänta på bagaget i en hel evighet, men det kom tillslut och då var min väska trasig i teleskophandtaget vilket gjorde det väldigt svårt att rulla den med sig. Men det gick och jag ska anmäla detta till BA. Flygbussen stod inne (det har den gjort alla gånger, ta i trä) och det gick snabbt till City Terminalen. Snabbt gick det också att ta sig till tågstationen och där bestämde jag mig för att kolla om det fanns ett tidigare tåg än det jag hade biljett till, så att jag kunde komma hem så fort det bara gick. Det fanns ett tidigare tåg och jag valde att betala priset för detta och dessutom ta en 1:a-klassbiljett för 3 kronor extra. Fanns ingen anledning att åka i apklass om det inte kostade mer än så att uppgradera. Sen kom jag hem till mina glada katter som jag fick gosa med resten av kvällen. De tröttnade inte ens på mig konstigt nog.

Så, det var veckan. Ska jag åka tillbaka? Ja, det blir det nog. Ensam? Ja, det är frågan, men antagligen ”ja” om jag inte får någon med mig. Däremot skall jag kanske inte ta en vecka då utan säg 4 dagar och framför allt skall jag planera in att göra något alla dagarna. Behöver ha ett projekt att hålla mig till och det är inga problem att fixa för jag har redan några på G i London. Inget av dem blev av denna resan, så det var ju dumt. Men så är det ibland. Man är inte på topp alla dagar på året.

Jag besökte inga nya pubar alls denna gång. Kände att jag ville ha någon med mig på den biten, så det blev bara beprövade lokaler denna gång. Ett par ska få sina betyg höjda och några ska jag se över. Nån verkade ha stängt (nu igen) och en annan hade åter öppet.

Att åka till London är det bästa jag vet. I alla fall är det så i normalfall. Däremot kräver det lite av mig att åka dit för det är ingen semesterort per se. Man måste ha energi att ta sig an London och det var väl den jag saknade denna gång – förutom ressällskap. Så visst hamnar jag där igen i framtiden. Ingen sommarresa blir det kan jag säga redan nu, inte med OS i faggorna och den prishöjning som säkert sker under sommardelen fram till efter OS (septmber) är över. En vårresa kanske? Resa i november igen när jag fyller år? Ja nåt blir det. Ni lär bli varse om ni läser bloggen i alla händelser.

På återseende!

Klockan är snart halv sju och jag är redo att checka ut och bege mig till Shepherd’s Bush tunnelbanestation. Där ska jag ta första tåget mot Oxford Circus för byte till Paddington. Först Central Line och därefter Bakerloo Line. På Paddington väntar Heathrowexpressen på att ta mig till Terminal 5 och väskinlämningen. Sedan är det bara att invänta planets avgång klockan 10.35. Skall vara i Stockholm vid två. Får se vad som blir nästa steg där när jag fått väskan och sitter på Flygbussen.

Hej då, London.

Vi kom iväg ungefär på rätt tid och damp ner på Arlanda strax efter två. Tog en väldans tid att få ut bagaget, men det kom tillslut. Dock hade de slagit av handtaget på min väska så det får jag väl anmäla, även om det var en billig väska. Nu ska Flygbussen ta mig till Centralen så får vi se om det finns nåt bra tåg hem till katterna.

Det fanns ett bra tåg. Fick visserligen hosta upp en slant för att få följa med, men det var det värt. Skillde 3 kr på att resa i första klass, så jag tvekade inte ens att få sista biten i någotsånär komfort. Det var trevligt. Stora fåtöljer med gott om utrymme runt om och vi fick dricka te och kaffe och äta frukt o kakor så mycket vi ville. Gratis internet bjöd de på också, men det utnyttjade jag inte.

Summa summarum är jag hemma igen och katterna blev GLADA! Nu ska jag krama och pussa på dem resten av kvällen så skall jag göra slutsummeringen av resan i morgon.

@ Kerstin: Synd att det inte passade varken ut eller hem, men vi ses till Jul, har redan bokat er för julkaffe!