Måndag 29 juni

Sista dagen på ön. Vädret strålande igen och vi förstod att det skulle bli en varm dag. Jag ägnade tiden från uppstigandet till frukost med att packa ner allt igen och kolla så att vi inte glömde något. Insåg att vi båda borde haft någon slags solkräm med oss, men så kan det vara. Vi skulle till London och inte på solsemester.

Efter frukosten ägnade vi oss åt att få ihop alla väskor och kassar så att de kunde stå kvar på hotellet medan vi var till Osborne House i Cowes. Anledningen var att vi inte fick plats med både bagage och Mr Collins lånade scooter, som ändå skulle lämnas tillbaka på eftermiddagen. Så Gino skulle fixa det medan vi andra åt lunch. Färden till Cowes var händelselös och gick på en halvtimme. För er som inte vet var Osborne House ett av drottning Victorias slott och hon var ofta på Isle of Wight, där hon också dog den 22 januari 1901.

Fanns mycket att se och göra, men vi hade en aning begränsad tid då färjan gick halv fyra. Så vi bestämde oss för att göra det som föll oss in och sammanstråla klockan halv två för lunch. Daniel och jag tog ett varv på det lilla slottet och såg allt vackert där inne, inklusive sängen där drottningen dog den kväll när hennes tid tog slut. Sedan gick vi runt lite i parken innan lunchen – som blev en fika och sedan kom Mr Collins och Gino tillbaka och hämtade upp oss.

Irriterande nog fick vi höra att färjan var inställd. Japp. Nästa gick en timme senare, vilket hade gjort stor skillnad för oss om vi vetat det i förväg. Så det var bara att gå till puben och ta en öl. Hem, eller till fastlandet, kom vi ändå och vi hade ju inget val. Vi hamnade i rusningstrafiken pga detta, så att ta vägen över Portsmouth gick åt skogen. Men, men… Gino lovade att ta en heldag med oss där vid något tillfälle.

Vi stannade till i Chiswick på hemvägen och åt och nu har Daniel somnat. Dags för mig också. Trevliga fyra dagar, men slitsamma också. Kostar att ligga på topp :-).

I morgon är det tisdag och vi får chansen att göra London osäkert. Hörs igen!

Söndag 28 juni

Idag var det växlande, både väder humör och idéer om vad vi skulle hitta på. Grått till att börja med, sol när vi packade bilen och några droppar regn under dagen. Funkade, trots allt.

Vi började i Freshwater, där vi besökte Dimbola Lodge, där en av pionjärerna inom foto, Julia Cameron, bodde. Hon var god vän med många intressanta personer, som Darwin, Lewis Carroll, Lord Tennyson, Jenny Lind med flera och flertalet fanns med bland hennes verk. En intressant förmiddag får jag säga. Grant och Mr Collins tog en fika medan vi andra travade runt och det var nog bra. Jobbigt med trappor när benen inte vill.

Vi reste vidare till det som återstår av öns ångjärnväg, där vi fick se en uppvisning av rovfåglar, bland alla lok och vagnar. Det blev ingen resa med tåget, men det var intressant ändå. En liten regnskur dök upp, men det gick snabbt över och störde inte verksamheten nämnvärt. Vi kollade på tågen, rotade lite i shoppen och tog en hastig tur genom museet. Sedan var det dags för lunch… och det var inte så enkelt idag. Kort sagt fick vi åka härs och tvärs innan vi slutligen bestämde oss för att åka till Ryde och hitta nåt där. Så lunch blev klockan fyra vilket var lite sent för min och Daniels svenska matklocka. Nå, så kan det bli.

Mat fick vi och dagens sista stopp var munkklostret Quarr Abbey. Helt otrolig byggnad och detta är än idag ett fungerande kloster. Mr Collins och jag tog en promenad i omgivningen och såg ruinerna efter det medeltida klostret också. Trevlig avslutning på dagen. Vi träffade lite grisar också. Nöff nöff. Ganska söta var de.

Vi ägnade en dryg timme åt att vila på hotellet och sedan träffade vi Mr Collins i baren, så jag bjöd på en omgång. Alla dök upp allt eftersom och klockan blev mycket innan vi kom iväg för middagen. För mycket visade det sig, men en indisk restaurang förbarmande sig över oss och vi fick en otrolig middag får jag säga. Gott gott. Precis som vanligt avslutade vi dagen på mitt och Daniels rum med att tömma förrådet som Tracey tagit med sig. Det fanns kvar av allt när hon vinglade vidare.

Så nu är det en halvdag kvar innan vi åter styr kosan mot London.

Lördag 27 juni

Sol från blå himmel och en temperatur därefter. Sommaren är på Isle of Wight, den saken är klar. Dagen började, som sig bör, med frukost och den var mycket bra. Äter som en häst när man bor på hotell och skäms inte för det heller. Daniel och jag var först på plats och de övriga började dyka upp efter 20 minuter. Vi åt alla i lugn och ro och klockan blev nog tio innan dagens program kunde inledas. Inte för att vi har bråttom när vi är här, men vi vill också hinna med så mycket som möjligt.

Vi startade med ett besök på Vitlöksfarmen. Japp, ni läser rätt. Här på Isle of Wight finns det tydligen en stor och anrik vitlöksfarm. Besökarna får möjlighet att provsmaka alla produkterna och då är det inte bara själva vitlöken, utan allt de gör som har vitlök i sig. Exempel på detta är pesto, vitlöksmajonnäs, vitlökssås… vitlöksöl… Mr Collins provade ölen och sa att den var god. För övrigt har han varit dagens chaufför, så Gino har fått ta det lugnt och Daniel har fått sitta i framsätet.

Efter vitlöken gick vi över till vin. Isle of Wight har även en stor vingård, Rosemary Vineyards och detta var dagens andra stopp. Vi fick ta del av processen från druva till flaska och detta var mycket intressant. Den unge mannen hade både kunskap och humor, vilket är en bra kombination. Vi fick även provsmaka :-). De gjorde även cider och likör och vi smakade och handlade, innan vi tog en fika i solskenet.

Tredje stoppet var en romersk villa, eller farm och den var mycket intressant att se. Romerska ruiner är ganska vanliga i Storbritannien och finns alltså även här. Jag, Daniel och Mr Collins gjorde en djupdykning medan de andra väntade utanför. De gick miste om en hel del, men det var deras val. Jag tyckte att det var värt pengarna.

Vi reste vidare och nu hamnade vi på en egendom med en gammal vattenkvarn, påfåglar, ett krigsmuseum och lite till. Inträdet var lite högt, men då de flesta ville ta en titt, så fick det gå an. Påfåglarna var minst sex till antalet och gick mest omkring och skrek. Mot slutet spärrade ett par av dem upp sina fjädrar så vi fick några bilder. Grant och Tracey tog en sväng med en paddelbåt på den lilla kanalen.

Dagens slutmål blev The Needles, en klippformation i ett spektakulärt naturområde. Vi kom försent för att se allt, men vi kanske åker tillbaka i morgon igen. Vackert var det iallafall. Så, efter nån kilometers promenad upp och ner, åkte vi längs öns södra kust till dess vi fann ett matställe. Det blev en pub kallad The Wight Mouse. Många ställen och företeelser här använder öns namn som anspelning på ordet White (uttalas lika) och detta är ett exempel. Ovanligt mycket folk, tydligen, men det berodde nog på båtracet runt ön idag. Vi fick både mat och dryck, även om det tog tid.

Nöjda och glada reste vi hem till Sandown igen och avslutade med ett par sängfösare på vårt rum. Vad som händer i morgon får vi se – och ni med.

Fredag 26 juni

Idag började äventyret på allvar. Klockan 7 skrämde mitt mobillarm upp både mig och Daniel (i morgon använder vi hans larm…) och halv åtta åt vi frukost. Prick åtta sms:ade Tracey och meddelade att de nu befann sig på tvärgatan bredvid hotellet, men vi behövde inte stressa. Fem över åtta satt vi i bilen med Tracey i bakfickan, Mr Collins i framsätet och Gino vid ratten. Daniel och jag hade baksätet för oss själva. Vårt mål var Southampton där vi skulle ta 11-färjan till Cowes på Isle of Wight. Vädret var mja, men blev bättre ju närmare kusten vi kom. Vi skulle möta upp Grant där, då han av outgrundlig anledning valde tåget i stället för att åka med oss.

Vi kom fram med god marginal, men Grant stod inte att finna. Det berodde på att han var i Portsmouth! Ja, precis… Han hade fått för sig att vi skulle ta den färjan över. Nå han fick resa själv, så skulle vi plocka upp honom på ön. Tracey suckade och både Gino och Mr Collins skakade på huvudet. Det gick inte att göra mycket, så vi åkte till färjeläget och inväntade vår transport. Den dök upp strax därpå och vi behövde bara vänta en halvtimme innan vi kunde parkera ombord.

Det var gott om folk och jag och Mr Collins gick upp på övre däck och spenderade hela överresan där tillsammans. Kevin är en mycket trevlig man, med ett och annat problem mdd ben och höfter, som gör det jobbigt att gå långa sträckor. Kort temperament därtill pga detta, men inte med mig och Daniel, det är oftast Tracey som får ta den biten. Jag fick veta att han skulle flytta och kanske bosätta sig just på Isle of Wight.

Överresan tog en knapp timme och vi kunde rulla av färjan utan problem. Grant var i Ryde, så vi åkte dit för att hämta upp honom och passade på att ta en öl på en pub också. När vi reste vidare flyttade Daniel över i bakfickan och jag, Tracey och Grant delade baksätet. Gino hade köpt den här bilen (kallad Moe) speciellt för den här resan. Våra vänner är inte kloka, men snälla. Så vi tillbringade vår första dag på Isle of Wight med lite sightseeing och ett par pubbesök. Största delen av dagen tillbringade vi i Shanklin, där vi bland annat åt lunch och besökte ett naturområde kallat the Chine.

Slutligen hamnade vi i Sandown, på hotellet The Wight, där vi skall bo över helgen. Trevligt hotell och efter lite välbehövlig vila träffade vi Mr Collins i baren där han bjöd på en pint innan vi gick ut och åt. Nu hade Tracey ordnat med en slags scooter åt pappa, så han behöver inte längre promenera. Den får dessutom plats i bagageutrymmet så vi tar den med oss på vidare äventyr. Kvällen avslutades på mitt och Daniels rum med lite att dricka, så nu är det natti natti. Hörs i morgon igen.

Torsdag 25 juni

Då var vi i London igen. Kul att vara här. Mycket varmare än hemma, så det kanske blir en trevlig resa. Dagen har gått åt till att resa, naturligtvis och det är väl vad man får räkna med. Frukost åts redan vid halv sju och sedan var det dags att pussa katterna adjö för några dagar. Zarina tar hand om dem. Tåget till Stockholm gick 7.28 och rullade i tid. Där fick vi en andra frukost och det var inte fel det heller. Det var först innan Hallsberg som det körde ihop sig med banarbete som SJ tydligen inte visste om. Fanns inget alls under trafikinfo och då kollade jag ändå extra. Nå det tog en halvtimme och sedan rullade vi i normal fart igen.

I Stockholm träffade vi Kerstin och tog en fika. Trevligt att mellanlanda innan flygplatsen. Kerstin är alltid lika pigg och glad. Sedan blev det Arlandaexpressen ut till Terminal 2 där incheckning av väskorna gick på en grisblink. Inte ens i säkerhetskontrollen var det kö vilket är ovanligt. Vi klagar inte och det gav oss mer tid till att ta en cider i baren medan vi väntade på att gaten öppnade. Det blev Somersby Pear. Själva ombordstigningen gick också smidigt och vi kom iväg i tid. Så bra gick det att vi landade nästan en kvart tidigare än utsatt.

Inga problem på Heathrow heller och vi scannade passen själva. Sånt går ju nuförtiden. Ingen kö vid väskorna och de kom direkt. Ingen väntan. Det var inte hellef någon som stoppade oss i tullen så det var bara att gå till tunnelbanan. Det stod ett tåg inne och det tog ungefär 20 minuter till Hammersmith där vi bytte till buss. På hotellet var allt i sin ordning och vi fick samma rum som sist. Bra tyckte vi.

Nu var det dags att skynda ner på stan för att köpa en bilatlas att ge Gino i födelsedagspresent och sedan möta Tracey vid Blackfriars. Allt gick bra även där, trots signalfel och bastuvärme på tunnelbanan. Tracey var glad att se oss och vi gick till puben tvärs över gatan, The Black Friar. Trevligt, trevligt. Vi åt och drack och umgicks och hon avslöjade helgens hemliga resmål: Isle of Wight. Jösses. Det lär bli spännande. Gino hämtar oss tidigt i morgon och om det finns Internet dit vi kommer, får ni dagarna redovisade.

Nu är torsdagen slut. Sov gott!Torsdag 25 juni

Då var årets sista Londonresa till ände och jag har fått komma hem till katterna igen. Här hemma var det städat och fräscht, för kattvakten hade gått ett varv med dammsugaren med mera… Jag säger då det. Det är inte bara katterna som blir omhändertagna. Så, enligt tradition och hävd är det dags för en liten summering av det hela.

Skottland var ju en fantastisk överraskning och upplevelse. Tracey hade förberett detta långt, långt i förväg och hon var lika spänd som oss på hur detta skulle bli. Med facit i hand hade vi en enorm tur med allting, inklusive vädret och nu kan jag inte längre säga nej på frågan om jag har varit i Skottland. Till och med så att det känns som om jag längtar en smula tillbaka.

I och med denna avstickare, så blev den tid som jag och Daniel hade till förfogande för oss själva ganska liten och en och annan det där han vi inte heller med, har vi väl sagt till varandra. London ligger kvar och nästa gång får vi se till att Tracey tar det lugnare. Hon är alldeles för snäll och tar alldeles för väl hand om oss och tar inte ett nej, inte skall väl du… Sådana unika människor växer inte på träd och vi skall vara glada att vi har henne.

Gino är också en klippa och Tracey har då pli på honom kan man tycka. Han ställer upp och skjutsar oss än hit och än dit och tycker inte att det är så märkvärdigt. Han gav mig till och med en fin födelsedagspresent i form av två utsökta konjaksglas som det står Hennessy, så nu måste jag köpa mig en flaska som matchar också. 🙂 På sitt sätt är Gino bra för Tracey också, för han är mån om henne och tar hand om henne och hjälper till på alla sätt och vis. Det är bra.

Den här gången hann vi knappt träffa Grant, men han är lite blygare av sig än storasyster och det kanske inte är så konstigt när han har sådana typer som oss i närheten. Men han är snäll och är också mån om att vi skall ha det så bra som möjligt. Dessutom har han humor som går hem i alla lägen och det är inte minst viktigt i det här sammanhanget. I år fick vi åter träffa Mr. Collins, som är Traceys pappa och den här gången var det inte bland hundra andra människor på en gigantisk fest. Han följde med till Canterbury och var även med hem tillbaka till Tracey på middag. Mycket trevlig människa även han och jag och Daniel gillade honom mycket (verkade vara ömsesidigt).

Vi hann dock, trots lite tidsbrist, med att uppleva några nya och lite unika saker också. Att få se de omtalade vallmona i Towerns vallgrav exempelvis. Det går inte att beskriva, men ni skall få se bilder vad det lider. Att se en broöppning var inte heller något som vi gjort tidigare och det var bara tack vare Daniel som vi visste när den skulle inträffa. Gino berättade dock att det fanns ett anslag på ett av husen på andra sidan om man var intresserad att veta sådant. Besöket på The American Bar på Savoy var också något som vi inte gjort tidigare och vem vet om vi gör om det. Dyrt, men trevligt och något som man i alla fall måste få testa.

HMS Belfast är nu också besökt, något som vi aldrig kommit till skott med tidigare. Så nu känns det i alla fall som om vi fått göra något annat än att känna oss lite stressade. Inget ont om alla planer som Trecey gjorde upp, som sagt, men London är stort och det är svårt att hinna mer än ett par, tre saker per dag, även om man skyndar sig.

Så nu återstår att se när nästa resa blir av. Hotellet kommer vi nog att använda igen, för det var bra om man bortser från internetuppkopplingen. En sådan sak kan man klara ändå genom att pubarna erbjuder detta och en och annan sådan brukar vi besöka, även om det var glest med det den här resan. Skottland kanske också återbesöks och då måste vi ta Audreys tjänster i anspråk igen och göra ytterligare en rundtur i trakten.

Ja, vi hoppade på buss nr 183 (eller heter den 283 tro?) någon gång efter halv tio och vi hade checkat in bagage och gått på toa lagom till klockan 11 då vi hade de traditionsenliga tysta två minuterna eftersom det idag var Stilleståndsdagen. Få som bryr sig, men vi gör det i alla fall och i år var det ju som sagt 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. På Arlanda parkerade vi fem minuter tidigare än schemat och vi hann gott och väl få bagage och ta oss till Centralen. Tåget hem blev försenat med 8-10 minuter, men hem kom vi. Bevisligen ;). Ja, det vet väl inte ni, men jag sitter vid min egen dator och skriver detta, vilket är lite enklare än att använda surfplattan.

Så, när det blir dags igen får ni läsa om nya öden och äventyr i Storbritannien och som jag har lovat kommer det att finnas bilder i gallerier framöver.

Sista dagen i London. Mycken fanns fortfarande kvar att göra, men vi visste att tiden inte skulle räcka till för allt. Vi valde att ta vår frukost på Caffe Nero på Tottenham Court Road idag och sedan bussen till nummer 40 Churton Street för att säg hej då till Tracey. Vi handlade lite också, men bara lite grand. På Grays träffade vi även Pablo, som var glad att se oss. Tabitha var inte inne, men henne mötte vi utanför när vi gick därifrån. Stort kramkalas uppstod och jag antar att hon nu räknar oss till familjen. Jag har ju i alla fall varit kund sedan 2008. Tracey verkade vara lite sliten, men så har hon härjat bra med allt sedan vi landade för en och en halv vecka sedan. Vi känner av det själva också.

Efter Grays var det i stort sett lika bra att leta upp en pub för att få lunch. Det blev en Fullers den här gången och vi kunde dessutom skaffa oss en gratis pint att ta ut i kväll, på vår avslutande runda. Då kom det lite regn, men inte så farligt. Vi fick knappt något alls på oss och snart gjorde solen sitt bästa igen. Efter lite trasslande hann vi precis i tid till broöppningen av Tower Bridge, för att släppa ut HMS Severn tillbaka på böljan den blå. Det är första gången som vi får se hur bron öppnas, så det var nästan lite spännande.

På grund av det abnorma intresset för blommorna i vallgraven vid Towern, var det bättre att ta en promenad till Monument och ta tunneln därifrån än från Tower Hill. Så blev det och vi klev av vid St. James’s Park och genade genom denna upp till Piccadilly och Fortum & Mason. Där var det varmt! Jag plockade till mig ett par tepaket, betalade och gick. Daniel köpte inget alls. Sen åkte vi tillbaka till hotellet och dumpade allt, drack en kanna vatten och pudrade näsan innan det bar ut igen. Nu var det middag som stod på programmet.

En tur runt Carnaby Street gav inget i matväg, så vi gick tillbaka i riktning mot Bella på Argyll Street och då fann vi en Spaghetti House, så vi gick in där. Där var det kanske lite högljuddare än vi önskade, men det fick bli bra ändå. Lite pasta innan jag kommer hem och inte äter sånt på några månader och en flaska vin fick det bli. Ingen dessert, bara en varsin cappuccino… vi har chokladmuffins på rummet sedan frukost häromdagen.

Så dit blir det snart, för lite öl från Skottland och kaffe med muffins. Just nu befinner vi oss på The Iron Duke, där vi precis har fått oss varsin gratis, London Pride. Just det, gratis. Genom att tweeta en bild på våra respektive tomma ölglas på puben där vi åt lunch, kunde vi kvittera ut en varsin ny sådan mot uppvisande av en kod som vi fick tillbaka. Visserligen såg servitrisen ut som ett UFO, men efter en ha ropat ut managern så blev allting uppklarat :-). Daniel bjöd även på en varsin Honey Dew, så vi fick i alla fall några öl innanför västen den här resan. Faktiskt inte så många som ni kan tro och långt från vår tidigare ranson per resa. Men vi har haft trevligt.

I morgon återstår att äta frukost och ta oss ut till Heathrow. Om allt går enligt planerna, så är vi hemma igen i morgon kväll och får sova i egna sängar. Borta bra, men hemma bäst.

Då var det dags för födelsedag och vi tog frukost på Cafe Rouge och fick en liten stund extra att sova, då det blev sent igår. Gino hämtade upp oss på hörnet som vanligt och solen sken från klarblå himmel. Färden gick till Hornchurch där vi skulle hämta Tracey. Hon hade dukat upp en rejäl lunch och det tog en liten stund att få i oss allt. Grant var hemma idag och valde att följa med oss på utflykten, som denna dag gick till Ely utanför Cambridge.

I denna lilla by bodde Oliver Cromwell under en tid i sitt liv och där finns nu ett museum – som hade stängt strax innan vi anlände. Men Tracey fick dem att öppna igen, bara för oss.

Spännande och bortom museet låg den enorma katedralen och dit gick vi också. Dessvärre var det kvällsgudstjänst så vi kikadd bara lite grand ochfår komma tillbaka en annan gång. Shoppen var öppen så vi handlade lite innan det var dags att lämna Ely och åka vidare. Tydligen hade det gjorts upp att vi skulle äta födelsedagsmiddag på en restaurang i Lakeside och dit gick färden. En trevlig köttrestaurant vid en stor, konstgjord sjö var målet och där hade i en trevlig stund. Mat för fem personer var billigare än cocktails för två på Savoy ;-). Jag tog glaserade revbensspjäll och övriga varierade på temat stor köttbit.

Desserten skulle vi få hos Tracey, så när vi ätit upp var det dags att åka hem. Månen sken och i hade definitivt tur med vädret denna dag. Tracey gav Gino och Grant i uppdrag att ta hand om mig medan hon behandlade Daniel så som hon gjorde med mig igår. Så vi såg på TV :-). Temat var vetenskap, tydligen och vi hann med han halv talkshow, ett avsnitt av Into Infinity och ett av Carl Sagans Kosmos. Det tar en stund att knåda igenom en person, så desserten blev sen och efter den var det dags att åka hem och sova.

Allt i allt var det en trevlig födelsedag med många gratulationer, både här och via sms och Facebook. I morgon har vi vår sista dag och på tisdag åker vi hem. Tiden går fort när man har roligt.

Vi åt tidig frukost idag och Gino hämtade upp oss tjugo i nio så att vi skulle hinna med allt vi planerat. På vägen till Tracey hämtade vi upp hennes far, mr Collins, som bor i utkanten av staden i Woodford. Sedan plockade vi upp Tracey och färden till Canterbury kunde påbörjas. Lite låga moln och en och annan regn droppe, men efter en stund sken solen.

Vi kom fram vid lunchtid och beslutade att äta innan vidare äventyr. Fel beslut, men så är det ibland. Halva katedralen var avstängd ett par timmar på eftermiddagen och hade vi gått dit först… Men vi gick och skulle besöka romerska museet i stället – som var stängt på grund av översvämningar. Så det kan gå. Det blev slutligen en interaktiv tur genom Canterbury Tales i stället och den var intressant.

Katedralen var åter fullt öppen vid fyrasnåret så vi hann ta en titt där också. Jag fick en hel del bilder med mig och det ska bli intressant att se hur de blev. Sedan var det dags att åka hem och då kom regnet. Bra planerat. Färden hem till Tracey gick bra i alla fall och vi fick lite öl att mörja med innan hon tig mig med och gav mig en behandling för rygg och axlar. Det var inte fel och gav mig en inblick i vad hon gör när hon inte är på Grays. I morgon är det Daniels tur.

Mat, mat och mera mat. Gott var det. Curry från Sydafrika och tandoorikyckling och mer köttgryta… mm. Så vi blev mätta! Tur det för sedan öppnade hon baren. Så det blev både det ena och det andra innan stackars Gino kunde stuva in oss i bilen för hemfärd. Vi släppte av mr Collins också och klockan blev över två innan vi landade på rummet. Lång dag, men trevlig. I morgon blir det mer. En liten söndagstur och på kvällen födelsedagsmiddag.

Fredag är alltid lite festligare och idag har inte varit ett undantag. Vi började försiktigt med frukost på hotellet och gjorde oss sedan redo för att möta dagen på alla sätt och vis. För att fördriva tiden en aning, började vi med ett besök på Victoria & Albert Museum. Här har vi varit tidigare, men det finns mycket att se, så det behövs återbesök. Vi började med att dricka kaffe på innergården och det var riktigt trevligt. Sedan vandrade vi runt några timmar innan det blev dags för lunch.

Lunch intogs på Zetland Arms, som en gång i tiden drevs av Charlie Chaplins bror Sid och där tog jag en fish and chips som nog borde klassats som whale and chips. Det var nog den största portion jag sett och jag fick bara i mig 2/3. Fast med Daniel i närheten går inget till spillo. Gott var det i alla fall. Daniel själv tog en steak and ale pie. Säkert inte så fel det heller. Efter detta började festligheterna.

Vi tog tunnelbanan till Embankment och därifrån letade vi oss vidare ut till Strand. En kort promenad längs denna, stora gata, tog oss till vår destination: Savoy Hotel och The American Bar. Vi har länge talat om att gå dit och nu var det alltså dags. Det kändes riktigt spännande att gå upp mot entrén och fråga efter vägen. Ingen frågade ens om vi bodde där utan talade snällt om vart vi skulle gå, så det var inte så krångligt. Väl där ledsagades vi till ett litet bord och den unge mannen tog hand om våra jackor och lämnade in dem i garderoben.

Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men det var en mycket trevlig stund vi hade där. Två timmar totalt och fem olika cocktails fördelat på oss två. Får se om ni kan räkna ut hur många vi drack per man, för det var inte fem var. Den unga dam som servade oss var mycket trevlig och glad och talade om att vi inte behövde hålla oss till menyn, utan de gjorde vilka cocktails vi önskade. Om bartendern inte kunde dem, då slog han upp dem (inte bara i glasen). Tyvärr var vi tvungna att gå klockan halv sex, då vi skulle möta Tracey vid Tower Hill, så det var bara att betala, se glad ut och lämna lyxen bakom oss.

Nu inträffar kvällens mest galna händelse. Vi går till Temple för att ta första bästa tunneltåg och den är två linjer att välja mellan som båda går dit vi ville. Vi ställer oss på slumpmässig plats på perongen och när första tåget glider in stiger vi ombord – rakt på Tracey. Miljoner människor åker tunnelbana och vi lyckas välja samma tåg, samma vagn. Det är fan ta mig otroligt. Ack ja. Vid Towern finns just nu några miljoner, keramiska vallmoblomster i vallgraven och folk vallfärdar (det blev många vall där) dit för att titta på dem. Ett helt fantastisk monument över de som stupat i krig.

Vi gick ett varv runt och sedan promenerade vi vidare över Tower Bridge till en pub där vi fick något att dricka i väntan på Gino. Han dröjde inte så länge med att dyka upp och när alla fått sin dryck var det dags för middag. Denna gick av stapeln på en italiensk restaurang efter Themsens södra strand och där åt vi mycket god pasta och drack gott rött vin. Daniel och jag avslutade med en varsin kaffe. Sedan tog kvällen slut och Gino tog sig hem till sitt och Tracey och vi tog tunnelbanan i varsin riktning. I morgon hämtar Gino oss kl. 8.30 för en utflykt till Canterbury. Ska bli kul!