Idag kom värmen till London och det har varit sol och blå himmel hela dagen. Det passade ju bra att vi skulle på utflykt med Tracey och Giovanni då, eftersom vi inte behövde regnkläder.
Gino hämtade upp oss vid hotellet vid tjugo över elva för att ta en sväng till Putney för att hämta en låda prylar åt en väninna till Tracey. Han passade på att visa oss en massa trevliga saker på vägen. Bland annat stannade vi till vid Putney Bridge där roddtävlingen mellan Cambridge och Oxford startar så att vi fick se hur det såg ut där. Vi till och med hittade puben som Kerstin rekommenderat oss, men besöka den får vi göra en annan gång.
När vi lastat in lådan med prylar i bilen bar det av mot Hornchurch där Tracey bor. Det är i alla fall en god timme och lite till innan man tar sig från Putney och dit och Gino frågade om vi ville ha den snabba eller sceniska vägen. Vi valde den sistnämnda såklart så att vi fick se lite till av saker och ting efter vägen. Bland annat fick vi åka genom en tunnel under Themsen som konstruerats av Isambard Kingdom Brunel i samband med att han experimenterade för tunnelbanebygget i London. En annan tunnel som vi passerade på vägen ut ur London låg vid Canary Wharf och är den första nya vägsträcka som byggts i London på 100 år. Inte illa.
Hornchurch har fått sitt namn efter sin kyrka, Hornkyrkan och mycket riktigt är det ett par horn som pryder densamma om man är uppmärksam nog att se dem. Tracey bodde inte vid kyrkan dock utan en bit in. Jag tappade bort mig så hur vi skall hitta tillbaka till henne när vi skall på fest till Halloween det vete sjutton. Men det löser sig väl. Vi fick i alla fall träffa Grant igen som mådde lite bättre, men ändå såg ut som han inte mådde helt OK. Det är ju lagom roligt att bo i ett riktigt grönt område när man lider av gräs- och pollenallergi, men de bodde fint, syskonen.
Tracey hade gjort i ordning lite bål som vi fick (gott) och ett gäng varma mackor som vi glufsade i oss. Då hade jag och Daniel ändå ätit en rejäl frukost på Café Rouge innan Gino hämtade oss, men mat går alltid ner. Tracey gav mig en rundtur och jag fick se hennes behandlingsrum där hon tar emot patienterna och även träffa två av husets fyra katter.
Sedan bar det av mot vår föreslagna destination. Den första i alla fall. Vi skulle ta oss till Colchester för att se lite olika kulturminnen. Tracey hade gjort research och hade gjort anteckningar. Så vi drog i väg med Gino vid ratten som vanligt. Daniel satt fram och jag och Tracey där bak. Hon somnade efter ett tag 🙂
I Colchester var det inte lätt att hitta nåt av det vi sökte, inte ens en parkering, men vi gav inte upp och efter andra varvet eller vad det blev så fick vi tag i ett parkeringshus där vi kunde ställa bilen och sedan bege oss av till fots. Det var inte så enkelt det heller, för vi letade efter turistinformationen och när vi väl kom fram visade det sig att den inte hade öppet på söndagar. Så turister bör helst komma andra tider uppenbarligen. Nå, slottet låg precis intill turistbyrån så dit hittade vi i alla fall. Tog en varv inne i parken och tittade. Det pågick en matfestival i närheten, men vi valde att inte besöka den. Lite besviken tror jag Tracey blev i allmänhet på Colchester eftersom det inte verkade bli det äventyr hon hade hoppats på, men jag försäkrade henne att vart hon än tog oss så var det ett äventyr, bara hon var med (och det är ingen överdrift, fråga Daniel).
Vi åkte vidare för att bege oss till en plats där tempelriddarna hade haft något kuckelimuckel. Vi visste också att det fanns ett vakttorn någonstans (i terrakotta minsann) som skulle ha det högsta tornet på ett sådant i England. Så när vi råkade se det namnet på en skylt styrde Gino kosan dit. Vi kom fram, så småningom, allt är ju ett äventyr som sagt och jag hade givit upp halvvägs när skyltarna inte visade vart man skulle ta vägen. Men Gino körde på, vände och körde tillbaka, kollade skyltarna och fortsatte och tro det om ni vill, vi kom fram. Dock stängde man klockan fem och vi var där närmare sex 🙂 Fast vi fick ju se det i alla fall och en guide var vänlig nog att berätta lite för oss innan hon drog vidare.
SÅ det gick inte heller enligt fulla planen och det där med tempelriddarna kom bort. Så Tracey och Gino bestämde att nu åker vi till en pub! Det finns en pub i varje by i Storbritannien, så det är bara att välja en att åka till. Vi valde att åka till Tiptree. Nu är det så att alla regler har ett undantag och inte sjutton kunde vi hitta en enda pub i hela byn! Gino lovade att öppna en om det visade sig att det faktiskt inte fanns någon… Möjligen hade de gömt den för vi fann den inte utan fick åka vidare. Så nu satsade vi på nästa kultorskatt, De Fem Sjöarna. Ja, det gick inte så bra det heller 🙂
Vi åkte och åkte och när vi inte fann fler skyltar om var det låg, men fann en skylt om en kulturmärkt Marina, så tänkte vi att där det finns marinor finns det vatten och då kanske vi i alla fall finner EN av sjöarna. Icke då. Marinan var förövrigt väldigt konstig och vi kunde inte göra annat än skratta åt hela alltet och åka vidare. Nu var det lika bra att skippa tanken på pub och bege oss till slutdestinationen, Southend-on-Sea, där vi skulle äta middag på en italiensk restaurang vid namn Mamma Mia. Det var ett ganska passande namn med tanke på hur det gått för oss i övrigt.
Dit kom vi i alla fall i god ordning och det var inga problem att få bord eller mat. Det valdes lite olika bordet runt och jag valde panerat kalvkött med spagetti och det var nog en av veckans bästa val för det var fantastiskt gott. Gino rekommenderade oss en flaska Valpolicella att dricka till så det gjorde vi, verkade som det passade till allt som beställts.
Vi spenderade en dryg timme, minst, på restaurangen och avslutade kvällen med en promenad längst havet och nöjesattraktionerna utefter vägen. Det var kanske inte så lång promenad, men tillräcklig och när klockan var halv elva var det dags att bege oss mot London igen. Gino uppskattade att det skulle ta oss bortåt två timmar att komma tillbaka till utgångspunkten, det vill säga vårt hotell och han hade rätt. Klockan var tjugo över tolv när han parkerade och vi kunde gå ur och plocka med oss kameror och annat och tacka för oss och för en spännande söndag. Inget jag och Daniel hade tagit oss för på egen hand hade blivit lika roligt och spännande. Garanterat!
Vi lovade Tracey att titta förbi på Grays i morgon så det får vi lov att göra. Det är en del som skall hinnas med i morgon eftersom det ju är sista dagen. TVÅ saker är redan spikade: Lunch på the Clachan och middag på Gerrard’s Corner. Däremellan skall vi hinna till Forbidden Planet, Fortnum & Mason, Grays och lite andra ställen OCH jag vill besöka några fler pubar. Har blivit lite få denna resan känns det som och det må vi korrigera. Men först skall jag sova lite. Daniel har tjuvstartat. Hörs i morgon igen.