Ja då var det dags att ta farväl av London för den här gången. Regnet hängde över staden igen och vi har inte haft många fina dagar denna gång, vädermässigt. Men vi har haft kul för det. Halloweenfesten hos Tracey var ju exempelvis något att uppleva och min födelsedagsfest med Tracey och Gino som inbjudna gäster var något att göra om nästa år. Jag tror att Daniel haft skoj också dessa elva dagar. Kanske lite väl lång vistelse, men vi hade inget att välja på om vi ville göra både fest och födelsedag.

Att stå i regnet under Lord Mayor Show var inte kul, men det var en upplevelse och jag skall se hur bilderna blir när jag får ur dem ur kameran. Just nu tankar jag över första minneskortet och det har inte ens gått till hälften, trots att det är en timme sedan jag petade i det.

Hemresan var i stort sett händelselös, men det var lite spännande eftersom vi inte hade marginalerna på vår sida. En försening hade inneburit att vi fått stanna hos Kerstin i natt. Visserligen var vi varmt välkomna, men det hade inneburit nya biljetter eftersom de vi hade inte är ombokningsbara. Vi kom till Heathrow exakt elva för då var det en tyst minut eftersom det är den 11/11 idag. Vi var få som respekterade detta, men jag och Daniel gör alltid detta.

I tax-freen fick vi en varsin gratis gin och tonic, då Bombay Sapphire hade ett event där. Tyvärr kunde vi inte köpa med oss det vi ville, men det går fler tåg. Den var oerhört god i alla fall, baserad på ”East” versionen av ginen.

Färden ut till flygplanet är värd att nämnas, för den skedde med buss idag. Det har vi aldrig gjort tidigare och det var långt som tusan. Men vi kom fram och vi kom iväg och vi var i Stockholm i tid för att vi skulle ha en chans att få ut bagaget och hinna med tåget hem. Daniel tappade dock bort kepsen… 😉

Så nu är jag hemma hos katterna och ser fram emot att resa tillbaka till London i sommar. Nu ska jag vara hemma ett tag, hade jag tänkt. Tack alla ni som läst om våra äventyr och extra tack till er som kommenterat också.

GOOD BYE!

Då var den kommen, sista dagen i London denna gång. Solen sken från klarblå himmel, inte ett moln i sikte. Varför var inte hela veckan sådan? Gårdagen åtminstone när vi skulle göra något utomhus. Jaja, det är som det är med den saken. Vi brukar inte vara så väderberoende, men ibland kan man ju av nöden tvungen att vara ute då det man vill göra kräver det. Idag, exempelvis, hade det varit en perfekt dag att fira Remembrance Sunday vid Cenotaphen i sällskap med Hennes Majestät Drottningen, med flera. Dock valde vi bort det och tog det lugnt i stället.

Vi öppnade med elvafika på Nero, Tottenham Court Road och satt där i nästan en timme och bara var. Ibland räcker det att bara vara. Vi gick vidare till Forbidden Planet så att Daniel fick kolla lite i hyllorna. Det finns en del att kolla på. Även jag kollade, men handlade ingenting. Vidare i environgerna… Det blev ett pubbesök på Roundhouse, som är en trevlig Fuller’s i närheten av Covent Garden. Det blev en liten promenad i området efteråt.

Lunch fick idag bli där vi var igår, det vill säga vid Ludgate Circus där vi blev så blöta. Vi hittade en ny pub till och med, The Albion och nu är det väl, hmm 305 pubar i guiden. Jag får återkomma till det när jag är hemma igen. Daniel har inte klagat en enda gång på att han haft ont i knäna eller fötterna, snäll som han är, trots att jag väl vet att han har haft känningar av både ock. Vi har ju som vanligt gått nån mil, men novemberresan brukar förvisso innehålla färre långpromenader än sommarresorna.

Vi hörde av Gino som ville leverera ett gäng öl till oss, plus presenterna från igår (vad ölen beträffar, fråga inte). Naturligtvis var vi i varsin ände av stan, men vi tog ett beslut och fann en plats för oss att träffas som låg ungefär mitt emellan. Så vi hade äran att träffa honom för fjärde gången denna resa. Kul att ha vänner i stan igen. Han var lika glad som vanligt och gav oss en äkta kurirväska med våra saker. Daniel har nu adopterat den som sitt nya handbagage. Fullständigt vädersäkrad.

Efter vår träff över ett glas öl drog jag och Daniel till hotellet för att dumpa kurirväskan innan vi gjorde stan en sista kväll. Det gick snabbt att stanna till i Shepherd’s Bush och vi var snart på väg ut igen. Destinationen var Bella Italia på Argyll Street, där vi skulle avnjuta vår avslutningsmiddag. Det har blivit lite av en klassisk avslutning att äta pasta sista kvällen, så det kändes helt rätt. Gott var det också. Lugnt och trevlig, bra service. Vi kan inte mer önska.

Nu är allt packat inför hemfärden, utom vi. Med allt vi konsumerat under veckan, borde vi känt av mer än vi gör. Dock dricker vi alkoholsvagare öl än de flesta. Bittern ligger mellan 3,5 och 5,0 i styrka (de som är starkare skippar vi), jämfört med lagern som ofta börjar på minst 5 och ökar. Oftast dricker vi öl kring 4-strecket och då halvor, dvs 28 cl. Sprid intaget över 12 timmar med tre matintag och promenader däremellan… då är 7 pubar på en dag inte så farligt alls.

Nå det om detta, som han jag reser med skulle säga. Visst, vi dricker en del, men vi har koll på vad som sker.

Om allt går som planerat, marginalen är snäv, så får vi sova i egen säng i morgon (min rygg säger tack tack) och jag får pussa katterna. De har saknat mig och jag dem. Så det ska bli skönt att komma hem, även om jag kommer att sakna London, Tracey och Gino.

Sov gott och håll tummarna att hemresan blir som planerat.

Ja då var det födelsedag och Lord Mayor Show. Vädret såg lovande ut så vi gav oss av för att ägna förmiddagen åt det sistnämnda. Närmaste tunnelbanestation är Blackfriars om man vill komma nära utan att stå precis vid Mansion House. Då kan man stå där Ludgate Hill möter Fleet Street, kallat Ludgate Circus. Till min förvåning var det inte mycket folk, trots att vi dök upp bara halvtimmen innan paraden startade vid Mansion House. Så vi fick plats på första parkett vid trottoarkanten.

En anledningarna till att folk inte var ute infann sig efter tio minuter… regnet. Det började sakta droppa och i tänkte att blir det inte värre så är det OK, men börjar det regna i sidled går vi och fikar. Daniels nya, fina paraply var naturligtvis kvar på hotellet. Där gjorde det stor nytta. Så småningom drog det ihop sig till att börja och vi kund höra trummorna från Scots Guards närma sig, samtidigt som regnet ökade i styrka. Men, som med mycket annat, när man väl har tagit första steget, då får man fortsätta till mål. Så vi stod kvar.

I år var Lord Mayorn en dam. Andra damen på 798 år, så vi vill ge henne en chans att visa upp sig. Hon var nr 145 i kortegen och vid 80 var jag helt genomdränkt. Kameran likaså, men väder ska den tåla så länge det inte vräker ner och det gjorde det inte. Bara dröp irriterande mycket. Jag tyckte synd om alla som deltog, men de vinkade glatt åt oss och såg ut som om det regnade – just ja, det gjorde ju det också. Mest synd tyckte jag om barnen som fick gå med, men jag hoppas att alla hade kul. Det hade jag också, men inte en gång till i regn utan skydd, både för mig och kameran.

Så kom hon då i sin gyllene vagn, The Lord Mayor och tyvärr lutade hon sig ut åt fel håll denna gång, men vi fick några bilder ändå. Så, nöjda med det skulle vi fika. Men det skulle alla andra också, så vi gick till puben i stället. Huvudsaken var tak över huvudet och lite värme. Till och med min skjorta var blöt. Efter ölen åkte vi hem igen och bytte till kvällskläderna. Kändes bra att bli torr igen. Tog min regnjacka under vanliga jackan och det gick jättebra.

Nu var det dags för del två och födelsedag betyder tårta. Vi åkte till Piccadilly och besökte konditoriet Café Concerto, där jag åt chokladtårta och Daniel en belgisk våffla. Trevligt var det och inte så dyrt. Vi hade en stund innan vi skulle möta Tracey och Gino, så vi gick till lilla Red Lion i Crown Passage. Trevligt det också och när vi fått vår lilla öl kom ett helt gäng ungdomar i maskeradkostym. Den ena roligare än den andra. Blev riktigt trångt. Vi träffade en dam som firade sin födelsedag… 47 visade det sig. Hon fyller på måndag, men firade nu. Det blev lite extra firande när Daniel avslöjade att det var min födelsedag idag och samma ålder. En av männen sa att jag max såg ut som 42, men hon som 50 :). Kul, haha. Han fick ut för det av henne, men jag fick en puss. Så det kan gå.

Tracey och Gino fastnade på bussen och blev rejält försenade. Nu fick det bli som det blev och Tracey hade en överraskning. Vi ställde oss vid några bord utanför en restaurang och där trollade hon fram fyra glas och en flaska champagne. Hon är sanslös den kvinnan. Roligare blev det när kyparen kom ut och sa att vi inte fick ta med oss glasen UT. Han trodde väl att vi var gäster där, haha. Tracey charmade bort honom och vi drack ur och gick. Ack ja, så det blir.

På Gerrard’s Corner åt vi en stor födelsedamiddag som planerat. Gott, gott. Vi hade väldigt trevligt. Vi blev rejält mätta och det var inte fel alls. Efteråt fick Gino äran att leda oss runt lite till olika pubar. De Hems hette den första och den är holländsk. Vi fortsatte till French House för lite cider, men den var slut så det blev öl igen. Sista puben blev hårdrocksstället Intrepid Fox ;). Annorlunda, minst sagt. Sedan blev det dags att skiljas så att vi kom hem. Trevlig dag, trots blötan. Nu är det bara söndag kvar innan vi åker hem till katterna igen. Saknar dem.

Idag fick vi uppleva en liten extra händelse på vägen in till stan. I vår vagn på tunnelbanan klev en man in som jag kände igen. Hade inte lagt märke till honom på perrongen, men han kom antagligen samtidigt som vi. Daniel och jag har ofta sagt att det finns tre faser i ett sådant läge.

1. Oj vad han var lik X
2. Det kan ju inte vara HAN, på tunnelbanan
3. Är det verkligen han?

I mitt fall sade instinkten att det där ÄR den jag tror, ingen tvekan. Jag hade rätt. Filmskådespelaren Stanley Tucci, bland annat känd från Djävulen bär Prada satt några meter bort, tillsammans med sin hustru Felicity Blunt, syster till Emily Blunt (också känd från samma film och Laxfiske i Jemen). Daniel, som den ängel han är, hade sinnesnärvaro att ta en smygbild med sin surfplatta, så händelsen är dokumenterad. Bra start på dagen om man är på kändisjakt. Sånt händer nästan bara i London.

Vi tog en fika på Caffe Nero, Green Park och gick sedan för att skaffa frimärken åt en av mina arbetskamrater. Vi strosade sakta vidare via Burlington Arcade där vi tittade i lyxbutikernas skyltfönster. Fanns mycket fint där för den med bottenlös plånbok. Vi hamnade på Hamley’s där jag letade efter något till Loke som snart fyller två år. För att jobba där måste man vara lite galen, tror jag. I alla fall verkar alla ungdomar som antagligen fått sitt första jobb där, en smula tokiga där de lallar runt i diverse kostymer och tjoar och skriker och lever rövaren. Några pojkar och flickor kring 18-20-strecket var utklädda till alver, sådana som hjälper tomten. Stackars barn och då menar jag inte kunderna. En blond gosse var tydligen flickornas favorit för det skulle tas gulliga bilder på honom och väninnorna stup i ett. Det har sitt pris att vara en av tomtens söta alver och vilket tålamod han måste ha. Lika leende hela tiden. Men efter en stund bytte de grupp. Antar de kör en timme i stöten och vilar lite däremellan. Pust. Vi handlade inget – då.

Pubstopp på Carnaby Street och en stunds funderande på vartåt och varthän. Lunchplanerna på Clachan gick åt skogen, så nu testar vi inget mer. Finns gott om andra pubar och restauranger att äta på, så det får vara så. Vi var inte jättehungriga, så vi gick till Marks & Spencer i stället där jag handlade lite. Borde kanske köpt en slips åt far, det är ju Fars Dag på söndag. Köpte en åt mig plus en skjorta att ha till manschettknapparna jag fick av Daniel. Ska testa den på födelsedagsmiddagen med Giovanni och Tracey i morgon kväll.

Efter shoppandet började det att regna, så vi fick söka skydd på en pub invid Soho Square. Inte för att det gjorde så mycket, puben är trevlig och var ett av våra första stopp på resan i april. Då hade jag en jobbig hosta, så jag tog en whisky. Idag blev det en halv öl i stället. Den var god och kom från ett nyligen återuppstått bryggeri i Hackney Wick, Truman’s. Vi har testat en av deras nya förslag redan och nu letar vi efter den andra för att jämföra. Får se om vi lyckas innan veckan tar slut.

Vi fick lunch på Pizza Express idag, eftersom det inte fanns plats på puben igen. Där fick vi väldigt goda pizzor och en underbar cappuccino efterpå. Det var baske mig en skam att dricka av den för den var ett rent konstverk. Daniel fick en blomma och jag ett löv. Måste lära mig hur man gör så att jag kan imponera på folk hemma.

Regnet fortsatte och vi kunde ju inte sitta på pizzerian hela dagen, så vi vandrade vidare och hamnade på Foyle’s där vi botaniserade en god stund bland böckerna. Jag hittade en bok och en tidning attköpa. När vi väl kom därifrån slog klockan på St. Giles fem slag. Regnet avtog lite, men det var fortfarande inte något härligt promenadväder. Vi gick till paraplybutiken på New Oxford Street så att Daniel kunde skaffa ett sådant paraply som han ville ha. Rätt längd och med krycka. En sådan butik går väl plus en sådan här dag kan jag tro. Vägg i vägg ligger puben The Crown, så det blev en öl där.

Sedan skulle vi gått till Forbidden Planet, men dretvädret gjorde att vi bara gick 25 meter till nästa pub i stället. Där var det trångt så ini xghfyg, men Daniel hittade ett ledigt bord på övervåningen. Lite stimmmigt och ingen var över 27 utom vi, men ölen var god. Så när ölen var slut drog vi oss sakta hemåt, via HMV för att ha en hemmakväll med lite vin och kyckling. Vår tradition bjuder att vi en kväll skall köpa en hink på KFC, Kentucky Fried Chicken och ta med denna till rummet och avnjutas i lugn och ro. I kväll var det den kvällen. Hinken består av 10 bitar friterad kyckling, i Överstens hemliga kryddblandning, samt några små påsar pommes strips. Man får med servetter, salt och våtservetter. Vinet får man köpa På annat håll.

Så det blev skapligt tidig afton. I morgon är det The Lord Mayor Show och om väder och vind tillåter går vi dit. Sen har vi vår träff med Gino och Tracey att se fram emot. Men nu… Natti!

Idag åt vi frukost på rummet. Vi hade ju laddat kylskåpet med både bröd och pålägg, så det fanns att ta av. Var ganska behagligt att ta det lite lugnt. När vi var redo drog vi ner på stan och besökte HMV på 363 Oxford Street i vars studio Beatles hade spelat in en skiva för 50 år sedan eller nåt. Vi köpte inget, men vi hade redan shoppat innan vi kom dit, för det stod tre servicemen utanför tunnelbanestationen och sålde poppys. Jag köpte två pins, en åt mig och en till Daniel. Han köpte ett par manschettknappar som jag fick i födelsedagspresent. Tack, tack! Nu får jag skaffa en skjorta också, hehe.

Sedan gick jag till ”trumvirvel”: Victoria’s Secret! Japp, jag hade lovat Syster Maud att skaffa en parfym. Så detta gjorde jag. Sexy Little Thing, Noir, hette den. 100 ml för £55. Hoppas hon blir nöjd. Vi behövde stärka oss efter denna insikt i damernas lyxvärld och tog en halvpint på ett ställe kallat Bonds. Mer krog än pub tyckte jag, men helt OK. Vi gick även till puben mitt emot för att jämföra. Måste göras vetenskapligt förstår ni väl.

Efter det var det dags för en tidig lunch. Vi skulle ju träffa Giovanni på kvällen och för att hinna med både lunch och middag innan, då var det bäst att kolla klockan. Vi gick till Three Tuns där vi fick god mat och en trevlig paus. Sedan kom Daniel på att vi ännu inte bokat bord på restaurangen för lördagens födelsedagsmiddag. Så vi gick dit och ordnade det så det blev gjort.

Resten av eftermiddagen tillbringade vi med en pubrunda i området mellan Hammersmith och Themsen. Där finns massor av pubar längsmed vattnet och det var riktig trevlig att inte vara mitt i stan en stund. När vi var klara åkte vi till hotellet och hämtade en rabattkupong jag fått med 20% rabatt på en måltid för upp till sju personer på puben the Clachan. Så det blev nästa anhalt. Dock var stället bokat, så det blev inget. Vi fick käka på The Sanctuary House i stället, där vi skulle träffa Gino. Tack vare pubrundan har jag äntligen nått dit min vision ville och som saken ser ut idag har vi passerat 300-gränsen. Så, när jag kommer hem och får ordning på allt kommer pubguiden att innehålla 300+ pubar. Nr 300 hette The Rutland.

Nå på Sanctuary House var det fullt av folk och vi trodde inte att vi skulle få ett bord. Det fanns dock ett i hörnet längst in och det lade vi beslag på. Det blev en god stund på puben, eftersom vi skulle träffa Don Giovanni klockan halv nio och vi kom dit runt sju. Men vi åt, tog en pint och även efterrätt och kaffe, så tiden rullade. Vi bytte bord vid tjugo i nio så att Gino skulle se oss lättare och det var klokt. Tydligen hade han kikat in och inte sett oss, men sms funkar bra. Så till slut dök han upp, Giovanni Faccenda, Lord of the Seven Lakes ;).

Det blev en fantastisk kväll och vi drack av det som fanns kvar. Många av puben cask ales tog slut under kvällen, men vi kunde i alla fall få Discovery, London Pride, Chiswick Bitter och Honey Dew. Jag drack en av varje av de tre sistnämnda och både Daniel och Gino drack av Discoveryn. Tio i elva pinglade det i klockan och vi hann med en sista order innan man stängde baren. Hon blev nog i alla fall halv tolv innan vi druckit ur. Det var, som sagt, en väldigt trevlig kväll och det var synd att inte Tracey kunde komma med oss ut.

Nu ser vi fram emot lördagen. I morgon ska vi shoppa lite och ta en tidig kväll med KFC på rummet. Natti!

Ja idag var det inte bara klippt för Daniel, utan även rakat. Efter frukost var dagens viktigaste anhalt Pall Mall Barbers, där Daniel hade bokat en rakning och klippning. Det regnade när vi klev ut, såklart, men det gjorde inte så mycket. Tunnelbanan till Leicester Square läckte inte så vi var relativt torra när vi kom fram. Först fick det bli kaffe så att vi vaknade till och sedan gick Daniel till barberaren. Jag hade tänkt sätta mig på Tom Cribb och ta en öl och läsa så länge, men de öppnade inte förrän 12.

Så jag fick gå till The Porcupine i stället och ta min pint där. Tekniskt sett är jag därmed 1 upp jämfört med Daniel. Inte för att det märks. Daniel dök upp efter en timme och vi stannade på puben en stund till. Sedan åkte vi till Smithfield och gjorde dagens recenserade pubrunda. Lunch och 5 nya pubar till guiden blev dagens facit. Middag åt vi på the White Hart i Bishopsgate, där det var lite kaos med vad som kunde bjudas på i form av mat och dryck. Det löste sig, för vi är ganska tålmodiga.

Vi tog en relativt tidig kväll även denna dag och det blir kvällsmacka på rummet. I morgon kväll ska vi träffa Gino på en pub som vi inte vet var den ligger. Sådan information borde vi gamla pubrävar kunna hitta nånstans. Det märks.

Så här slutar dagens korta inlägg.

Då var det femte november…

Remember, remember, the fifth of November
Gunpowder, treason and plot.
I see no reason why gunpowder, treason
Should ever be forgot…

Vi åkte dock inte till Southwark Park och tittade på fyrverkerierna som jag tänkt. Daniel tyckte inte det var så viktigt för hans del, så jag jagade honom inte. Det blev annars bra väder på eftermiddagen, jämfört med regnet som var när vi vaknade. Frukost idag i alla fall och första dagen någonsin med andra svenskar på hotellet. Vi sa inget. De var inte så intressanta och pratade dessutom den mest grötiga skånska man kan tänka sig. Daniel var inte imponerad.

Efter frukost åkte vi till Tottenham Court Road, igen… och promenerade till Cambridge Circus för att ta buss 24 till Pimlico. Det regnade rejält, men vi är inte gjorda av socker så vi smälter inte. Från busshållplatsen gick vi vidare till Tate Gallery där vi tillbringade 3-4 timmar bland, Hogarth, Reynolds, Turner, Constable med flera. Brittiska konstnärer från 1600 till idag. Må säga att jag tyckte kvaliteten blev sämre efter 1910… Modern konst och jag, nja.

Det hade slutat regna när vi kom ut från galleriet, men det skulle det göra enligt prognosen. Mat behövdes så vi gick till en av Daniel utvald pub för detta. God mat till bra pris. Vi gick vidare till ytterligare en pub därefter och sedan hade dagen gått. Då det inte blev fyrverkerier, så åkte vi buss 88 tillbaka till stan så att Daniel fick besöka Primark och handla lite kläder. Två tröjor och en tunn halsduk för 100 kr var väl ett bra pris?

Nu fick jag välja fortsättningen och drog honom med på en promenad till Bloomsbury där vi besökte pubarna Museum Tavern och the Plough. På den sistnämnda åt vi kvällsmat också. En av flickorna där var svensk och väldigt trevlig, precis som den brittiska flickan. Ack ja. Vi träffar alltid på minst en svensk på nåt ställe när vi är i London.

Efter middagen avslutade vi aftonen på en sista pub vid Bond Street. Där fanns en udda öl kallad Cornish Mutiny och den var vi såklart tvungna att testa. Den var god. Sedan drog vi hem och här är vi nu. Jag har stämt träff med Gino på torsdag kväll och han skulle återkomma med tid och plats. Vi ville ju gärna ha med Tracey, men hon hade ju patienter varje kväll denna veckan så det blir på lördag vi ses.

Klockan är drygt elva så det är läggdags. Hörs i morgon.

Då var det måndag och idag blir det lite mindre text för jag har ont i nacken och tycker det är lite besvärligt att skriva.

Ska ändå redogöra för dagen. Nio är en perfekt tid att äta frukost, men då slutar hotellet att servera den. Lite typiskt, hotellet i Romford hade frukost till 10.30 om dagarna, så ofta missar vi frukosten. Vi har smör, bröd och pålägg i kylskåpet på rummet, så det går att lösa. Idag åt vi dock frukost på Caffe Nero vid Tottenham Court Road, eftersom vi skulle med bussen till Pimlico och hälsa på Tracey och de andra i butiken. Buss nr 24 går hela vägen från Charing Cross Road till strax utanför butiken. Smidigt.

Tracey var glad att se oss och även Tabitha och Pablo sken upp. Skoj att känna sig välkommen. Lord Croft så väl ingenting, egentligen, men vi hade inte räknat med det. Han är lite halvdryg. Mr Levett såg vi dessvärre inte till. Pablo visade alla bilder han tog på festen dit han var bjuden som officiell fotograf. Tracey tycker mycket om honom, så han var nog bjuden som vän också. Massa fina bilder var det. Duktig OCH snäll, inte många som är det ;). När vi träffades på festen och jag började förklara hur vi träffat Tracey, frågade han direkt om det var jag som var Jan. Haha. Alla verkar känna apan.

Nå, vi kollade lite i hyllorna innan vi gick vidare. Denna gång till Westminster Cathedral dit vi tänkt oss flera gånger, men inte kommit till skott med. Mycket vackert var där och man fick fotografera. Vi var där ett tag. Sedan pubade vi till det blev mörkt och vi kunde gå till isrinken vid Naturhistoriska. Daniel ville gärna dit och ta bilder. Kul, det också. Efteråt gick vi till the Zetland Arms för en sista öl innan middagen.

Mat blev det hemmavid, på Brook Green Hotel, en pub några hundra meter från där vi bor. Det var enklast så och skönt att ha nära hem efteråt. Vi åt fish and chips. Gott!

Hemma tidigt i kväll. Inte fel. Passade på att duscha medan det fanns varmvatten. På mornarna är det dåligt med den varan. Så nu, slappa och vila nacken. Hörs i morgon.

Så är helgen över och underligt nog har vi en helg kvar innan vi åker hem igen. Det är lite lyxigt, faktiskt, med så många dagar, men efter detta får det gå ett tag innan det blir dags igen. Vi tog bussen från Romford till stationen i Hornchurch och där fick vi ta en ny buss som tog oss till stationen i Dagenham East. Detta på grund av linjearbeten, men det var bara fråga om två stationer. Dessutom kom båda bussarna ganska snabbt och vi hade minimala väntetider.

Framme i Hammersmith tog vi också bussen upp till hotellet och lastade av alla grejer. Kostymer, det vi glömde ta med att dricka med mera. Sedan åkte vi ner på stan. Det låter underligt att säga så, kanske, men för oss är det precis vad det handlar om. Vi klev av vid Marble Arch där vi snabbt besökte Marks & Spencer för att köpa oss varsin pin till stöd för Royal British Legion. Det är standard i november att man donerar en slant till dem och får en vallmo att ha på rockslaget. Allt är gott och väl, men en pin är lite slitstarkare och även lite snyggare.

Sedan blev det pub. Solen sken och vi hade det trevligt. Vi hittade lite nya ölsorter att testa och det är alltid spännande. Nicholson’s har ölfestival så det kommer att finnas lite att välja på framöver. Vi fick ju en bastant engelskt frukost, så maten blev lite senarelagd och därmed blev det bara en måltid. I stället för lunch och middag, åt vi bara middag. Det blev pizza på ”hyddan”, det vill säga Pizza Hut. Mycket mat och ingen öl. Gott.

Vi gick vidare till the Porcupine för lite öl och därefter till Bear and Staff för en glas till. Sedan kom regnet. Så vi gick till Tom Cribb där en halv pint tog en timme att dricka :). Captain’s Cabin ville inte veta av oss. De hade stängt och om och när de öppnar igen är frågan. Ack ja. St. James’s Tavern hade öppet, även om det var lite trångt där. En halv pint Reverend James gick ner i alla fall. Sedan tyckte Daniel att det fick räcka med en liten öl till och den tog vi på Blue Posts på Rupert Street. Jag höll med, för vi var blötare på utsidan än på insidan och på hotellet kunde vi göra både te och kaffe.

Så vi åkte hem. Kaffet och teet är urdrucket och min gin är nästan slut. Här är det varmt och torrt och jag tror jag ska vila min stela nacke lite. I morgon börjar den egentliga resan med allt vi vill hitta på. Hörs då. Natti!

Fortsättningen på allt…

Vi hejdade en droska precis utanför hotellet och chauffören komplimerade oss för våra kostymer. Så pass gillande han dem att han prutade lite med sig själv när han släppte av oss utanför Traceys hus. Mycket trevlig ung man var det och han skulle egentligen fått dricks, men nu ville han pruta.

Vi blev insläppta av Grant i full mundering som Gåtan från Batman Forever, mycket pifft får vi väl lov att säga. Det var inte mycket som var sig likt på Newmarket Way får vi lov att tillstå. Allt från golv till tak var insvept i dekorationer och vi kände inte igen oss. Tracey själv hade spökat ut sig med vacker klänning och ett tredje öga i pannan och var såå glad att vi kom.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av denna fest, men min fantasi räckte uppenbarligen inte till. Tracey hade tydligen ägnat större delen än tre, fyra veckor till att förbereda allt och varken jag eller Daniel kan nog göra det rättvisa i text. Tog en hel del, men inte massor, bilder. Svårt att fånga stämningen med blixt och det var ganska mörkt och bara svagt upplyst. Två stora tält hade byggts upp i trädgården och uteplatsen var övertäckt av en presenning. Allt utsmyckat med dödskallar, ben, fladdermöss och annat stämningsfullt. Vilket jobb!

Sedan var det inte lite gäster heller. Om jag förstod henne rätt så hade hon bjudit in 110 personer till detta. 110. Betrakta siffran. Vi kände 3. Visserligen lärde vi känna ytterligare tre… eller fyra, men lite lätt ”oj jaha”, infann sig nästan omgående. Att spendera tid med Grant, Tracey eller Gino var inte direkt att tänka sig, men av de tre var det Gino, The Drunk Monk, som vi pratade mest med.

Daniel hitta en dam som hade liknade kostym som honom (där var en ung gosse också som var helt i svart, men mer Skugga än Döden). Vampyrer gick det tre på ett dussin, haha. Nej, men nog var vi i majoritet, tillsammans med alla zombies.

Mat fick vi. Det var helstekt gris. Japp, en HEL, gris som sakta grillats sedan 11 på förmiddagen. Ett par herrar, en ung och en äldre, stod för detta och det var bara att förse sig och vara glad. Sitta kunde man, även om Daniel missade stolen i mörkret.

Vi hade glömt vårt medhavda dricka på hotellet, men Tracey hade ordnat ale åt oss som ingen annan fick röra. Så vi var nog nyktrast där utom de som körde. Vi drog oss hemåt vid ett, halv två och fick en god natts sömn och stor frukost. Så nu får vi se vad söndagen har åt oss när vi kommer tillbaka in till London.