Då var det hemresedag då. Vi hoppade över hotellfrukosten med flit och lade sista handen vid packningen i stället och gick till Café Rouge för en croque monsieur i stället. Det är mysigt att gå på det caféet tycker vi och det brukar bli ett par gånger när vi är i London. Jag hoppade till och med över kaffet idag för att dricka te i stället. Inte fel det heller. Sedan var det oåterkalligt dags att lämna Shepherd’s Bush för den här gången. Nästa gång skall vi testa ett annat hotell har vi sagt och vi får se hur det blir.

Piccadilly Line går från Hammersmith hela vägen ut till Heathrow och det tror jag redan att ni har koll på. Så det enda vi behövde göra var att ta bussen nedför gatan till stationen och gå på tåget. Som tur var hade det rätt nummer också så vi slapp att byta. I och för sig kan man ju vänta till ett tåg till rätt terminal dyker upp också, så slipper man byta om man inte har lust med detta. Vi behövde inte tänka på det eftersom det gick till Terminal 5. Ganska mycket folk ombord, men det gick så bra ändå. Det tar ungefär 20 minuter ut om det inte är problem efter vägen med stoppsignaler som hänger sig eller annat som gör att tåget måste stå still en stund på linjen. Så det var inte länge vi behövde vara på tåget.

På flygplatsen gick det väldigt snabbt att checka in väskorna och säkerhetskontrollen tog inte så lång tid på sig heller, trots att de genomsökte hela Daniel och det tar ju en stund ;). Taxfreebutiken var öppen och vi botaniserade lite i hyllorna. Där får man ju handla till skillnad på snåla Arlanda som bara säljer om man åker utanför det förbaskade EU. På Heathrow har de så på vissa saker, men många är tillgängliga för All Passengers. Så det kan vi ta efter tycker jag, så kan man köpa med sig något DIT också, om inte annat för att ge Tracey eller Gino.

Planet gick som planerat, med några få minuters försening och det var inga problem med själva flygningen. Jag halvsov mest eftersom jag inte har varit så pigg och vi kom fram bara 15 minuter efter schemat, vilket inte var några problem när det beträffade anslutningar och så vidare. Arlandaexpressen kör in till stationen på 20 minuter så vi kom in väl i tid för att ta bussen som var insatt för att ta oss till Södertälje medan spåret var stängt för byggnation. Det fanns en inne redan när vi kom och det var lika bra att ta den så var vi på plats. Tågen var i tid och hemresan gick utan vidare bekymmer. Jag sov mest hela tiden.

Så nu är jag hemma hos katterna igen och de blev glada. Jag också. De har fått kramar och pussar och godis och det är dags att sova så får jag se hur jag mår i morgon och hur det går med att jobba hela helgen. London är i alla fall över för den här gången och nu är det väl fem månader drygt till nästa resa. Dags att planera den till veckan 😉

Tack för att ni har läst om våra äventyr!

Ja då var det dags igen och det verkar som om jag även denna afton behöver begynna med några förtydliganden.

Gurka. Ja, det finns gin med gurka och det finns de som säger att gin är själva anledningen till att det ens finns gurka.

Gurkha. Japp, de jagar säkert andra gurkhas, men det har strängt taget inte med verken gin eller gurka att göra.

Tracey är utbildad klinisk massör med smärta som specialitet, eller snarare att lindra den. Hon tar en specialexamen nu den 6 juni (Hurra!) och tar emot patienter hemma i sitt behandlingsrum om kvällarna när hon inte är på Grays of Westminster där hon ser till att de kameror som de andra säljer blir skickade till kunderna (om hon inte använder DHL för då kommer de inte fram – jag vet). Hon har kämpat hårt för att komma dit hon är och jag hoppas att hon kan ägna sig åt detta på heltid och lämna skickande av kameror till någon annan.

Det var detta.

Idag började vi som vanligt med frukost och gav oss därefter ut på en utflykt till Hendon, eller snarare Colindale och Royal Air Force Museum. Där fanns det flygplan. Jäklar så mycket flygplan. Det var hangar efter hangar och vissa stod till och med ute på parkeringen. Men det var spännande och handlade inte bara om RAF:s historia utan även om flygets. Allt var gratis så vi behövde inte betala inträde och det kostade oss bara £1,50 att åka ut till Zone 4 där Colindale ligger. Det var gott om ungar där och det är klart att de gillade flygplan och stora ytor att springa på och saker att röra som de inte fick… men det gick det också. På det hela taget är det en plats att återvända till för man kan inte se allt, för att inte tala om smälta allt på ett enda besök. Fotografering var strängt tillåtet, även med blixt och vi tog en del bilder som kommer ut i galleriet när jag har tid att ta hand om dem.

När vi sett oss mätta på flygplan och hektoloprar (som mormor skulle sagt) tog vi ett varv på den speciella konstutställning som också fanns där bland andra William Earl Jones (W.E. Jones) fanns representerad. Han är mest känd för mig och de som är äldre än jag som författare till böckerna om Biggles (ni som läser bloggen vet redan det). Det fanns en del fina tavlor där inne men även annat. Sedan lämnade vi det hela bakom oss och tog buss 303 tillbaka till Colindale Station där vi tog Northern Line tillbaka till stan och Leicester Square. Det är faktiskt något att rekommendera, det vill säga att ta bussen. Det finns många ställen som det är enklare att ta sig till med buss och där man slipper byta tunnelbanelinje här och där innan man är framme. Att lära sig bussnätet är inte fel och inte ens vi är experter – än.

Vi åt lunch på Bear and Staff i deras matsal ”Chaplin” som är döpt efter Charles som ofta satt där och tog en öl eller två mellan teaterföreställningarna när han arbetade på Londons teatrar. Nu var han inte där, tack och lov eftersom han varit död i snart 40 år, men i alla fall. Mat fick vi och jag tog Glazed Chicken och Daniel åt nåt köttstycke av nåt slag. Sedan var det dags att shoppa ändan av oss så att vi fick med oss det vi skulle ha innan det var dags att åka hem. Så vi gick till barbutiken eller vad det nu kallas och handlade lite (jag fick en hel del att stoppa i väskan (nej ingen sprit)) och jag tror Daniel fann nåt också. Inte minst en shaker som han ville ha. Efter detta besök gick vi till Fortnum & Mason för att köpa te och annat. Lovade en kamrat att hitta tistelte, men fann inget. Synd, men jag fann annat och faktiskt en burk kaffe som jag ska testa för det lät gott. Wienerkaffe att ha efter maten. Även Daniel köpte te och kakor dessutom.

Sedan fick vi nog! Eller nej, vi var några trappor upp också för att kolla efter en hatt som jag lovat en arbetskamrat att försöka skaffa. Nu blev det inte så och jag hoppas han överlever. De fanns visst på postorder också och han får väl testa det. En pork-pie-hatt skulle han ha i alla fall. Tunneln hem till hotellet och medan Daniel floppade ut sig på sängen passade jag på att packa inför morgonens hemresa. Så nu är jag redo för detta och har presenter från Tracey och annat smått och gått där i. Hoppas de håller hela vägen hem. När jag var klar tvingade jag Daniel att packa också, men när han var klar insåg han att han fick börja om så det är hans uppgift nu 😉

Vi gick till vår lokala pub för en sista öl (dagens andra pub bara…) och sedan drog Daniel vidare till KFC där han köpte kvällsmaten medan jag dukade fram på rummet. En hink med 10 fina kycklingbitar i och en påse pommes frites som sköljdes ned med några glas av ett trevligt rosévin jag köpte på Odd Binns i London Bridge. Det hette Santa Serena, men finns inte hemmavid om jag förstod Daniel sök på Systembolaget rätt. Gott var det som sagt och mätta blev vi. Efter en stunds vila på maten gjorde jag kaffe åt oss och tog fram lådan med kakor som Daniel köpte igår på Ben’s Cookies. Hu hu hu… jag är så där mätt att det inte längre är skönt. Ändå tog jag bara 1,5 kaka (fanns 7 st i asken). De andra två som som är mina ligger kvar. Han fick i sig sina han, storglufsaren.

Så nu återstår bara att sova lite så att vi orkar med att resa hem. Jag börjar känna av halsen lite och är sliten. Kanske en förkylning på gång? Hoppas inte det i alla fall. Daniel kände något också så det vore ju käckt om den bryter ut lagom till vi sitter på tåget i morgon. Jag har inte råd att bli sjuk för jag jobbar hela helgen, så jag hoppas att jag bara är allmänt trött och att det är London som jag känner av i halsen och inget annat. Nästa gång jag skriver något blir när jag kommer hem och det kan ni läsa på fredag morgon, antar jag, om ni inte sitter uppe sent.

Tack London för den här gången. Tack Tracey, Gino och Grant för allt ni gjort för oss den här veckan. Vi har inte hunnit göra mycket på egen hand denna gång och det har knappt blivit några pubar. Men vi återvänder om fem månader lite drygt och då skall vi ha en skriftlig reseplanering med oss (har Daniel bestämt, haha).

Sov gott!

Det var någon som föreslog att vi skulle ha en torrdag. Tyvärr gick inte det idag för det har regnat hela tiden. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska ha droppat från det vi gick i morse till vi kom hem tillbaka. Vi smälter inte, så det gör inte så mycket och vi har båda paraplyer om det behövs. Dessutom fick vi plats att äta frukost idag, vilket var trevligt så vi slapp tänka på den saken. Begriper som sagt var inte hur det kunnat vara så fullt där inne de andra dagarna.

Vi började med att dela på oss. Efter transport till Leicester Square gick Daniel till Forbidden Planet och jag gick till Foyle’s. De sistnämnda stänger sin butik den siste maj och sedan öppnar de veckan efteråt i nya, ännu större lokaler ungefär 40 meter längre ner på gatan. De har växt stadigt sedan Williams tid och inte minst sedan Christina. Nå, jag var inte ute efter något specifikt, men det är alltid skoj att titta lite i hyllorna. Faktum är att jag hamnade på barnavdelningen där jag fann ett nytryck av en gammal favorit som jag absolut kände att jag måste köpa och läsa på sitt originalspråk. Biggles Flyger Österut. Jag vet inte om det är något slags jubileum i faggorna, för RAF-museum i Hendon har en speciell Bigglesutställning som började igår… Jag köpte den i alla fall och lyckades tömma fickan på mycket av de små, irriterande mynt som samlar sig och och som väger ton.

Vi hade bestämt att vi skulle mötas på the Bloomsbury Tavern klockan elva och det gjorde vi. Det var trevlig med ett glas från Shepherd Neame för en gångs skull och vi var inte helt ensamma om det. Tre skottar i kilt dök upp och tog ett varsitt glas innan de åter försvann ut i regnet. Antagligen en pappa och två vuxna söner som hade varit på fotbollsmatch i helgen. Efter detta lilla stopp drog vi vidare till Bermondsey och det skulle vi inte ha gjort. Där fanns det fan i mig inte något av värde och definitivt inte det som vi letade efter. Men, man kan inte lyckas alla gånger. Däremot har vi i efterhand fått reda på att medan vi var i Byggnad B på det gudsförgätna stället, då var Gino och levererade varor i Byggnad H. Otroligt, men det är inte första gången som detta händer. Han är överallt den mannen.

Vi lämnade Bermondsey och åkte till London Bridge i stället och åt lunch på the Barrowboy & Banker. Det blev körv å mos (igen)  och den var bättre, tyckte vi, än den vi fick på Dickens Inn häromdagen. Ut i regnet och till en Odd Binns där vi köpte en flaska vin till kycklingen som vi skall äta i morgon. Vi har inte haft nån kväll för detta än, men det är inte konstigt då vi har varit med Tracey och de andra mest hela tiden. Tillbaka in till stan och till J.J. Fox of St. James där många kända personer köpt sitt röka. Inte minst Oscar Wilde och Winston Churchill. Daniel köpte inte något att röka, men ett tillbehör blev det och framför allt så har vi äntligen varit där. Vi har besökt Davidoff några gånger och nu var det dags för denna anrika butik.

Sedan fick jag lov att göra min arbetskamrat Sandra glad genom att ta med mig Daniel till Ben’s Cookies där vi tog en fika och åt världens godaste chokladkaka. Daniel köpte en hel låda kakor med hem som vi skulle ha till kaffet i kväll, men det blev andra bullar som ni snart ska höra. Därefter kunde vi bege oss tillbaka till hotellet en stund och vi hann till och med ta oss 30 minuter på rygg vilket faktiskt var rätt skönt. Tracey hade tagit ledigt idag för att samla ihop sig och allt sedan den stora festen igår. Grant hade lämnat disken och det andra åt henne såklart, den boven och Gino erbjöd sig ändå att ta hand om allt innan vi åkte. Hon borde sagt JAAAA. Men det gör hon aldrig. Hur som helst så stod hon till förfogande som det heter och vi hade redan igår bestämt att OM hon inte hade en patient på kvällen då skulle vi gå ut och äta.

Patienten ombokades till fredag och kvällen var fri. Gino har korta tisdagar och kunde också vara med (annars slutar han närmare nio om kvällarna och drygt det ibland). Vi hade med Ginos hjälp föreslagit att vi skulle åka till Wimbledon eftersom det var enkelt för Tracey att ta sig hem (samma tunnelbana hela vägen), men Tracey ville helst att vi gick tillbaka till O2 och vi säger inte nej om det verkligen är det hon vill. Så det blev en repris, fast en annan restaurang den här gången. Katie Perry hade visst nån konsert och jag vet inte vem hon är, men gott om folk var det där i alla fall. Restaurangen hette Jimmy’s World Grill, eller bara Jimmy’s och det var buffé från världens alla hörn. Ät till ni spyr-modellen igen alltså. Billigt som tusan också om man räknar på det. Fyra personer och en flaska utsökt vin och en stor flaska vatten gick inte på mer än £75 och de är billigt det i London. Inte ens 900 spänn i svenska och då rullade vi ut när vi hade ätit. Det var bara att plocka till sig hur mycket man ville och orkade. Jag gick tre gånger och Daniel fem eller sex 😉

Så nu har vi inget mer Tracey inplanerat denna resa. I morgon har vi annat att göra och det skall bli trevligt det också tror jag. Vår KFC-kväll om inte annat hägrar och jag hade tänkt ta Daniel med mig till Hendon och kolla på Bigglesutställningen. Sedan skall jag till Fortnum & Mason en sväng och kolla på te och vi skall till ett ställe på 121 Shaftesbury Avenue också. Sedan har vi gjort London för den här gången. Tracey hade med sig en påse till oss och i den var det två öl och resterna av den goda Melk Tart som hon baka till igår. Så det var vad vi fick till kaffet i kväll och inte kakorna som vi tänkt oss. Har jag sagt att hon gav oss en varsin flaska Gin igår också? Daniel skulle ju ha födelsedagspresent och då fick jag en också. Det var Gordon’s Gin. Den ena fläderbärsgin och den andra gurka. Finns inte att få hemma så detta var dyra presenter oavsett prislapp. Får slås in väl i bubbelplast och kläder för att komma hem hela.

Sedan var det frågan om det är sängdags, eller om vi ska ta den där Old Speckled Hen som hon skickade med i kväll också… Ja vi får se. Hörs i morgon igen.

Ja idag har vi varit i Sydafrika och grillat. I alla fall så nära det har varit möjligt, det vill säga hemma hos Tracey och hennes bror Grant i Hornchurch. Var inte så jädra kul att kika ut på morgonen dock när regnet strilade ner och himlen verkade jämngrå. Det fick vi ta för det viktigaste var att umgås och ha trevligt. Det gick för övrigt inte att äta frukost idag igen för det var lika knökfullt nu och jag har som sagt inte varit med om det på alla tidigare gånger som vi varit här. Så det fik bli kaffe och croque monsieur på Café Rouge i stället. Vi passade också på att köpa med ett par flaskor vin till festen och en trevligt Chateauneuf de Pape åt Gino som hade födelsedag i början av maj.

Gino hämtade upp oss på hörnet på slaget elva, precis som vi kommit överens om. Han tog oss genom en stilla del av London och gjorde en extra avstickare så att Daniel fick fotografera en gatuskylt med både engelska och indiska (eller vad det heter) på. Området kallas tydligen ”Banglatown” i motsats till ”Chinatown”. Sedan var det full fart ut till Hornchurch där alla var förvånade att se oss så tidigt. Jag vet vad Tracey sade och hon sa 12, 12.30 och vi kom dit 12.15 vilket var exakt mitt emellan. Nå det spelade ingen roll och när Tracey var klar med sin patient,  då började det dukas fram. Av solen såg vi inte så mycket,  men det regnade inte i alla fall. Då.

Förrätten var nån laxröra som säkert har ett bra namn och här hette den salmon mousse. Serverades med gott bröd och ett glas öl. Vi satt ute på terrassen och hade det skönt. Sedan kom eet lite regn, men Gino fixade ett tak över grillen så det löste sig. Rök nåt så ini vassen, men vi överlevde. Det var mycket som grilades. Revbensspjäll, lamm, kyckling och korv. Till det salad, bröd ost… vi fick grillade majskolvar först och det har jag aldrig ätit tidigare. Gott allting, även om jag hoppade över lammet.

Efter en stund på terassen (Gino fann ett stort parasoll), så blev det en film. Vi såg Lone Ranger med Johnny Depp och den var riktigt bra. Vi hann med irish coffee och melk tart också. Sen var det dags att ta kvällen. Vi tog farväl av Grant och Tracey och de fyra katterna och sedan skjutsade Gino oss hela vägen hem. Han är som sagt väldigt snäll. Kanske blir det nåt i morgon kväll,  men Tracey lovade att höra av sig så att vi vet.

Nu är vi åter på hotellet och ska snart sova. Vi hörs igen.

Dagens inlägg börjar med ett förtydligande för alla som inte känner till O2. Denna arena kallades ursprungligen the Millennium Dome och ligger i Norra Greenwich, till viss del på greenwichmeridianen faktiskt (nollmeridianen). Den ägs nu av AEG och namnet O2 är ett reklamnamn som kommer sig av att telekommunikationsjätten O2 sponsrar arenan. Förutom själva arenan finns här restauranger, barer och annat smått och gott och det var på en av dessa restauranger, den brasilianska Rodizio Rico som vi firade Daniel igår. O2 syns vida omkring och är en stor, tältliknande kupol som från ovan ser ut som ett kraschlandat UFO. Det var det. Nu till dagens äventyr.

Det började med att vi inte kunde äta frukost, trots att vi var uppe i tid. Matsalen var knökfull och det gick inte att få plats. Så vi struntade i detta och begav oss till Paddington i stället där vi åt vår frukost på The Mad Bishop & Bear. Det var gott. Nästa anhalt var Kings Cross där vi skulle träffa Tracey och Grant mellan halv tolv och tolv och gå på seriemässa. Vi hann med en liten öl innan också. Mässan var väl inte så spännande för mig och till och med Grant var lite besviken på den och då var det ändå han som valt att vi skulle gå dit. Daniel är ju seriemannen av oss båda och han var inte heller imponerad. Men nu har vi varit där och så var det med den saken,

Lunch åt vi i Bloomsbury på en trevlig italiensk restaurang som Grant rekommenderade från tidigare besök. Han hade arbetat i området en gång i tiden och kände till ett och annat ställe där. Sedan lämnade han oss åt vårt öde och vi skulle träffa Gino lite senare och gick därför till en pub. Det råkade av någon outgrundlig anledning bli Friend at Hand som jag försökte ta oss till i fredags, men missade totalt riktningen på Russel Square och gick åt fel håll. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill, men vi kom dit i alla fall. Träffade ett trevligt par som bodde i Skottland och som precis kommit tillbaka från Mexico och tog en öl på promenaden bort till järnvägsstationen för sista delen av resan hem. Lättsamma var de och de hade vänner i Sverige (Älvsbyn).

Gino dök upp och det var nästan som om det gått troll i saken. Han befann sig precis utanför Russel Square Statione när Tracey ringde och sade att vi var på Herebrand Street. Han kollade i backspegeln där han parkerade och där låg det. Så han parkerade alltså bilen mindre än 50 meter från där vi var utan att veta om det. Vad säger ni om det? Han fick i alla fall lite sodavatten med is och lime innan vi begav oss ut på vår åktur. Destinationen denna dag var Alexandra Palace, en gång i tiden säte för BBC och just nu var det bland annat tatueringsmässa där. Vi kom lite sent och tyckte inte det var värt £15 för en timme att se halvnakna människor med tatueringar så vi gick ett varv i parken i stället.

Där fanns de en sjö och där i fanns det trampbåtar av diverse slag som man kunde hyra tydligen. Det var svanar, bilar, drakar och vanliga båtar och till och med en och annan roddbåt. Vi nöjde oss med att se på och tog en promenad runt sjön. Sedan var det dags för att besöka en pub och efter det äta middag. Men… när vi kom dit så fanns det inga parkeringsplatser. Vi fann dock en som vi sa att det möjligen, möjligen gick att få plats och Gino som inte är den som är den, han försökte. Vi fick plats med minsta millimeter-marginal. Toppen! Men när vi kom tillbaka hade nån idiot parkerat bakom oss på förbjuden parkering och vi kom inte ut. Polis tillkallades och det var allmän kalabalik och den som ställt sig där har dryga böter att vänta framöver. Det slutade med att Gino tog sats och körde över kanten upp på gräsmattan och runt bland träden för att komma ut på vägen igen. Hej och hå, men det gick. Snacka om äventyr.

Vi lämnade Ally Pally, som det kallas i folkmun och även av polisen tydligen, och begav oss vidare i Norra London med sikte på Themsen. Där nere skulle vi finna en pub, men nu hade det kostat oss en extra halvtimme så det fick bli mat direkt. Det var inga problem med den saken förvisso… På vägen dit kan jag förövrigt berätta att på en sträcka av ett par hundra meter så fanns det minst 15 vietnamesiska restauranger, troligen fler. Det var inte klokt. VI å andra sidan, hamnade i St. Catherine’s Docks där vi åt middag på puben Dickens Inn och även om det var lite dyrare än om vi valt vilken annan pub som helst utanför turistområdet, så var det i alla fall gott. Jag och Daniel åt traditionell pubmat i form av Bangers & Mash, det vill säga korv och mos.

Efter maten föreslog Gino att jag och Daniel skulle göra en pubrunda medan han såg till att Tracey kom hem. Han skjutsade oss en bit och visade två pubar och föreslog att vi började på den ena och gick vidare till den andra så skulle han komma dit senare och vi skulle också få skjuts hem efteråt (Gino är alldeles för snäll!!). Det visade sig förresten att han faktsikt skjutsade Tracey hela vägen hem till Hornchurch och dessutom lyckades han köra tur och retur dit på en timme… det är inte illa kan jag avslöja. Eller så är det precis det som det är 😉

Hur som helst var det två väldigt trevliga pubar. Captain Kidd var en Sam Smith-pub och The Town of Ramsgate verkade vara independent. Det fanns drycker på båda och på Kidd drack vi cider och på Ramsgate blev det först en öl och sedan en liten Gin. Gino dök upp mot slutet och det var snart dags för stängning och han valde att inte ta något alls eftersom han skulle köra hem oss. Detta gjorde han och nu är vi på hotellet igen. Daniel sover gott ovanpå allting på sin säng och jag sitter här och skriver. I morgon kommer Gino att hämta oss klockan elva för vidare transport ut till Tracey och Grant där vi skall ha en enastående FEST (Traceys ord – och vi kan inte säga emot). Hur det går med detta får ni läsa i nästa inlägg. Det går fort och snart har vi bara ett par dagar kvar här i London.

Goder Natter!

Ja så var den här, dagen D eller C snarare, då vi skulle fira Daniels födelsedag en vecka i förskott. Vi började dagen med att sova – tydligen. Daniel väckte mig inte så vi fick ingen frukost på hotellet. Han tyckte jag sov så gott att han inte ville väcka mig. Snällt i och för sig, men men. Vi gick till Nero på Tottenham Court Road i stället och tog en fika där. Sedan gick vi längs Oxford Street och kollade lite butiker. Vi köpte lite AA-batterier till våra nya blixtar så att vi kan använda dem om tillfälle ges och jag upptäckte till min sorg och fasa att HMV inte längre har kvar sin flaggskeppsbutik på 150 Oxford Street, utan har lagt ner den. Den nya som ligger där originalbutiken öppnade en gång för länge, länge sedan på nr 363 (tror jag) är inte alls lika intressant och rolig att botanisera i. Men tiderna förändras.

Det fick bli en cider på det för att smälta detta ofattbara, men inte ens jag kan ändra på faktum. Vi vandrade vidare ner till Bond Streets station och kollade den lilla HMV i alla fall så att jag fick köpa en Bluray och en CD att ta med hem (båda av samma sak faktiskt, Nyårsdagskonserten från i år). Jag köpte också en lagom hemsk bronsbyst av Ron Burgundy som min arbetskamrat Lina gärna ville ha. Snäll som jag är fixade jag det åt henne eftersom hon ångrade sig så att hon inte köpte den när hon var där förra månaden. Men min dräng och så vidare. 🙂

Regn såg vi en smula, men inte värt att ta upp faraplaxen för och faktum är att vi sett mer blå himmel och sol idag än vad prognosen ens var i närheten av att gissa. Ändå är detta London, regnets Mecka. Hur som haver gick vill tillbaka till hotellet (eller tog tunneln) och medtog varsin club sandwich från Pret som vi åt på rummet tillsammans med en öl från gårdagens besök på Fuller’s. Gott och trevligt. Sedan var det bara att göra sig i ordning för festen och vi kom iväg ungefär vid kvart i sex och jag hade tänkt att vi skulle vara framme vid pass halv sju – och det var vi.

Först på plats, som vanligt, men det gjorde inget. Vi gick till Snigeln i Salladen… ja Slug & Lettuce och tog en varsin Gin. Strax kom Tracey och Grant och han tog en apelsinjuice och hon en Gin och när väl Gino kom ville inte han ha en GinoTonic… (haha) utan han tog en öl. Detta fick jag bjuda på vilket var bra eftersom jag misstänkte att vi inte skulle få betala värst för middagen (något som visade sig stämma). Den brasilianska restaurangen låg vägg i vägg med Snigeln så det var ju bra. Varken jag eller Daniel har varit vid O2 tidigare och bara det var spännande. Får nästan åka tillbaka och utforska lite mer.

Maten var otrolig. Det var kött i alla varianter och vi åt och vi åt och vi åt. Det var ingen hejd på det hela och Daniel åt mest av oss alla 🙂 Det var väl helt rätt eftersom det var hans fest. Jag passade på att slänga ur mig lite mer afrikaans och du blev det i alla fall napp eftersom Grant reagerade och sa ”very good” och sedan fick jag lov att berätta att jag skaffat en kurs och lärt mig lite grunder. Fick briljera lite också… blygsamt men ändå. Kul.

Som jag misstänkte fick vi inte vara med och betala värst av maten. Daniel fick inte betala alls, men det hade jag räknat med att jag skulle göra, fast inte ens jag fick betala mer än £25 plus ett par pund i dricks så det var en väldigt billig helkväll. Ginen kostade inte så mycket och inte ölen och juicen heller… På det hela en bra lördag. Men nu har vi tagit vårt lilla te och kaffe på rummet och det är dags att sova lite. Kanske. Skall träffa Tracey och Grant på Kings Cross vid halv tolv, tolv i morgon igen för mer äventyr. Vi fär se vad det blir och ni får läsa om det i nästa inlägg.

Tot siens!

Prognosen säger regn, men det har inte varit mycket av den varan än. Snarare har vi haft mest sol och det är väl bra. Det är ju inte så att London är någon solsemesterort, men det är bättre än att man blir blöt.

På programmet idag stod Tracey, såklart och vi åkte till Pimlico direkt efter frukost. Grays öppnar klockan tio, men hon var sen in och kom inte förrän efter halv tolv. Så vi fick ta en fikapaus på Nero så länge. Det blev inte kaffe heller utan frappé – mocca. Kallt och gott i värmen. Tracey var såklart glad att se oss och vi att se henne. Vi hann med några snabba planer för helgen och beslutade att återhöras via sms under dagen. Vi träffade även Tabitha naturligtvis och Pablo som ordnade fram våra blixtar, så nu har vi en varsin riktigt bra blixt att leka med. Fattas bara batterier.

Nästa grej var att åka till Fuller’s och se vad som fanns i bryggeributiken. En hel del, men kanske inte så mycket som just jag var intresserad av. Vi köpte några öl att ha i kylen på rummet och jag skaffade en ny barmatta. Dock fanns inte den som jag ville ha, men man j´kan inte få allt. Lunch passade vi på att äta på Mawson Arms på hörnet när vi ändå var där. Det blev burgare modell häftig till Daniel och Fish & Chips till mig. Gott.

Sedan kom det lite regn, men det gjorde inte något alls. Vi tog bussen tillbaka till Shepherd’s Bush så att vi lär oss att använda dessa också och inte bara tunnelbanan. Framme hade det slutat regna och vi gick till rummet för att lämpa av våra saker och vila några minuter innan det bar av igen. Då hade solen kommit tillbaka. Vi åkte ner på stan och besökte Jack Horner för en liten öl och sedan hamnade vi på puben the Queen’s Larder som Daniel faktiskt frågade efter och vi råkade på den när vi letade efter en annan pub. Så kan det gå. Där stannade vi en stund och tog tre små öl.

Kvällen avslutade vi med mat på Pizza Hut. Så kan vi bocka av dem från listan också. Då är det i princip bara Spaghetti House eller Bella och Garrard’s kvar att äta på som vi brukar göra. Lite spännande är det att inte ha något pubprojekt kvar att göra. Så om vi finner en ny pub åker den väl med, men i behöver inte leta efter dem.

Maten var god och nu är vi tillbaka på rummet och jag har gjort kaffe åt oss. Vi skall träffa Tracey och de andra i morgon vid O2-arenan där det bokats bord på en brasiliansk restaurant där vi skall äta en massa kött. När vi lämnade Grays sade jag ”vi ses i morgon” på afrikaans och hon svarade per automatik, men sade inget mer. Sedan fick jag ett lite roligt sms som var hälften på afrikaans och hälften på engelska. Ska bli intressant att se vad som händer i morgon. Om ni läser nästa inlägg så får ni också veta det.

Höres!

Så, då var man här igen. Det kändes långt till den här dagen när vi bestämde oss, men vips så var vi här. Vi började dagen med frukost tillsammans med katterna. Daniel kvartade på sofflocket så att han slapp ta sig de extra meterna hemifrån till stationen. Jag bor ju närmast. Tåget gick halv åtta. Eller skulle gjort för det kom två mötande tåg som vi fick vänta in, men lokföraren körde in den tiden efter Katrineholm. På tåget sov jag mest, något som jag inte gjorde i natt. En rolig sak var att jag träffade en av mina nya väninnor där i samma vagn fast i andra kupén (vi åker alltid tyst kupé) och hon skulle ta vägen ut till Bulgarien i eftermiddag. Lustigt hur det kan vara.

I Stockholm mötte vi upp Daniels mor på Vete-Katten där hon bjöd oss på elvafika. Det var trevligt – och varmt. Solen sken från blå himmel, men jag visste att i London stod det som spön i backen. Efter fikat blev det Arlandaexpressen ut till flygplatsen där det gick snabbt att checka in och gå genom kontrollerna. Vi hade ju redan druckit kaffe, så vår vanliga mellanlandning på Starbucks blev en trappa upp i stället och kaffet blev cider. En torr äpple och en söt päron. Inte fel förvisso. Sedan var det dags att gå ombord och det gick också snabbt.

Det var nu som vädret skulle börja spela in. Piloten sa att vi var redo att dra, men pga av dåligt väder över Heathrow skulle vi få vänt upp till 50 minuter innan vi kunde lyfta, men han lovade göra sitt bästa att övertyga dem om annat – vi var ju REDO för tusan och hade befälet (dock inte i dambyxor vad vi vet). Faktum är att det tog FEM minuter så återkom han och sa att du drar vi och det gjorde vi. Jag slumrade på planet också, även om jag lade en Sudoku först (challenging). Vi fick en macka på planet och kaffe och en whisky. Semestern började och ju närmare brittiska öarna vi kom desto mer turbulent blev det.

Men, hör nu… det hade varit så taskigt väder med regn och blåst att det hade dragit vidare när vi kom så det var nästan blå himmel när vi landade och turbulensen vi upplevde var ovädret som lämnade plats för mig och Daniel. Så vi har haft tur idag. Landa gjorde han, piloten och sedan kom det bussar och hämtade oss och körde oss till terminalen där vi kunde gå igenom passkontrollen. Vi körde den biometriska kontrollen, dvs vi scannade våra pass själva och en kamera avgjorde om det verkligen var vi. Till och med Daniel blev godkänd denna gång (det blev han inte sist). Det var det. Bagaget kom som ett brev i inkorgen (posten finns ju knappt längre) och vi tog tunneln till Hammersmith och bussen upp till hotellet.

Nu kommer nästa fantastiska det. Vi hade boka på Balkan och inte Euro den här gången också och NU fick vi bo där också. Stor och fint rum för tre personer, fast vi är ju bara två lagom feta herrar så det kanske var med beräkning. Vem vet. Vi dumpade bagaget och rotade lite och sedan åkte vi ner på stan och gick till the Clachan och åt middag. Jag tog min traditionsenliga Gammon & Eggs och Daniel testade en Glazed Chicken. Efterpå gick vi till Masons Arms på Maddox Street och tog en halv pint med Olde Trip och sedan fick vi nog av denna långa dag och drog tillbaka till hotellet för att ta en fika, packa upp och slappa. Så det var denna dag. Dags att vila inför morgondagens möte med Tracey. Det ska bli intressant om jag kan få ur mig lite afrikaans också.

Hello Tracey! Goed om jou weer te sien. Hoe gaan dit?

Ses i morgon (sien jou môre)!