Då var det hemresedag då. Vi hoppade över hotellfrukosten med flit och lade sista handen vid packningen i stället och gick till Café Rouge för en croque monsieur i stället. Det är mysigt att gå på det caféet tycker vi och det brukar bli ett par gånger när vi är i London. Jag hoppade till och med över kaffet idag för att dricka te i stället. Inte fel det heller. Sedan var det oåterkalligt dags att lämna Shepherd’s Bush för den här gången. Nästa gång skall vi testa ett annat hotell har vi sagt och vi får se hur det blir.

Piccadilly Line går från Hammersmith hela vägen ut till Heathrow och det tror jag redan att ni har koll på. Så det enda vi behövde göra var att ta bussen nedför gatan till stationen och gå på tåget. Som tur var hade det rätt nummer också så vi slapp att byta. I och för sig kan man ju vänta till ett tåg till rätt terminal dyker upp också, så slipper man byta om man inte har lust med detta. Vi behövde inte tänka på det eftersom det gick till Terminal 5. Ganska mycket folk ombord, men det gick så bra ändå. Det tar ungefär 20 minuter ut om det inte är problem efter vägen med stoppsignaler som hänger sig eller annat som gör att tåget måste stå still en stund på linjen. Så det var inte länge vi behövde vara på tåget.

På flygplatsen gick det väldigt snabbt att checka in väskorna och säkerhetskontrollen tog inte så lång tid på sig heller, trots att de genomsökte hela Daniel och det tar ju en stund ;). Taxfreebutiken var öppen och vi botaniserade lite i hyllorna. Där får man ju handla till skillnad på snåla Arlanda som bara säljer om man åker utanför det förbaskade EU. På Heathrow har de så på vissa saker, men många är tillgängliga för All Passengers. Så det kan vi ta efter tycker jag, så kan man köpa med sig något DIT också, om inte annat för att ge Tracey eller Gino.

Planet gick som planerat, med några få minuters försening och det var inga problem med själva flygningen. Jag halvsov mest eftersom jag inte har varit så pigg och vi kom fram bara 15 minuter efter schemat, vilket inte var några problem när det beträffade anslutningar och så vidare. Arlandaexpressen kör in till stationen på 20 minuter så vi kom in väl i tid för att ta bussen som var insatt för att ta oss till Södertälje medan spåret var stängt för byggnation. Det fanns en inne redan när vi kom och det var lika bra att ta den så var vi på plats. Tågen var i tid och hemresan gick utan vidare bekymmer. Jag sov mest hela tiden.

Så nu är jag hemma hos katterna igen och de blev glada. Jag också. De har fått kramar och pussar och godis och det är dags att sova så får jag se hur jag mår i morgon och hur det går med att jobba hela helgen. London är i alla fall över för den här gången och nu är det väl fem månader drygt till nästa resa. Dags att planera den till veckan 😉

Tack för att ni har läst om våra äventyr!

Ja då var det dags igen och det verkar som om jag även denna afton behöver begynna med några förtydliganden.

Gurka. Ja, det finns gin med gurka och det finns de som säger att gin är själva anledningen till att det ens finns gurka.

Gurkha. Japp, de jagar säkert andra gurkhas, men det har strängt taget inte med verken gin eller gurka att göra.

Tracey är utbildad klinisk massör med smärta som specialitet, eller snarare att lindra den. Hon tar en specialexamen nu den 6 juni (Hurra!) och tar emot patienter hemma i sitt behandlingsrum om kvällarna när hon inte är på Grays of Westminster där hon ser till att de kameror som de andra säljer blir skickade till kunderna (om hon inte använder DHL för då kommer de inte fram – jag vet). Hon har kämpat hårt för att komma dit hon är och jag hoppas att hon kan ägna sig åt detta på heltid och lämna skickande av kameror till någon annan.

Det var detta.

Idag började vi som vanligt med frukost och gav oss därefter ut på en utflykt till Hendon, eller snarare Colindale och Royal Air Force Museum. Där fanns det flygplan. Jäklar så mycket flygplan. Det var hangar efter hangar och vissa stod till och med ute på parkeringen. Men det var spännande och handlade inte bara om RAF:s historia utan även om flygets. Allt var gratis så vi behövde inte betala inträde och det kostade oss bara £1,50 att åka ut till Zone 4 där Colindale ligger. Det var gott om ungar där och det är klart att de gillade flygplan och stora ytor att springa på och saker att röra som de inte fick… men det gick det också. På det hela taget är det en plats att återvända till för man kan inte se allt, för att inte tala om smälta allt på ett enda besök. Fotografering var strängt tillåtet, även med blixt och vi tog en del bilder som kommer ut i galleriet när jag har tid att ta hand om dem.

När vi sett oss mätta på flygplan och hektoloprar (som mormor skulle sagt) tog vi ett varv på den speciella konstutställning som också fanns där bland andra William Earl Jones (W.E. Jones) fanns representerad. Han är mest känd för mig och de som är äldre än jag som författare till böckerna om Biggles (ni som läser bloggen vet redan det). Det fanns en del fina tavlor där inne men även annat. Sedan lämnade vi det hela bakom oss och tog buss 303 tillbaka till Colindale Station där vi tog Northern Line tillbaka till stan och Leicester Square. Det är faktiskt något att rekommendera, det vill säga att ta bussen. Det finns många ställen som det är enklare att ta sig till med buss och där man slipper byta tunnelbanelinje här och där innan man är framme. Att lära sig bussnätet är inte fel och inte ens vi är experter – än.

Vi åt lunch på Bear and Staff i deras matsal ”Chaplin” som är döpt efter Charles som ofta satt där och tog en öl eller två mellan teaterföreställningarna när han arbetade på Londons teatrar. Nu var han inte där, tack och lov eftersom han varit död i snart 40 år, men i alla fall. Mat fick vi och jag tog Glazed Chicken och Daniel åt nåt köttstycke av nåt slag. Sedan var det dags att shoppa ändan av oss så att vi fick med oss det vi skulle ha innan det var dags att åka hem. Så vi gick till barbutiken eller vad det nu kallas och handlade lite (jag fick en hel del att stoppa i väskan (nej ingen sprit)) och jag tror Daniel fann nåt också. Inte minst en shaker som han ville ha. Efter detta besök gick vi till Fortnum & Mason för att köpa te och annat. Lovade en kamrat att hitta tistelte, men fann inget. Synd, men jag fann annat och faktiskt en burk kaffe som jag ska testa för det lät gott. Wienerkaffe att ha efter maten. Även Daniel köpte te och kakor dessutom.

Sedan fick vi nog! Eller nej, vi var några trappor upp också för att kolla efter en hatt som jag lovat en arbetskamrat att försöka skaffa. Nu blev det inte så och jag hoppas han överlever. De fanns visst på postorder också och han får väl testa det. En pork-pie-hatt skulle han ha i alla fall. Tunneln hem till hotellet och medan Daniel floppade ut sig på sängen passade jag på att packa inför morgonens hemresa. Så nu är jag redo för detta och har presenter från Tracey och annat smått och gått där i. Hoppas de håller hela vägen hem. När jag var klar tvingade jag Daniel att packa också, men när han var klar insåg han att han fick börja om så det är hans uppgift nu 😉

Vi gick till vår lokala pub för en sista öl (dagens andra pub bara…) och sedan drog Daniel vidare till KFC där han köpte kvällsmaten medan jag dukade fram på rummet. En hink med 10 fina kycklingbitar i och en påse pommes frites som sköljdes ned med några glas av ett trevligt rosévin jag köpte på Odd Binns i London Bridge. Det hette Santa Serena, men finns inte hemmavid om jag förstod Daniel sök på Systembolaget rätt. Gott var det som sagt och mätta blev vi. Efter en stunds vila på maten gjorde jag kaffe åt oss och tog fram lådan med kakor som Daniel köpte igår på Ben’s Cookies. Hu hu hu… jag är så där mätt att det inte längre är skönt. Ändå tog jag bara 1,5 kaka (fanns 7 st i asken). De andra två som som är mina ligger kvar. Han fick i sig sina han, storglufsaren.

Så nu återstår bara att sova lite så att vi orkar med att resa hem. Jag börjar känna av halsen lite och är sliten. Kanske en förkylning på gång? Hoppas inte det i alla fall. Daniel kände något också så det vore ju käckt om den bryter ut lagom till vi sitter på tåget i morgon. Jag har inte råd att bli sjuk för jag jobbar hela helgen, så jag hoppas att jag bara är allmänt trött och att det är London som jag känner av i halsen och inget annat. Nästa gång jag skriver något blir när jag kommer hem och det kan ni läsa på fredag morgon, antar jag, om ni inte sitter uppe sent.

Tack London för den här gången. Tack Tracey, Gino och Grant för allt ni gjort för oss den här veckan. Vi har inte hunnit göra mycket på egen hand denna gång och det har knappt blivit några pubar. Men vi återvänder om fem månader lite drygt och då skall vi ha en skriftlig reseplanering med oss (har Daniel bestämt, haha).

Sov gott!