Dagens inlägg börjar med ett förtydligande för alla som inte känner till O2. Denna arena kallades ursprungligen the Millennium Dome och ligger i Norra Greenwich, till viss del på greenwichmeridianen faktiskt (nollmeridianen). Den ägs nu av AEG och namnet O2 är ett reklamnamn som kommer sig av att telekommunikationsjätten O2 sponsrar arenan. Förutom själva arenan finns här restauranger, barer och annat smått och gott och det var på en av dessa restauranger, den brasilianska Rodizio Rico som vi firade Daniel igår. O2 syns vida omkring och är en stor, tältliknande kupol som från ovan ser ut som ett kraschlandat UFO. Det var det. Nu till dagens äventyr.
Det började med att vi inte kunde äta frukost, trots att vi var uppe i tid. Matsalen var knökfull och det gick inte att få plats. Så vi struntade i detta och begav oss till Paddington i stället där vi åt vår frukost på The Mad Bishop & Bear. Det var gott. Nästa anhalt var Kings Cross där vi skulle träffa Tracey och Grant mellan halv tolv och tolv och gå på seriemässa. Vi hann med en liten öl innan också. Mässan var väl inte så spännande för mig och till och med Grant var lite besviken på den och då var det ändå han som valt att vi skulle gå dit. Daniel är ju seriemannen av oss båda och han var inte heller imponerad. Men nu har vi varit där och så var det med den saken,
Lunch åt vi i Bloomsbury på en trevlig italiensk restaurang som Grant rekommenderade från tidigare besök. Han hade arbetat i området en gång i tiden och kände till ett och annat ställe där. Sedan lämnade han oss åt vårt öde och vi skulle träffa Gino lite senare och gick därför till en pub. Det råkade av någon outgrundlig anledning bli Friend at Hand som jag försökte ta oss till i fredags, men missade totalt riktningen på Russel Square och gick åt fel håll. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill, men vi kom dit i alla fall. Träffade ett trevligt par som bodde i Skottland och som precis kommit tillbaka från Mexico och tog en öl på promenaden bort till järnvägsstationen för sista delen av resan hem. Lättsamma var de och de hade vänner i Sverige (Älvsbyn).
Gino dök upp och det var nästan som om det gått troll i saken. Han befann sig precis utanför Russel Square Statione när Tracey ringde och sade att vi var på Herebrand Street. Han kollade i backspegeln där han parkerade och där låg det. Så han parkerade alltså bilen mindre än 50 meter från där vi var utan att veta om det. Vad säger ni om det? Han fick i alla fall lite sodavatten med is och lime innan vi begav oss ut på vår åktur. Destinationen denna dag var Alexandra Palace, en gång i tiden säte för BBC och just nu var det bland annat tatueringsmässa där. Vi kom lite sent och tyckte inte det var värt £15 för en timme att se halvnakna människor med tatueringar så vi gick ett varv i parken i stället.
Där fanns de en sjö och där i fanns det trampbåtar av diverse slag som man kunde hyra tydligen. Det var svanar, bilar, drakar och vanliga båtar och till och med en och annan roddbåt. Vi nöjde oss med att se på och tog en promenad runt sjön. Sedan var det dags för att besöka en pub och efter det äta middag. Men… när vi kom dit så fanns det inga parkeringsplatser. Vi fann dock en som vi sa att det möjligen, möjligen gick att få plats och Gino som inte är den som är den, han försökte. Vi fick plats med minsta millimeter-marginal. Toppen! Men när vi kom tillbaka hade nån idiot parkerat bakom oss på förbjuden parkering och vi kom inte ut. Polis tillkallades och det var allmän kalabalik och den som ställt sig där har dryga böter att vänta framöver. Det slutade med att Gino tog sats och körde över kanten upp på gräsmattan och runt bland träden för att komma ut på vägen igen. Hej och hå, men det gick. Snacka om äventyr.
Vi lämnade Ally Pally, som det kallas i folkmun och även av polisen tydligen, och begav oss vidare i Norra London med sikte på Themsen. Där nere skulle vi finna en pub, men nu hade det kostat oss en extra halvtimme så det fick bli mat direkt. Det var inga problem med den saken förvisso… På vägen dit kan jag förövrigt berätta att på en sträcka av ett par hundra meter så fanns det minst 15 vietnamesiska restauranger, troligen fler. Det var inte klokt. VI å andra sidan, hamnade i St. Catherine’s Docks där vi åt middag på puben Dickens Inn och även om det var lite dyrare än om vi valt vilken annan pub som helst utanför turistområdet, så var det i alla fall gott. Jag och Daniel åt traditionell pubmat i form av Bangers & Mash, det vill säga korv och mos.
Efter maten föreslog Gino att jag och Daniel skulle göra en pubrunda medan han såg till att Tracey kom hem. Han skjutsade oss en bit och visade två pubar och föreslog att vi började på den ena och gick vidare till den andra så skulle han komma dit senare och vi skulle också få skjuts hem efteråt (Gino är alldeles för snäll!!). Det visade sig förresten att han faktsikt skjutsade Tracey hela vägen hem till Hornchurch och dessutom lyckades han köra tur och retur dit på en timme… det är inte illa kan jag avslöja. Eller så är det precis det som det är 😉
Hur som helst var det två väldigt trevliga pubar. Captain Kidd var en Sam Smith-pub och The Town of Ramsgate verkade vara independent. Det fanns drycker på båda och på Kidd drack vi cider och på Ramsgate blev det först en öl och sedan en liten Gin. Gino dök upp mot slutet och det var snart dags för stängning och han valde att inte ta något alls eftersom han skulle köra hem oss. Detta gjorde han och nu är vi på hotellet igen. Daniel sover gott ovanpå allting på sin säng och jag sitter här och skriver. I morgon kommer Gino att hämta oss klockan elva för vidare transport ut till Tracey och Grant där vi skall ha en enastående FEST (Traceys ord – och vi kan inte säga emot). Hur det går med detta får ni läsa i nästa inlägg. Det går fort och snart har vi bara ett par dagar kvar här i London.
Goder Natter!