Ja då var vi hemma igen. Katterna verkar ha klarat sig och jag hittade bara en liten incident som behövde min insats för att ordnas, men det kunde väl varit värre. Det har fått kramar, pussar, godis och mat och ska väl få lite mer pussar och kramar snart.

Dagen har ägnats åt resandet såklart och vi gick upp som vanligt eftersom vi hade gott om tid på oss. Det blev lite packande och kollande så att vi hade fått med oss allt vi hade handlat (glömde fråga om Daniel fick med den lila påsen ovanpå skåpet dock…) så vi inte behöver skicka Gino och hämta det åt oss till nästa gång. När vi var klara var det bara att checka ut och ta bussen ner till tunnelbanestationen, köpa biljett till Heathrow och vänta på lämpligt tåg. Det kom ett nästan med en gång till rätt terminal så vi klev på.

Det var inga konstigheter att checka in, hade gjort allt online dagen innan så det var bara att lämna väskorna. Sedan sprang vi igenom säkerhetskontrollen utan problem, snabbt gick det dessutom och så var på ”på andra sidan”. Där gjorde vi lite allmän shopping innan vi satte oss på Starbucks och käkade varma mackor, drack kaffe och avslutade med en chocolate chip cookie. Sedan var det bara att gå till gaten. Det var där cirkusen började för första gången sedan vi började resa med BA.

”Tyvärr,” sade kvinnan över högtalarsystemet, ”men det blir ingen avgång för flygplanet är trasigt, så vi kan inte använda det. Vi återkommer om femton minuter med mera information.”

Jaha?! Koll på klockan (som jag inte har och ännu INTE köpt fast jag tänkt göra det i London två resor i rad nu). Hur gör vi nu om vi blir sena. Vi har ett enda tåg att komma med, annars blir vi kvar i Stockholm och jag får inte pussa katterna. Daniel ringde Kerstin och förvarnade att vi kanske behövde sova över för hemresa på onsdag. ”Jaha,” svarade hon av vad jag förstod och så var det inget mer med det. Vi väntade.

Efter tio till femton minuter kommer kvinnan tillbaka. ”Vi har nu hittat ett flygplan (och vart i hel**** hittade ni det kan man undra!? På baksidan?) och avgången kommer att ske från gate A5 (vi skulle ursprungligen avgå från A8). Så vi gick till A5 där vi fick mer information från försteofficeren ombord på planet.

”Ja som ni vet har vi problem med vårt flygplan, det är en del som behöver bytas ut och det kommer ta ett par timmar, men vi fick tag i ett annat plan (frågan om vart kvarstår) och vad som nu kommer ske är följande. Vi måste flytta över alla väskor och all catering. Dessutom måste vi kolla städningen ombord och tanka. Vi räknar med att hålla den utlovade, nya starttiden som är satt till 14.10 (ursprungligen 13.25). Jag finns här en stund om ni har fler frågor och skulle det bli ändringar återkommer jag.”

En snabb huvudräkning fick mig att inse att det fanns en chans att komma hem i alla fall, trots läget. Men det fanns inga marginaler kvar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att detta klarar ni inte, det tar ett par timmar. Men… plötsligt började boardingen och vi skyndade oss att hänga med. Något senare hör vi åter försteofficerens välklingande, brittiska stämma, denna gång i internhögtalarna ombord.

”Ja, jag må säga att detta är lite fantastiskt. Vi har lyckats göra allt det vi sa att vi skulle på under 40 minuter och normalt brukar detta ta två timmar. Vi är sena, vilket vi ber om ursäkt för, men vi har starttillstånd och kommer snart att börja taxa ut mot startbanan.”

Ja, JAG måste säga att detta är ett mirakel, men något som bara BA skulle klara. Inte ens Luftahansa med sin preussiska rättning hade fixat detta under två timmar, det är jag säker på. Inte nog med att vi fick komma ombord enligt det nya schemat, vi kommer alltså iväg och LANDAR på Arlanda och PARKERAR endast 40 minuter senare än vi skulle. Släng er i väggen övriga flygbolag! Ska det vara, så skall det vara British Airways.

Så, vi kom hem som vi skulle. Hade en halvtimme tillgodo när vi stod på perrongen och väntade på tåget hem. Bra gjort BA!

Så, i backspegeln efter en vecka i London. Ångar vi nåt? Saknade vi nåt? Borde vi gjort något annorlunda eller något annat än det vi tog oss för?

Mja. Jag skulle gärna fotograferat och filmat lite mer än jag gjorde. Speciellt kvällsfotografering som jag vet att även Daniel är sugen på. Men London lär ligga kvar och i november är det Halloweenfest hos Tracey.

Vi har åkt buss, gudbevars. Mer än vi gjort på övriga resor sammanlagt och det beror på att vi insett hur himla bra det är med buss och framför allt att det är smidigt att ta bussen från hotellet ner till stationen om vi skall åka från Hammersmith snarare än Shepherd’s Bush som är närmare. Omvänt gäller också såklart, att åka buss upp till hotellet om vi kommer hem via Piccadilly Line. Vi har ju ändå ett veckokort som gäller både på tunnelbana, buss och London Overground. En annan sak är att det finns närmare hållplatser att välja mellan också, dvs man slipper gå och släpa på saker mellan tunnelbanestationerna OCH man ser vart man är och får med andra ord lite mera sightseeing.

Vi fick träffa Tracey och Gino (och Grant!), men det blev ingen picknick. Det var lite synd, men men. Vi ville bjuda igen för senast och även om jag stod för drinkarna innan maten på Ice Bar och Daniel för cocktails efteråt, så kändes inte det som att bjuda igen. Inte på samma sätt i alla fall och vi tillbragte hela söndagen med Gino och nästan lika mycket med Tracey och hon bjöd ju på tilltugg och dryck hemma och hade öl med i bilen och Gino körde upp litervis bränsle på denna utflykt och han betalade notan på restaurangen. Jag gav Daniel £60 att sticka till honom när de lämpade av oss utanför hotellet. Vi kan inte bara tacka och ta emot tyckte jag. Bensin är dyrt och det kostade en slant att käka.

Nå, det blir en sommar 2014 och picknick går att ha då.

Jag vet inte vad Daniel ångrar, saknar eller så, men han lär väl kommentera detta inlägg under morgondagen så ni får väl kolla vad han säger då. Nu är resan slut i alla fall, för den här gången. Tack till alla trogna läsare!

I morgon åker vi hem igen så nu är veckan över och det vi inte gjort får vi göra nästa gång, eller nåt. Vädret har varit bra och idag skulle det regna, men det har varit sol hela dagen. Skulle klätt mig annorlunda, men det är som det är. Det enda regnet var på torsdag em och under fredagen, så vi får väl säga att vi klarade den saken bra.

Idag har vi knytit ihop trådarna lite och gjort den shopping vi skulle gjort igår egentligen. Vi började på elektroniksidan och skaffade Daniel en powerpack som går att använda för att ladda mobiler, klösbrädor, mp3-spelare och annat som laddas via USB och som är väldigt bra att ha när man har slut på ström och inte har el att tillgå (på flyget exempelvis). Så nu är han aldrig utan kraft, vilket är bra. Själv köpte jag ett fotofilter.

Därefter gick vi till Forbidden Planet där Daniel inte hittade något, man jag fick tag i senaste numret av tidningen Empire, så den köpte jag. Så gick vi till kartbutiken så att jag fick en Londonkarta, även om jag inte fick den typ jag egentligen ville ha. Skulle köpt en vanlig vägatlas också kom jag på, men det får bli nästa gång.

Efter det åkte vi och hälsade på Tracey på Grays eftersom hon gärna ville att vi gjorde det. Nu vet vi varför. Hon lastade oss fulla med presenter att ta med hem, så nu får vi packa noga innan vi åker i morgon fm.

Lunch blev det på Clachan och efter det tog vi en sväng på Fortnum & Mason där jag köpte lite te att ta med mig hem. Det började bli en del att släpa på så i stället för att göra som jag tänk och åkt till St. James’s Park och ta ett par komletteringsbilder så drog vi tillbaka till hotellet och dumpade alla prylar på rummet och pustade ut i fem minuter. Sedan bar det av ut igen och denna gång åkte vi till Richmond där vi tillbringade slutet av em/början av kvällen med en pubrunda.

Själva slutet på kvällen blev som beräknat på Gerrard’s Corner där vi åt en utsökt kinesisk måltid och drack kinesiskt öl. Vi avslutade allting på en pub bakom Hammersmithstationen och sedan tog vi bussen hem.

Nu har vi fikat lite och skall väl sova innan det är dags att gå upp, göra sig i ordning och packa ner det sista innan vi åker ut till flygplatsen. Så nästa gång jag skriver något har jag kommit hem igen. Ses!

Idag kom värmen till London och det har varit sol och blå himmel hela dagen. Det passade ju bra att vi skulle på utflykt med Tracey och Giovanni då, eftersom vi inte behövde regnkläder.

Gino hämtade upp oss vid hotellet vid tjugo över elva för att ta en sväng till Putney för att hämta en låda prylar åt en väninna till Tracey. Han passade på att visa oss en massa trevliga saker på vägen. Bland annat stannade vi till vid Putney Bridge där roddtävlingen mellan Cambridge och Oxford startar så att vi fick se hur det såg ut där. Vi till och med hittade puben som Kerstin rekommenderat oss, men besöka den får vi göra en annan gång.

När vi lastat in lådan med prylar i bilen bar det av mot Hornchurch där Tracey bor. Det är i alla fall en god timme och lite till innan man tar sig från Putney och dit och Gino frågade om vi ville ha den snabba eller sceniska vägen. Vi valde den sistnämnda såklart så att vi fick se lite till av saker och ting efter vägen. Bland annat fick vi åka genom en tunnel under Themsen som konstruerats av Isambard Kingdom Brunel i samband med att han experimenterade för tunnelbanebygget i London. En annan tunnel som vi passerade på vägen ut ur London låg vid Canary Wharf och är den första nya vägsträcka som byggts i London på 100 år. Inte illa.

Hornchurch har fått sitt namn efter sin kyrka, Hornkyrkan och mycket riktigt är det ett par horn som pryder densamma om man är uppmärksam nog att se dem. Tracey bodde inte vid kyrkan dock utan en bit in. Jag tappade bort mig så hur vi skall hitta tillbaka till henne när vi skall på fest till Halloween det vete sjutton. Men det löser sig väl. Vi fick i alla fall träffa Grant igen som mådde lite bättre, men ändå såg ut som han inte mådde helt OK. Det är ju lagom roligt att bo i ett riktigt grönt område när man lider av gräs- och pollenallergi, men de bodde fint, syskonen.

Tracey hade gjort i ordning lite bål som vi fick (gott) och ett gäng varma mackor som vi glufsade i oss. Då hade jag och Daniel ändå ätit en rejäl frukost på Café Rouge innan Gino hämtade oss, men mat går alltid ner. Tracey gav mig en rundtur och jag fick se hennes behandlingsrum där hon tar emot patienterna och även träffa två av husets fyra katter.

Sedan bar det av mot vår föreslagna destination. Den första i alla fall. Vi skulle ta oss till Colchester för att se lite olika kulturminnen. Tracey hade gjort research och hade gjort anteckningar. Så vi drog i väg med Gino vid ratten som vanligt. Daniel satt fram och jag och Tracey där bak. Hon somnade efter ett tag 🙂

I Colchester var det inte lätt att hitta nåt av det vi sökte, inte ens en parkering, men vi gav inte upp och efter andra varvet eller vad det blev så fick vi tag i ett parkeringshus där vi kunde ställa bilen och sedan bege oss av till fots. Det var inte så enkelt det heller, för vi letade efter turistinformationen och när vi väl kom fram visade det sig att den inte hade öppet på söndagar. Så turister bör helst komma andra tider uppenbarligen. Nå, slottet låg precis intill turistbyrån så dit hittade vi i alla fall. Tog en varv inne i parken och tittade. Det pågick en matfestival i närheten, men vi valde att inte besöka den. Lite besviken tror jag Tracey blev i allmänhet på Colchester eftersom det inte verkade bli det äventyr hon hade hoppats på, men jag försäkrade henne att vart hon än tog oss så var det ett äventyr, bara hon var med (och det är ingen överdrift, fråga Daniel).

Vi åkte vidare för att bege oss till en plats där tempelriddarna hade haft något kuckelimuckel. Vi visste också att det fanns ett vakttorn någonstans (i terrakotta minsann) som skulle ha det högsta tornet på ett sådant i England. Så när vi råkade se det namnet på en skylt styrde Gino kosan dit. Vi kom fram, så småningom, allt är ju ett äventyr som sagt och jag hade givit upp halvvägs när skyltarna inte visade vart man skulle ta vägen. Men Gino körde på, vände och körde tillbaka, kollade skyltarna och fortsatte och tro det om ni vill, vi kom fram. Dock stängde man klockan fem och vi var där närmare sex 🙂 Fast vi fick ju se det i alla fall och en guide var vänlig nog att berätta lite för oss innan hon drog vidare.

SÅ det gick inte heller enligt fulla planen och det där med tempelriddarna kom bort. Så Tracey och Gino bestämde att nu åker vi till en pub! Det finns en pub i varje by i Storbritannien, så det är bara att välja en att åka till. Vi valde att åka till Tiptree. Nu är det så att alla regler har ett undantag och inte sjutton kunde vi hitta en enda pub i hela byn! Gino lovade att öppna en om det visade sig att det faktiskt inte fanns någon… Möjligen hade de gömt den för vi fann den inte utan fick åka vidare. Så nu satsade vi på nästa kultorskatt, De Fem Sjöarna. Ja, det gick inte så bra det heller 🙂

Vi åkte och åkte och när vi inte fann fler skyltar om var det låg, men fann en skylt om en kulturmärkt Marina, så tänkte vi att där det finns marinor finns det vatten och då kanske vi i alla fall finner EN av sjöarna. Icke då. Marinan var förövrigt väldigt konstig och vi kunde inte göra annat än skratta åt hela alltet och åka vidare. Nu var det lika bra att skippa tanken på pub och bege oss till slutdestinationen, Southend-on-Sea, där vi skulle äta middag på en italiensk restaurang vid namn Mamma Mia. Det var ett ganska passande namn med tanke på hur det gått för oss i övrigt.

Dit kom vi i alla fall i god ordning och det var inga problem att få bord eller mat. Det valdes lite olika bordet runt och jag valde panerat kalvkött med spagetti och det var nog en av veckans bästa val för det var fantastiskt gott. Gino rekommenderade oss en flaska Valpolicella att dricka till så det gjorde vi, verkade som det passade till allt som beställts.

Vi spenderade en dryg timme, minst, på restaurangen och avslutade kvällen med en promenad längst havet och nöjesattraktionerna utefter vägen. Det var kanske inte så lång promenad, men tillräcklig och när klockan var halv elva var det dags att bege oss mot London igen. Gino uppskattade att det skulle ta oss bortåt två timmar att komma tillbaka till utgångspunkten, det vill säga vårt hotell och han hade rätt. Klockan var tjugo över tolv när han parkerade och vi kunde gå ur och plocka med oss kameror och annat och tacka för oss och för en spännande söndag. Inget jag och Daniel hade tagit oss för på egen hand hade blivit lika roligt och spännande. Garanterat!

Vi lovade Tracey att titta förbi på Grays i morgon så det får vi lov att göra. Det är en del som skall hinnas med i morgon eftersom det ju är sista dagen. TVÅ saker är redan spikade: Lunch på the Clachan och middag på Gerrard’s Corner. Däremellan skall vi hinna till Forbidden Planet, Fortnum & Mason, Grays och lite andra ställen OCH jag vill besöka några fler pubar. Har blivit lite få denna resan känns det som och det må vi korrigera. Men först skall jag sova lite. Daniel har tjuvstartat. Hörs i morgon igen.