Tiden är ute, det är dags att resa hem till Sverige igen. Kvar är London och alla minnen – till en annan gång. Vi började som vanligt dagen med frukost (kaffe och rostat bröd) och packade sedan ner det sista i våra fina väskor. Vågen sade att vi skulle klara 10 kg-gränsen och därmed hade vi gjort allt vi kunnat för att resan skulle bli smidig även hemåt.

Så hade vi tre timmar att slå ihjäl innan bussen från Victoria Coach Station gick till flygplatsen och vad skulle vi då göra… Jo, vi tog en sväng i Westminster eftersom vi inte hade varit där än denna veckan. Vi började med att ta en titt på Boudica där hon står i sin vagn vid Westminster Pier, i skuggan av parlamentets klocktorn. Här fanns det gott om irriterande kvinnor som skulle ge bort små blommor – och som de sedan ville ha pengar för. Som tur var fick Jimmy ta hand om det hela, så det blev varken blommor eller pengar. Normalt brukar dessa kvinnor flockas vid Westminster Abbey, men vem vet, kanske hade de delat på sig dagen till ära.

Vi korsade sedan Westminster Bridge för att få den klassisk vyn över Houses of Parliament och fortsatte färden längs Themsens södra sida. Så småningom kommer man då fram vid Lambeth Bridge och Lambeth Palace. Det sistnämnda är officiellt Londonresidens för Ärkebiskopen av Canterbury, Dr. Rowan Williams. Vi tog en kort paus här i väntan på att solen åter skulle lysa upp parlamentsbyggnaderna så Jimmy kunde ta en bild med mobilkameran. Jag passade på att göra det samma för att se hur det blev. Sedan gick vi över bron till norra sidan igen.

En stilla promenad i ett relativt öde London, det blev vad vi fick oss innan vi var framme vid busstationen. Vi vandrade genom Westminster, Pimlico och Victoria och dessa delar av London är inte så verksamma en söndag förmiddag. Alla pubar vi passerade (varav vi besökt några sedan tidigare) var stängda och inga butiker hade någon verksamhet idag. Inte var det mycket annat folk i farten heller och trafiken var minimal. Med andra ord var det ganska skönt att strosa omkring i godan ro.

Vid Victoria Station var det desto mer verksamhet. Massor med folk, både vid tunnelbanan och tågstationen och vägen upp mot bussterminalerna var också relativt fyllda med folk. Inne i det som kallas Coach Station var det dock lite lugnare och vi passade på att ta en titt vart vår buss skulle utgå från. Trots allt är detta första gånge vi tar buss till och från Stansted, alla andra gånger har vi tagit det snabba tåget i stället.

Nu återstod ungefär en och en halv timme innan bussens avgång så vi försökte få en macka och kaffe under tiden. Det låg en Subway nära till hands så vi hamnade där. Dock lyckades de inte lyssna ett dugg på vad jag sade, så det blev inte det bröd jag bad om och båda kaffemuggarna var med mjölk (jag dricker mitt svart som synden). Men hur som helst fick vi vårt kaffe och vår macka, även om Jimmy nog var mer sugen än jag. Efter en timme gick vi bort till hållplatsen för att invänta bussen.

Skall väl sägas här och nu att det inte är så himla enkelt att vara NY turist i London, med alla nya intryck och allt. Dessutom förväntar man sig kanske att saker och ting skall vara mer självklara än de faktiskt är. Den buss som tillslut kom hade inga likheter med Terravisions bussar och det stod inget på den som antydde att detta var rätt buss. Men på nåt sätt var det så och den, hmmm inte fullt så komptetenta bussvärdinnan lyssnade nog inte ens på min fråga om detta var rätt buss. Hon bara tog en penna och krafsade en signatur på pappret jag räckte fram och jag tänkte att det får väl bli som det blir. En vinkning till Jimmy gjorde att han lastade på väskorna medan jag tog en plats. Jag kom på att jag kanske skulle vinka lite till värdinnan också så att hon släppte på Jimmy och det gick så bra så.

Färden ut till Stansted skulle ta 1,15 i anspråk, så det var gott om tid. Avgång 13.00 och planet gick 16,05. Nu kom vi inte iväg klockan ett prick visserligen och trafiken var inte snäll på vägen ut ur London, men allt fungerade i alla fall. Bussen tog oss förbe Westminster Cathedral (som jag aldrig besökt, men vars tornspira syns vida omkring), Westminster Abbey och Parlamentet. Därefter gick färden längs Embankment, förbi St. Paul’s och Monument och vi hann till och med se vår pub the Walrus & the Carpenter svischa förbi oss innan vi svängde runt Towern för att därifrån ta oss ut ur London på allvar.

En kvart försenade parkerade vi utanför terminalen på Stansted och nu var det bara flygningen kvar innan vi var i Sverige igen. Tråkigt, men sant. Vi tog oss genom alla kontroller utan problem och efter ett toabesök var det dags för tax-free-shoppen. Ett par flaskor kan alltid vara bra att ha därhemma, så det blev vad vi köpte. En gin och en rom. Jag köpte dessutom ett par tidningar med hem (Empire). Vi behövde inte vänta så jättelänge på att gaten dök upp på skärmarna och det kändes inte som om vi köade där alltför länge heller. Vi vart lite uppehållna precis innan vi fick stiga ombord, men det gjorde inte så mycket.

Planet var i det närmaste fullt, för ovanlighetens skull, men vi fick bra platser och behövde inte ha någon tredje person där vi satt, vilket gav oss ett tomt säte mellan oss så vi kunde breda ut oss. Själva flygningen var gjord i en grisblink (vi hade nog medvind) och det tog endast 1,5 timme för oss att komma till Säve från Stansted. Passkontrollen gick som en dans och det var ingen som stoppade oss i tullen. Det enda jag behövde göra var att betala för parkeringen och sedan gick vi för att hämta bilen.

Den var stendöd. Inte ett liv och det förvånar oss mycket eftersom den stått där mycket längre och startat utan problem. Men vi plockade fram reservbatteriet, kopplade ihop det med det som satt i och så startade vi som planerat. Det tog bara nån minut att göra denna manöver och det fungerade som det skulle. Nu återstod bara resan hem till Karlstad. I Lilla Edet stannade vi och käkade mat (kan rekommenderas) och det var enda stoppet. Vi var hemma igen hos katterna vid halv tolv ungefär och resan hade gått utan problem.

Katterna var glada och vi var trötta. Jag bjöd Jimmy på en kopp kaffe innan han tog sin bil och åkte den korta biten hem till sig.. Nu återstår bara att smälta denna resan och sedan börja planera nästa.

Precis som alla andra resor vi gjort, kommer vi till en dag då vi inser ”oj, i morgon ska vi åka hem”. Sista dagen brukar vi i regel använda till shopping, kompletterande fotografering och pubjakt och det blev väl ingen större förändring denna gång.

Först och främst gick vi till Forbidden Planet och kollade. Här finns det mycket man skulle vilja köpa och ta med hem, men i regel har man inte plats i väskan, speciellt inte om man bara reser med handbagage. Men det är roligt att botanisera i hyllorna och se på allt som finns från böcker till figurer och spel och film. För ovanlighetens skull gick vi härifrån utan att köpa nåt alls. Inte ens en tidning åt Jimmy. Strange…

Därefter blev den en snabb vända till Jack Horner på Tottenham Court Road för en liten öl. På vägen passerade vi Londons musikgata, Denmark Street och gick in i en av butikerna. Här fanns massor av intressanta saker och vi kunde inte låta bli att handla ett nothäfte åt mig och två delar av en guitarrskola åt Jimmy. Efter Jack Horner gick vi en liten runda på området bakom Oxford Street och plockade tre nya pubar till pubguiden. Eftersom det var lördag öppnade de lite senare, men det gjorde inget.

Sedan landade vi på Game på Oxford Street. Här hittar vi i regel massor med roliga spel att ta med hem och ibland har vi till och med turen att det är rea. Denna gång var inget undantag och jag skickade fram Jimmy till kassan med famnen full. Dock hade expediten en mindra bra dag så det tog ett tag innan hon fick allt rätt. Till hennes fördel kan vi ju säga att ett av spelen jag lagt i högen fanns på två ställen, ett med ”3 för £10” och ett med ”2 för £15”. Det blev rätt tillslut, men ändå blev det fel… det pep när vi gick genom larmbågen. Så hennes dag var väl kanske inte den bästa, som sagt.

Nästa stop blev HMV lite längre ner (eller är det upp) på gatan. Här kan man också handla med sig allt som finns och precis som med Forbidden är det inte kassan utan kassen som avgör. Man får inte med sig allt i den lilla väskan. Jag hittade två CD-skivor åt mig, dock och dessa fick plats i Jimmys väska. Man blir lite hungrig av att handla så vi slank in på en liten italiens krog och käkade lite pasta innan vi tog oss an dagens största projekt: hitta en Katten Gustaf på Hamleys.

Hamleys ligger på Regent Street och är världens största leksaksaffär. Fem våningar upp och ett källarplan – och tusentals ungar som sliter i allt, skriker och är i vägen. Pust. Inget ställe för mig alltså, men jag brukar försöka stå ut. Dock hittade vi inte en enda Gustaf på hela tiden vi var där och kammade igenom såväl mjukisdjuravdelningen som vanliga avdelningarna. Det sista vi gjorde var att gå ner i källaren och se om vi hittade nåt åt oss själva. Det gjorde vi. En huvudkrafsare åt mig. Världens bästa uppfinning och det är tack vare Mor som jag vet vad det var och hur den fungerar.

PUB! Efter Hamleys är detta ett måste. Utan tvekan. Så vi promenerade iväg till the Blue Posts, en pub som ligger bakom the Ritz. På vägen dit passade vi på att snabbt springa in på Fortnum & Mason och göra ett litet théinköp och även på en annan liten butik som låg på vägen till puben. Nu var vi klara med shoppingen och det enda som återstod när ölen var urdrucken, var att åka till hotellet och dumpa av allt.

Det gjorde vi och där passade vi även på att duscha och klä upp oss lite inför sista natten på Londons pubar. Fanns lite gin kvar på rummet som vi hällde i oss också. Fördelen med att bo på Aquarius är att vi känner till hotellet och dess faciliteter, inte minst det faktum att det finns kylskåp på rummet. Här kan man förvara ett par flaskor källvatten, lite juice, ost och framför allt gin och tonic. Så rena och stärkta gick vi ut en sista sväng.

Vi började med kvällsmaten, eller middagen kanske man ska säga och vi hamnade på Bella Italia för mer pasta. Vi brukar gå hit till denna restaurang på St. Martin’s Lane när vi är i London och denna  resa kunde ju inte utgöra något undantag. Vi fick ett bord direkt och insåg att vi kommit i rättan tid. Stället brukar vara relativt fullt och eftersom det trots allt var lördagkväll fick vi nog vara glada för att vi kom in. Jimmy beställde spagetti med massa frikadeller och jag tog pasta med räkor i het tomatsås. Till förrätt blev det också räkor och till det hela tog vi en flaska Grillo (vitt vin). Det var verkligen en god middag, en perfekt festmåltid att avsluta resan på.

Nå, pub var det. Vi bestämde oss för att bara gå på kända pubar denna afton och började därmed med Lamb and Flag på Rose Street, denna lilla trånga pub som är så mysig. Här fick vi Courage Best vilket är en underbar ale att dricka. Sedan gick vi raskt över till the Roundhouse, som tydligen är en Fuller’s och där intog vi en varsin HSB. Puben är, som namnet antyder, rund.

Nu traskade vi vidare ner mot Trafalgar Square och fastnade på the Chandos. Där valde vi att inte dricka öl utan tog en varsin G&T i stället. Chandos är en Samuel Smith-pub och det innebär att det bara finns deras märken och det går an ibland, men det är lätt att tröttna på dem av nån anledning. Men, som sagt finns det annat än öl att dricka. Nu drog det sig mot slutet av aftonen och jag passade på att gå in i en liten jourbutik och ta med ett par öl och några ölkorvar som vi kunde ha på rummet till efterfesten.

Själva slutklämmen tog vi på puben the Garrick på Charing Cross Road och det fick bli Deuchard’s IPA innan vi traskade vidare uppför gatan till tunnelbanestationen Leicester Square och färden hem till hotellet. Framme på hotellet packade vi det sista och sedan tog vi fram ölen och korven (ost köpte jag också ju) och brödet som var kvar sedan vi åt ost, bröd och vin härom kvällen. Så avslutade vi vår afton och insåg att i morgon ska vi leta oss till busstationen och bussen som ska ta oss till flygplatsen.

Hur kan en vecka gå så fort?

Utan att vi egentligen förstod hur, så blev det fredag.

Denna dag spenderade vi i hög hastighet och började med att resa till Charing Cross Road för att se om Jimmy kunde köpa sig en ny T-shirt och ett par solglasögon. Det visade sig att den marknad vi brukat botanisera vid hade krympt till nästan ingenting. Så det blev inga inköpt. Däremot har vi nu hittat ingången till Diagon Alley (från Harry Potter). Utan att sabba filmen för de som inte sett den kan jag bara säga att denna inleds med en flygtur in över London och till Diagon Alley. Den som är uppkärksam och som varit i London har en chans att känna igen sig och identifiera vart de tar vägen. Precis som jag!

Sedan blev det pub och på vägen dit passade vi på att besöka Hobgoblin Music, en mycket intressant musikaffär som hade alla tänkbara (och otänkbara) instrument utom pianon. Det hängde i drösvis från väggar och tak och stod i alla butikens hörn. Trångt, men det var en mäktig upplevelse. Efter musikaffären kikade vi in i CEX och kollade efter lite begagnade spel. Puben vi tänkte kolla var stängd och nästa hade inte heller öppet, så det fick bli Marquis of Granby i stället, där vi varit tidigare.

Nu beslutade vi, efter att konsulterat molnen, att vi skulle gå till Zoo och det gjorde vi. Det blev nästan bokstavligen eftersom vi aldrig hittade bussen som skulle gå dit utanför T-banan. Hem funkade det utmärkt dock och buss 274 tog oss til Baker Street. Men innan dess hann vi se massa djur. Inte alla drygt 700 arter som finns på Zoo, men många av dem i alla fall, från kardinalfåglar, till lemurer och pilgiftgrodor. Vi såg till och med nattlevande fladdermöss och den livsfarliga Komodo Varanen (nej, Daniel), samt galapagossköldpaddor.

Vi hade ett antal trevlig timmar där i solens sken och när vi väl tog bussen därifrån var klockan över fem på eftermiddagen. Nu var det dags att puba till det och vi gjorde en snabb vända till en mataffär och sedan hem till hotellet med det vi köpt (ost, vin och bröd) och sedan ut på stan igen. Vi åt på the Sussex och där fick vi en annorlunda upplevelse. Helt plötsligt kommer det in två flickor i svarta klänningar åtföljda av två barbröstade pojkar. Alla med kosackmössor på huvudet. Så började de tjoa och dansa och efteråt bjöd de på gratis vodkadrinkar. Japp, gratis. Det var tydligen ett gäng som promotade den nya ryska Standard Vodkan och man tackar ju inte nej till ett smakprov.

Vi vandrade vidare och hittade ytterligare pubar, såklart och vi hade en mycket trevlig afton till skillnad från igår när magen bara värkte. Så trevligt var det, att vi till och med var kvar när man ringde i pubklockan vid tio i elva på kvällen och annonserade att det var dags för sista rundan om nån ville ha. Så vi tackade för oss och åkte hem till hotellet där vi plockade fram osten, brödet och vinet och fortsatte att gotta oss en liten stund. Trots allt kan man väl göra det när det är fredag.

I morgon ska vi shoppa… sista dagen också för på söndag bär det av hem igen 🙁

Så skulle vi äntligen åka till Royal Botanic Gardens i Kew, mera känt som Kew Gardens. Det var med spänning jag tittade ut och konstaterade att solen sken så fint och att det skulle bli en härlig dag. Föste upp Jimmy och tvingade honom till frukostsalen och sedan iväg till stationen. Här var det bara att ta rätt tåg så skulle vi inte behöva byta eller nåt sånt. Tåget till Richmond stannar vid Kew som näst sista station. Vi hade ju dessutom köpt respass för zon 1-3 vilket inkluderar Kew Gardens.

När vi kom fram hade vi en kort promenad bort till själva parken och livet lekte. Till och med Jimmy var vid god vigör och såg ut att se fram emot besöket. Jag betalade inträdet och så var vi där. Äntligen var jag tilbaka i Kew efter nära 20 år. VI började med att leta upp Kew Palace, där vi som medlemmar i Historic Royal Palaces hade fritt inträde. Det var ett trivsamt besök och vi blev mycket väl omhändertagna av personalen, för dagen iklädda 1800-talskostymer.

Vi lärde oss nu historien om George III, den Galne Kung George, som inte alls var galen, bara sjuk och felbehandlad av läkarna. Vi fick också lära känna drottning Charlotte som bodde kvar på slottet in i det sista. Medan George hemsökte Windsor, drog hon sitt sista andetag i sin favoritstol och ingen berättade för kungen att hon gått bort. Man höll till och med begravningen i hemlighet.

Nåja, ut igen och kolla trädgården som var härligt välskött, med en fontän i mitten. Nu ville Jimmy ha kaffe innan vi gjorde våra besöki växthusen och det andra i parken. Så vi gick till Orangeriet och tog en fika. That’s it. Sedan kom regnet och JÄVLAR vad det regnade. Vi blev pissblöta och hade ingen lust att fortsätta vår vandring, så vi åkte hem igen för att få torra kläder.

I samma veva började jag få ont i magen… Kanske var det dumt att föreslå att vi skulle ge oss av till Cittie of Yorke för att äta lunch (de har en underbar chili där), kanske spelade det ingen roll. Hur som helst drogs jag med magvärken resten av dagen och kvällen. Trots det var vi till Madame Tussaud’s och kollade runt, eftersom vi hade köpt biljetter till denna afton. Där inne hade de flyttat om en del och bytt kläder på dockorna, så det kändes som om vi var där från scrath. Visserligen saknade vi några objekt, men de kanske vilade ut på lagret medan vi var där… vem vet. Vi fick en taxifärd genom Londons hisoria också och den hade vi inte varit med om tidigare. Spännande och roligt att de gör om från gång till gång.
Men magvärken fortsatte och när vi väl skulle äta kvällsmat kändes det inte alls bra och det slutade med att jag fick gå från matbordet när vi skulle äta kvällsmat, utan att egentligen ätit nåt alls av det jag beställt in. Skit!

Tillbaka på hotellet slutade magen värka. Tvärt, som om det aldrig varit fel på mig. Då var det lite sent att gå ut igen så vi gick och lade oss i stället. Ja, Jimmy kollade på TV och jag har ingen aning om när han slog av den och släckte ner.

Det var den dagen det.

Onsdag redan…

Vi började dagen med att sova en stund och hoppa över frukosten. I stället åkte vi ner på stan och tog frukost på Café Nero vid Green Park. Det var inte så dumt det. Efter detta beslutade vi att betatesta min City Walk och se om den höll måttet.

Vi tog tunnelbanan till Temple och började vår vandring med att passera Royal Courts of Justice och förbi draken som markerar gränsen in till City of London. Där hittade vi den lilla port som ledde in till Inner Temple, en av Londons fyra Inns of Court. Här, dold från omvärlden ligger den urgamla Temple Church, tempelriddarnas eget näste i London. Kyrkan har varierande öppettider, men idag var den öppen alldeles lagom till vi kom dit.

Det är en vacker kyrka. Här finns en del gravmonument över riddare, men inga gravar. De avbilder som har korslagda ben indikerar k.orsriddare som varit till Jerusalem. Till min förvåning var det tillåtet att fotografera, vilket jag gjorde. Det var ett trevligt besök som varmt kan rekommenderas.

Nästa stopp var Ye Olde Cheshire Cheese, där vi tog en halvpint Old Brewery Ale. Sedan fortsatte vi vandringen och hittade så småningom den andra domstolen, Central Criminal Court, mest känd som Old Bailey. Även om man kan vara publik i rättegångar, hade vi ingen inbokad utan vi fortsatte – och hittade en pub som inte fanns med på rutten. Den besökte vi såklart (Viaduct Tavern), innan vi fortsatte vandringen mot Smithfield och London Central Market. Detta var en gång i tiden en gammal avrättningplats, men nu tronar marknadshallar här i stället.

Vi hoppade över lunchen på Butcher’s Hook & Cleaver (vi tog inte ens en öl där) och gick viare, förbi St. Bart’s och bort till St. Paul’s. Här stannade vi upp en stund på Paternoster Square och meditierade innan färden fortatte mot St. Mary-Le-Bow på Cheapside. Detta är som bekant kyrkan där Bow-Bells hänger, de som man skall vara född inom hörhåll av för att vara en äkta cockney. Det var skönt att se kyrkan utan byggställningar och presenning. Draken på spiran glimmade vackert och välkomnande. Vi gick vidare, utan att stanna på nästa pub (the Golden Fleece).

Nu var vi framme vid näst sista målet, Mansion House, Bank of England och Royal Exchange, allt samlat i en liten triangel. Vi dröjde inte speciellt länge här utan knatade vidare upp längs William IV Street till promenadens sista anhalt, the Monument. Även där var renoveringen klar så vi kunde skåda denna stolta pelare i all sin prakt. Men nu var det dags för lunch och sålunda en pub. Vi valde the Walrus and the Carpenter där vi varit tidigare och beställde in en formidabel kyckling under ett ost- och bacontäcke, serverad med färskpotatis och BBQ sås. GOTT!!!

Efter detta bestämde vi oss för att ta en sväng runt Science Museum. Detta var ett litet misstag, ty där kryllade det av skrikande ungar och dessutom var inte muséet så som jag mindes det. Utställningen var inte lika rolig, även om det fanns ljusglimtar så som originalkapseln till Apollo 10 som Stafford, Young och Cernan använde. Även Aldrins rymddräkt fanns bevarad här.

Men efter detta var det pubdags och vi gav oss ut på detta spännande äventyr, glada i hågen (och jag vet inte om vi blev gladare eftersom, men trevligt var det). Kvällen avslutades på en Angus Steakhouse där vi intog en god middag. Innan vi åkte hem till hotellet tog vi en fösare på puben mitt emot och kunde glatt överraskade se att denna var utrustad med en darttavla en trappa upp. Dock spelade vi inte, men det var kul att se att denna sport inte var helt död på Londons pubar.

Ytterligare en dag var till ände.

Så blev det tisdag…

Dagens första åtgärd var att äta frukost. Kaffe och rostat bröd i massor, dock ingen apelsinmarmelad (igen) så de fick bli hallonsylt. Därefter var det dags för dagens lilla äventyr och vi styrde kosan mot tunnelbanan. Här tog vi District Line till ändstationen Wimbledon i avsikt att där skaffa biljetter vidare med tåg till Hampton Court. Inga problem och vi sparade några pund genom detta jämfört med om vi tagit tåget från Waterloo direkt i stället.

Väntetiden var minimal, så snart satt vi på tåget och njöt. Hampton Court ligger bara ett kort stycke utanför London så efter omkring 20 minuter var vi framme. Det första vi gjorde var att gå ner till Themsen och ta några bilder innan vi gick över bron till slottet. Det är omkring 20 år sedan jag var till Hampton Court första gången, så det kändes spännande att vara tillbaka.

Första stop var Visitor’s Centre där jag skulle ordna med det nya medlemskortet och förvandlas från Ms till MR. Nå, nåt hade kanske gått snett, eller så hade damen vi träffade inte rikigt koll, för inget nytt kort fanns att hämta. Men vad gjorde det? Hon fixade mig ett temportärt kort som gäller till september och sedan skrev hon ner allt med tillägget ”skicka hem nytt kort till medlem!!”. Kortet jag fick var nästan magiskt. Så fort vi kom till en biljettkontroll visade jag bara upp kortet och blev vinkad igenom. Tyvärr besökte vi inte medlemmarnas eget rum på slottet, där man kunde vila benen och ta en fika. Får bli nästa gång, hehe.

Nu när vi äntligen var framme var det dags att bege sig till Labyrinten, den som jag och Täm travade igenom på kort tid den där gången för så länge sedan. Men nåt var nytt kände jag. Den verkade större (och de tog betalt för att gå in i den, men jag hade ju mitt kort så jag behövde inte batala såklart…). Min känsla var korrekt också, labyrinten var både större, fräschare och lite klurigare. Men Jimmy letade oss igenom likt en frustande minotaur, så efter en stund stod vi där i mitten av häckskapelsen och kunde fotografera skylten som bevis.

Man blir törstig i en labyrint, så vi gjorde som jag och Täm också gjorde… gick ut genom Lejonporten och tog en pint på puben precis utanför. King’s Arms heter denna och den är mycket trevlig. Rekommenderas varmt och ta gärna ett stort glas grävlingsöl också! Blåste gjorde det, men solen sken så vi satt ute på terrassen och njöt av vår pint Badger innan det var dags att fortsätta utforska slott och omnejd.

Det är vacker på Hampton Court om man stannar gärna en stund i den stora trädgård (eller snarare de stora trädgårdarna) som omger slottet. Man kan träffa på det mesta från duvor och svanar till magnifika shirehästar – och vinrankan förstås. Den berömda vinrankan är den äldsta i sitt slag och är enorm. Enligt sin skötare ger den bortåt 300 kg druvor per säsong och dessa säljs sedan i slottets butik till besökande gäster. Skördetiden är i september så vi fick inga att smaka på tyvärr. Det var drottning Victoria som lät plantera rankan, så den har ju några år på nacken.

I år är det 500 år sedan Henrik VIII blev kung och eftersom Hampton Court i mångt och mycket är hans, uppmärksammades detta naturligtvis. Vi stötte på honom vid the Fountain Court, där han höll hov bland turisterna. Även hans tillkommande, Katarina Parr, syntes på innergården när vi kom och sedan även i drottningens eget gemak när vi besökte detta. Det finns mycket att se och man hinner/orkar inte allt. Så efter att travat runt i drottningens salonger valde vi att lämna slottet för denna gång och ta oss en bit mat.

Tillbaka i London tog vi en sväng förbi hotellet innan vi åkte till Greenwich och Island Gardens så att jag skulle få ta mitt foto över Old Royal Naval College. Tyvärr sken inte solen just då, så bilden blev kanske lite tråkig, men men… den är tagen i alla fall. Vi tog gångtunneln under Themsen över till andra sidan och hamnade så småningom på ett café där vi tog fika med brownies. Inte fel det. Men klockan tickade och vi hamnade åter i Londons centrum, närmare bestämt på Tottenham COurt Road och puben Jack Horner (Fuller’s). Här avslutade vi dagen med öl och kvällsmat innan vi åkte hem till hotellet för en välförtjänt vila.

Undrar vad vi hittar på under onsdagen…

Då var vi äntligen på plats i den stora staden London. Ingen Internet så långt ögat nådde på måndagen dock, men väl idag, tisdag. Men här är måndagens äventyr:

Vi sov aldrig något, i alla fall inte jag. Jimmy tog en lur på soffan och eftersom han kan sova jämt så blev det väl någon minuts sovande. Klockan fyra på morgonen var det slut med det i alla fall och jag tog en sista sväng i lägenheten för att se vad vi glömt. Trots det fick jag inte med mig ett enda av mina papper på projekten jag planerat… Surt men så är det. Katterna fick mat, vatten och rent i baljan och jag såg till att vi tog soporna med oss.

Halv fem drog vi iväg mot Göteborg City Airport. Vädret var fint för ovanligheten skull och resan ner stördes bara av en kort skur efter Trollhättan.  Vi tog en sedvanlig paus i Brålanda, men där fick vi ta kaffe och en förpackad macka i kiosken eftersom själva fiket först öppnade klockan sju. Hade för mig att de var öppna dygnet runt, men så var inte fallet nu.

Kvart över åtta, exakt exakt enligt schemat, lämnade vi bilen på långtidsparkeringen och begav oss in i terminalen. Ett toabesök senare var vi på väg genom säkerhetskontrollen där polisen som kollade Jimmy blev mycket intresserad av den lilla dator jag nu sitter och skriver på. ”Är det den senaste?” undrade han andlöst. Kul, sånt där. Vi tog en Kilkenny till frukost och sedan var det dags att köa till planet. Som vanligt fick vi plats utan problem och alla andra som stressade och suckade och flåsade också. Så som vanligt är det bara att ta det lugnt.

På Stansted var det kö till passkontrollen och det var en väldig väntan för oss att komma igenom. Men som med allt annat så löste det sig fint. Sedan var det dags för debuten – bussen. Det var inga problem det heller. Vi frågade i Terravisions lilla infokur och sedan gick vi till bussen och klev på. Mer eller mindre i alla fall. Chauffören körde som en idiot, men vi kom fram till Victoria utan större missöden. Bagaget hade åkt omkring lite så Jimmy fick krypa in för att hämta sin väska, men annars så kan vi inte klaga.

Det första vi gjorde var att äta nåt enkelt, en macka och kaffe på Victoria Station. Sedan drog vi till Earl’s Court och checkade in på hotellet. Nu var vi äntligen i London. Härligt värre! Nu återstod bara att gå ut på stan en stund och besöka nån pub och handla sånt vi vill ha på rummet. Det blev en tidig kväll och när Jimmy stängde av TV:n (väldigt kul program om romarna och matlagning med några som hette Giles och Paula, tror jag) var klockan bara tio. Vår första dag var till ända…