Då var Londonresan över för denna gång. Nästa resta är planerad till november och utan att säga något bestämt om vem och vilka som hänger på, kan jag väl säga att jag vill i alla fall åka. Det räcker med 1 överhoppat år, födelsedag i London är ju lite tradition ändå. Även om jag hade trevligt när jag fyllde ändå förra året.

Vi gick upp och fick frukost, trots en sen natt. Det kändes bättre att äta något innan vi åkte till flygplatsen än att försöka få något därute till skyhögt pris. På hotellet ingår ju frukosten. Så vi åt lite och tog sedan ett extra varv på rummet för att se att vi inte glömt kvar något. Det var snart gjort på de få kvadratmeter vi hade, men lika bra att kolla. Daniel hade kepsen med sig i alla fall…

Sedan var det bara att lämna in nycklarna och ta sista promenaden längs med Shepherd’s Bush Road ner till Hammersmith Broadway och tunnelbanestationen. Där köpte jag en varsin enkelresa till Heathrow och sedan var det bara att gå igenom grindarna, ner på plattformen och vänta på ett bra tåg. Helst ett som gick direkt till Terminal 5. Vi hade tur, för det kom ett nästan direkt när vi kom ner.

På Heathrow var det redan en del folk i farten, men det gick bra både att få boardingkorten utskrivna, checka in gjorde jag med appen igår och att lämna in våra resväskor. Sedan var det säkerhetskontrollen och den tog inte heller så lång tid eftersom vi noga förberett oss innan och hade lagt allt som piper i handbagaget och så vidare… eller det var vad vi trodde. Eller, nej, ärlighets varar längst: Det var vad Daniel trodde 😉

Av någon anledning togs hans väska åt sidan för manuell genomgång och det tog sin lilla tid, för han var inte ensam om att bli stoppad för, ja vad det nu heter ”underliga saker som ger utslag i maskinen”. En av de före honom hade en oöppnad coca colaburk och det får man ju inte, fy fy! Så när den humiristiska, lite äldre säkerhetsdamen äntligen kunde ta sig an Daniel var det dags att se vad som stod på. Ja, han hade lagt necessären i handbagaget i stället för i resväskan. Så ni kan ju tänka er allt som gav utslag där när man knappt får ha tandkrämen med sig. Rakvatten, schampoo (tur att han inte glömde det på hotellet som jag sa, för nu fick han nöjet att se damen slänga det i stället). Hon skrattade väldigt mycket under hela undersökningen så det är bevis på att de som jobbar där inte är så farliga som man kan tro. Om det inte finns anledning såklart.

Jag fick ge Daniel två rapp i bakhuvudet för denna fadäs, han erkände, det var klantigt, men han var SÄKER PÅ att han lagt det i resväskan. Tydligen inte. Hahahahahaha.

Nåja, den tid som förflöt fram till avgång tillbringade vi med att provsmaka sprit. Japp ni läser helt rätt. Allt från whiskey (12-årig malt) till lagrad tequila, kaffelikör på tequila, mousserande rosévin, rom… ja man kände sig faktiskt jämnt lite lullig efteråt kan jag säga. Även om det inte var stora glas, ungefär hostmedecinkoppstorlek… Men det var roligt och vi fick mycket god kontakt med två av utprovarna som verkligen lade ner sig på att berätta om sina varor för oss. Kanske för att vi verkligen är intresserade och visar det genom att lyssna aktivt och ställa frågor. Vi kanske blir kunder där och då, men vi lagrar informationen för framtiden – garanterat.

Det blev ingen sprit för mig hem denna gång, för nu var reskassan tom. Inget att göra och inget jag grämer mig över heller för jag har fulla baren därhemma. Vi har haft en massa annat skoj för de pengarna minsann, vilket ni kunnat läsa.

Hemresan var händelselös. Kerstin hade flaggat att Arlandaexpressen hade driftstopp och ingen tid när de skulle vara igång igen, men när vi landade fungerade allt som det skulle. Vi kom igenom passkontroll, fick väskor och gick genom tullen utan i princip några väntetider. I alla fall inte mer än vanligt. Sedan gick vi ner till tåget och det fanns ett på perrongen redan så det var bara att kliva ombord. 20 minuter in till centralen i 200 knyck ungefär. Inte illa och ett bra pris hade vi fått på 380 kr får två om vi reste torsdag till söndag och det är söndag idag vad jag vet.

I Stockholm tog vi en pizza medan vi väntade på tåget hem och då jag fått asbilliga biljetter i första klass så var det en njutbar hemresa (jag sov 95% av den). Sedan skiljdes vi åt för att var och en ta oss hem till sitt och börja smälta alla intryck från resan.

SUMMERING AV VECKAN

Man kan väl säga att även den mest välplanerade vecka inte alltid utfaller som man trott eller tänkt. Men vi hade i alla fall gjort en planering så att vi åtminstone inte skulle komma på att vi aldrig gjorde än det ena eller det andra. Så när jag skakade hand med flygkaptenen och tackade för den tjusiga flygningen förra söndagen och hade en oskriven vecka framför mig, så hade jag inte en aning om att den skulle innehålla saker som gnu, Tower 42 och picknick i Windsor.

Det blev inte många nya pubar besökta, tyvärr. Mitt projekt gick i stå till följd av baronessans begravning, då många av de pubar jag hade på nylistan låg i områden kring Fleet Street och St. Paul’s. Med alla pådrag innan och allt, så fick dessa helt enkelt vara. Vi får ta dem nästa gång i stället. Dock har vi tio, tror jag, nya pubar med oss i bagaget. Vi har nå naturligtvis besökt en himla massa gamla pubar, så publösa har vi inte varit. Ett trettiotal inalles tror jag det blev.

Tracey Winskill och hennes kamrat Giovanni är nog, som Daniel också säger, det som vi räknar till veckans höjdpunkter. Först och främst måndagen med Tracey där vi började på våning 42 och slutade på Shaka Zulu i Camden. Därefter eftermiddagen i solskenet vid floden nedanför Windsor Castle. Vi kan inte fått det bättre och vi kan inte ha en bättre vän än Tracey och det känns skoj att ha en vän i London igen. Det är några år sedan mina vänner och jag tappade kontakten och utan Facebook, ja… ni vet. Gio var också en skoj kille och jag ser fram emot att vi träffar även honom igen nästa gång.

Så nu sitter jag här med mitt nybryggda kaffe, riktiga kaffe, något jag inte fått sedan förra lördagen och skriver lite medan katterna strosar runt lite. Jag tror att de var lika glada att se mig som jag var att se dem igen. Ska bli riktigt skön att sova i egen säng i natt och jag är säker på att Nemi kommer att ligga bredvid och spinna som en motorcykel tills jag somnar.

Bilder från resan kommer att publiceras i galleriet så fort jag har möjlighet. Det blev i alla fall ett och ett halvt minnneskort fullt så det är lite att sortera och ta hand om. Jag skriver en blänkare under uppdateringar när det är klart.

Till dess får ni ha det så gott och tack för att ni har läst om våra äventyr i den stora staden London!

Då var veckan till ände och det är dags att åka hem. Nästa rapport kommer att skrivas hemifrån, när jag har packat upp och kramat/pussat katterna tills de tröttnar (4 sekunder cirka).

Nå, vi är kvar i London än så jag ska inte gå händelserna i förväg, men väl summera denna dag som bland annat bjudit på klarblå himmel och sol samt en utflykt till hemligt mål.

Daniel och jag började dagen med frukost och var inte kvar på rummet speciellt länge därefter, utan begav oss ut på stan för att komplettera det sista vi hade kvar (eller i alla fall hade en rimlig chans att hinna med). Så vi for till Piccadilly och gick en liten runda kring Royal Academy och Burlington House medan vi väntade på att klockan skulle bli tio. Då öppnade Fortnum & Mason och vi kunde gå ett varv i hyllorna och plocka med oss lite varor hem.

Därefter gick vi till posten och köpte frimärken eftersom jag lovat en arbetskamrat det. Detta borde jag gjort dag ett, men nu blev det i sista sekunden och jag trodde faktiskt inte att posten var öppen, men det var den som tur var.

Daniel ville gå till Davidoff och titta på cigarrer, så det var nästa stopp och vi gick även förbi the Ritz en sista gång och vi funderar på om English Heritage kommer att sätta upp en av sina karakteristiska blå skyltar där så småningom (Blue Plack): ”Margaret Thatcher, 1925-2013, Prime Minister, Died Here…” Vi får väl se vad som händer med den saken.

Slutligen gav vi oss ner till Westminster så att vi kunde få se parlamentet och allt där nere i sin fulla prakt nu när solen sken från molnfri himmel. Themsen låg som en brun remsa och eftersom det faktiskt har blåst en hel del så gick det en hel del vågor på den. Många båtar syntes till, både små och stora turistbåtar. Vi passade även på att titta på, inte åka med, London Eye där den stod och glänste i solskenet. Faktum är att det tog oss mer än 20 minuter att komma över Westminster Bridge från en sida till den andra. Men så stannade vi ofta för att få en bättre vinkel på det vi ville fotografera.

Efter detta tänkte jag att det skulle vara smidigt att gå till Waterloo Station och där ta tunneln tillbaka till Westminster och där byta tåg och ta oss till Victoria i god till innan klockan ett då vi skulle sammanstråla med Tracey. Hon hade inte sagt något specifikt till någon av oss, mer än att hon antydde att det skulle bli picknick om vädret tillät och det fanns som vi såg det inte ett enda hinder för detta idag. På vägen mot Waterloo handlade vi lite och träffade en söt och gosig katt vid namn Lucky. Hon var verkligen kelsjuk och inte ett dugg rädd. Välskött var hon också, så det var ingen strykarkatt. Hon hörde till butiken vi var inne i 🙂

Problemet med denna idé med tunnelbanan var att det är ett H att hitta till Waterloo. Fn vet hur Hertigen av Wellington hittade dit OCH besegrade Napoleon… Vi fick gå runt hela jäkla stationen för att ens hitta en dörr som ledde IN. Men men men… vi kom in och vi fick ett tåg och vi kunde byta och vi kom i tid till Victoria så det skall väl inte klagas så himla mycket. Men ÄNDÅ! 🙁

Vi fick vänta till klockan blev halv två innan Lady Winskill dök upp, men hon hade flaggat för att hon kunde bli lite sen och sagt att vi inte skulle få panik utan sitta ner i lugn och ro och ta något att dricka (det gjorde vi, för man ska ju göra som damerna säger). Hon kånkade på inte mindre än TRE kassar/väskor som vad vi kunde se var fullpackade med vad det nu var hon  hade i dem. Hon var jätteglad att se oss och hoppades att vi var redo för en spännande dag. Nu skulle vi få höra vilka planer hon hade smitt för oss.

Hon hade gjort upp med en god vän att vi skulle packa hans bil med prylarna och dra iväg någonstans utanför stan och där ha en picknick i godan ro och ha trevligt. Lät det som en bra plan undrade hon… Det tyckte vi verkligen och inom bara 10 minuter hade vi tagit oss ut ur stationen och fick träffa den mycket trevlige Giovanni, eller Gio som han kallades. Nu var det bara att lasta bilen full och packa in oss själva. Vi påbörjade färden ut ur stan via Belgravia, Knightsbridge och så vidare och vi försökte komma fram till vart vi ville åka. Tracey föreslog Windsor och det tyckte i alla fall jag lät som en god idé, så det blev då. Gio satte full fart mot det bestämda målet och det tog inte alltför lång tid innan vi var framme.

Nu skulle vi bara ha en bra parkeringsplats också och det verkade helt omöjligt, men ett under inträffade och med en fräck manöver säkrade Gio en toppenplats alldeles nedanför slottet. Så nu var det bara att börja bära Traceys kassar till en bra plats för vår picknick. Det gick inte så länge innan vi hittade en bra plats heller vid vattnet och mitt i solen så inom en kort stund hade hon förvandlat en gräsplätt till ett veritabelt smörgåsbord eller buffé med allt mellan himmel och jord. Gud vet hur hon lyckats få med sig allt och hur hon hunnit förbereda sig. Hon blandade till och med drinkar åt oss, en jättegod sommardrink på champagne och nån slags Campari och färska apelsinskivor. Mmmmm.

Så vi högg in på kyckling, potatissallad (hemlagad), bröd, keso, körsbärstomater, kalkon, lax… ja, ni tror mig väl inte, men det var mat mat mat mat… jag fattar som sagt inte hur hon fick med sig allt ut inklusive bestick, tallrikar, glas… allt i slagtålig plast 🙂 Höjdpunkten, eller avslutningen på allt eftersom allting var en höjdpunkt, var den sydafrikanska specialiteten ”mjölkpaj med choklad”. Får nog be om receptet kan jag säga för den var gudomlig. Mer att dricka fick vi också. ”Jag glömde Bitter Lemon” sade hon besviket när hon tog fram ginflaskan, men vi testade att blanda den med Blåbär- och granatäppeljuice i stället och det var väldigt gott det med.

Mätta och belåtna gick vi tillbaka med resterna till bilen och gick sedan upp för att titta på slottet. Drottningen var hemma, men vi gick inte in och hälsade på. Vi stannade utanför grindarna och betraktade allt från avstånd i stället. Tiden gick fort i alla fall och det blev plötsligt tid för hemresa. Gio och Tracey skulle vidare till en annan tillställning och hade sagt att vi skulle vara tillbaka i London till 18. Nu blev klockan 19 innan jag och Daniel blev avsläppta utanför hotellet efter en fantastiskt härlig och trevlig dag.

Eftersom det ändå var sista kvällen så gick vi ut och tog en liten öl och avslutade med att äta kvällsmat på Spagetti House på Haymarket där vi fick mer god mat och dryck. En Cappuccino efteråt satt inte fel och vi kunde lugnt åka tillbaka till vårt hotellrum och packa allt inför hemresan i morgon.

Så nu återstår bara att sova lite och äta frukost. Sedan blir det att flyga hem. Planet skall gå klockan 13,25 Londontid, vilket är 14,25 för er därhemma. Hoppas att vi slipper förseningar eftersom vi har ett tåg att passa vid 19,21 också. Vi får höras i morgon igen så att ni vet hur det hela gick.