Söndag i London. Butikerna öppnar senare än vanligt, om alls över huvud taget. Vi tog det lite lugnt, bland annat för att jag inte känner mig kry och har mått lite dåligt. Hör årstiden till och det är inte mycket att säga om det. Vi skippade frukost och tog en förstärkt fika på Nero vid Green Park i stället. Gick alldeles utmärkt det också. Efter det tog vi en sakta och stilla promenad runt Berkeley Square och vidare runt Mayfair, där vi gick förbi de lokala och obetydliga butikerna som Boss, Philippe Patek, Emerengildo Zegna, Armani med flera. Även nån Victoria vars butik var hemlig och och ett par bilhandlare, om de hette Bentley, Rolls Royce och nån vild katt. Leopard eller Jaguar. Vi handlade inget. Hemma har vi ju såväl Kapp Ahl som Wafab, så det är lugnt.

Vad vi dock gjorde, eller i alla fall jag, var att shoppa lite på Waterstones bokhandel. Vi var även en sväng till HMV, men nu när inte flaggskeppsbutiken finns kvar, är det inte lika roligt. Så vi tog en öl, den universella lösningen på hur man klarar en dag i London, bland alla stollarna. När klockan var 11, stannade vi för övrigt till under 2 minuter för att observera tystnaden under högtidlighållandet av Remembrance Sunday. Vi var de enda och Oxford Street rumlade på som vanligt med köpk**a turister som endast intresserade sig för kommersen.

Som planerat tog vi oss till södra embankment och puben Mulberry Bush, där vi beställde in Sunday Roast. Detta är vår första middag av detta slag, så det var med andra ord premiär. Gott som satan var det också och vi blev kvar nån timme. Skönt att inte behöva jäkta och ha tider att passa. Dessert blev det också och för ovanlighetens skull ytterligare en varsin öl. Mulberry Bush är en mycket trevlig pub och atmosfären inbjuder till att stanna. Det enda jag hade på programmet eftertåt var att besöka två gossar vid namn Lyle och Scott på nr 1 Carnaby Street.

Detta betydde att vi tog oss via ett byte på tunneln till Oxford Circus och jag parkerade Daniel på puben Shakespeares Head, dumpade diverse saker hos honom och gick till nämnda adress där jag blev £90 fattigare, men en schysst jacka rikare. Detta får bli min födelsedagspresent från mor och Lennart. Tack så väldigt mycket!

Aftonen spenderade vi på rummet och vilade och sedan gick Daniel och köpte en hink på KFC. På vägen hem förut, köpte vi en flaska Casillero Del Diablo, rose och den tog vi till. Jag lagade kaffe efteråt och hotellet fick stå för kakan till. I morgon är det en del att stå i och på kvällen skall vi träffa vännerna igen. På återseende.

Så har lördagen passerat och med den ena dagen med Tracey, Grant och Gino. Den andra blir på måndag, om än endast på kvällen. Vi blev upphämtade strax efter 10 och fick veta att vi skulle ut på en mystery tour. Inga problem, sade vi och Gino lotsade oss med van hand ut ur London, i riktning Oxford/Birmingham. Vi hade verkligen ingen aning om vad som var på gång och det kändes väldigt spännande. Något som inte var lika spännande var vädret. Knappt hade vi lämnat Shepherds Bush bakom oss förrän regnet började ösa ner. Nåja, vi hade paraplyer med oss.

Efter en stunds trivsam resa (jag gillar att åka till nya mål och Gino är en härlig guide), svängde vi av motorvägen och fick förklarat för oss att nu var vi i det lilla byn Marlow. Här hade Tracey spenderat en tid under sina medicinstudier (hon läste om hjärnan) och Gino, som ni redan vet är snällast i världen, hade vid tillfälle skjutsat/hämtat henne när tågtrafiken strulade. Därför var han mycket kunnig i byns faciliteter, inte minst pubarna och ett BRYGGERI. Ett microbryggeri kallat Rebellion Breweries fanns i utkanten av byn. Att ta mig och Daniel dit var ju inte fel, även om det inte fanns en bryggeritur.

En shop fanns det dock och där fick vi smaka på allt möjligt. Ölen (4 sorter) pumpade vi upp själva. Max 2 pints stod det på en skylt och de var visst allvarliga. Med det menar jag att 2 pints är kopiöst mycket att bjuda på i provsmakningssyfte. Jag tror att jag drack en halv pint, vilket är ca 15cl av varje sort. Det gick dock att köpa minitunnor på 22 pints, komplett med upptappningskran. Antar att det är något slags pantsystem på detta, så att den lämnas åter då det är tomt i fatet.

Vi åkte vidare med bagagen full, men nej, något 22-pintsfat följde inte med. Den här gången. Nå, vi tog en sväng till sjön och sedan gick vi till en pub, The Marlow Donkey och där tog vi en pint och åt lunch. Gott. Precis när vi var klara öppnades himlens portar och pubvärden föreslog att vi skulle stanna och ta en öl till. Frestande, men vi avböjde och paraplyerna kom till användning. Framme vid bilen sprack det upp och vi fick inget mer regn denna dag. Nu tog Gino oss vägen hem via Henley, ni vet byn med den så kända regattan och här sträckte vi lite på benen och tog en bild eller två. Vi fick även veta att kvällens övning, som inkluderade Grant, var Bonfire Night på Alexandra Palace. Kul, men vi visste att det kunde ta på krafterna att vandra dit och att vänta på fyrverkerierna. Gino hade en idé om att parkera i Hammersmith och sedan kunde vi ta tunnelbanan ut, men det fanns ingen bra plats att stå på. Så det blev vid Hyde Park Corner i stället, vilket gick lika bra. Grant mötte upp vid Wood Green och kvälldn började.

Sammanfattningsvis kan sägas att det blev mycket väntetid, lite kallt och både jag och Daniel kände av rygg, ben och fötter. Men vi fick se fyrverkerierna och det höll på i nästan en halvtimme. Sedan var det inte mycket mer utan det var dags att åka hem. Skulle gått på puben, men det var ju lördagskväll och trångt. Jag hade ingen större lust heller så vi tog tunneln tillbaka. I morgon är en ny dag och vi skall äta traditionell Sunday Roast!