Ja, då var vi på plats i London igen. Våren är här, även om det kanske är lite kyla i luften ännu (fast det kan ju vara Brexit). Vi avreste med tåget klockan 06.10 och för en gångs skull var det inga problem i faggorna. Vi fick frukost, som vanligt och sedan gick färden framåt. Vi stannade bara i Kristinehamn och Degerfors, så det var en snabb resa. Vi gled in på centralen endast fem minuter sena, så det var en klar förbättring från novemberresan. På centralen sammanstrålade vi med Kerstin för en liten fika innan vi bytte till Arlanda Express för turen ut till flygplatsen. Det var trevligt, som vanligt, att träffa henne och det var tydligen första gången som Claes hade den äran.
Expresståget ut till Arlanda går varje kvart, så det stod ett tåg inne och väntade när vi kom dit och det avgick fem minuter efter att vi bänkat oss ombord. Perfekt. Jag föredrar att vara på plats i god tid, så att det går att göra saker på flygplatsen, som att ta en cider och sitta och prata om vad vi skall hitta på under vår vistelse i den stora staden. Vi hann utan problem med detta och när det så småningom blev dags att stiga ombord var vi laddade, om än lite trötta. Jag gick upp halv fem i morse och grabbarna inte så långt därefter.
British Airways hade infört en ändring. Den var inte positiv. Från och med 11 januari, läste jag när vi kom fram till London, så får vi inget att äta och dricka om vi inte betalar för det – och de accepterar inte kontanter. Så vi skippade den vanliga kaffen till mackan och whiskyn efteråt och ägnade flygningen åt att försöka slappna av i stället. Nu vet vi det till nästa gång och då kan vi köpa mackor på flygplatsen om vi vill ha och en dricka eller liknande. Whiskyn kan ju vänta, men det är gott att få åtminstone något att äta på när man är på resande fot mest hela dagen.
Nå vi kom fram till Heathrow i alla fall utan markering och väskorna kom direkt. Alla fyra! Det är till att ha tur ibland. Tunnelbaneresan in till Hammersmith gick smärtfritt, även om det var lite trångt om saligheten. Vi kom dit och lyckades ta oss igenom och upp till bussarna för vidare transport till Blythe Road och vårt slutmål, Hotel 65. Där checkade jag in oss efter lite diskussion om priset som skilde sådär en 400 pund från offerten till sluträkningen. Hon räknade och räknade och räknade och muttrade och muttrade, innan hon kom fram till samma summa som jag. Här står man på sig förstår ni och ser till att inte betala en penny mer än vad som sagt. Gick ju bra ändå och hon visste ju vad hon skrivit eftersom det var henne jag haft kontakt med från början. Maskiner. Vi skyller på datorerna.
Efter en paus på 40 minuter där vi packade upp och tig igen oss, eller vad nu det övriga gjorde, så var det dags att få lite i magen. Vi var både trötta och hungriga och Daniel och jag hade planerat att vi skulle äta middag på puben The Clachan, som är en trevlig pub i Carnabyområdet. Så vi gick dit och kollade och det var inga problem att få ett bord för fyra och inga problem att få mat (vi valde alla olika) och sedan fick de som ville (läs alla utom jag) en dessert. Jag tog bara kaffet. Sedan fick det vara för idag och vi drog hemåt och gick upp på rummen för att avsluta dagens äventyr och få lite sömn. I morgon skall vi fira Gino, men vi vet inte när eller var. Inget meddelande från Tracey ännu, men det dyker kanske upp i morgon. Vi får se – och ni som läser får veta när nästa inlägg publiceras.