Då var det lördag och dags för resans första event: Gino’s Day Out. Vi hade helt enkelt beslutat i förväg att fira Ginos födelsedag som infaller på tisdag, med att ta honom med vårt han önskade och se till att han fick mat och dryck och vad han nu ville ha. Vi bjöd självklart med Tracey och Grant. Tracey och jag hade lite sporadisk kontakt innan, men vad som slutligen blev beslutat hade jag ingen aning om när jag gick och lade mig igår. Vid fyratiden på morgonen noterade jag att hon hade skickat ett sms efter att jag somnat och när jag steg upp på strax innan åtta läste jag det. Där stod att vi skulle sammanstrålar vid Canada Water, som är en plats lite utanför det vi kallar för stan, men lätt att nå med tunnelbana.

Vi åt frukost halv nio och det var för ovanlighetens skull kö in. Stackaren som försökte få alla ett varsitt bord såg lite lätt resignerad ut när han frågade: 2? OK. 2? Nej 3. 2? Nej vi är 4. Jaja, det löste sig och vi fick vårt bord och vår frukost och vi som ”känner” honom vet att han är full av torr, brittisk humor, så det var inte så allvarligt som han försökte få det att se ut. Jag gav alla en halvtimme innan det var dags att gå ner i vår lilla foajé, eller hall snarare och bege oss mot mötesplatsen. Vi skulle vara där till 11, så jag visste att vi skulle ha god tid på oss. Vi fyllde på resekorten med några kronor först och sedan bar det av.

Väl framme fick jag se ett nytt sms från Tracey där det stod att de skulle bli försenade pga av en olycka. Inom parentes kan jag säga att vi aldrig fick veta exakt vad det var, men tåget blev i alla fall lite försenat pga av detta. Inte för att det gjorde mycket. Gino kom strax efter 11 och vi väntade inte många minuter på Grant och Tracey efter det. Nu fick vi reda på dagens planer också. Vi skulle göra stadsdelen Rotherhithe osäker och skulle börja dagen med lite, hm champagnefrukost. Jajamän, ni läser rätt och även om vi inte är pigga studenter på 18 bast, så var det ingen som protesterade när vi fått en plats i gröngräset i en intilliggande park och Tracey korkade upp. Jag noterade att det där var ett ljud jag kände igen och sedan började hon hälla upp. De som ville kunde få en liten skvätt i också. Ja, precis så, en skvätt. Denna var någon form av frukttjosan som gjorde det mousserande lite festligare och gav lite fruktsmak till det hela.

Nästa som skedde var att scones, clotted cream och strawberry jam dök upp på picknickfilten. Ja, i och för sig var det ett gammalt lakan, men i alla fall. Så vi åt scones och drack bubbly och mådde gott. Det var inte alls en dum start på dagen och vi hade mycket roligt. Sedan tog vi en promenad till nästa plats för fortsatt firande och Grant passade på att berätta lite för mig om sitt nya jobb… på Buckingham Palace. Japp han tillhör nu folket på slottet och var tydligen med när hovmarskalken informerade personalen om att Prins Philip skulle trappa ner, dvs innan detta lämnades ut till pressen. Kanske inte så stor sak, men ändå. Nu känner vi någon på insidan och det kanske kan ge oss ett besök vid lämpligt tillfälle.

Del två i firandet bestod i att besöka ett museum tillägnat far och son Brunel, ingenjörerna som stod bakom en stor mängd revolutionerande kontruktioner, inte minst Rotherhithetunneln under Themsen och utvecklingen av Londons tunnelbana. Broar lite här och där och Isambard K. Brunel var en av pionjärerna bakom utvecklingen av järnvägen i Storbritannien. Intressant, men ganska litet museum får vi väl säga. Det gjorde inte så mycket för det var intressant och Tracey lyckades få in oss som familj med rabatterat pris. Hon är otrolig den kvinnan.

När museet var avklarat var det dags att besöka farmen. Japp, det skulle finnas en farm i området och Gino lovade att det bara låg tio minuters promenadväg bort. Efter en halvtimme började vi tvivla, men efter 45 minuter kom vi faktiskt fram och det VAR en farm där. Kor, getter, får och en stor gris finns där tillsammans med åsnor, ankor och i alla fall en katt. De behöver nog lite pengar för att rusta upp allting, den saken är helt klar, men det var ändå värt ett besök och något som jag inte hade trott fanns att tillgå. Vi gick förbi en pub på vägen och vi styrde nu stegen tillbaka dit för lite svalka. Mycket trevlig pub. Gino hade kunnat bli kvar hela eftermiddagen och jag kan inte ens säga emot. Jag såg till att alla fick det de ville ha och sedan satt vi där och njöt en timme.

Mat måste man ha, om än aldrig så lite. Detta visste vi och tredje, nu egentligen fjärde, delen av dagen ägnades åt att äta mat på en annan pub, som låg belägen längs Themsen: The Salt Quay. Trevlig och rymlig och vi fick maten väldigt snabbt må jag säga. Det valdes Fish and Chips, Burgare, Macaroni and Cheese, samt Hunter’s Chicken. Gött, som vi säger i Värmland. Vi fick även tårta som Tracey hade haft med, en hade hon bakat själv dessutom och vi tog kaffe eller te till denna. Med andra ord en lyckad födelsedagsmiddag och jag tror att Gino var nöjd.

Vi avslutade på puben The Mayflower och sedan åkte vi hem för att sova. Claes var helt slut och jag skall erkänna att jag också är trött efter en hel dag ute. I morgon kommer Gino och hämtar oss efter frukost för en färd åt något håll. Det ser vi fram emot och ni får en redogörelse av detta i morgon. Sov gott!