Idag kom värmen till London och det har varit sol och blå himmel hela dagen. Det passade ju bra att vi skulle på utflykt med Tracey och Giovanni då, eftersom vi inte behövde regnkläder.

Gino hämtade upp oss vid hotellet vid tjugo över elva för att ta en sväng till Putney för att hämta en låda prylar åt en väninna till Tracey. Han passade på att visa oss en massa trevliga saker på vägen. Bland annat stannade vi till vid Putney Bridge där roddtävlingen mellan Cambridge och Oxford startar så att vi fick se hur det såg ut där. Vi till och med hittade puben som Kerstin rekommenderat oss, men besöka den får vi göra en annan gång.

När vi lastat in lådan med prylar i bilen bar det av mot Hornchurch där Tracey bor. Det är i alla fall en god timme och lite till innan man tar sig från Putney och dit och Gino frågade om vi ville ha den snabba eller sceniska vägen. Vi valde den sistnämnda såklart så att vi fick se lite till av saker och ting efter vägen. Bland annat fick vi åka genom en tunnel under Themsen som konstruerats av Isambard Kingdom Brunel i samband med att han experimenterade för tunnelbanebygget i London. En annan tunnel som vi passerade på vägen ut ur London låg vid Canary Wharf och är den första nya vägsträcka som byggts i London på 100 år. Inte illa.

Hornchurch har fått sitt namn efter sin kyrka, Hornkyrkan och mycket riktigt är det ett par horn som pryder densamma om man är uppmärksam nog att se dem. Tracey bodde inte vid kyrkan dock utan en bit in. Jag tappade bort mig så hur vi skall hitta tillbaka till henne när vi skall på fest till Halloween det vete sjutton. Men det löser sig väl. Vi fick i alla fall träffa Grant igen som mådde lite bättre, men ändå såg ut som han inte mådde helt OK. Det är ju lagom roligt att bo i ett riktigt grönt område när man lider av gräs- och pollenallergi, men de bodde fint, syskonen.

Tracey hade gjort i ordning lite bål som vi fick (gott) och ett gäng varma mackor som vi glufsade i oss. Då hade jag och Daniel ändå ätit en rejäl frukost på Café Rouge innan Gino hämtade oss, men mat går alltid ner. Tracey gav mig en rundtur och jag fick se hennes behandlingsrum där hon tar emot patienterna och även träffa två av husets fyra katter.

Sedan bar det av mot vår föreslagna destination. Den första i alla fall. Vi skulle ta oss till Colchester för att se lite olika kulturminnen. Tracey hade gjort research och hade gjort anteckningar. Så vi drog i väg med Gino vid ratten som vanligt. Daniel satt fram och jag och Tracey där bak. Hon somnade efter ett tag 🙂

I Colchester var det inte lätt att hitta nåt av det vi sökte, inte ens en parkering, men vi gav inte upp och efter andra varvet eller vad det blev så fick vi tag i ett parkeringshus där vi kunde ställa bilen och sedan bege oss av till fots. Det var inte så enkelt det heller, för vi letade efter turistinformationen och när vi väl kom fram visade det sig att den inte hade öppet på söndagar. Så turister bör helst komma andra tider uppenbarligen. Nå, slottet låg precis intill turistbyrån så dit hittade vi i alla fall. Tog en varv inne i parken och tittade. Det pågick en matfestival i närheten, men vi valde att inte besöka den. Lite besviken tror jag Tracey blev i allmänhet på Colchester eftersom det inte verkade bli det äventyr hon hade hoppats på, men jag försäkrade henne att vart hon än tog oss så var det ett äventyr, bara hon var med (och det är ingen överdrift, fråga Daniel).

Vi åkte vidare för att bege oss till en plats där tempelriddarna hade haft något kuckelimuckel. Vi visste också att det fanns ett vakttorn någonstans (i terrakotta minsann) som skulle ha det högsta tornet på ett sådant i England. Så när vi råkade se det namnet på en skylt styrde Gino kosan dit. Vi kom fram, så småningom, allt är ju ett äventyr som sagt och jag hade givit upp halvvägs när skyltarna inte visade vart man skulle ta vägen. Men Gino körde på, vände och körde tillbaka, kollade skyltarna och fortsatte och tro det om ni vill, vi kom fram. Dock stängde man klockan fem och vi var där närmare sex 🙂 Fast vi fick ju se det i alla fall och en guide var vänlig nog att berätta lite för oss innan hon drog vidare.

SÅ det gick inte heller enligt fulla planen och det där med tempelriddarna kom bort. Så Tracey och Gino bestämde att nu åker vi till en pub! Det finns en pub i varje by i Storbritannien, så det är bara att välja en att åka till. Vi valde att åka till Tiptree. Nu är det så att alla regler har ett undantag och inte sjutton kunde vi hitta en enda pub i hela byn! Gino lovade att öppna en om det visade sig att det faktiskt inte fanns någon… Möjligen hade de gömt den för vi fann den inte utan fick åka vidare. Så nu satsade vi på nästa kultorskatt, De Fem Sjöarna. Ja, det gick inte så bra det heller 🙂

Vi åkte och åkte och när vi inte fann fler skyltar om var det låg, men fann en skylt om en kulturmärkt Marina, så tänkte vi att där det finns marinor finns det vatten och då kanske vi i alla fall finner EN av sjöarna. Icke då. Marinan var förövrigt väldigt konstig och vi kunde inte göra annat än skratta åt hela alltet och åka vidare. Nu var det lika bra att skippa tanken på pub och bege oss till slutdestinationen, Southend-on-Sea, där vi skulle äta middag på en italiensk restaurang vid namn Mamma Mia. Det var ett ganska passande namn med tanke på hur det gått för oss i övrigt.

Dit kom vi i alla fall i god ordning och det var inga problem att få bord eller mat. Det valdes lite olika bordet runt och jag valde panerat kalvkött med spagetti och det var nog en av veckans bästa val för det var fantastiskt gott. Gino rekommenderade oss en flaska Valpolicella att dricka till så det gjorde vi, verkade som det passade till allt som beställts.

Vi spenderade en dryg timme, minst, på restaurangen och avslutade kvällen med en promenad längst havet och nöjesattraktionerna utefter vägen. Det var kanske inte så lång promenad, men tillräcklig och när klockan var halv elva var det dags att bege oss mot London igen. Gino uppskattade att det skulle ta oss bortåt två timmar att komma tillbaka till utgångspunkten, det vill säga vårt hotell och han hade rätt. Klockan var tjugo över tolv när han parkerade och vi kunde gå ur och plocka med oss kameror och annat och tacka för oss och för en spännande söndag. Inget jag och Daniel hade tagit oss för på egen hand hade blivit lika roligt och spännande. Garanterat!

Vi lovade Tracey att titta förbi på Grays i morgon så det får vi lov att göra. Det är en del som skall hinnas med i morgon eftersom det ju är sista dagen. TVÅ saker är redan spikade: Lunch på the Clachan och middag på Gerrard’s Corner. Däremellan skall vi hinna till Forbidden Planet, Fortnum & Mason, Grays och lite andra ställen OCH jag vill besöka några fler pubar. Har blivit lite få denna resan känns det som och det må vi korrigera. Men först skall jag sova lite. Daniel har tjuvstartat. Hörs i morgon igen.

Ja det är inte bara en av mina och Daniels favoritöl, utan även en blomma (ölen har fått namn efter blomman men den ingår inte som ingrediens). Dessutom, skulle det visa sig, finns en tredje sak som skulle ställa till det för oss under dagen.

Vi började med en liten sovmorgon. Inte mycket, men vi var kanske ute en timme senare idag än vad vi brukar vara och det är ju inget att tala om egentligen. Vi drog till Notting Hill och Portobello Road där lördagens loppmarknad var i full gång. Vi gick pliktskyldigast ett varv, det var jag som ville dit, men inte köpte jag något för det. Massa folk som vanligt och tyvärr hade puben (finns tre och den jag siktade på är den sista av dem) stängt för renovering. Vi noterade i förbifarten att puben som ligger precis när man kommer till Portobelle Road (och som jag inte räknar in i de tre) hade fått ett nytt lager färg i en annan kulör än tidigare. Den var blå och nu är den knallgul i stället. Kunde ju sparat lite fläckar av den gamla färgen så hade den sett svensk ut (Sun in Splendour).

Nå, vi vände och gick tillbaka för att åka in till Marble Arch för att göra Oxford Street osäker under någon timme. Det gick så bra så. Vi började med att äta lunch på puben Three Tuns och sedan skulle vi går till Selfridges. Det gick inte alls och resten av dagen gick helt åt flärpan bara för detta. Det visade sig att hela Oxford Street, FRÅN där Selfridges ligger och ända bort till Oxford Circus var avspärrad. Det skulle vara nån slags parad eller nåt, så det gick inte att ta sig fram över huvud taget. Så… den tredje sorten av London Pride var den som gick av stapeln idag tydligen. Hade vi inte en aning om även om vi läst nånstans på nåt plakat om det. Jaja, alla städer har tydligen sin egen Pride-parad och naturligtvis skulle Londons förstöra våra planer.

Vi fick helt enkelt gå runtom i stället och besöka pubarna. Vi hittade flera stycken som vi aldrig varit på och alla hade god öl. Efter ett tag räknade vi ut att nu borde paraden passerat förbi så vi kanske kunde ha en chans att ta oss in på Slefridges och se, det kunde vi. Inte för att Daniel fick det han ville ha där inne och som han till och med hade kollat på Internet att det skulle gå att köpa. Typiskt snobbvaruhus som inte ens har de varor de visar upp och promotar. Ja, nu är det väl kanske inte deras fel att Samsung-avdelningen i källaren är pucko. Men så var det i alla fall. Så vi hade kunnat skippa detta helt och försökt ta oss förbi Priden till HMV direkt i stället.

Men inget ont som inte har en massa öl med sig. Vi han med sex pubar innan vi kom fram till HMV och om inte Pridefestivalen varit hade vi missat flera av dem. Inte hade vi varit till Grosvenor Square heller och kikat på amerikanska ambassaden. Så, vi får väl vara nöjda ändå. På HMV hittade jag en box med Shakespearepjäser från BBC (tror jag) som jag köpte och därefter hade hela dagen gått och det var dags för middag. Den fick vi ta på Spagetti House på St Martin’s Lane och det är aldrig fel.

På Spagetti House är servicen alltid på topp och glada italienska pojkar och flickor jobbar stenhårt för att vi skall trivas och få vår mat snabbt och att allt runtom skall vara toppen. Ibland kommer Il Bosso och ger order i barsk italienska och vi förstår ingenting, men personalen hoppar och studsar och skruvar upp tempot ett hack till. Idag valde vi att äta en korg med vitlöksbröd till förrätt, spagetti carbonara till huvudrätt och cappuccino och tiramisu till efterrätt. När man får huvudrätten brukar någon komma förbi och fråga om vi vill ha riven ost och svartpeppar på (nymalen den också) och det är aldrig fel att svara ”ja tack”. Idag lyckades den lille gossen med konststycket att tappa en ganska stor, hel bit ost på min tallrik och sade ungefär ”oj oj ska jag ta bort den?”. Med tanke på den ostgris jag är hade jag ju kunnat pussat grabben av lycka (jag lät bli för Daniels skull 🙂 ) så jag sa ”nej för sjutton jag vill ha den!”. Han pustade ut och fortsatte riva en god portion till av osten över spagettin så jäklar vad gott det blev. Ost är himmelskt.

Det bästa med folket på SH är att de har humor. En av flickorna kom till vårt bord för att höra om vi var nöjda och i samma veva kom en gosse (inte samma som med osten) och sade hastigt till oss: ”Ursäkta, jag stjäl henne för er” och när han sedan kom tillbaka för att göra för oss det hon var på väg sade Daniel: ”Men va?! Du tog bort den vackra flickan och ersatte henne med dig!” Svaret blev: ”Ah, men jag är vacker på insidan”. Så, ett besök på denna restaurang är oftast ett måste på vårt veckoprogram även om det inte finns en chans i varmare trakter att de kan känna igen oss som kunder, men vi blir i alla fall väldigt väl omhändertagna. Kanske för att vi också bjuder på oss själva och inte är så trångsynta och stelbenta som vissa andra som är där och äter och ser ut som om de helst hade stannat hemma. Mitt och Daniels råd till dessa är: ”Gör det, stanna hemma.”

Nu hade vi mat i magen och fått en chans att vila ben och fötter. Så det var dags för en sista promenad och ett par avslutande besök på puben. Vi valde att gå längst Strand och kikade först in på Coal House där vi fick en god sommaröl och sedan gick vi vidare till the George där vi också fick något som var väldigt gott, men som jag glömt namnet på. Daniel räknade till 9 olika cask ales bara där. Inte illa alls det. På vägen dit kom vi mitt uppe i en filminspelning vid Somserset House. Scenen som var uppdukad skulle spegla 1939 tydligen och var därmed under kriget. Vi tog några bilder och ingen sade åt oss att dra åt hel**** så tydligen var det inget som var direkt hemligt. Lite kul får vi väl ändå säga att det var.

Nu skall vi sova så att vi orkar med en heldag med Tracey och Giovanni i morgon. Ändrade planer, skrev Tracey i ett sms till mig i kväll. I stället för att bli hämtade 13.30 skulle Gio komma redan 11.30, så vår snabbtur ner på stan kommer på skam. Men det är det värt. Vi skulle visst inte till Richmond, så dit kan ju Daniel och jag åka själva på måndag em och kolla några pubar innan vi skall gå på Gerrard’s Corner och käka sista festmåltiden innan vi åker hem. Vad Tracey har hittat på får ni väl veta när jag summerar söndagen i morgon kväll. Håll ut.

Så kom då dagen med stort F. Det går undan ibland och helt plötsligt var det alltså Fredag och dags att träffa Tracey igen. Daniel ville vara fin när han gjorde detta (jag har inget val än att vara som jag är) och därför började vi dagen i Southwark, närmare bestämt på Borough Market. Där fanns en barberare som Daniel ville besöka och bli klippt och rakad. Det blev han, gudbevars och resultatet var inte helt fel heller. Han såg med andra ord riktigt presentabel ut och till och med hans mor skulle hålla med 🙂

Vi passade på att gå ett par varv på marknaden också och åt även lite brunch hos några tanter som hade ett café där. Det var som ett gäng mormödrar och hon som lagade maten kallade mig ”young man” så nog var de av den gamla stammen alltid. Gott var det också och Daniel bytte sitt ägg mot min blodpudding. Helt OK byte om jag får säga det själv. På marknaden fanns allt möjligt att köpa från bläckfisk och haj till lammkött och oxkotletter. Ostar av alla slag, korvar av olika form och sort, frukt och grönt och en massa, massa godsaker som chokladtryffel, gräddtårtor och liknande. Här hade vi aldrig varit tidigare, även fast vi varit på två pubar precis intill. Marknaden är dock inte öppen alla dagar och dessutom fram till en viss tid och det kan nog förklara saken för vi var här på eftermiddagen och troligtvis dessutom en lördag. Då är det stängt på Borough Market.

Vi köpte inget, egentligen, men fick ändå med oss en varsin chokladkaka och en mugg hemmagjort isté. Detta konsumerade vi stående framför Southwark Cathedral, som vi sedan också besökte. Det visade sig vara förberedelser för examen från Kings College där inne och dessa skulle ske på eftermiddagen. Så vi var inte så länge  i katedralen utan gick vidare till Hays Galleria. Där behövde jag ett pubfoto sedan senast och vi passade också på att ta en öl innan vi gick vidare.

Vidare i detta fall blev till Strand där vi besökte en kamerabutik innan vi gick till Covent Garden för en sista öl innan det var dags att åka hem och göra oss i ordning inför mötet med Tracey och hennes bror, Grant.

Vi kom hem vid kvart i fyra vilket var precis lagom för en varsin storrengöring och ombyte innan vi behövde ge oss av för att hinna i tid till mötesplatsen – och hinna ta en öl innan. Vi skulle träffas utanför St. James’s Park tunnelbanestation vid sex och vi kom dit vid tjugo över fem ungefär och hittade en pub precis utanför. Perfekt med andra ord och de serverade god öl också. Dessvärre var Tracey lite sen pga av vissa komplikationer på jobbet, men hon sms:ade och förvarnade så att vi visste att vi skulle få vänta lite längre. Men sedan kom hon så, vår Tracey och nu kunde äventyret börja.

Vi fick träffa Grant för första gången och han var rätt så trevlig får vi väl säga, även om han kanske var lite tillbakadragen. Det är inte bra att vara om man ska umgås med Daniel… och mig för att inte tala om Tracey, men det gick bra ändå. Tyvärr hade han problem med sin allergi och mådde inte så jättepifft, men han ville ändå följa med ut en stund.

Tracey hade bokat oss till kvart över sju. Det var allt vi visste. Så när vi började gå längs Regent Street från Oxford Circus mot Piccadilly Circus, så hade vi inte en aning om vart vi skulle ta vägen. Det visade sig vara något fullständigt exotiskt, fullt i klass med den sydafrikanska restaurangen som vi var på förra gången. Håll i er nu för ni kommer knappt att tro det. Vi skulle besöka the Ice Bar, en plats skapad med ishotellet i Jukkasjärvi som förebild om med in importerad direkt från Torne Älv. JAA, ni läser helt rätt.

Först var det drink i baren, sedan en trerätters middag och därefter 40 minuter i minusgrader iförda någon slags fodrad parkas och yllehandskar. Maten var helt OK, jag valde ”kletiga revbensspjäll” som förrätt, kycklingbröst med couscous som huvudrätt och en citronmarängpaj till efterrätt. Inte fel, inte fel alls, kan jag säga. De andra valde lite olika och Daniel tog musslor till förrätt och nåt fläskkött tror jag det var till huvudrätt. Han tog cheesecake till efterrätt i alla fall.

Efter allt detta valde Grant att gå hem och kurera sig medan hans plats otippat, eller kanske inte, intogs av Giovanni som cyklade till undsättning när vi vart en man kort. Det var skoj att träffa honom igen efter den trevliga picknick vi hade tillsammans i Windsor förra resan. Nu var det dags för att gå in i själva isbaren och vi utrustades med varma kläder som sagt och slussades vidare in bland isblocken. Där inne var allt av is, till och med glasen. Vi hade en varsin fri cocktail att välja från menyn eftersom detta ingick i paketet. Därefter fick vi köpa vad vi ville ha.

Ja, att beskriva detta är lite svårt, men ordet ”spektakulärt” är inte långt undan. Vi fick 40 minuter på oss där inne i kylan med våra isglas och vi var långt från ensamma. Det fyllde på bra med folk kan jag säga, men det var aldrig så där trångt att man inte visste vart man skulle ta vägen, bara nästan. Bifogar ett par bilder i alla fall så ni kan se.

Tracey, Daniel och Giovanni

Världen frusen i is

Vi avslutade kvällen med ett pubbesök och Tracey har redan bokat in oss för en fortsättning på söndag. Troligen blir det en utflykt till Richmond, men inget är skrivet i sten ännu. Det handlar lite om väder och vind. Men en sak är säker: I Traceys och Giovannis sällskap kommer vi inte att ha tråkigt.

Nu skall jag göra som Daniel och sova. Han snarkar som sjutton i sin säng, fast han inte har krypit ner ännu. Lade sig ovanpå för att kolla lite på internet och sedan slocknade han. Kan inte säga mycket om det eftersom jag gjorde detsamma på Midsommar.

Vi hörs vidare i morgon!

Låt mig börja med några kommentarer på kommentarerna från gårdagens inlägg.

Japp lilla Mor, jag älskar barn, speciellt när de kommer i grupper om 25-50 och hörs 100 meter bort, dränker ut fågelsången och skrämmer de djur man försöker titta på när man är på Zoo 🙂 Kan förvisso inte tro att varken du, Kerstin eller Emeli skulle tycka att det är så himla skoj heller. Men å andra sidan har jag aldrig gillat barn speciellt mycket och det står jag för. Däremot har du rätt där med han som börjar på ”L” för jag antar att du menar Lennart :-D.

Så är det med det och det blir inte lättare för mig allteftersom åren går heller. Men Loke gillar mig, det vet jag och speciellt kakorna jag bakar som han kan trycka in i ansiktet på sig och sedan smula ner hela vardagsrummet med. Finns ingen anledning jag hellre tar fram dammsugaren är efter ett sådant besök.

Idag har vi försökt göra det vi sagt, det vill säga ”något varje dag”. Jag planerade lite i lönndom och tog med mig Daniel till Green Park Station där vi skulle ta en busstur med buss C2. Vi stod där vid hållplatsen och väntade och väntade. Sedan väntade vi lite till. En kärr… tant som stod där tröttnade och gick och visade med all önskvärd tydlighet vad hon tyckte om TFL just i detta ögonblick (Transport For London). Men vi är vikingar och av hårdare material än äldre damer av tvivelaktigt brittiskt ursprung och väntade ytterligare lite till. När det kom 4… just det FYRA bussar nr 14 i följd började man undra, men Daniel är en smart fan han. Han frågade chauffören i den första (vi visste inte då att tre ytterligare skulle följa några minuter senare) om vad som händer och sker med linje C2. Vi fick då veta att det var en helsikes trafikstockning längs med Piccadilly och att det hade tagit honom en halvtimme att färdas från Hyde Park Corner… en tripp som inte borde ta mer än max 10 minuter i vanliga fall.

Så vi insåg att förr eller senare så kommer C2:an och resten av dem också. Mycket riktigt var C2 bussen direkt efter de efterföljande 3 st Nr 14 och vi kunde faktiskt gå ombord OCH gå en trappa upp (YAY!!!) och sitta längst fram på övervåningen och ha världens bästa utsikt under hela resan. Det går inte av för hackor och jag kan rekommendera alla och en var att ge sjutton i att ta tunnelbanan hela tiden. Det finns bussar också och då ser man en del som man gärna missar annars och framför allt så inser man att avstånden i London inte är så ohemula som man skulle kunna tro. Tag bussen för bövelen, Eliza och passa på att hämta mina tofflor.

Ändstationen för linje C2 är Parliament Hill Fields och det är väl ingen människa som vet vart det ligger och varför i hela fridens dagar jag släpade med stackars Daniel dit. Men det fanns en anledning som heter Swains Lane som börjar precis bortom ändhållplatsen. Denna leder, via en lååång uppförsbacke, till Highgate Cemetary, en av Londons sju magnifika kyrkogårdar som instiftades under 1800-talet för att råda bot på gravbristen i det ständigt växande London. Jag har varit där två gånger tidigare, en gång ensam och en gång tillsammans med Jimmy. Nu, tredje gången, fick Daniel chansen också så nu kan han inte säga ”Ja jag får ju aldrig följa med” när jag talar om denna kyrkogård och dess boende.

Den mest kända av alla dessa är naturligt vis Karl. Folk kommer ofta hit endast för att hälsa på honom och eventuellt gå ett varv för att ”titta på resten”. Så var det för mig första gången också, men jag har träffat andra här som jag gärna återser, bland annat Ralph och Douglas. Nå, Karl har ett efternamn och ni vet redan vem jag menar såklart, alltså Karl Marx. Hans svulstiga gravmonument har en grotesk byst ovanpå och på stenen står texten ”Workers of all lands, unite”. Nåja, vi hälsade på honom som sig bör, men vi lade nog tyngdpunkten lite mer på de andra.

Först och främst finns här bröderna Foyle som grundade Foyle’s bokhandel på Charing Cross Road och det är lite mer intressant än Marx. Gustav Mahlers dotter Anna ligger även hon här på Highgate och för mig som är musikintresserad smäller det lite högre än Kalle det också. Författaren till Liftarens Guide till Galaxen, Douglas Adams har en stor skål vid sin gravsten och denna är fyllt med pennor. Folk lämnar dem där i stället för blommor och nu har han en av mina pennor hos sig också. Japp, vad gör man inte för folk. Slutligen ville jag hälsa på Ralph, Sir Ralph Richardson, skådespelaren vars sista film var Greystoke, Legenden om Tarzan där han spelade den åldrade Lord Greystoke, Tarzans fader. Filmens eftertexter dedicerar filmen till hans minne.

Här ligger också Corin Redgrave, en annan skådespelare, som vi kanske mest kommer ihåg från Fyra Bröllop och en Begravning i vilken han gifte sig med amerikanska Carrie, som egentligen borde ha gift sig med Charles (Hugh Grant). Jag har ju haft äran av att se Corin Redgraves syster Vanessa på scenen i november 2011 i pjäsen Driving Miss Daisy.

Det om detta, som Daniel säger. Vi åkte inte direkt tillbaka till stan utan tog en liten pubrunda också för att fylla på med pubar i området. Hittills har det varit en enda, men nu är det tre totalt. Innan vi tog tunnelbanan mot Leicester Square började det droppa lite. Inte så att Daniel märkte det, men jag tyckte mig känna en droppe eller två på armarna. Dessa droppar var mer uttalade när vi dök upp på Leicester Square, men ändå inte såpass att det var ett rejält regn. Mest irriterande fuktighet som omgav oss. Inne på puben Bear and Staff fanns det fukt av annat slag och den tog vi tillsammans med dagens lunch (nej vi har en egen klocka för lunch och nu var hon tre).

Efter en mycket smaklig måltid efter vilket vi tog en varsin kaffe spatserade vi vidare mot Piccadilly Circus och Waterstones bokhandel. Syftet var att finna en ny kartbok över London att ta med hem, men precis som på Foyle’s kammade vi noll. Vad sjutton är det med boklådorna i London? Jag borde ju kunna köpa mig en ny vägatlas tycker jag ju… Nå, vi gick på puben i stället. Tre Kronor passande nog och den ligger alldeles bakom bokhandeln. Där satt vi en hel timme och konsumerade på denna tid hela en halv pint. Otroligt och näst intill skamligt må jag säga. Så vi vandrade vidare till tunnelbanestationen och reste till Baker Street där vi tog en halv pint till på en pub där.

Det fortsatte att strila lite lätt ner, men vi struntade i detta och promenerade Baker Street hela vägen ner till Oxford Street. Vi stannade på en enda pub, Three Tuns (inte Crowns denna gång) där vi tog en halv pint cider. Sedan åkte vi hem och köpte kvällsmat på Kentucky Fried Chicken och tog med hem på rummet tillsammans med en flaska vitt vin av modell Casillero del Diablo.

Så nu har vi ätit och druckit och är redo att sova så att vi orkar med fredagen. Vi har ju en date med Tracey i morgon och vi vill ju visa oss från vår bästa sida – hur fn det nu skall gå till. Har vi ens en sådan att visa oss från? Tiden får utvisa och Tracey får väl bedöma om vi duger som sällskap eller om hon dumpar oss. Vi ska få träffa hennes bror också och vi hoppas att han är lika trevlig. Annars får Daniel tillåtelse att dumpa honom på lämpligt ställe 🙂 Intrycket Tracey gav mig av honom härom sist var lite vacklande, men jag ger alla en chans att göra ett personligt första intryck. Jag lyssnar aldrig på andra i det fallet. Skulle jag däremot hålla med efteråt är det en annan sak. Intressant skall det bli dock, men det finns bara en Tracey, så hur trevlig hennes bror än är kommer han inte upp i syrrans klass i alla fall, haha.

Redovisning av allt detta följer i morgon natt. Ses då

Enligt diverse väderprognoser skulle dagen vara den enda, i stort sett, under vår vistelse som kunde bjuda på bra väder. Övriga dagar, möjligen inte lördag, skulle vara grå och även kunna innehålla vatten i form av regn. Så vi hade inte mycket val om vi ville göra ett besök på London Zoo – det var tvunget att ske idag, eller inte alls.

Så efter att vi vaknat till och fått i ordning på saker och ting packade vi det vi behövde (och lite till) och gav oss iväg för att ta tunneln till Lancaster Gate. Där kan man byta till buss 274 som tar vägen till Zoo, bland annat. Det var några fler på bussen, märkte vi, som verkade vilja gå på Zoo och när vi klev av följde nästan halva bussen med (passagerarna i alla fall). Busschauffören tutade och pekade med hela handen så att vi skulle veta åt vilket håll vi skulle gå från busshållplatsen. Mycket vänligt och informativt.

Väl framme insåg vi att det var en massa skolklasser där också och dessa innehöll allt från små ungar till lite mer vuxna sådana. Zoo är dock stort och man kan för det mesta hitta en vrå där man kan vara lite ensam en stund innan alla andra kommer ikapp. Så vi började lite försynt bland gorillorna. De, tänkte vi, kan ju käka upp ungarna om de inte sköter sig – och nog fanns det en av dem som säkert velat göra det också :). Den nya stora Silverryggen gillade inte folk i allmänhet och ungar i synnerhet tydligen för han gick och daskade till plexiglaset lite då och då när han blev irriterad. Mycket trevlig gorilla det där. Har en del bilder på honom, men missade varje gång han skrämde ungarna. Typiskt.

Vi fikade i paviljongen, eller snarare utanför den och begav oss sedan vidare till lejonen och den gamla pingvinpoolen. Den sistnämnda är K-märkt och innehåller inga pingviner längre. De har fått nytt och fint på annat håll, Lejonen var sävliga och dåsade i solgasset, för nu hade solen börjat titta fram och det var varmt. Fick en del bilder i alla fall och vi gick vidare till surikater och annat smått för att sedan gå in i den tropiska Blackburn Pavillion för fjärde(?) gången. Lika varmt nu som tidigare och fåglarna var lika vackra och fantastiska att se som de brukar vara. Tror jag fick en del bra bilder.

Vi gick till nya tigerhägnet, men där fick vi tji mer eller mindre. Inte en tiger så långt ögat nådde, men när vi fick veta att den stora hanen kanske låg och tryckte i det höga gräset gick vi för att spana. Det blev Daniel, såklart, som hittade honom och det var då inte mycket man såg. Men, men… vi såg honom i alla fall och det fick väl vara med detta. vi gick vidare till ormar och ödlor och jag försökte ta nya bilder på de förbaskade pilgiftgrodorna och det gick väl sådär. Fick en hyfsad bild på kungskobran däremot och han hade fått en ny plats att bo på.

Vi avslutade med ett besök i shoppen och tog sedan bussen tillbaka till Lancaster Gate för att komma tillbaka till hotellet och dumpa av en massa grejer innan vi gick ner på stan för att äta mat. Man bär på alldeles för mycket grejer helt klart och det känns i rygg, axlar och nacke när man släpat på kameror, stativ och objektiv med mera en hel dag. Ack ja, skulle behöva Claes tror jag, eller Linnéa på jobbet. Båda är bra på att klämma på de stackars knutarna och få igång cirkulationen igen och därmed göra att man inte har så ont längre. Fick be Daniel knåda några minuter så att jag åtminstone inte skulle få ont i huvudet vilket är nästa steg när det gått såpass långt att jag har riktigt ont. Det hjälpte.

Nå, mat var det. Det fick bli Pizza Hut på Cambridge Circus och där åt vi så att vi nog både kände att vi var på väg att spy. Aldrig igen jag äter så mycket mat på en och samma sittning. Icke! Det gjorde att man var väldigt däst och stinn och lite ur slag för en pubrunda och det blev också bara två pubar totalt. Det är de enda två vi varit på hittills. Ja, vi får skämmas lite, men i morgon ska vi inte ägna hela dagen åt en och samma aktivitet, så det blir nog lite annorlunda. Dessutom äter vi väl två gånger som vi brukar, dvs ”lunch” och middag. Lunchen brukar kunna bli kring två och middagen vid sjusnåret. En något bättre fördelning än den vi hade idag.

Vi gick till Freemason’s Arms på Long Acre och tog en första halvpint och fortsatte sedan förbi Grand Lodge of England, dvs Freemason Hall (Frimurarlogen) och hittade en liten pub ett stenkast bortom på en liten tvärgata. Den var tydligen populär bland bröderna för när vi väl kommit dit bort kom även en hel kontingent av dessa dit också. Trevlig var där och vi stannade faktiskt och tog två halvpints eftersom de hade två sorter och vi hade aldrig druckit den ena förut och var nyfikna.

Sedan gick vi hem och jag fick ta ett glas samarin för att få lite ordning på mig och maten jag tryckt ner. Ska bli intressant att se hur jag sover i natt, men det är en senare fråga. Eller ja, inte så mycket senare för det börjar dra ihop sig. Vi får väl se vart vi tar vägen i morgon, men det finns att göra och vi har en hel del idéer och allt handlar om att bestämma oss och därefter utföra det vi sagt. Pubar ska vi väl ta några i alla fall så att vi får vår beskärda del av Real Ale.

Ni får väl läsa om vad som hände nästa gång ni kollar bloggen. Ses!

Då var vi äntligen i London igen. Lång dag, som vanligt och man är trött och sliten. Det finns inte så mycket att säga om dagen, men i korthet kan man väl säga följande.

Vi åt brunch hemma hos mig innan vi gick till tåget för att ta oss till Stockholm. Det var bäst att få något i sig som man stod sig några timmar på eftersom vi inte räknade med att få nån direkt mat förrän vi var framme och kunde gå till puben och käka. Vi hade tyst kupé på tåget så det var skönt. Inga skrikande ungar där inte. Åtta minuter sena blev vi av nån anledning också, men det var inga problem utan vi behövde bara gå från plattform 18 till 1 för att byta till Arlanda Express som tog oss vidare ut till flyget.

Där var det lite kö för att checka in bagaget, men det gick relativt fort ändå. En fika på Starbucks hanns med, nästa i alla fall för jag drack inte ur allt, innan vi var tvungna att gå till gaten för att gå ombord. Lite sena blev vi i starten där också, men inte så farligt.

Själva flygningen gick bra, även om det där fanns skrikande ungar lite överallt. Vi kunde lyssna på medhavd musik så länge (i alla fall jag) så det gick att filtrera bort. På Heathrow var det en liten kö och för första gången någonsin, vad jag vet, som kom vi in över Themsens mynning, det vill säga vid Towern och kunde se hela floden med broar, London Eye, Parlamentet, The Shard och så vidare. Vi hann till och med se Albert Hall och Albert Memorial när vi flög in över South Kensington.

Landade gjorde vi utan problem och vi tog oss sakta men säkert genom alla stopp och fick bagaget relativt snabbt. Sedan var det tunnel till Hammersmith och vår drygt tjugo minuterspromenad till hotellet.

Så här sitter vi nu. Det blev ingen mat för klockan blev för mycket (allt sånt stänger 22) och vi valde att gå till butiken mitt emot och köpa lite bröd och pålägg som vi tog tillsammans med lite thé och kaffe på rummet i stället. Det gick alldeles utmärkt.

Så nu är det dags att sova och se vad som händer i morgon. Stort rum fick vi, med plats för fyra. Kanske hade det minne av de feta svenskarna…. Varsin dubbelsäng hade vi inte bett om utan jag hade som vanligt bokat två vanliga. Vi fick inte heller bo där jag hade bokat, på Balkan precis bredvid där vi brukar bo, utan vi fick rum på samma ställe som vanligt. Men detta rum har vi inte haft förut. Lite lyxigt var det.

Återkommer i morgon med vidare händelser under resan. Stay tuned!

Nu är det mindre än två veckor kvar till vår nya resa till London och det är väl dags att börja se över packningen. Jag brukar av tradition inte packa så himla tidigt, men ibland är det väl bra att kolla så att man har allt och inte behöver kasta sig ut i sista minuten och handla något. Plus att jag tycker det är bra om jag ser över vad jag vill ha i klädväg, så att allt är tvättat och rent när jag skall packa ner det. Måste bara få tvättmaskinen kollad…

Alla biljetter är fixade och hotellet är redan betalt och klart. Skall endast till Forex och fixa fickpengarna så är det inget mer att fixa. Passet behöver inte förnyas förrän vi kommer hem och Daniel har beställt ett nytt i stället för det han hade som höll på att falla i bitar. Det enda är att det blir lite tajtare än vanligt med resans olika delar. Tåget kommer in till centralen strax innan fyra och planet går 18.10. Men med Arlanda Express tar det bara 20 min ut och så länge vi är flygklara senast 17.25 så är det OK.

Nu skall vi bara förbereda lite inför själva vistelsen. Hoppas vädret är OK så att vi kan göra allt som vi tänkt oss. Tråkigt med regn, speciellt om vi skall ha picknick, eller gå på zoo och så vidare. Vi får hålla tummarna.