Ja då var vi hemma igen. Katterna verkar ha klarat sig och jag hittade bara en liten incident som behövde min insats för att ordnas, men det kunde väl varit värre. Det har fått kramar, pussar, godis och mat och ska väl få lite mer pussar och kramar snart.
Dagen har ägnats åt resandet såklart och vi gick upp som vanligt eftersom vi hade gott om tid på oss. Det blev lite packande och kollande så att vi hade fått med oss allt vi hade handlat (glömde fråga om Daniel fick med den lila påsen ovanpå skåpet dock…) så vi inte behöver skicka Gino och hämta det åt oss till nästa gång. När vi var klara var det bara att checka ut och ta bussen ner till tunnelbanestationen, köpa biljett till Heathrow och vänta på lämpligt tåg. Det kom ett nästan med en gång till rätt terminal så vi klev på.
Det var inga konstigheter att checka in, hade gjort allt online dagen innan så det var bara att lämna väskorna. Sedan sprang vi igenom säkerhetskontrollen utan problem, snabbt gick det dessutom och så var på ”på andra sidan”. Där gjorde vi lite allmän shopping innan vi satte oss på Starbucks och käkade varma mackor, drack kaffe och avslutade med en chocolate chip cookie. Sedan var det bara att gå till gaten. Det var där cirkusen började för första gången sedan vi började resa med BA.
”Tyvärr,” sade kvinnan över högtalarsystemet, ”men det blir ingen avgång för flygplanet är trasigt, så vi kan inte använda det. Vi återkommer om femton minuter med mera information.”
Jaha?! Koll på klockan (som jag inte har och ännu INTE köpt fast jag tänkt göra det i London två resor i rad nu). Hur gör vi nu om vi blir sena. Vi har ett enda tåg att komma med, annars blir vi kvar i Stockholm och jag får inte pussa katterna. Daniel ringde Kerstin och förvarnade att vi kanske behövde sova över för hemresa på onsdag. ”Jaha,” svarade hon av vad jag förstod och så var det inget mer med det. Vi väntade.
Efter tio till femton minuter kommer kvinnan tillbaka. ”Vi har nu hittat ett flygplan (och vart i hel**** hittade ni det kan man undra!? På baksidan?) och avgången kommer att ske från gate A5 (vi skulle ursprungligen avgå från A8). Så vi gick till A5 där vi fick mer information från försteofficeren ombord på planet.
”Ja som ni vet har vi problem med vårt flygplan, det är en del som behöver bytas ut och det kommer ta ett par timmar, men vi fick tag i ett annat plan (frågan om vart kvarstår) och vad som nu kommer ske är följande. Vi måste flytta över alla väskor och all catering. Dessutom måste vi kolla städningen ombord och tanka. Vi räknar med att hålla den utlovade, nya starttiden som är satt till 14.10 (ursprungligen 13.25). Jag finns här en stund om ni har fler frågor och skulle det bli ändringar återkommer jag.”
En snabb huvudräkning fick mig att inse att det fanns en chans att komma hem i alla fall, trots läget. Men det fanns inga marginaler kvar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att detta klarar ni inte, det tar ett par timmar. Men… plötsligt började boardingen och vi skyndade oss att hänga med. Något senare hör vi åter försteofficerens välklingande, brittiska stämma, denna gång i internhögtalarna ombord.
”Ja, jag må säga att detta är lite fantastiskt. Vi har lyckats göra allt det vi sa att vi skulle på under 40 minuter och normalt brukar detta ta två timmar. Vi är sena, vilket vi ber om ursäkt för, men vi har starttillstånd och kommer snart att börja taxa ut mot startbanan.”
Ja, JAG måste säga att detta är ett mirakel, men något som bara BA skulle klara. Inte ens Luftahansa med sin preussiska rättning hade fixat detta under två timmar, det är jag säker på. Inte nog med att vi fick komma ombord enligt det nya schemat, vi kommer alltså iväg och LANDAR på Arlanda och PARKERAR endast 40 minuter senare än vi skulle. Släng er i väggen övriga flygbolag! Ska det vara, så skall det vara British Airways.
Så, vi kom hem som vi skulle. Hade en halvtimme tillgodo när vi stod på perrongen och väntade på tåget hem. Bra gjort BA!
Så, i backspegeln efter en vecka i London. Ångar vi nåt? Saknade vi nåt? Borde vi gjort något annorlunda eller något annat än det vi tog oss för?
Mja. Jag skulle gärna fotograferat och filmat lite mer än jag gjorde. Speciellt kvällsfotografering som jag vet att även Daniel är sugen på. Men London lär ligga kvar och i november är det Halloweenfest hos Tracey.
Vi har åkt buss, gudbevars. Mer än vi gjort på övriga resor sammanlagt och det beror på att vi insett hur himla bra det är med buss och framför allt att det är smidigt att ta bussen från hotellet ner till stationen om vi skall åka från Hammersmith snarare än Shepherd’s Bush som är närmare. Omvänt gäller också såklart, att åka buss upp till hotellet om vi kommer hem via Piccadilly Line. Vi har ju ändå ett veckokort som gäller både på tunnelbana, buss och London Overground. En annan sak är att det finns närmare hållplatser att välja mellan också, dvs man slipper gå och släpa på saker mellan tunnelbanestationerna OCH man ser vart man är och får med andra ord lite mera sightseeing.
Vi fick träffa Tracey och Gino (och Grant!), men det blev ingen picknick. Det var lite synd, men men. Vi ville bjuda igen för senast och även om jag stod för drinkarna innan maten på Ice Bar och Daniel för cocktails efteråt, så kändes inte det som att bjuda igen. Inte på samma sätt i alla fall och vi tillbragte hela söndagen med Gino och nästan lika mycket med Tracey och hon bjöd ju på tilltugg och dryck hemma och hade öl med i bilen och Gino körde upp litervis bränsle på denna utflykt och han betalade notan på restaurangen. Jag gav Daniel £60 att sticka till honom när de lämpade av oss utanför hotellet. Vi kan inte bara tacka och ta emot tyckte jag. Bensin är dyrt och det kostade en slant att käka.
Nå, det blir en sommar 2014 och picknick går att ha då.
Jag vet inte vad Daniel ångrar, saknar eller så, men han lär väl kommentera detta inlägg under morgondagen så ni får väl kolla vad han säger då. Nu är resan slut i alla fall, för den här gången. Tack till alla trogna läsare!
