Ja idag har vi varit i Sydafrika och grillat. I alla fall så nära det har varit möjligt, det vill säga hemma hos Tracey och hennes bror Grant i Hornchurch. Var inte så jädra kul att kika ut på morgonen dock när regnet strilade ner och himlen verkade jämngrå. Det fick vi ta för det viktigaste var att umgås och ha trevligt. Det gick för övrigt inte att äta frukost idag igen för det var lika knökfullt nu och jag har som sagt inte varit med om det på alla tidigare gånger som vi varit här. Så det fik bli kaffe och croque monsieur på Café Rouge i stället. Vi passade också på att köpa med ett par flaskor vin till festen och en trevligt Chateauneuf de Pape åt Gino som hade födelsedag i början av maj.

Gino hämtade upp oss på hörnet på slaget elva, precis som vi kommit överens om. Han tog oss genom en stilla del av London och gjorde en extra avstickare så att Daniel fick fotografera en gatuskylt med både engelska och indiska (eller vad det heter) på. Området kallas tydligen ”Banglatown” i motsats till ”Chinatown”. Sedan var det full fart ut till Hornchurch där alla var förvånade att se oss så tidigt. Jag vet vad Tracey sade och hon sa 12, 12.30 och vi kom dit 12.15 vilket var exakt mitt emellan. Nå det spelade ingen roll och när Tracey var klar med sin patient,  då började det dukas fram. Av solen såg vi inte så mycket,  men det regnade inte i alla fall. Då.

Förrätten var nån laxröra som säkert har ett bra namn och här hette den salmon mousse. Serverades med gott bröd och ett glas öl. Vi satt ute på terrassen och hade det skönt. Sedan kom eet lite regn, men Gino fixade ett tak över grillen så det löste sig. Rök nåt så ini vassen, men vi överlevde. Det var mycket som grilades. Revbensspjäll, lamm, kyckling och korv. Till det salad, bröd ost… vi fick grillade majskolvar först och det har jag aldrig ätit tidigare. Gott allting, även om jag hoppade över lammet.

Efter en stund på terassen (Gino fann ett stort parasoll), så blev det en film. Vi såg Lone Ranger med Johnny Depp och den var riktigt bra. Vi hann med irish coffee och melk tart också. Sen var det dags att ta kvällen. Vi tog farväl av Grant och Tracey och de fyra katterna och sedan skjutsade Gino oss hela vägen hem. Han är som sagt väldigt snäll. Kanske blir det nåt i morgon kväll,  men Tracey lovade att höra av sig så att vi vet.

Nu är vi åter på hotellet och ska snart sova. Vi hörs igen.

Dagens inlägg börjar med ett förtydligande för alla som inte känner till O2. Denna arena kallades ursprungligen the Millennium Dome och ligger i Norra Greenwich, till viss del på greenwichmeridianen faktiskt (nollmeridianen). Den ägs nu av AEG och namnet O2 är ett reklamnamn som kommer sig av att telekommunikationsjätten O2 sponsrar arenan. Förutom själva arenan finns här restauranger, barer och annat smått och gott och det var på en av dessa restauranger, den brasilianska Rodizio Rico som vi firade Daniel igår. O2 syns vida omkring och är en stor, tältliknande kupol som från ovan ser ut som ett kraschlandat UFO. Det var det. Nu till dagens äventyr.

Det började med att vi inte kunde äta frukost, trots att vi var uppe i tid. Matsalen var knökfull och det gick inte att få plats. Så vi struntade i detta och begav oss till Paddington i stället där vi åt vår frukost på The Mad Bishop & Bear. Det var gott. Nästa anhalt var Kings Cross där vi skulle träffa Tracey och Grant mellan halv tolv och tolv och gå på seriemässa. Vi hann med en liten öl innan också. Mässan var väl inte så spännande för mig och till och med Grant var lite besviken på den och då var det ändå han som valt att vi skulle gå dit. Daniel är ju seriemannen av oss båda och han var inte heller imponerad. Men nu har vi varit där och så var det med den saken,

Lunch åt vi i Bloomsbury på en trevlig italiensk restaurang som Grant rekommenderade från tidigare besök. Han hade arbetat i området en gång i tiden och kände till ett och annat ställe där. Sedan lämnade han oss åt vårt öde och vi skulle träffa Gino lite senare och gick därför till en pub. Det råkade av någon outgrundlig anledning bli Friend at Hand som jag försökte ta oss till i fredags, men missade totalt riktningen på Russel Square och gick åt fel håll. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill, men vi kom dit i alla fall. Träffade ett trevligt par som bodde i Skottland och som precis kommit tillbaka från Mexico och tog en öl på promenaden bort till järnvägsstationen för sista delen av resan hem. Lättsamma var de och de hade vänner i Sverige (Älvsbyn).

Gino dök upp och det var nästan som om det gått troll i saken. Han befann sig precis utanför Russel Square Statione när Tracey ringde och sade att vi var på Herebrand Street. Han kollade i backspegeln där han parkerade och där låg det. Så han parkerade alltså bilen mindre än 50 meter från där vi var utan att veta om det. Vad säger ni om det? Han fick i alla fall lite sodavatten med is och lime innan vi begav oss ut på vår åktur. Destinationen denna dag var Alexandra Palace, en gång i tiden säte för BBC och just nu var det bland annat tatueringsmässa där. Vi kom lite sent och tyckte inte det var värt £15 för en timme att se halvnakna människor med tatueringar så vi gick ett varv i parken i stället.

Där fanns de en sjö och där i fanns det trampbåtar av diverse slag som man kunde hyra tydligen. Det var svanar, bilar, drakar och vanliga båtar och till och med en och annan roddbåt. Vi nöjde oss med att se på och tog en promenad runt sjön. Sedan var det dags för att besöka en pub och efter det äta middag. Men… när vi kom dit så fanns det inga parkeringsplatser. Vi fann dock en som vi sa att det möjligen, möjligen gick att få plats och Gino som inte är den som är den, han försökte. Vi fick plats med minsta millimeter-marginal. Toppen! Men när vi kom tillbaka hade nån idiot parkerat bakom oss på förbjuden parkering och vi kom inte ut. Polis tillkallades och det var allmän kalabalik och den som ställt sig där har dryga böter att vänta framöver. Det slutade med att Gino tog sats och körde över kanten upp på gräsmattan och runt bland träden för att komma ut på vägen igen. Hej och hå, men det gick. Snacka om äventyr.

Vi lämnade Ally Pally, som det kallas i folkmun och även av polisen tydligen, och begav oss vidare i Norra London med sikte på Themsen. Där nere skulle vi finna en pub, men nu hade det kostat oss en extra halvtimme så det fick bli mat direkt. Det var inga problem med den saken förvisso… På vägen dit kan jag förövrigt berätta att på en sträcka av ett par hundra meter så fanns det minst 15 vietnamesiska restauranger, troligen fler. Det var inte klokt. VI å andra sidan, hamnade i St. Catherine’s Docks där vi åt middag på puben Dickens Inn och även om det var lite dyrare än om vi valt vilken annan pub som helst utanför turistområdet, så var det i alla fall gott. Jag och Daniel åt traditionell pubmat i form av Bangers & Mash, det vill säga korv och mos.

Efter maten föreslog Gino att jag och Daniel skulle göra en pubrunda medan han såg till att Tracey kom hem. Han skjutsade oss en bit och visade två pubar och föreslog att vi började på den ena och gick vidare till den andra så skulle han komma dit senare och vi skulle också få skjuts hem efteråt (Gino är alldeles för snäll!!). Det visade sig förresten att han faktsikt skjutsade Tracey hela vägen hem till Hornchurch och dessutom lyckades han köra tur och retur dit på en timme… det är inte illa kan jag avslöja. Eller så är det precis det som det är 😉

Hur som helst var det två väldigt trevliga pubar. Captain Kidd var en Sam Smith-pub och The Town of Ramsgate verkade vara independent. Det fanns drycker på båda och på Kidd drack vi cider och på Ramsgate blev det först en öl och sedan en liten Gin. Gino dök upp mot slutet och det var snart dags för stängning och han valde att inte ta något alls eftersom han skulle köra hem oss. Detta gjorde han och nu är vi på hotellet igen. Daniel sover gott ovanpå allting på sin säng och jag sitter här och skriver. I morgon kommer Gino att hämta oss klockan elva för vidare transport ut till Tracey och Grant där vi skall ha en enastående FEST (Traceys ord – och vi kan inte säga emot). Hur det går med detta får ni läsa i nästa inlägg. Det går fort och snart har vi bara ett par dagar kvar här i London.

Goder Natter!

Ja så var den här, dagen D eller C snarare, då vi skulle fira Daniels födelsedag en vecka i förskott. Vi började dagen med att sova – tydligen. Daniel väckte mig inte så vi fick ingen frukost på hotellet. Han tyckte jag sov så gott att han inte ville väcka mig. Snällt i och för sig, men men. Vi gick till Nero på Tottenham Court Road i stället och tog en fika där. Sedan gick vi längs Oxford Street och kollade lite butiker. Vi köpte lite AA-batterier till våra nya blixtar så att vi kan använda dem om tillfälle ges och jag upptäckte till min sorg och fasa att HMV inte längre har kvar sin flaggskeppsbutik på 150 Oxford Street, utan har lagt ner den. Den nya som ligger där originalbutiken öppnade en gång för länge, länge sedan på nr 363 (tror jag) är inte alls lika intressant och rolig att botanisera i. Men tiderna förändras.

Det fick bli en cider på det för att smälta detta ofattbara, men inte ens jag kan ändra på faktum. Vi vandrade vidare ner till Bond Streets station och kollade den lilla HMV i alla fall så att jag fick köpa en Bluray och en CD att ta med hem (båda av samma sak faktiskt, Nyårsdagskonserten från i år). Jag köpte också en lagom hemsk bronsbyst av Ron Burgundy som min arbetskamrat Lina gärna ville ha. Snäll som jag är fixade jag det åt henne eftersom hon ångrade sig så att hon inte köpte den när hon var där förra månaden. Men min dräng och så vidare. 🙂

Regn såg vi en smula, men inte värt att ta upp faraplaxen för och faktum är att vi sett mer blå himmel och sol idag än vad prognosen ens var i närheten av att gissa. Ändå är detta London, regnets Mecka. Hur som haver gick vill tillbaka till hotellet (eller tog tunneln) och medtog varsin club sandwich från Pret som vi åt på rummet tillsammans med en öl från gårdagens besök på Fuller’s. Gott och trevligt. Sedan var det bara att göra sig i ordning för festen och vi kom iväg ungefär vid kvart i sex och jag hade tänkt att vi skulle vara framme vid pass halv sju – och det var vi.

Först på plats, som vanligt, men det gjorde inget. Vi gick till Snigeln i Salladen… ja Slug & Lettuce och tog en varsin Gin. Strax kom Tracey och Grant och han tog en apelsinjuice och hon en Gin och när väl Gino kom ville inte han ha en GinoTonic… (haha) utan han tog en öl. Detta fick jag bjuda på vilket var bra eftersom jag misstänkte att vi inte skulle få betala värst för middagen (något som visade sig stämma). Den brasilianska restaurangen låg vägg i vägg med Snigeln så det var ju bra. Varken jag eller Daniel har varit vid O2 tidigare och bara det var spännande. Får nästan åka tillbaka och utforska lite mer.

Maten var otrolig. Det var kött i alla varianter och vi åt och vi åt och vi åt. Det var ingen hejd på det hela och Daniel åt mest av oss alla 🙂 Det var väl helt rätt eftersom det var hans fest. Jag passade på att slänga ur mig lite mer afrikaans och du blev det i alla fall napp eftersom Grant reagerade och sa ”very good” och sedan fick jag lov att berätta att jag skaffat en kurs och lärt mig lite grunder. Fick briljera lite också… blygsamt men ändå. Kul.

Som jag misstänkte fick vi inte vara med och betala värst av maten. Daniel fick inte betala alls, men det hade jag räknat med att jag skulle göra, fast inte ens jag fick betala mer än £25 plus ett par pund i dricks så det var en väldigt billig helkväll. Ginen kostade inte så mycket och inte ölen och juicen heller… På det hela en bra lördag. Men nu har vi tagit vårt lilla te och kaffe på rummet och det är dags att sova lite. Kanske. Skall träffa Tracey och Grant på Kings Cross vid halv tolv, tolv i morgon igen för mer äventyr. Vi fär se vad det blir och ni får läsa om det i nästa inlägg.

Tot siens!

Prognosen säger regn, men det har inte varit mycket av den varan än. Snarare har vi haft mest sol och det är väl bra. Det är ju inte så att London är någon solsemesterort, men det är bättre än att man blir blöt.

På programmet idag stod Tracey, såklart och vi åkte till Pimlico direkt efter frukost. Grays öppnar klockan tio, men hon var sen in och kom inte förrän efter halv tolv. Så vi fick ta en fikapaus på Nero så länge. Det blev inte kaffe heller utan frappé – mocca. Kallt och gott i värmen. Tracey var såklart glad att se oss och vi att se henne. Vi hann med några snabba planer för helgen och beslutade att återhöras via sms under dagen. Vi träffade även Tabitha naturligtvis och Pablo som ordnade fram våra blixtar, så nu har vi en varsin riktigt bra blixt att leka med. Fattas bara batterier.

Nästa grej var att åka till Fuller’s och se vad som fanns i bryggeributiken. En hel del, men kanske inte så mycket som just jag var intresserad av. Vi köpte några öl att ha i kylen på rummet och jag skaffade en ny barmatta. Dock fanns inte den som jag ville ha, men man j´kan inte få allt. Lunch passade vi på att äta på Mawson Arms på hörnet när vi ändå var där. Det blev burgare modell häftig till Daniel och Fish & Chips till mig. Gott.

Sedan kom det lite regn, men det gjorde inte något alls. Vi tog bussen tillbaka till Shepherd’s Bush så att vi lär oss att använda dessa också och inte bara tunnelbanan. Framme hade det slutat regna och vi gick till rummet för att lämpa av våra saker och vila några minuter innan det bar av igen. Då hade solen kommit tillbaka. Vi åkte ner på stan och besökte Jack Horner för en liten öl och sedan hamnade vi på puben the Queen’s Larder som Daniel faktiskt frågade efter och vi råkade på den när vi letade efter en annan pub. Så kan det gå. Där stannade vi en stund och tog tre små öl.

Kvällen avslutade vi med mat på Pizza Hut. Så kan vi bocka av dem från listan också. Då är det i princip bara Spaghetti House eller Bella och Garrard’s kvar att äta på som vi brukar göra. Lite spännande är det att inte ha något pubprojekt kvar att göra. Så om vi finner en ny pub åker den väl med, men i behöver inte leta efter dem.

Maten var god och nu är vi tillbaka på rummet och jag har gjort kaffe åt oss. Vi skall träffa Tracey och de andra i morgon vid O2-arenan där det bokats bord på en brasiliansk restaurant där vi skall äta en massa kött. När vi lämnade Grays sade jag ”vi ses i morgon” på afrikaans och hon svarade per automatik, men sade inget mer. Sedan fick jag ett lite roligt sms som var hälften på afrikaans och hälften på engelska. Ska bli intressant att se vad som händer i morgon. Om ni läser nästa inlägg så får ni också veta det.

Höres!

Så, då var man här igen. Det kändes långt till den här dagen när vi bestämde oss, men vips så var vi här. Vi började dagen med frukost tillsammans med katterna. Daniel kvartade på sofflocket så att han slapp ta sig de extra meterna hemifrån till stationen. Jag bor ju närmast. Tåget gick halv åtta. Eller skulle gjort för det kom två mötande tåg som vi fick vänta in, men lokföraren körde in den tiden efter Katrineholm. På tåget sov jag mest, något som jag inte gjorde i natt. En rolig sak var att jag träffade en av mina nya väninnor där i samma vagn fast i andra kupén (vi åker alltid tyst kupé) och hon skulle ta vägen ut till Bulgarien i eftermiddag. Lustigt hur det kan vara.

I Stockholm mötte vi upp Daniels mor på Vete-Katten där hon bjöd oss på elvafika. Det var trevligt – och varmt. Solen sken från blå himmel, men jag visste att i London stod det som spön i backen. Efter fikat blev det Arlandaexpressen ut till flygplatsen där det gick snabbt att checka in och gå genom kontrollerna. Vi hade ju redan druckit kaffe, så vår vanliga mellanlandning på Starbucks blev en trappa upp i stället och kaffet blev cider. En torr äpple och en söt päron. Inte fel förvisso. Sedan var det dags att gå ombord och det gick också snabbt.

Det var nu som vädret skulle börja spela in. Piloten sa att vi var redo att dra, men pga av dåligt väder över Heathrow skulle vi få vänt upp till 50 minuter innan vi kunde lyfta, men han lovade göra sitt bästa att övertyga dem om annat – vi var ju REDO för tusan och hade befälet (dock inte i dambyxor vad vi vet). Faktum är att det tog FEM minuter så återkom han och sa att du drar vi och det gjorde vi. Jag slumrade på planet också, även om jag lade en Sudoku först (challenging). Vi fick en macka på planet och kaffe och en whisky. Semestern började och ju närmare brittiska öarna vi kom desto mer turbulent blev det.

Men, hör nu… det hade varit så taskigt väder med regn och blåst att det hade dragit vidare när vi kom så det var nästan blå himmel när vi landade och turbulensen vi upplevde var ovädret som lämnade plats för mig och Daniel. Så vi har haft tur idag. Landa gjorde han, piloten och sedan kom det bussar och hämtade oss och körde oss till terminalen där vi kunde gå igenom passkontrollen. Vi körde den biometriska kontrollen, dvs vi scannade våra pass själva och en kamera avgjorde om det verkligen var vi. Till och med Daniel blev godkänd denna gång (det blev han inte sist). Det var det. Bagaget kom som ett brev i inkorgen (posten finns ju knappt längre) och vi tog tunneln till Hammersmith och bussen upp till hotellet.

Nu kommer nästa fantastiska det. Vi hade boka på Balkan och inte Euro den här gången också och NU fick vi bo där också. Stor och fint rum för tre personer, fast vi är ju bara två lagom feta herrar så det kanske var med beräkning. Vem vet. Vi dumpade bagaget och rotade lite och sedan åkte vi ner på stan och gick till the Clachan och åt middag. Jag tog min traditionsenliga Gammon & Eggs och Daniel testade en Glazed Chicken. Efterpå gick vi till Masons Arms på Maddox Street och tog en halv pint med Olde Trip och sedan fick vi nog av denna långa dag och drog tillbaka till hotellet för att ta en fika, packa upp och slappa. Så det var denna dag. Dags att vila inför morgondagens möte med Tracey. Det ska bli intressant om jag kan få ur mig lite afrikaans också.

Hello Tracey! Goed om jou weer te sien. Hoe gaan dit?

Ses i morgon (sien jou môre)!

Ja då var det dags att ta farväl av London för den här gången. Regnet hängde över staden igen och vi har inte haft många fina dagar denna gång, vädermässigt. Men vi har haft kul för det. Halloweenfesten hos Tracey var ju exempelvis något att uppleva och min födelsedagsfest med Tracey och Gino som inbjudna gäster var något att göra om nästa år. Jag tror att Daniel haft skoj också dessa elva dagar. Kanske lite väl lång vistelse, men vi hade inget att välja på om vi ville göra både fest och födelsedag.

Att stå i regnet under Lord Mayor Show var inte kul, men det var en upplevelse och jag skall se hur bilderna blir när jag får ur dem ur kameran. Just nu tankar jag över första minneskortet och det har inte ens gått till hälften, trots att det är en timme sedan jag petade i det.

Hemresan var i stort sett händelselös, men det var lite spännande eftersom vi inte hade marginalerna på vår sida. En försening hade inneburit att vi fått stanna hos Kerstin i natt. Visserligen var vi varmt välkomna, men det hade inneburit nya biljetter eftersom de vi hade inte är ombokningsbara. Vi kom till Heathrow exakt elva för då var det en tyst minut eftersom det är den 11/11 idag. Vi var få som respekterade detta, men jag och Daniel gör alltid detta.

I tax-freen fick vi en varsin gratis gin och tonic, då Bombay Sapphire hade ett event där. Tyvärr kunde vi inte köpa med oss det vi ville, men det går fler tåg. Den var oerhört god i alla fall, baserad på ”East” versionen av ginen.

Färden ut till flygplanet är värd att nämnas, för den skedde med buss idag. Det har vi aldrig gjort tidigare och det var långt som tusan. Men vi kom fram och vi kom iväg och vi var i Stockholm i tid för att vi skulle ha en chans att få ut bagaget och hinna med tåget hem. Daniel tappade dock bort kepsen… 😉

Så nu är jag hemma hos katterna och ser fram emot att resa tillbaka till London i sommar. Nu ska jag vara hemma ett tag, hade jag tänkt. Tack alla ni som läst om våra äventyr och extra tack till er som kommenterat också.

GOOD BYE!

Då var den kommen, sista dagen i London denna gång. Solen sken från klarblå himmel, inte ett moln i sikte. Varför var inte hela veckan sådan? Gårdagen åtminstone när vi skulle göra något utomhus. Jaja, det är som det är med den saken. Vi brukar inte vara så väderberoende, men ibland kan man ju av nöden tvungen att vara ute då det man vill göra kräver det. Idag, exempelvis, hade det varit en perfekt dag att fira Remembrance Sunday vid Cenotaphen i sällskap med Hennes Majestät Drottningen, med flera. Dock valde vi bort det och tog det lugnt i stället.

Vi öppnade med elvafika på Nero, Tottenham Court Road och satt där i nästan en timme och bara var. Ibland räcker det att bara vara. Vi gick vidare till Forbidden Planet så att Daniel fick kolla lite i hyllorna. Det finns en del att kolla på. Även jag kollade, men handlade ingenting. Vidare i environgerna… Det blev ett pubbesök på Roundhouse, som är en trevlig Fuller’s i närheten av Covent Garden. Det blev en liten promenad i området efteråt.

Lunch fick idag bli där vi var igår, det vill säga vid Ludgate Circus där vi blev så blöta. Vi hittade en ny pub till och med, The Albion och nu är det väl, hmm 305 pubar i guiden. Jag får återkomma till det när jag är hemma igen. Daniel har inte klagat en enda gång på att han haft ont i knäna eller fötterna, snäll som han är, trots att jag väl vet att han har haft känningar av både ock. Vi har ju som vanligt gått nån mil, men novemberresan brukar förvisso innehålla färre långpromenader än sommarresorna.

Vi hörde av Gino som ville leverera ett gäng öl till oss, plus presenterna från igår (vad ölen beträffar, fråga inte). Naturligtvis var vi i varsin ände av stan, men vi tog ett beslut och fann en plats för oss att träffas som låg ungefär mitt emellan. Så vi hade äran att träffa honom för fjärde gången denna resa. Kul att ha vänner i stan igen. Han var lika glad som vanligt och gav oss en äkta kurirväska med våra saker. Daniel har nu adopterat den som sitt nya handbagage. Fullständigt vädersäkrad.

Efter vår träff över ett glas öl drog jag och Daniel till hotellet för att dumpa kurirväskan innan vi gjorde stan en sista kväll. Det gick snabbt att stanna till i Shepherd’s Bush och vi var snart på väg ut igen. Destinationen var Bella Italia på Argyll Street, där vi skulle avnjuta vår avslutningsmiddag. Det har blivit lite av en klassisk avslutning att äta pasta sista kvällen, så det kändes helt rätt. Gott var det också. Lugnt och trevlig, bra service. Vi kan inte mer önska.

Nu är allt packat inför hemfärden, utom vi. Med allt vi konsumerat under veckan, borde vi känt av mer än vi gör. Dock dricker vi alkoholsvagare öl än de flesta. Bittern ligger mellan 3,5 och 5,0 i styrka (de som är starkare skippar vi), jämfört med lagern som ofta börjar på minst 5 och ökar. Oftast dricker vi öl kring 4-strecket och då halvor, dvs 28 cl. Sprid intaget över 12 timmar med tre matintag och promenader däremellan… då är 7 pubar på en dag inte så farligt alls.

Nå det om detta, som han jag reser med skulle säga. Visst, vi dricker en del, men vi har koll på vad som sker.

Om allt går som planerat, marginalen är snäv, så får vi sova i egen säng i morgon (min rygg säger tack tack) och jag får pussa katterna. De har saknat mig och jag dem. Så det ska bli skönt att komma hem, även om jag kommer att sakna London, Tracey och Gino.

Sov gott och håll tummarna att hemresan blir som planerat.

Ja då var det födelsedag och Lord Mayor Show. Vädret såg lovande ut så vi gav oss av för att ägna förmiddagen åt det sistnämnda. Närmaste tunnelbanestation är Blackfriars om man vill komma nära utan att stå precis vid Mansion House. Då kan man stå där Ludgate Hill möter Fleet Street, kallat Ludgate Circus. Till min förvåning var det inte mycket folk, trots att vi dök upp bara halvtimmen innan paraden startade vid Mansion House. Så vi fick plats på första parkett vid trottoarkanten.

En anledningarna till att folk inte var ute infann sig efter tio minuter… regnet. Det började sakta droppa och i tänkte att blir det inte värre så är det OK, men börjar det regna i sidled går vi och fikar. Daniels nya, fina paraply var naturligtvis kvar på hotellet. Där gjorde det stor nytta. Så småningom drog det ihop sig till att börja och vi kund höra trummorna från Scots Guards närma sig, samtidigt som regnet ökade i styrka. Men, som med mycket annat, när man väl har tagit första steget, då får man fortsätta till mål. Så vi stod kvar.

I år var Lord Mayorn en dam. Andra damen på 798 år, så vi vill ge henne en chans att visa upp sig. Hon var nr 145 i kortegen och vid 80 var jag helt genomdränkt. Kameran likaså, men väder ska den tåla så länge det inte vräker ner och det gjorde det inte. Bara dröp irriterande mycket. Jag tyckte synd om alla som deltog, men de vinkade glatt åt oss och såg ut som om det regnade – just ja, det gjorde ju det också. Mest synd tyckte jag om barnen som fick gå med, men jag hoppas att alla hade kul. Det hade jag också, men inte en gång till i regn utan skydd, både för mig och kameran.

Så kom hon då i sin gyllene vagn, The Lord Mayor och tyvärr lutade hon sig ut åt fel håll denna gång, men vi fick några bilder ändå. Så, nöjda med det skulle vi fika. Men det skulle alla andra också, så vi gick till puben i stället. Huvudsaken var tak över huvudet och lite värme. Till och med min skjorta var blöt. Efter ölen åkte vi hem igen och bytte till kvällskläderna. Kändes bra att bli torr igen. Tog min regnjacka under vanliga jackan och det gick jättebra.

Nu var det dags för del två och födelsedag betyder tårta. Vi åkte till Piccadilly och besökte konditoriet Café Concerto, där jag åt chokladtårta och Daniel en belgisk våffla. Trevligt var det och inte så dyrt. Vi hade en stund innan vi skulle möta Tracey och Gino, så vi gick till lilla Red Lion i Crown Passage. Trevligt det också och när vi fått vår lilla öl kom ett helt gäng ungdomar i maskeradkostym. Den ena roligare än den andra. Blev riktigt trångt. Vi träffade en dam som firade sin födelsedag… 47 visade det sig. Hon fyller på måndag, men firade nu. Det blev lite extra firande när Daniel avslöjade att det var min födelsedag idag och samma ålder. En av männen sa att jag max såg ut som 42, men hon som 50 :). Kul, haha. Han fick ut för det av henne, men jag fick en puss. Så det kan gå.

Tracey och Gino fastnade på bussen och blev rejält försenade. Nu fick det bli som det blev och Tracey hade en överraskning. Vi ställde oss vid några bord utanför en restaurang och där trollade hon fram fyra glas och en flaska champagne. Hon är sanslös den kvinnan. Roligare blev det när kyparen kom ut och sa att vi inte fick ta med oss glasen UT. Han trodde väl att vi var gäster där, haha. Tracey charmade bort honom och vi drack ur och gick. Ack ja, så det blir.

På Gerrard’s Corner åt vi en stor födelsedamiddag som planerat. Gott, gott. Vi hade väldigt trevligt. Vi blev rejält mätta och det var inte fel alls. Efteråt fick Gino äran att leda oss runt lite till olika pubar. De Hems hette den första och den är holländsk. Vi fortsatte till French House för lite cider, men den var slut så det blev öl igen. Sista puben blev hårdrocksstället Intrepid Fox ;). Annorlunda, minst sagt. Sedan blev det dags att skiljas så att vi kom hem. Trevlig dag, trots blötan. Nu är det bara söndag kvar innan vi åker hem till katterna igen. Saknar dem.

Idag fick vi uppleva en liten extra händelse på vägen in till stan. I vår vagn på tunnelbanan klev en man in som jag kände igen. Hade inte lagt märke till honom på perrongen, men han kom antagligen samtidigt som vi. Daniel och jag har ofta sagt att det finns tre faser i ett sådant läge.

1. Oj vad han var lik X
2. Det kan ju inte vara HAN, på tunnelbanan
3. Är det verkligen han?

I mitt fall sade instinkten att det där ÄR den jag tror, ingen tvekan. Jag hade rätt. Filmskådespelaren Stanley Tucci, bland annat känd från Djävulen bär Prada satt några meter bort, tillsammans med sin hustru Felicity Blunt, syster till Emily Blunt (också känd från samma film och Laxfiske i Jemen). Daniel, som den ängel han är, hade sinnesnärvaro att ta en smygbild med sin surfplatta, så händelsen är dokumenterad. Bra start på dagen om man är på kändisjakt. Sånt händer nästan bara i London.

Vi tog en fika på Caffe Nero, Green Park och gick sedan för att skaffa frimärken åt en av mina arbetskamrater. Vi strosade sakta vidare via Burlington Arcade där vi tittade i lyxbutikernas skyltfönster. Fanns mycket fint där för den med bottenlös plånbok. Vi hamnade på Hamley’s där jag letade efter något till Loke som snart fyller två år. För att jobba där måste man vara lite galen, tror jag. I alla fall verkar alla ungdomar som antagligen fått sitt första jobb där, en smula tokiga där de lallar runt i diverse kostymer och tjoar och skriker och lever rövaren. Några pojkar och flickor kring 18-20-strecket var utklädda till alver, sådana som hjälper tomten. Stackars barn och då menar jag inte kunderna. En blond gosse var tydligen flickornas favorit för det skulle tas gulliga bilder på honom och väninnorna stup i ett. Det har sitt pris att vara en av tomtens söta alver och vilket tålamod han måste ha. Lika leende hela tiden. Men efter en stund bytte de grupp. Antar de kör en timme i stöten och vilar lite däremellan. Pust. Vi handlade inget – då.

Pubstopp på Carnaby Street och en stunds funderande på vartåt och varthän. Lunchplanerna på Clachan gick åt skogen, så nu testar vi inget mer. Finns gott om andra pubar och restauranger att äta på, så det får vara så. Vi var inte jättehungriga, så vi gick till Marks & Spencer i stället där jag handlade lite. Borde kanske köpt en slips åt far, det är ju Fars Dag på söndag. Köpte en åt mig plus en skjorta att ha till manschettknapparna jag fick av Daniel. Ska testa den på födelsedagsmiddagen med Giovanni och Tracey i morgon kväll.

Efter shoppandet började det att regna, så vi fick söka skydd på en pub invid Soho Square. Inte för att det gjorde så mycket, puben är trevlig och var ett av våra första stopp på resan i april. Då hade jag en jobbig hosta, så jag tog en whisky. Idag blev det en halv öl i stället. Den var god och kom från ett nyligen återuppstått bryggeri i Hackney Wick, Truman’s. Vi har testat en av deras nya förslag redan och nu letar vi efter den andra för att jämföra. Får se om vi lyckas innan veckan tar slut.

Vi fick lunch på Pizza Express idag, eftersom det inte fanns plats på puben igen. Där fick vi väldigt goda pizzor och en underbar cappuccino efterpå. Det var baske mig en skam att dricka av den för den var ett rent konstverk. Daniel fick en blomma och jag ett löv. Måste lära mig hur man gör så att jag kan imponera på folk hemma.

Regnet fortsatte och vi kunde ju inte sitta på pizzerian hela dagen, så vi vandrade vidare och hamnade på Foyle’s där vi botaniserade en god stund bland böckerna. Jag hittade en bok och en tidning attköpa. När vi väl kom därifrån slog klockan på St. Giles fem slag. Regnet avtog lite, men det var fortfarande inte något härligt promenadväder. Vi gick till paraplybutiken på New Oxford Street så att Daniel kunde skaffa ett sådant paraply som han ville ha. Rätt längd och med krycka. En sådan butik går väl plus en sådan här dag kan jag tro. Vägg i vägg ligger puben The Crown, så det blev en öl där.

Sedan skulle vi gått till Forbidden Planet, men dretvädret gjorde att vi bara gick 25 meter till nästa pub i stället. Där var det trångt så ini xghfyg, men Daniel hittade ett ledigt bord på övervåningen. Lite stimmmigt och ingen var över 27 utom vi, men ölen var god. Så när ölen var slut drog vi oss sakta hemåt, via HMV för att ha en hemmakväll med lite vin och kyckling. Vår tradition bjuder att vi en kväll skall köpa en hink på KFC, Kentucky Fried Chicken och ta med denna till rummet och avnjutas i lugn och ro. I kväll var det den kvällen. Hinken består av 10 bitar friterad kyckling, i Överstens hemliga kryddblandning, samt några små påsar pommes strips. Man får med servetter, salt och våtservetter. Vinet får man köpa På annat håll.

Så det blev skapligt tidig afton. I morgon är det The Lord Mayor Show och om väder och vind tillåter går vi dit. Sen har vi vår träff med Gino och Tracey att se fram emot. Men nu… Natti!

Idag åt vi frukost på rummet. Vi hade ju laddat kylskåpet med både bröd och pålägg, så det fanns att ta av. Var ganska behagligt att ta det lite lugnt. När vi var redo drog vi ner på stan och besökte HMV på 363 Oxford Street i vars studio Beatles hade spelat in en skiva för 50 år sedan eller nåt. Vi köpte inget, men vi hade redan shoppat innan vi kom dit, för det stod tre servicemen utanför tunnelbanestationen och sålde poppys. Jag köpte två pins, en åt mig och en till Daniel. Han köpte ett par manschettknappar som jag fick i födelsedagspresent. Tack, tack! Nu får jag skaffa en skjorta också, hehe.

Sedan gick jag till ”trumvirvel”: Victoria’s Secret! Japp, jag hade lovat Syster Maud att skaffa en parfym. Så detta gjorde jag. Sexy Little Thing, Noir, hette den. 100 ml för £55. Hoppas hon blir nöjd. Vi behövde stärka oss efter denna insikt i damernas lyxvärld och tog en halvpint på ett ställe kallat Bonds. Mer krog än pub tyckte jag, men helt OK. Vi gick även till puben mitt emot för att jämföra. Måste göras vetenskapligt förstår ni väl.

Efter det var det dags för en tidig lunch. Vi skulle ju träffa Giovanni på kvällen och för att hinna med både lunch och middag innan, då var det bäst att kolla klockan. Vi gick till Three Tuns där vi fick god mat och en trevlig paus. Sedan kom Daniel på att vi ännu inte bokat bord på restaurangen för lördagens födelsedagsmiddag. Så vi gick dit och ordnade det så det blev gjort.

Resten av eftermiddagen tillbringade vi med en pubrunda i området mellan Hammersmith och Themsen. Där finns massor av pubar längsmed vattnet och det var riktig trevlig att inte vara mitt i stan en stund. När vi var klara åkte vi till hotellet och hämtade en rabattkupong jag fått med 20% rabatt på en måltid för upp till sju personer på puben the Clachan. Så det blev nästa anhalt. Dock var stället bokat, så det blev inget. Vi fick käka på The Sanctuary House i stället, där vi skulle träffa Gino. Tack vare pubrundan har jag äntligen nått dit min vision ville och som saken ser ut idag har vi passerat 300-gränsen. Så, när jag kommer hem och får ordning på allt kommer pubguiden att innehålla 300+ pubar. Nr 300 hette The Rutland.

Nå på Sanctuary House var det fullt av folk och vi trodde inte att vi skulle få ett bord. Det fanns dock ett i hörnet längst in och det lade vi beslag på. Det blev en god stund på puben, eftersom vi skulle träffa Don Giovanni klockan halv nio och vi kom dit runt sju. Men vi åt, tog en pint och även efterrätt och kaffe, så tiden rullade. Vi bytte bord vid tjugo i nio så att Gino skulle se oss lättare och det var klokt. Tydligen hade han kikat in och inte sett oss, men sms funkar bra. Så till slut dök han upp, Giovanni Faccenda, Lord of the Seven Lakes ;).

Det blev en fantastisk kväll och vi drack av det som fanns kvar. Många av puben cask ales tog slut under kvällen, men vi kunde i alla fall få Discovery, London Pride, Chiswick Bitter och Honey Dew. Jag drack en av varje av de tre sistnämnda och både Daniel och Gino drack av Discoveryn. Tio i elva pinglade det i klockan och vi hann med en sista order innan man stängde baren. Hon blev nog i alla fall halv tolv innan vi druckit ur. Det var, som sagt, en väldigt trevlig kväll och det var synd att inte Tracey kunde komma med oss ut.

Nu ser vi fram emot lördagen. I morgon ska vi shoppa lite och ta en tidig kväll med KFC på rummet. Natti!