Då har det gått en vecka av vår en och en halv. Tiden går fort när man har roligt. Visserligen spenderade vi fyra dagar i Edinburgh, eller fem om vi räknar in fredagen också. Idag har vi äntligen gjort slag i saken och besökt HMS Belfast, den lätta kryssaren som ligger förtöjd i Themsen. Vi har sagt detta så många gånger och sedan har det inte blivit av. Men, nu är det avklarat och det var väl värt den avsevärda entréavgiften. Vi spenderade fyra timmar där, från köl till topp och naturligtvis tog vi många bilder.

Sedan behövde vi äta något, trots att vi tog en fika ombord i Valrosskaffeet. Vi hamnade på the Mudlark i skuggan av katedralen i Southwark. Trevlig pub som jag har besökt tillsammans med Jimmy. För Daniel var det första gången. Vi gick upp i matsalen och den hade jag inte sett tidigare. Mat är gott och jag tog en variant på Hunter’s Chicken och Daniel valde en korg friterad fisk och skaldjur. Till det en pint Autumn Red från Caledonian Breweries. Skottland hänger med än.

Nu var det dags att ta en sväng in mot stan igen och ta en eftermiddagsfika på ett ställe som Gino rekommenderade. Nu är det inte säkert att vi hittade rätt, men det låg ett fik ungefär där han sagt så vi gick dit. Trevligt var det och kaffet smakade gott. Vi får fråga Gino om det var rätt när vi träffar honom.  I alla fall ligger det en pub på andra sidan gatan och jag har för mig att han nämnde den. Vi gick för övrigt dit efter fikat. Vad trodde ni?

När vi fått vår halva pint, gick vi vidare mot nya äventyr. Det började dra ihop sig till middag och denna afton ville vi gå till Gerrard’s Corner och äta kinesiskt. Så vi yog oss ut på stora gatan och tog buss nummer 3 mot Oxford Circus. Restaurangen ligger ovanför Piccadilly Circus, så vi gick av i närheten och promenerade den korta sträckan längs Shaftesbury Avenue. Där fick jag min curry beef och Daniel tog nåt som bestod av tre sorters kött. Kinesiskt öl till det hela gjorde aftonen perfekt.

Sedan lämnade vi centrum och åkte hem till Hammersmith där vi köpte tonic water till vår gin och passade på att gå till den trevliga puben Hammersmith Ram. Det är Young’s som äger den och vi tog en varsin pint Young’s Winter Warmer. Gott. Där är vi nu och har det mysigt. Jag tänker inte fajtas med den dåliga uppkopplingen på hotellet utan lägger ut detta nu. Det som återstår är den lilla ginen på rummet och sedan är dagen över. I morgon skall vi gå till Savoy och the American Bar,  bland annat. Tracey kommer väl med oss ut på kvällen och vad som händer får vi se.

Natti!

Ytterligare problem med Internet gör även onsdagens inlägg försenat.

—-

Ja, då var vi i London igen. Skottland bra, men hemma bäst. I alla fall känner man igen sig och hittar överallt. Inga lochs, burns och ingen haggis och ingen Firth of Forth. Whisky kan man ju få i alla fall. Vi åt i alla händelser en tidig och ganska rejäl frukost på vårt nya hotell. Allt i allt var vi nöjda med rummet, men Internet är väldigt nyckfullt och fungerar bara ibland – om ens då. Att blogga kommer att bli ett h*****e, men jag får göra mitt bästa.

Tidig frukost innebär att vi kom ut på stan tidigare än vanligt och vi fick stanna till på Nero på Tottenham Court Road,  vilket också gjorde att vi fick en varsin halvpint av Honey Dew innan klockan ens var elva. Ja, vi har semester kära läsare ;-). Sedan ägnade vi resten av dagen åt shopping. Mycket vi ville hinna med och än har vi en del kvar. Vi var i alla fall till Music Room, Foyles, Nisbets och Forbidden Planet. Sedan fick det bli en hastig lunch på the Porcupine innan vi skyndade oss tillbaka till hotellet för att dumpa allt,  klä oss varmare och ta med stativen. Nästa anhalt: Southwark Park.

Idag var det ju 5 november,  vilket betyder att det är Guy Fawkes Day och då är det stora fyrverkerier på sina håll. Southwark Park är ett av de få ställen där det är gratis att komma in, så vi satsade på det. Må andra gjorde naturligtvis detsamma, men vi var där i god tid och fick en bra plats. Det gick inte att säga exakt var själva fyrverkeriet skulle hamna, men i slutänden visade det sig att vi valt rätt. Hur många bilder som blev bra återstår att se. Mycket folk var det och det tog en stund att lämna parken efteråt. Att ta sig ner i tunnelbanan var inte heller att tänka. Taxi fanns inte i sikte, så vi väntade och när vi tagit oss till London Bridge bytte vi till taxi.

Planen var att ta med en hink kyckling från KFC, men de hade stängt för renovering. Så vi gick hem, lastade av allt och tog bussen till Hammersmith i stället och köpte vår kyckling där. Så det blev en kväll med mat och vin på rummet och Daniel var sååå lycklig ;-). Jag klagade inte heller. I morgon blir det eventuellt HMS Belfast. Vi får se vad vädret säger.

Taskig uppkoppling på hotellet gör att gårdagens Blogg blev försenad.

Då var det dags att påbörja veckan i London. Sista dagen i Edinburgh och flyget var planerat till 19.40, så vi hade faktiskt hela dagen på oss att göra det vi ännu inte hunnit med. Så dagen började med frukost och unge Alex, som jobbat de flesta av dagarna, såg till att vi blev både mätta och belåtna. Han och den andre gossen, Gordon, har verkligen passat upp oss de här dagarna. Jättetrevligt hotell att bo på. Nå, vi travade raskt iväg till St. Andrews Square för att ta den blågula bussen till the Royal Yacht Britannia. Dessvärre missade vi en avgång, så vi fick vänta i en halvtimme på nästa.

Efter en liten kringeltur runt stan kom vi fram till den anrika båten och kunde kliva ombord. Tack och lov var det fritt fram att fotografera, så det blev en massa bilder tagna. Lyxjakten i sig var en upplevelse och i spenderade en god stund där innan vi lämnade hamnen o h begav oss mot centrum igen. Det blev lunch på Pizza Hut och vi valde buffén. Mycket att äta för en billig penning. Vi visste att det troligen var sista chansen för ett rejält mål mat denna dag, så vi fyllde på.

Därefter var det tid för den allra sista sightseeing-turen i Edinburgh. Vi gick till Edinburgh Castle. Alla som har sett the Edinburgh Tattoo på TV känner igen slottet i bakgrunden och nu har vi sett det på insidan. Allt från den magnifika utsikten över staden till kronjuvelerna. Mycket fantastiskt. Väl spenderade 2 timmar måste jag säga och vi fick fotografera nästan överallt. Sånt gillar vi. Slottet stängde strax före fem, vilket gav oss nästan en timme att besöka en sista pub. Det blev Ensign Ewart som ligger i slottsänden av the Royal Mile.

Så var det dags att lämna Edinburgh och Skottland för den här gången. En fantastisk upplevelse och vi undrar, trots allt, hur många tusen som Tracey spenderat på detta. För att åtminstone inte skämmas för mycket har vi stått för mat och dryck så långt det varit möjligt. En minimal utgift i jämförelse. Nå, hon är en fantastisk människa som hellre ger än tar. Vi kan bara vara tacksamma över att vi fått bli hennes vänner. Med lite mankemang på flygplatsen, lämnade vi fyra fantastiska dagar bakom oss och efter en timme och 2 gin landade vi åter på Heathrow. Detta var andra gången på några dagar. Helt otroligt, haha.

Efter ytterligare kommunikationsproblem lyckades Gino och Tracey komma fram till vem som befann sig var och vi kunde stuva in all packning i hans bil. I London öste det ned och solen verkade ha stannat kvar i Skottland. Nu spelade det ingen roll eftersom vi inte skulle vara utomhus. Färden till Shepherds Bush gick ganska fort och vi kunde checka in på vårt nya hotell. Sen blev det inget mer och när jag hade packat upp var det läggdags. Vi ville ju orka med en dag i London också.

Så har vi äntligen fått sett det som jag associerar med Skottland… berg, dimma, djupa sjöar (med eller utan odjur), hedar… Vi har varit på besök i högländerna idag 🙂

Tidig frukost och taxifärd till vår buss där vi träffade vår mycket trevliga guide och chaufför, Audrey och de tre övriga i sällskapet, två sydkoreanska damer och en brasiliansk herre vid namn Rodrigo. En liten grupp kan vara perfekt, men det kan också bli dumt, men i vårt fall var det definitivt perfekt. Vi avreste vid nio och hade inga problem att ta oss ur Edinburgh medan Audrey berättade för oss om William Wallace. Vi passerade för övrig i närheten av där Robert De Bruce ligger begravd och han var uppenbarligen hennes idol. Vädret var grått men inget regn kom ner och det såg dessutom lite ljusare ut i den riktning dit vi var på väg.

Första stoppet var i en liten by vid namn Dunked vid floden Tay, där vi fick möjlighet att bese den gamla katedralen (bland annat). Det var bara vi tre och Rodrigo som utnyttjade denna möjlighet, men det var värt det. Daniel och jag tog lite bilder. Vi stannade bara i en dryg halvtimme, men vi hann i alla fall med det. Sedan for vi vidare till en plats som kallades Hermitaget. Det var en gammal opiumhåla, bland annat, men här fanns även ett spektakulärt vattenfall vid floden Bran. Vi kunde även bese Storbritanniens högsta träd, som var en importerad douglasgran från Kanada. Vackert och Daniel fick komma ut i friska luften och naturen.

Färden gick vidare till en plats där vi skulle äta lunch, en by vid namn Pitlochry. Här fick vi sköta oss själva och Tracey, jag och Daniel gick till en pub och åt. Gott och trevligt. Vi fick en timme på oss och Daniel och Tracey gick till en butik efteråt och sedan gick färden vidare till en utsiktsplats kallad the Queen’s View. Helt fantastisk plats och nu kom solen fram. Fullständigt otroligt och jag kan inte beskriva det i ord. Breathtaking…

Nå, vi åkte vidare till destilleriet i Aberfeldy som bland annat gör Dewar’s Whisky och det var dags för whiskyturen. Kort och informativ och trevlig, men själva whiskyn var inte någon favorit. Nu har vi upplevt det i alla fall och det skall man ju göra.

Hemfärd via the Firth of Forth och järnvägsbron i flodbelysning. Fototillfälle oc vi har nu korsat båda broarna två gånger. Audrey gjorde verkligen den här dagen faktiskt och resan var definitivt värt en heldag. I Edinburgh blev det middag på en pub som hon rekommenderade och öl på en annan. Återstoden av aftonen spenderades på vårt rum med mer whisky och öl och diverse diskussioner. I morgon kväll åker vi till London igen. Tidrn går fort när man har kul.

Ja, så har vi haft vår andra dag i denna intressanta stad, Skottlands huvudstad. Solen har skinit från klarblå himmel hela tiden och det har varit ett underbart väder. Frukosten var inte lika dramatisk som igår och vi fick ett bord direkt den här gången. Folk låg väl och sov eftersom det var söndag. Vi hade planerat att göra några saker idag och efter frukost var det dags att bege sig ut för att finna en buss som vi skulle kunna ta för att åka till dagens första stopp, Holyrood House, ett av drottningens slott. Det visade sig vara mycket enkelt eftersom en av hållplatserna låg på vägen dit vi egentligen hade tänkt oss att gå och en buss kom nästan ögonblickligen. Så, mot the Palace of Holyrood House!

Där var det en hel del att se, men på det hela taget är slottet ganska litet och därför helt överkomligt att besöka en förmiddag. Vi fick se mycket av det, men inte allt. Mary, Queen of Scots hade bott där, bland annat och hennes älskare hade blivit mördad med 57 hugg i ett av rummen. Att hennes make nr 2, Lord Darnley, mött ett liknande öde ute i trädgården gjorde ju inte intrigerna mindre. Men, det var då, detta är nu och drottning Elizabeth och Philip har det nog lugnare. Kaffe/té blev det efteråt och en god kaka för min del och någon form av bakverk för Daniel och Tracey.

Sedan tog vi nästa buss för att komma till Botaniska Trädgården där vi strosade runt en dryg timme innan vi bestämde oss för att fortsätta till dagens sista stopp, lustjakten Britannia, som är drottningens egen. Detta gick dock inte så bra, för sista insläpp för dagen var klockan halv fyra och då kom bussen. Så vi följde med tillbaka i stället och besökte den vackra St. Giles Cathedral. Där fick man fotografera för en liten avgift av £2 och det gick bra att använda både blixt och stativ. Dessvärre hade ingen av oss stativen med oss, men det fick gå bra ändå. Var en och annan som sket i att betala och tog bilder ändå, men Tracey påpekade det för i alla fall en av dem och den personen skämdes uppenbarligen en hel del. Rätt åt henne. Oförskämt tycker jag att inte betala när andra gör det. Just det!

Sedan blev det mat och vi gick till en av de Bella Italia som finns lite här och var och där fick vi en god måltid, gott vin och kaffe på maten (jag och Daniel i alla fall) och en bit tiramisu (Daniel såklart). Vi gick vidare och hamnade så småningom på en pub där vi tog en liten öl på vägen hem till hotellet. Här har vi haft whiskyprovning på tre sorter som jag köpte igår, Talisker, 10 år, Cragganmore, 12 år och Dalwhinnie, 15 år. Den första och sista var bäst enligt panelen och sedan tog Tracey fram Juran hon skaffat och vi drack ur Superstition och har den andra kvar till i morgon (det som är kvar i den).

När Tracey drog sig tillbaka var det bara att plocka undan och förbereda för morgondagens långa dagsutflykt, bland annat till Dundee. Skall bli spännande. Frukost redan 7.45, så jag avslutar detta och lägger mig att sova i stället. Läs gärna om våra vidare öden och äventyr här i Skottland. Jag har inte köpt mig en kilt, även om det finns en och annan att välja mellan i de flera hundra butiker som säljer 😉

Ja, då har vi haft en spännande dag i Edinburgh med sol från blå himmel, i alla fall fram till kvällningen. Frukosten blev lite av ett äventyr, men det löste sig och gossen som tog hand om oss var nog mer uppjagad än vi över att det blev en sådan enorm kö till matsalen och svårt att placera alla som ville äta på en gång. Jag klagade inte och ingen annan heller. Det var bufféfrukost så det var bara att plocka till sig allt man ville ha och mer därtill – och det gjorde man.

Sedan bar det ut på stan och eftersom varken jag eller Daniel har varit här tidigare, så var det mycket spännande. Här i Edinburgh finns det mycket att se och vi kommer inte att  hinna med en bråkdel, men det kanske går fler tåg (eller flyg). I alla fall tog vi en promenad från hotellet till en kyrka som vi tyckte var vacker och sedan hamnade vi vid en enorm, annorlunda park där huvudattraktionen var ett gigantiskt monument över någon som vi inte kunde se. Monumentet påminde lite grand om Albert Memorial i Hyde Park, London och så småningom kom vi fram till vem det var och jag känner mig stolt som faktiskt gissade rätt innan vi blev 100% säkra. Det var Sir Walter Scott och om någon av er har sett på Ivanhoe på nyårsdagen så vet ni kanske att det är Sir Walter som skrivit boken.

Sedan bar det iväg ut. Japp, vi lämnade helt utan att tveka Edinburgh för att bege oss till en lilla obskyra byn North Queensferry. Varför då?? Jo, mina vänner, det berodde på att vi då fick en chans att åka över den första stålbron som konstruerades (och under många, många år också den längsta). Bron gick över utloppen till floden Forth och bron kallas också the Forth Bridge (inte Forth, som jag råkade skriva på Facebook). Det var en intressant och spännande resa och vi fann, precis som biljettsäljaren på tågstationen lovade, en pub (fanns flera) och där tog vi en pint i lugn och ro innan vi gick ut på piren för att ta lite bilder. Nja, jag tog den enda ”riktiga” pinten (Guinness) och Daniel tog en pint av cider och Tracey en halv av det samma.

Efter ett par timmar i North Quensferry åkte vi tillbaka till Edinburgh för att äta och nu inträffade nästa äventyr. Vi hamnade på en pub, beställde och fick det vi ville dricka… och sedan kom den stackars flickan och berättade att köket hade brakat ihop för dem. Så vi drack ur och gick vidare i jakten på något att äta. Vi träffade några trevliga stadsbor som gav oss vägbeskrivning till en gata full av restauranter. Vi hann inte så långt dock innan vi såg en pub i Taylor & Walker kedjan och Daniel och jag vet att det innebär god mat så vi stannade till där i stället. God mat fick vi och alla valde samma sak, Hunter’s Chicken.

Vi avslutade promenerandet på ett av de mer befolkade strögen i staden, Royal Mile, där det fanns butiker och restauranger, pubar och en massa annat. Vi fann en whiskybutik på vägen dit och ytterligare en där uppe. Kanske inte så konstigt när man är i Skottland. Handlade lite gjorde vi också och sedan kom regnet. Med detta gick vi tillbaka mot hotellet och Daniel visste exakt hur vi skulle gå för att komma dit. Imponerande. På vårt rum hade vi sedan en liten fest för Daniel för att fira att han har fått jobb. Tracey hade bakat en tårta och hör nu…hon fick den igenom säkerhetskontrollen på Heathrow och kunde servera den till oss i kväll. Den kvinnan är inte… klok, men vi älskar henne. Så det blev tårta och champagne och sedan whisky på detta. En trevlig avslutning på vår första hela dag i Edinburgh.

I morgon har vi en fullspäckad dag då vi skall besöka slott och koja och en båt. Mer om detta när jag återkommer i galenskapen och ger er en redovisning av dagens händelser på denna sida. Väl mött!

Japp, studera rubriken en extra gång innan ni läser nästa mening. Vi befinner oss inte i London, utan vi har hamnat i Edinburgh, Skottland. Så är det. Vi avreste väl packade och hamnade som vi beräknat på Heathrow på eftermiddagen, där en lika väl packad Tracey mötte oss. Anledningen till detta var inte uppenbar, men så småningom kröp det fram. Hon hade planerat en överraskning. Eftersom vi inte fick någon whisky förra gången vi var här skulle hon nu ordna detta genom att vi skulle bege oss till Whiskyns hem – Skottland. Vi förstod inte riktigt vad hon menade först, men så småningom insåg vi att hon menade allvar. Det var en resa till Edinburgh på gång och det var bara att checka in bagaget igen och ta en ny flygning med British Airways, denna gång mot norr.

Så, vi anlände till ett regnigt Skottland, med hundra meter kö till taxin, men det gjorde inget. En person var en idiot och skrek på de stackarna som slet med att får fram bilar, men han hade inget för det. Fler än en talade om för honom hur han kunde göra… promenera exempelvis. Nå, vi fick en bil efter en stund och hamnade också där vi skulle, på ett hotell med namnet Double Tree, som ingår i Hiltonkedjan tydligen. Lyxrum fick vi, i alla fall jämfört med vad vi är vana när vi reser till Storbritannien, men det skall man inte klaga på. Vi såg Edinburgh Castle på toppen av staden på väg till hotellet och tydligen ligger det alldeles i närheten. Vi skall dit i morgon, tror jag.

Nu har vi fått frukost och skall ut på vårt första, skotska äventyr inom kort. Solen skiner och det är en vacker dag. Perfekt för att strosa omkring med kameran i högsta hugg. Jag får uppdatera er senare om vad som inträffar. Detta vi i alla fall en av de större överraskningar vi har fått någonsin och inte ett öre kostade det oss heller. Tracey är inte klok, men hon är snäll 🙂

Då var det hemresedag då. Vi hoppade över hotellfrukosten med flit och lade sista handen vid packningen i stället och gick till Café Rouge för en croque monsieur i stället. Det är mysigt att gå på det caféet tycker vi och det brukar bli ett par gånger när vi är i London. Jag hoppade till och med över kaffet idag för att dricka te i stället. Inte fel det heller. Sedan var det oåterkalligt dags att lämna Shepherd’s Bush för den här gången. Nästa gång skall vi testa ett annat hotell har vi sagt och vi får se hur det blir.

Piccadilly Line går från Hammersmith hela vägen ut till Heathrow och det tror jag redan att ni har koll på. Så det enda vi behövde göra var att ta bussen nedför gatan till stationen och gå på tåget. Som tur var hade det rätt nummer också så vi slapp att byta. I och för sig kan man ju vänta till ett tåg till rätt terminal dyker upp också, så slipper man byta om man inte har lust med detta. Vi behövde inte tänka på det eftersom det gick till Terminal 5. Ganska mycket folk ombord, men det gick så bra ändå. Det tar ungefär 20 minuter ut om det inte är problem efter vägen med stoppsignaler som hänger sig eller annat som gör att tåget måste stå still en stund på linjen. Så det var inte länge vi behövde vara på tåget.

På flygplatsen gick det väldigt snabbt att checka in väskorna och säkerhetskontrollen tog inte så lång tid på sig heller, trots att de genomsökte hela Daniel och det tar ju en stund ;). Taxfreebutiken var öppen och vi botaniserade lite i hyllorna. Där får man ju handla till skillnad på snåla Arlanda som bara säljer om man åker utanför det förbaskade EU. På Heathrow har de så på vissa saker, men många är tillgängliga för All Passengers. Så det kan vi ta efter tycker jag, så kan man köpa med sig något DIT också, om inte annat för att ge Tracey eller Gino.

Planet gick som planerat, med några få minuters försening och det var inga problem med själva flygningen. Jag halvsov mest eftersom jag inte har varit så pigg och vi kom fram bara 15 minuter efter schemat, vilket inte var några problem när det beträffade anslutningar och så vidare. Arlandaexpressen kör in till stationen på 20 minuter så vi kom in väl i tid för att ta bussen som var insatt för att ta oss till Södertälje medan spåret var stängt för byggnation. Det fanns en inne redan när vi kom och det var lika bra att ta den så var vi på plats. Tågen var i tid och hemresan gick utan vidare bekymmer. Jag sov mest hela tiden.

Så nu är jag hemma hos katterna igen och de blev glada. Jag också. De har fått kramar och pussar och godis och det är dags att sova så får jag se hur jag mår i morgon och hur det går med att jobba hela helgen. London är i alla fall över för den här gången och nu är det väl fem månader drygt till nästa resa. Dags att planera den till veckan 😉

Tack för att ni har läst om våra äventyr!

Ja då var det dags igen och det verkar som om jag även denna afton behöver begynna med några förtydliganden.

Gurka. Ja, det finns gin med gurka och det finns de som säger att gin är själva anledningen till att det ens finns gurka.

Gurkha. Japp, de jagar säkert andra gurkhas, men det har strängt taget inte med verken gin eller gurka att göra.

Tracey är utbildad klinisk massör med smärta som specialitet, eller snarare att lindra den. Hon tar en specialexamen nu den 6 juni (Hurra!) och tar emot patienter hemma i sitt behandlingsrum om kvällarna när hon inte är på Grays of Westminster där hon ser till att de kameror som de andra säljer blir skickade till kunderna (om hon inte använder DHL för då kommer de inte fram – jag vet). Hon har kämpat hårt för att komma dit hon är och jag hoppas att hon kan ägna sig åt detta på heltid och lämna skickande av kameror till någon annan.

Det var detta.

Idag började vi som vanligt med frukost och gav oss därefter ut på en utflykt till Hendon, eller snarare Colindale och Royal Air Force Museum. Där fanns det flygplan. Jäklar så mycket flygplan. Det var hangar efter hangar och vissa stod till och med ute på parkeringen. Men det var spännande och handlade inte bara om RAF:s historia utan även om flygets. Allt var gratis så vi behövde inte betala inträde och det kostade oss bara £1,50 att åka ut till Zone 4 där Colindale ligger. Det var gott om ungar där och det är klart att de gillade flygplan och stora ytor att springa på och saker att röra som de inte fick… men det gick det också. På det hela taget är det en plats att återvända till för man kan inte se allt, för att inte tala om smälta allt på ett enda besök. Fotografering var strängt tillåtet, även med blixt och vi tog en del bilder som kommer ut i galleriet när jag har tid att ta hand om dem.

När vi sett oss mätta på flygplan och hektoloprar (som mormor skulle sagt) tog vi ett varv på den speciella konstutställning som också fanns där bland andra William Earl Jones (W.E. Jones) fanns representerad. Han är mest känd för mig och de som är äldre än jag som författare till böckerna om Biggles (ni som läser bloggen vet redan det). Det fanns en del fina tavlor där inne men även annat. Sedan lämnade vi det hela bakom oss och tog buss 303 tillbaka till Colindale Station där vi tog Northern Line tillbaka till stan och Leicester Square. Det är faktiskt något att rekommendera, det vill säga att ta bussen. Det finns många ställen som det är enklare att ta sig till med buss och där man slipper byta tunnelbanelinje här och där innan man är framme. Att lära sig bussnätet är inte fel och inte ens vi är experter – än.

Vi åt lunch på Bear and Staff i deras matsal ”Chaplin” som är döpt efter Charles som ofta satt där och tog en öl eller två mellan teaterföreställningarna när han arbetade på Londons teatrar. Nu var han inte där, tack och lov eftersom han varit död i snart 40 år, men i alla fall. Mat fick vi och jag tog Glazed Chicken och Daniel åt nåt köttstycke av nåt slag. Sedan var det dags att shoppa ändan av oss så att vi fick med oss det vi skulle ha innan det var dags att åka hem. Så vi gick till barbutiken eller vad det nu kallas och handlade lite (jag fick en hel del att stoppa i väskan (nej ingen sprit)) och jag tror Daniel fann nåt också. Inte minst en shaker som han ville ha. Efter detta besök gick vi till Fortnum & Mason för att köpa te och annat. Lovade en kamrat att hitta tistelte, men fann inget. Synd, men jag fann annat och faktiskt en burk kaffe som jag ska testa för det lät gott. Wienerkaffe att ha efter maten. Även Daniel köpte te och kakor dessutom.

Sedan fick vi nog! Eller nej, vi var några trappor upp också för att kolla efter en hatt som jag lovat en arbetskamrat att försöka skaffa. Nu blev det inte så och jag hoppas han överlever. De fanns visst på postorder också och han får väl testa det. En pork-pie-hatt skulle han ha i alla fall. Tunneln hem till hotellet och medan Daniel floppade ut sig på sängen passade jag på att packa inför morgonens hemresa. Så nu är jag redo för detta och har presenter från Tracey och annat smått och gått där i. Hoppas de håller hela vägen hem. När jag var klar tvingade jag Daniel att packa också, men när han var klar insåg han att han fick börja om så det är hans uppgift nu 😉

Vi gick till vår lokala pub för en sista öl (dagens andra pub bara…) och sedan drog Daniel vidare till KFC där han köpte kvällsmaten medan jag dukade fram på rummet. En hink med 10 fina kycklingbitar i och en påse pommes frites som sköljdes ned med några glas av ett trevligt rosévin jag köpte på Odd Binns i London Bridge. Det hette Santa Serena, men finns inte hemmavid om jag förstod Daniel sök på Systembolaget rätt. Gott var det som sagt och mätta blev vi. Efter en stunds vila på maten gjorde jag kaffe åt oss och tog fram lådan med kakor som Daniel köpte igår på Ben’s Cookies. Hu hu hu… jag är så där mätt att det inte längre är skönt. Ändå tog jag bara 1,5 kaka (fanns 7 st i asken). De andra två som som är mina ligger kvar. Han fick i sig sina han, storglufsaren.

Så nu återstår bara att sova lite så att vi orkar med att resa hem. Jag börjar känna av halsen lite och är sliten. Kanske en förkylning på gång? Hoppas inte det i alla fall. Daniel kände något också så det vore ju käckt om den bryter ut lagom till vi sitter på tåget i morgon. Jag har inte råd att bli sjuk för jag jobbar hela helgen, så jag hoppas att jag bara är allmänt trött och att det är London som jag känner av i halsen och inget annat. Nästa gång jag skriver något blir när jag kommer hem och det kan ni läsa på fredag morgon, antar jag, om ni inte sitter uppe sent.

Tack London för den här gången. Tack Tracey, Gino och Grant för allt ni gjort för oss den här veckan. Vi har inte hunnit göra mycket på egen hand denna gång och det har knappt blivit några pubar. Men vi återvänder om fem månader lite drygt och då skall vi ha en skriftlig reseplanering med oss (har Daniel bestämt, haha).

Sov gott!

Det var någon som föreslog att vi skulle ha en torrdag. Tyvärr gick inte det idag för det har regnat hela tiden. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska ha droppat från det vi gick i morse till vi kom hem tillbaka. Vi smälter inte, så det gör inte så mycket och vi har båda paraplyer om det behövs. Dessutom fick vi plats att äta frukost idag, vilket var trevligt så vi slapp tänka på den saken. Begriper som sagt var inte hur det kunnat vara så fullt där inne de andra dagarna.

Vi började med att dela på oss. Efter transport till Leicester Square gick Daniel till Forbidden Planet och jag gick till Foyle’s. De sistnämnda stänger sin butik den siste maj och sedan öppnar de veckan efteråt i nya, ännu större lokaler ungefär 40 meter längre ner på gatan. De har växt stadigt sedan Williams tid och inte minst sedan Christina. Nå, jag var inte ute efter något specifikt, men det är alltid skoj att titta lite i hyllorna. Faktum är att jag hamnade på barnavdelningen där jag fann ett nytryck av en gammal favorit som jag absolut kände att jag måste köpa och läsa på sitt originalspråk. Biggles Flyger Österut. Jag vet inte om det är något slags jubileum i faggorna, för RAF-museum i Hendon har en speciell Bigglesutställning som började igår… Jag köpte den i alla fall och lyckades tömma fickan på mycket av de små, irriterande mynt som samlar sig och och som väger ton.

Vi hade bestämt att vi skulle mötas på the Bloomsbury Tavern klockan elva och det gjorde vi. Det var trevlig med ett glas från Shepherd Neame för en gångs skull och vi var inte helt ensamma om det. Tre skottar i kilt dök upp och tog ett varsitt glas innan de åter försvann ut i regnet. Antagligen en pappa och två vuxna söner som hade varit på fotbollsmatch i helgen. Efter detta lilla stopp drog vi vidare till Bermondsey och det skulle vi inte ha gjort. Där fanns det fan i mig inte något av värde och definitivt inte det som vi letade efter. Men, man kan inte lyckas alla gånger. Däremot har vi i efterhand fått reda på att medan vi var i Byggnad B på det gudsförgätna stället, då var Gino och levererade varor i Byggnad H. Otroligt, men det är inte första gången som detta händer. Han är överallt den mannen.

Vi lämnade Bermondsey och åkte till London Bridge i stället och åt lunch på the Barrowboy & Banker. Det blev körv å mos (igen)  och den var bättre, tyckte vi, än den vi fick på Dickens Inn häromdagen. Ut i regnet och till en Odd Binns där vi köpte en flaska vin till kycklingen som vi skall äta i morgon. Vi har inte haft nån kväll för detta än, men det är inte konstigt då vi har varit med Tracey och de andra mest hela tiden. Tillbaka in till stan och till J.J. Fox of St. James där många kända personer köpt sitt röka. Inte minst Oscar Wilde och Winston Churchill. Daniel köpte inte något att röka, men ett tillbehör blev det och framför allt så har vi äntligen varit där. Vi har besökt Davidoff några gånger och nu var det dags för denna anrika butik.

Sedan fick jag lov att göra min arbetskamrat Sandra glad genom att ta med mig Daniel till Ben’s Cookies där vi tog en fika och åt världens godaste chokladkaka. Daniel köpte en hel låda kakor med hem som vi skulle ha till kaffet i kväll, men det blev andra bullar som ni snart ska höra. Därefter kunde vi bege oss tillbaka till hotellet en stund och vi hann till och med ta oss 30 minuter på rygg vilket faktiskt var rätt skönt. Tracey hade tagit ledigt idag för att samla ihop sig och allt sedan den stora festen igår. Grant hade lämnat disken och det andra åt henne såklart, den boven och Gino erbjöd sig ändå att ta hand om allt innan vi åkte. Hon borde sagt JAAAA. Men det gör hon aldrig. Hur som helst så stod hon till förfogande som det heter och vi hade redan igår bestämt att OM hon inte hade en patient på kvällen då skulle vi gå ut och äta.

Patienten ombokades till fredag och kvällen var fri. Gino har korta tisdagar och kunde också vara med (annars slutar han närmare nio om kvällarna och drygt det ibland). Vi hade med Ginos hjälp föreslagit att vi skulle åka till Wimbledon eftersom det var enkelt för Tracey att ta sig hem (samma tunnelbana hela vägen), men Tracey ville helst att vi gick tillbaka till O2 och vi säger inte nej om det verkligen är det hon vill. Så det blev en repris, fast en annan restaurang den här gången. Katie Perry hade visst nån konsert och jag vet inte vem hon är, men gott om folk var det där i alla fall. Restaurangen hette Jimmy’s World Grill, eller bara Jimmy’s och det var buffé från världens alla hörn. Ät till ni spyr-modellen igen alltså. Billigt som tusan också om man räknar på det. Fyra personer och en flaska utsökt vin och en stor flaska vatten gick inte på mer än £75 och de är billigt det i London. Inte ens 900 spänn i svenska och då rullade vi ut när vi hade ätit. Det var bara att plocka till sig hur mycket man ville och orkade. Jag gick tre gånger och Daniel fem eller sex 😉

Så nu har vi inget mer Tracey inplanerat denna resa. I morgon har vi annat att göra och det skall bli trevligt det också tror jag. Vår KFC-kväll om inte annat hägrar och jag hade tänkt ta Daniel med mig till Hendon och kolla på Bigglesutställningen. Sedan skall jag till Fortnum & Mason en sväng och kolla på te och vi skall till ett ställe på 121 Shaftesbury Avenue också. Sedan har vi gjort London för den här gången. Tracey hade med sig en påse till oss och i den var det två öl och resterna av den goda Melk Tart som hon baka till igår. Så det var vad vi fick till kaffet i kväll och inte kakorna som vi tänkt oss. Har jag sagt att hon gav oss en varsin flaska Gin igår också? Daniel skulle ju ha födelsedagspresent och då fick jag en också. Det var Gordon’s Gin. Den ena fläderbärsgin och den andra gurka. Finns inte att få hemma så detta var dyra presenter oavsett prislapp. Får slås in väl i bubbelplast och kläder för att komma hem hela.

Sedan var det frågan om det är sängdags, eller om vi ska ta den där Old Speckled Hen som hon skickade med i kväll också… Ja vi får se. Hörs i morgon igen.