Nu är vi hemma igen. Katterna blev glada och jag också. Hur det än är, så tar det på krafterna att resa och att vara igång från frukost till närmare midnatt varje dag är inget för veklingar. På det hela taget tycker jag vi klarade det bra och jag är inte lika trött nu som jag var efter förra resan. Den var visserligen kortare och mycket intensivare och så hade vi mitt 50-årsfirande att ta i beaktande – med Tracey vid rodret.

Vi har haft det bra, inget snack om saken och vädret har varit på vår sida hela tiden. Några få droppar är allt vi märkt av och solen har visat sig alla dagar – vissa mer och vissa mindre. Första lördagen var ett bra exempel på det, när vi träffade Gino och de andra vid Canada Water, då var det mulet, men efter lunch sprack det upp och blev fantastiskt. Likaså söndagen, som vi började på Kensal Green i kylan och avslutade i St. Albans i strålande sol. Det var fortfarande varmt på kvällen när vi kom tillbaka till London. Onsdagens färd till Greenwich via flodbåt satte sina spår på oss alla. Mest på Claes som inte hade någon hatt med sig denna gång och blev rejält bränd i stället.

Droppet var väl måndagen när sagde Claes inte mådde bra och stannade på hotellet nästan hela dagen. Tempot kom av sig lite och vi andra visste inte riktigt vad vi skulle hitta på, då vi hade mycket gemensamma planer. Men, det löste sig, så som saker gör.

Vi har fått shoppa också och det märktes inte minst när vi packade inför hemresan idag. Vi hade en extra väska incheckad på hemresan, något som jag och Daniel lärt oss av tidigare resor och det var bra. Både han, jag och Zarina drog nytta av detta och det var värt pengarna. Som vanligt åt vi frukost innan vi packade ihop oss och reste ut till Heathrow med tunnelbanan. Solen sken och det kändes som om vi lämnade ett bra väder för att åka hem till något mer ostadigt. På flygplatsen var det en massa nyheter och vi fick både checka in och hantera väskorna själva. Underligt. Priset för resorna borde gå ner när vi gör allt jobbet själva OCH måste betala för mat och dryck ombord, något som vi aldrig behövt tidigare med BA.

Nåja, jag fick i alla fall checka in mitt handbagage gratis och det hade jag räknat med, eftersom vi brukar få det erbjudandet. På så sätt hade jag nästan inget att bära på när vi väl kom genom säkerhetskontrollen och kunde kolla tax-freen och ta en fika. Jag passade på att köpa smörgåsar och vattenflaskor till oss alla att ha på planet, så behövde vi inte bekymra oss om att nya regler gällde där.

Flygningen gick felfritt och vi höll tidtabellen. Det tog en stund innan alla väskor kommit och extrabagen anlände näst sist av allt bagage som kom på bandet. I alla fall vad vi kunde se. Det är ju lite extra trixande när vi är fler än två, men vi fick med oss allt och ingen stoppade oss i tullen (vilket de inte hade anledning till heller) och vi kunde ta oss till Arlandaexpressen ganska snabbt. Ett tåg var på ingående inom tio minuter, så det gick också bra. Det tar bara tjugo in till Centralen och där fick vi en och en halv timme på oss innan tåget till Karlstad gick.

En fika är aldrig fel, så vi tog en och sedan köpte Daniel baguetter som vi kunde ha på tåget. Jag fixade dricka på Coop som ligger på Centralen och sedan kollade vi perrongen och där stod tåget och väntade. Bara att kliva ombord, så slapp vi att stressa. Perfekt. Hemfärden ägnades åt att slappa och jag gjorde inte mycket annat än att lyssna på medhavd musik och lösa ett Sudoku. De andra gjorde inte mycket mer och jag tror att Claes sov mest hela vägen. Det gick bra i alla fall och Ann mötte oss på stationen. Claes blev hämtad av sin far och Ann skjutsade hem både Daniel och Zarina – och min resväska. Hon levererade den till dörren en liten stund efter att jag kommit hem. Snäll hon!

Nu återstår bara att smälta alla intryck och fundera på när vi reser nästa gång. Tack för att ni har läst om våra öden och äventyr. Hoppas ni har funnit bloggen intressant och underhållande!

Ja, det är sista dagen. Tråkigt, men det ska bli skönt att komma hem till katterna igen. De har nog saknat mig och jag har saknat dem. Så vi använde sista timmarna åt att ta det lugnt. Vi åt vår standard en-gång-per-resa-frukost på den Galne Biskopen, som traditionen bjuder och därefter blev det loppmarknad på Portobello Market. Ingen av herrarna köpte något, vad jag vet, men Zarina gjorde några inköp. Vi samlades på Duke of Wellington innan vi tog tunneln till Monument i stället.

Där blev det fika och macka innan vi såg till att Daniel fick ytterligare en ”det här har jag inte gjort” avprickad på listan. Besök på puben The Walrus and the Carpenter, som fått namn från Alice i Spegellandet. Matsalen heter Lewis Carroll Dining Room. Vi tog något att dricka, pratade med den irländske gossen bakom baren och sedan åkte vi för att träffa Tracey och gänget en sista gång. Först öl på The Black Friar och sedan mexikansk middag på South Embankment.

Nu återstår att sova, packa och resa hem. I morgon får jag pussa katterna och kommer att skriva min vanliga sammanfattning av hela resan. Väl mött.

Då kom fredagen och vi har varit här en vecka och påbörjar med andra ord vecka två. Nu är det bara ett par dagar kvar, visserligen, men ändå. Vi hoppade frukost idag och tog kaffe/te och en varsin panini på Caffè Nero vid Tottenham Court Road i stället. Var gott och faktiskt första gången den här resan som vi besökte en Nero. Brukar bli några gånger, men inte denna resan. Sedan gjorde vi en snabb tur förbi paraplybutiken för att kolla på ett paraflax åt min väninna TJ. Fanns ett och annat, men prislappen var därefter.
Nästa stopp var Foyles där jag handlade lite böcker. Vi var inte där så länge utan drog vidare till Gerry’s där jag köpte persikosnapps och chokladbitter. Mer blev det inte. Sista anhalten blev Hamley’s leksaksbutik. Där tog det en stund och Daniel gick och tog ett par öl i stället.
Resten av dagen spenderades i Richmond. Vi tog tunnelbanan dit och besökte fyra trevliga pubar. Lunch intogs på den första och sedan vandrade vi runt i lugn och ro och slog oss ner där det såg bra ut. Vädret var helt okej och de enda, i princip, droppar som kom var när vi var på Hamley’s.
När kvällen tog slut reste vi in till High Street Kensington för att äta middag. Vi fann en lite halvstökig pub där vi fick ett bord och kunde beställa lite ätbart. Var kanske ingen lyx, men vi blev mätta. Så nu återstår bara att sova så att vi orkar med en sista dag i London.

Dagarna går och det har blivit torsdag. Så är det när man har roligt, har jag hört. Dagen har vi ägnat åt shopping i allmänhet och att inte stressa i synnerhet. Förra resan blev shoppingen nästan en plåga och vi hann inte riktigt med allt heller, så den här gången börjar vi lite tidigare än sista dagen. Jag går händelserna lite i förväg nu, för i ärlighetens namn började vi med ett besök hos Madame Tussaud på Marylebone Road. Det var dags för ett återbesök för min och Daniels del (vi har inte varit där samtidigt) och förstabesök för Zarina och Claes. Jag hade köpt biljetter till tidigt på morgonen, så vi åt vår frukost en halvtimme tidigare än vi brukar och sedan tog vi en rask promenad till Goldhawk Road, där vi tog första bästa tåg i rätt riktning, dvs mot Paddington och vår slutstation Baker Street.

Insläppet gick snabbt och vi var på plats för att börja botanisera bland kändisarna innan vi ens han säga ”vaxkabinett”. Jag tog ingen kamera med mig idag, för jag har haft problem med axeln och har märkt att den mår bättre av att jag inte bär på något. Finns ju en kamera i mobilen om något intressant skulle dyka upp som jag absolut måste ha en bild med mig hem på. Daniel och Zarina var däremot utrustade med fotoprylar så jag tror att det mesta blev dokumenterat i alla fall. Jag är osäker på om Claes fotograferade så mycket, men han har ju i alla fall en mobil han också. Vi kollade lite i shoppen innan vi lämnade det hela och sedan blev det lite fika på Café Concerto på Piccadilly. Jag och Daniel har varit där en gång tidigare på en av mina födelsedagar, men jag minns inte vilket år. Hur som helst var det trevligt och gott. Sådant som vi behövde med andra ord.

Nu började den kombinerade shoppingen/kolla runt på saker. Jag gjorde ett nedslag bland tepåsar på Fortnum and Mason och passade även på att kolla in picknickutrustningen också. Fanns en del skoj men det kostade en slant också. Tror de andra handlade lite saker de också. Sedan blev det pub och därefter mat, innan vi gick vidare. Den här gången gick de andra herrarna till Forbidden Planet och jag och Zarina gick på Nisbets för att kolla lite till baren/köket med mera. Vi gick via Orcs Nest vidare till Two Brewers där vi satt en stund och slappnade av, innan vi fortsatte till The Whisky Exchange.

Efter detta började energin tryta och min värk kom som ett brev på posten. Med andra ord var det dags för herrarna att finna ett vattenhål, medan Zarina gick till dagens sista ställe: Victoria’s Secret. Det finns en pub strax intill där vi andra bänkade oss över lite Coca Cola (ja, jag är allvarlig) och sedan en liten öl. Zarina gjorde fullt bruk av all tid hon hade, men gjorde bara några få inköp om jag förstod rätt. Viktigast var att hon fick komma dit. Så, hemmåt! Idag hade vi vår KFC-kväll och det innebär att Daniel köpte kycklingen och jag gick i förväg för att duka och göra i ordning. Sedan kom Claes och Zarina till vårt rum för att äta och dricka lite vin som jag hade stoppat i kylskåpet sedan igår kväll (Casillero del Diablo, Sauvignon Blanc).

På det hela taget en bra dag och en varm dag (igen). I morgon skall vi ta det mer lugnt och handla lite till. Jag vill till en bokhandel och en arbetskamrat behöver ett paraply/parasoll och jag har lovat kolla på specialbutiken efter ett. Får se vad som händer. Ni får veta vad som hände om ni läser denna blogg i morgon 😉

Solen sken från i princip blå himmel hela dagen idag. Med andra ord en perfekt dag att spendera på en utflykt. Vi åt vår frukost enligt gängse rutin – vi som inte försov oss i alla fall – och gjorde oss sedan redo att åka till Westminster Pier där en flodbåt skulle ta oss till Greenwich. Trafiken var okej, så det gick ganska snabbt att ta oss dit och vi hann precis köpa biljetter till avgången klockan tio. Det var inte så många själar ombord och vi fick bra platser på fördäck. Och kunde njuta av färden, utsikten och guidningen. Det är alltid lika intressant att höra vad de har att berätta.

Framme i Greenwich gick vi ett varv runt marknaden innan Tracey kom ikapp oss. Lite missförstånd här och där gjorde att vi missade varandra i början. Men med henne blev sällskapet komplett. Vi tog oss till Greenwich Park och där tog Tracey fram apelsinjuicen och bjöd på. Gott. Vad allt hon nu blandat i den, förutom vodka kan man undra. Det var i alla fall inte fel med några glas så här i förmiddagssolen. Vi satt kvar till dess det var dags att gå uppför kullen till observatoriet och kolla pp tidskulan, den som talar om för sjömännen i hamnen att klockan är 12 (eller ett i vårt fall då även Storbritannien har sommartid).

Efter detta spektakel blev det lunch och den intog vi på puben Plume of Feathers. Mycket trevlig pub och jag och Daniel har varit där tidigare. Vi satt och njöt en stund innan det var dags att resa hem igen och förbereda aftonens fest för Gino. Denna skulle ju gå av stapeln i Camden, på Shaka Zulu, där vi åt middag med Tracey första gången. Det tog ett tag att komma tillbaka till hotellet och där lade vi en timme på att duscha, byta om och bli fina. Några minuters vila fick vi också.

I Camden tog vi en liten promenad medan vi väntade på Gino och Grant och vi hamnade såklart på en pub där grabbarna dök upp efter en stund. Vi fick i oss en öl/glas vin och så var det dags för middagen. Jag får väl säga att det var trevligt och högt i tak, men det slog ändå inte den där första, lite mer intima middagen jag och Daniel hade med Tracey första kvällen vi träffades. Maten var inte lika exotisk och det fanns varken gnu, zebra eller springbock. Nå, det var gott och det viktigaste var gemenskapen och att vi fick fira Gino ytterligare en gång.

I morgon ska vi besöka Madame Tussaud och så blir det shopping. Hörs då!

Idag var Claes bättre. Febern hade nästan släppt och han valde att följa med oss på äventyr igen. Hurra! Faktum är att det var han som släpade ut oss på äventyr på förmiddagen, genom att ta med oss till en god vän han träffat på en konferens i Nederländerna härom året. Hon sade att vi var välkomna allihop på en fika, så vi tackade ja. Färden ledde oss till Chiswick, vilket passade alldeles utmärkt då jag hade affärer att göra där. Den unga damen, vars namn var Vickie (eller Vicky), bodde i sin mosters hus medan hon studerade en period i London. Annars var hon hemmahörande i Sheffield och skulle återvända dit i höst. Förutom att vara alldeles charmerande, verkade hon också vara en mycket målmedveten kvinna som studerade medicin, med lite inriktning på geriatrik (tur att jag kom dit som är så gammal). Spännande.

Vi fikade, fixade brandvarnaren och pratade strunt en stund innan hon behövde återvända till studierna. Hon har en tenta i morgon, så vi håller tummarna för att den går bra. Så, efter att vi blivit vederbörligen visade på dörren, gav vi oss av till Chiswick Lane South och Fuller’s bryggeri. Där botaniserade vi en stund bland hyllorna (jag köpte en tröja, bland annat) och sedan gick vi till deras pub på hörnet, Mawson Arms och åt lunch. Vi valde faktiskt fyra olika rätter och fyra olika drycker. Ganska spännande. Zarina drack Cornish Orchard Gold cider till sin fisk med potatis och sås, Claes tog en Black Cab till sin burgare, jag valde en Olivers Island till min Bangers and Mash och Daniel åt Fish and Chips med ett glas Southern Star till. Faktum är, för er som inte är lika initierade som oss, är att valet av dryck framhäver alla dessa olika rätter på diverse sätt, på samma sätt som vin på en fin restaurang. Att äta på puben är dessutom inte fy skam, för det är rejäl mat och god mat därtill. Skulle vilja jämställa det med husmanskost, fast brittisk sådan naturligtvis.

Nu styrde vi färden åter in mot stan och British Museum (något som Kerstin tydligen visste, men vi vet inte hur… spårsändare på Daniel?). De som varit där vet att det är omöjligt att ta in allting i en och samma sittning (eller vandring, snarare). Om vi vill besöka ett sådant ställe så är det att plocka de godbitar som intresserar oss och nöja oss med det och återvända en annan gång för mer. Så vid såg till att Zarina och Claes fick lite godbitar med sig, som Rosettastenen, mumierna, Elgin Marbles och ett litet axplock annat som mynt och gamla klockor. De verkade i alla fall nöjda och vi lämnade museet för att få en fika. Det var ingen konst, för det fanns ett fik på krypavstånd från grindarna. Vi satt där en stund och njöt innan i bytte kulturen mot pubar, som för all del är kultur det också. Vi hann med The Queen’s Larder och Freemason’s Arms innan det var läggdags och en middag på Bella Italia där emellan. Aldrig fel med lite pasta, ett gott vin och en cappuccino efteråt.

I morgon skall vi ta flodbåten till Greenwich och vara där under dagen och på kvällen bjuder Tracey på födelsedagsfest för Gino i Camden. Detaljer kring detta får ni i morgon!

Helgen är över och vardagen har tagit vid. Vi bryr oss inte, för vi har semester och då är varje dag en helgdag. Dagen har dock varit lite sisådär, då alla inte har varit 100% och Claes mådde dåligt från start och skippade frukosten. Sedan var han ändå med när 75% av gänget drog ner till Pimlico för att besöka Grays of Westminster och se var Tracey egentligen arbetar. Jag tog en fotosväng under tiden, för att maximera det som behövdes göras och inte ta upp tid med det från annat. Vi skulle sedan sammanstrålar på puben Admiralty vid Trafalgar Square för en öl/eller nåt och kanske en macka. Inte nog med att bussen som de andra tog, nr 24, tog över timmen på sig att komma så långt som till Westminster Abbey, en färd som borde ta en kvart normalt. Det gick helt enkelt inte att ta sig fram, tydligen. Så de gick av och gick. Claes drog sig tillbaka till hotellet för att piggna till och vi såg inte till honom mer på hela dagen.

Jag satt på puben i femtio minuter från det klockslag vi skulle ha samlats, så bussar skall man inte åka i den här stan om det finns vägarbeten. Då kan man lika gärna gå! Nå, det blev lite dryck för Zarina och Daniel i alla fall och en lättare förtäring och det kändes bra. Själv hade jag prickat av fem punkter på min lista och kände mig ganska nöjd också.
Daniel har många gånger sagt: ”Där har jag aldrig varit.” Så idag skulle vi täppa till lite luckor hade jag planerat. Den första blev National Gallery, där det hänger tavlor till förbannelse. Något som gör det omöjligt att se allt på en och samma gång. Min rekommendation är att plocka lite godbitar då och då. Själv gillar jag Philippe de Champaignes porträtt av Kardinal Richelieu, vilket också är vida känt och berömt. Daniel ville se Van Goghs solrosor (men vi kom aldrig dit) och Zarina var intresserad av Monet. Vi fick en del med oss, i alla fall och detta inkluderade Turners målning Temeraire (som var med i bondfilmen Skyfall) och Caravaggios målning med Johannes Döparens huvud på ett fat. Lite mer fanns där emellan, men så är det och jag rekommenderar er att gå dig en dag och lägga en till två timmar på att se en del av samlingen.

Kaffepaus! Viktigt med pauser och kaffe är också viktigt, så en kombination av de två är något som vi strävar efter. Caféet i Kryptan är en trevlig plats för lite em kaffe. Kryptan i fråga tillhör kyrkan St. Martin-in-the-Fields och är ett av mina och Daniels oaser i London. Zarina gillade det också och vi satt en stund och slappnade av. Min nackvärk botades med lite Ipren och resten av dagen gick nästan helt smärtfritt, i alla fall för mig. Vi drog vidare på en promenad längs Charing Cross Road och sedan in på Shaftesbury Avenue och lite besök i några butiker där. Avslutningsvis landade vi på Crown & Anchor för lite förfriskningar och sedan var det dags för nästa punkt på Daniels lista över sådant han inte gjort. Vi gick till puben Cross Keys, för där har han faktiskt inte varit. Konstigt nog. Men han kan inte säga det igen efter den här resan och jag tror att både han och Zarina gillade besöket där. Jag gjorde i alla fall det.

Mat behöver vi också och inte bara kaffe. Så kvällens sista anhalt var Chinatown och restaurangen Gerrard’s Corner där vi år en god kinamiddag. Det är en av de trevligaste ställena i hela London i mitt tycke, så för mig var dagen fantastiskt lyckad . Enda molnet på vår himmel var att Claes mådde dåligt och inte orkade hänga med. Låt oss tro att han är på benen i morgon. Nu skall jag avsluta kvällskaffet och få mig lite sömn till livs, så att jag orkar med ytterligare en dag i denna fantastiska stad.

Söndag med Gino. Vi kan antagligen inte ha det bättre och den här dagen har väl bevisat att vi kan klara oss även om inte alla i gänget är samlade. Tracey hade fullt upp idag, så vi frågade Gino om han ville ta oss med någonstans och det hade han definitivt inget emot. Så han hämtade upp oss efter frukost och så bar det av. Vi besökte ju Brunel-museet igår och en liten klocka ringde att han möjligen ligger begravd på kyrkogården norr om där vi bor, dvs Kensal Green Cemetery, en av de Magnifika Sju. En koll på Wikipedia gav vid handen att jag hade helt rätt i det och att där även ligger andra av intresse för mig att hälsa på. Jag nämnde det för Gino som annonserade att vår första anhalt för dagen var Kensal Green. Väl framme presenterade han oss för sina föräldrar och farföräldrar som också är begravda på denna, än idag aktiva, kyrkogård.

Sedan, när klockan slog 10 och kyrkogården öppnade officiellt, åkte vi tillbaka till huvudgrinden för att tala med damen i luckan och hon bara log och gav oss en karta. ”Här ligger Brunel,” sade hon, ”och här Harold Pinter.” Vi var kanske inte så intresserade av dramatikern i fråga, men Brunel var ju dagens huvudmål på kyrkogården. Det gick snabbt och enkelt att finna honom, så jag föreslog att vi kunde försöka finna Charles Babbage också, mannen som i princip uppfann datorn och vars hustru Ada, givit namn åt ett helt programmeringsspråk (hon var dotter till Lord Byron för övrigt). Daniel tog täten och efter att ha lett oss vilse en gång, så kom vi rätt. Det var två personer på B, så jag föreslog att vi skulle göra en tredje också, då alla goda ting är tre: Sir John Barbirolli. Ingen av er vet vem det var, men han var en mycket stor dirigent på sin tid och jag har en och annan inspelning på vinyl.

Det tog nog en halvtimme, om inte mer, men Daniel var åter den som fann rätt plats. Ja, jag medger att jag hjälpte till med lite ledtrådar och till sist fann vi graven och kunde markera på listan (den osynliga) och därmed var dagens första etapp avklarad. Glada i hågen var vi nu tvungna att finna en toa, så någon i sällskapet hade behov av den och det tog inte så lång stund att ordna. Sedan var bara frågan om vart vi skulle ta vägen nu. ”Ut ur London,” sade jag. ”Resmålet kvittar.” Alla höll med och Gino föreslog norrut och så blev det. Molnen, som varit grå på kyrkogården, delade sig och allt sprack upp och snart sken faktiskt solen över oss och humöret steg ytterligare. Kanske inte på de båda som sov i baksätet bredvid mig, för de märkte kanske inte så mycket, haha, men på oss andra.
Målet nu var att finna en pub och käka lunch och sedan se vad som hände. Bästa vore att finna en i utkanten av vart vi än hamnade och sedan ta en titt på övrigt som erbjöds. Vi hamnade i St. Albans, men vände tillbaka till en liten by strax innan för att få lunch, då vi helt enkelt inte hittade en pub som låg lämpligt till i början av staden. Puben hette Prince Harry och var mycket trevlig. Personalen var vänlig och välkomnande och vi valde att sitta ute, i solen och dricka vår öl och äta vår söndagsstek. GOTT!!

I St. Albans parkerade vi och tog sedan en sväng upp till katedralen som låg på toppen av en kulle och blickade ut över staden. Mycket imponerande byggnad, men dessvärre hade de mässa, så vi kunde inte gå in och titta. Däremot hittade jag en något överraskande gravsten i skuggan av katedralen, tillhörande före detta Ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie. Japp, ingen av er kommer ihåg honom heller, men Lord Runcie var den som vigde Lady Diana Spencer och Prinsen av Wales i St. Paulskatedralen 1981. Jag hade ingen aning om att han var begravd där, men han hade tidigare varit biskop av St. Albans, så det kanske var en naturlig sak för familjen.

Vi hittade en trevlig pub också och spenderade en god stund där över en varsin öl och kunde notera att det var gott om folk i farten. Folk, ungar och hundar. Det växlade lite kring borden och det var inte samma hundar och ungar hela tiden. Gino anmärkte på att det var tre ungar bakom honom tidigare, men nu var det tre hundar. Jag upplyste honom om att han missade när ungarna förvandlades till hundar och att det inte var något konstigt med det. Händer varje dag. Eller? Vi avslutade besöket i St. Albans med en promenad längs vattnet och sedan tillbaka till bilen. Därefter åkte vi en liten bit för att finna pub för öl och sedan även middag, men beslöt oss för att vända åter till London för den biten i stället.

I London fann vi en pub. Ja, jag förstår att ni är förvånade. Dock fick vi bara en öl där, ingen mat. Var fullt och fanns inga lediga bord utom ett minimalt där vi aldrig fått plats med fem tallrikar. Så vi åkte hem i stället, dvs tillbaka till Shepherds Bush och tog en pizza på den lokala pizzerian. Inte alls fel på något sätt. Sedan tackade Gino för sig och vi honom för en fantastisk dag tillsammans och nu, mina damer och herrar, är det dags att säga god natt. I morgon är det måndag och vi får se vad som händer.

Då var det lördag och dags för resans första event: Gino’s Day Out. Vi hade helt enkelt beslutat i förväg att fira Ginos födelsedag som infaller på tisdag, med att ta honom med vårt han önskade och se till att han fick mat och dryck och vad han nu ville ha. Vi bjöd självklart med Tracey och Grant. Tracey och jag hade lite sporadisk kontakt innan, men vad som slutligen blev beslutat hade jag ingen aning om när jag gick och lade mig igår. Vid fyratiden på morgonen noterade jag att hon hade skickat ett sms efter att jag somnat och när jag steg upp på strax innan åtta läste jag det. Där stod att vi skulle sammanstrålar vid Canada Water, som är en plats lite utanför det vi kallar för stan, men lätt att nå med tunnelbana.

Vi åt frukost halv nio och det var för ovanlighetens skull kö in. Stackaren som försökte få alla ett varsitt bord såg lite lätt resignerad ut när han frågade: 2? OK. 2? Nej 3. 2? Nej vi är 4. Jaja, det löste sig och vi fick vårt bord och vår frukost och vi som ”känner” honom vet att han är full av torr, brittisk humor, så det var inte så allvarligt som han försökte få det att se ut. Jag gav alla en halvtimme innan det var dags att gå ner i vår lilla foajé, eller hall snarare och bege oss mot mötesplatsen. Vi skulle vara där till 11, så jag visste att vi skulle ha god tid på oss. Vi fyllde på resekorten med några kronor först och sedan bar det av.

Väl framme fick jag se ett nytt sms från Tracey där det stod att de skulle bli försenade pga av en olycka. Inom parentes kan jag säga att vi aldrig fick veta exakt vad det var, men tåget blev i alla fall lite försenat pga av detta. Inte för att det gjorde mycket. Gino kom strax efter 11 och vi väntade inte många minuter på Grant och Tracey efter det. Nu fick vi reda på dagens planer också. Vi skulle göra stadsdelen Rotherhithe osäker och skulle börja dagen med lite, hm champagnefrukost. Jajamän, ni läser rätt och även om vi inte är pigga studenter på 18 bast, så var det ingen som protesterade när vi fått en plats i gröngräset i en intilliggande park och Tracey korkade upp. Jag noterade att det där var ett ljud jag kände igen och sedan började hon hälla upp. De som ville kunde få en liten skvätt i också. Ja, precis så, en skvätt. Denna var någon form av frukttjosan som gjorde det mousserande lite festligare och gav lite fruktsmak till det hela.

Nästa som skedde var att scones, clotted cream och strawberry jam dök upp på picknickfilten. Ja, i och för sig var det ett gammalt lakan, men i alla fall. Så vi åt scones och drack bubbly och mådde gott. Det var inte alls en dum start på dagen och vi hade mycket roligt. Sedan tog vi en promenad till nästa plats för fortsatt firande och Grant passade på att berätta lite för mig om sitt nya jobb… på Buckingham Palace. Japp han tillhör nu folket på slottet och var tydligen med när hovmarskalken informerade personalen om att Prins Philip skulle trappa ner, dvs innan detta lämnades ut till pressen. Kanske inte så stor sak, men ändå. Nu känner vi någon på insidan och det kanske kan ge oss ett besök vid lämpligt tillfälle.

Del två i firandet bestod i att besöka ett museum tillägnat far och son Brunel, ingenjörerna som stod bakom en stor mängd revolutionerande kontruktioner, inte minst Rotherhithetunneln under Themsen och utvecklingen av Londons tunnelbana. Broar lite här och där och Isambard K. Brunel var en av pionjärerna bakom utvecklingen av järnvägen i Storbritannien. Intressant, men ganska litet museum får vi väl säga. Det gjorde inte så mycket för det var intressant och Tracey lyckades få in oss som familj med rabatterat pris. Hon är otrolig den kvinnan.

När museet var avklarat var det dags att besöka farmen. Japp, det skulle finnas en farm i området och Gino lovade att det bara låg tio minuters promenadväg bort. Efter en halvtimme började vi tvivla, men efter 45 minuter kom vi faktiskt fram och det VAR en farm där. Kor, getter, får och en stor gris finns där tillsammans med åsnor, ankor och i alla fall en katt. De behöver nog lite pengar för att rusta upp allting, den saken är helt klar, men det var ändå värt ett besök och något som jag inte hade trott fanns att tillgå. Vi gick förbi en pub på vägen och vi styrde nu stegen tillbaka dit för lite svalka. Mycket trevlig pub. Gino hade kunnat bli kvar hela eftermiddagen och jag kan inte ens säga emot. Jag såg till att alla fick det de ville ha och sedan satt vi där och njöt en timme.

Mat måste man ha, om än aldrig så lite. Detta visste vi och tredje, nu egentligen fjärde, delen av dagen ägnades åt att äta mat på en annan pub, som låg belägen längs Themsen: The Salt Quay. Trevlig och rymlig och vi fick maten väldigt snabbt må jag säga. Det valdes Fish and Chips, Burgare, Macaroni and Cheese, samt Hunter’s Chicken. Gött, som vi säger i Värmland. Vi fick även tårta som Tracey hade haft med, en hade hon bakat själv dessutom och vi tog kaffe eller te till denna. Med andra ord en lyckad födelsedagsmiddag och jag tror att Gino var nöjd.

Vi avslutade på puben The Mayflower och sedan åkte vi hem för att sova. Claes var helt slut och jag skall erkänna att jag också är trött efter en hel dag ute. I morgon kommer Gino och hämtar oss efter frukost för en färd åt något håll. Det ser vi fram emot och ni får en redogörelse av detta i morgon. Sov gott!

Ja, då var vi på plats i London igen. Våren är här, även om det kanske är lite kyla i luften ännu (fast det kan ju vara Brexit). Vi avreste med tåget klockan 06.10 och för en gångs skull var det inga problem i faggorna. Vi fick frukost, som vanligt och sedan gick färden framåt. Vi stannade bara i Kristinehamn och Degerfors, så det var en snabb resa. Vi gled in på centralen endast fem minuter sena, så det var en klar förbättring från novemberresan. På centralen sammanstrålade vi med Kerstin för en liten fika innan vi bytte till Arlanda Express för turen ut till flygplatsen. Det var trevligt, som vanligt, att träffa henne och det var tydligen första gången som Claes hade den äran.

Expresståget ut till Arlanda går varje kvart, så det stod ett tåg inne och väntade när vi kom dit och det avgick fem minuter efter att vi bänkat oss ombord. Perfekt. Jag föredrar att vara på plats i god tid, så att det går att göra saker på flygplatsen, som att ta en cider och sitta och prata om vad vi skall hitta på under vår vistelse i den stora staden. Vi hann utan problem med detta och när det så småningom blev dags att stiga ombord var vi laddade, om än lite trötta. Jag gick upp halv fem i morse och grabbarna inte så långt därefter.

British Airways hade infört en ändring. Den var inte positiv. Från och med 11 januari, läste jag när vi kom fram till London, så får vi inget att äta och dricka om vi inte betalar för det – och de accepterar inte kontanter. Så vi skippade den vanliga kaffen till mackan och whiskyn efteråt och ägnade flygningen åt att försöka slappna av i stället. Nu vet vi det till nästa gång och då kan vi köpa mackor på flygplatsen om vi vill ha och en dricka eller liknande. Whiskyn kan ju vänta, men det är gott att få åtminstone något att äta på när man är på resande fot mest hela dagen.

Nå vi kom fram till Heathrow i alla fall utan markering och väskorna kom direkt. Alla fyra! Det är till att ha tur ibland. Tunnelbaneresan in till Hammersmith gick smärtfritt, även om det var lite trångt om saligheten. Vi kom dit och lyckades ta oss igenom och upp till bussarna för vidare transport till Blythe Road och vårt slutmål, Hotel 65. Där checkade jag in oss efter lite diskussion om priset som skilde sådär en 400 pund från offerten till sluträkningen. Hon räknade och räknade och räknade och muttrade och muttrade, innan hon kom fram till samma summa som jag. Här står man på sig förstår ni och ser till att inte betala en penny mer än vad som sagt. Gick ju bra ändå och hon visste ju vad hon skrivit eftersom det var henne jag haft kontakt med från början. Maskiner. Vi skyller på datorerna.

Efter en paus på 40 minuter där vi packade upp och tig igen oss, eller vad nu det övriga gjorde, så var det dags att få lite i magen. Vi var både trötta och hungriga och Daniel och jag hade planerat att vi skulle äta middag på puben The Clachan, som är en trevlig pub i Carnabyområdet. Så vi gick dit och kollade och det var inga problem att få ett bord för fyra och inga problem att få mat (vi valde alla olika) och sedan fick de som ville (läs alla utom jag) en dessert. Jag tog bara kaffet. Sedan fick det vara för idag och vi drog hemåt och gick upp på rummen för att avsluta dagens äventyr och få lite sömn. I morgon skall vi fira Gino, men vi vet inte när eller var. Inget meddelande från Tracey ännu, men det dyker kanske upp i morgon. Vi får se – och ni som läser får veta när nästa inlägg publiceras.