Gert Fylking brukade ju säga det varje gång det var nobelprisdags i litteratur och nu är det min tur att säga det. Jag längtar verkligen hem till mina katter nu och det skall bli skönt att styra kosan hemåt i morgon. Jag reser tidigt, så det bli bara att gå upp, fixa sista packningen och åka ut till Heathrow. Passar mig utmärkt. Däremot tar det hela dagen innan jag kommer ända hem. Valde ett tåg som jag är säker på att jag hinner med även om flyget blir försenat. Får se om det finns något tidigare tåg när jag väl är på plats – om det inte kostar en förmögenhet.

Jag är säker på att katterna längtar efter mig också, så det ska bli bra att komma hem.

Idag har jag inte hittat på värst mycket. Det var ju Lord Mayor Show på stan, men jag orkade inte gå och trängas med folk så det fick vara. Jag tog en promenad i Soho i stället och hittade till Soho Square, en plats jag aldrig varit på. Intressant. Dessutom passade jag på att göra den slutliga shoppingen på Fortnum & Mason.

Mat åt jag på Pizza Hut vid Cambridge Circus och i kväll blev det mat på rummet i form av kyckling från KFC. Dock fick jag göra en liten utflykt innan jag kunde ta kvällen och förbereda hemresan i morogn. Det visar sig att det inte går någon tunnelbana ut till flyget i morgon som jag planerat.

Man har hållit på ända sedan innan jag påbörjade mina resor hit igen 2007 och om jag läst rätt hinner jag fylla 50 innan det är klara och 50 vet man ju aldrig om man hinner bli… 2016 skulle nya stationen vid Tottenham Court Road vara klar i alla fall och det är väl kanske det sista stora projektet. Men fan trot. Antar att Ken Livingstone hade en plan en gång i tiden, men Boris Johnson verkar inte lyckas få eländet klart nångång. Hade hoppats att OS skulle göra att allt var klart 2012 (och sedan gör ju världen under kom jag på så det kivttar) men det var fel.

Skit samma. Jag får åka till Heathrow via Paddington i stället och det tar mig en halvtimme längre så jag får väl gå upp vid sex eller nåt. Tunnelbanan till Oxford Circus går vid sju och den därifrån till Paddington strax innan halv åtta. Sedan går det tåg till Heathrow varje kvart och det tar 21 minuter. Planet hem går 10.35, så jag lär inte ha några problem att hinna dit. Incheckad är jag redan så jag ska bara lämna väskan på 20 kilo. Har nog aldrig haft så tung väska med hem. Hmm.

Men det var det och mer än så blir det inte. En pub blev det idag och inget mer än så. Hade ingen lust och kvällen tillbringade jag på rummet som sagt, förutom utflykten till Paddington för att kolla hur man enklast tog sig dit plus att köpa tågbiljetten så att jag slipper det i morgon utan kan gå direkt till perrongen.

Det ska, om någon missat det, bli väldigt skönt att komma hem igen.

Idag är dagen då vi bara använder en enda siffra för att skriva datumet. Ettan. Enkelt och bra och det är viss många jorden runt som valt att göra speciella saker idag, som att gifta sig med mera. 11/11 oavsett årtal är dock ett viktigt datum av andra orsaker, speciellt här i Storbirtanneien. Armistice Day, Stilleståndsdagen, firas firas varje år den elfte november och närmaste söndagen högtidlighåller man Rememrance Sunday vid Cenotaphen och drottningen lägger ner en krans. Det var den 11/11 1918 klockan 11 på förmiddagen som kanonerna tystnade i Första Världskriget, om någon undrar varför just detta datum och klockslag.

Idag var det dessutom detta speciella datum, 111111 och jag borde kanske inte blivit förvånad över att det hölls en ceremoni där även idag klockan elva på förmiddagen. Jag hade annars bara tänkt gå förbi, stanna mellan 11.00 och 11.02 och gå vidare. Men det var som sagt en ceremoni där så jag blev kvar en liten stund längre. När Big Ben slog elva blåste man Last Post vilket fick en egendomligt effekt där trumpeten blandades med den spruckna klockans dova klang.

De som stod för ceremonin var the Western Front Association som tydligen gör detta varje år, antagligen med undantag för de gånger som den elfte faktiskt infaller en söndag och den större ceremonin äger rum. Det lades ner kransar och en Fader predikade lite för oss (minns ej namnet) och någon läste en dikt. Självfallet höll man två minuters tystnad när klockklangen och trumpetandet lagt sig. Det var lagom formellt och högtidligt.

Efter dettta begav jag mig till Liverpool Street/Bishopsgate för en pubrunda där. Jag besökte alla pubarna kring stationen som finns i min guide, sju till antalet och åt lunch på en av dem (Shooting Stars). Upptäckte försent att två av mina favoriter fanns på flaska på en av pubarna, Dirty Dicks (Directors Bitter och Young’s Double Chocolate Stout), men det kanske är någon mer som har dem. Vi får se.

Efter detta gjorde jag en snabb shopping på Oxford Street så att jag fick mitt dataspel och Daniel sin film och sedan åkte jag hem till hotellet för att fräscha upp mig inför kvällen.

Det gick ganska fort, men jag tog det lugnt ändå och stressade inte. Även om det är fredag och jag vet att pubarna svämmar över på kvällen då, så behöver jag inte oroa mig. Det finns både mat och dryck även åt mig.

Så jag gjorde mig en liten pubrunda på kvällen. Började med the Clachan och slutade på the Richmond. Just nu tar jag kaffe på rummet. Med det slutar kvällens blogg den 11 i 11 2011 klockan 11 på kvällen. Hörs i morgon. Sista dagen innan hemresan.

Dr Samuel Johnson påstod att om man tröttnat på London, hade man tröttnat på livet. Kanske är det så, eller så behöver man nån att dela upplevelsen med. Jag har vant mig vid att ha en eller två reskamrater och det märks att jag ingen har denna gång. Det är svårare att hitta på något att göra.

Finns hundratals museer, flera tusen pubar och här finns butiker för allt och lite till. Trots det har jag svårt att aktivera mig. Att hitta på något att göra. Funkade för tjugo år sedan, men inte nu. Kan inte dra mig till minnes att jag såg fram emot att åka hit heller. Men nu vet jag, inga fler resor utan sällskap. Då är det bättre att vara hemma hos katterna en vecka och gosa med dem.

Idag är ett bra exempel på det. Försökte ta ett varv på naturhistoriska bland alla skrikande ungar, men jag gick efter en stund. Hade ingen att prata med om det jag såg och det var inte lika spännande som när jag och Jimmy var där.

Så jag åkte till King’s Cross St. Pancras och tog lite bilder på stationshuset. Stor, vacker byggnad är det. Gick aldrig in och letade efter perrong 9 3/4, hade nog inte fått åka med till Hogwarts i alla fall. Har inga arkivbilder från stationen sedan tidigare så det var ju nåt nytt.

Sen blev det lunch på the Sussex och en promenad i Covent Garden och en öl. Vet inte hur jag bar mig åt för att hamna i Bloomsbury efter det, men så blev det. En pint på Friend at Hand hade inga svårigheter att slinka ned.

Det kanske inte är så att jag tröttnat på London, bara att London tröttnat på mig. Jag har lite svårt att hitta på saker känner jag och det brukar inte vara svårt i den här staden. Jag har väl blivit för gammal. Det märks att jag inte är tjugo längre och det blir segare att hålla igång. Att jag sedan varit sliten hela hösten gör nog inte saken bättre och – som jag sagt flera gånger – London är inte plats att ha semester på, det kräver sin man att åka hit (eller kvinna),

Så när eftermidagen gck mot sitt slut bestämde jag mig för att tillbringa kvällen på rummet i lugn och ro. Käka nåt och ta lite kaffe och ägna mig åt saker som jag inhandlat. Faktiskt var det ett bra val för jag har haft det skönt och jag behöver inte springa på puben varje timme för att överleva, det går att ta det lugnt en kväll också.

I morgon är det 111111 och det innebär två saker. För det första är det Armistice Day, Stilleståndsdagen och jag kanske skall gå ner till Cenotaphen och stå stilla i två minuter klockan 11. Själva minnesceremonin är på söndag och då har jag redan lämnat London för att åka hem, men det kan ju vara trevligt att visa respekt när man ändå är här på den rätta dagen.

Det andra är att det är release på ett spel jag vill ha (Skyrim) och jag kanske tar en sväng till Game på Oxford Street och tittar efter det. Sen är det ju ett rätt kul datum, 111111 🙂 Vi kommer aldrig att uppleva det igen så det är bäst att jag passar på. Ska jag ta mig an 11 pubar i morgon då kanske, som kompensation för att jag bara besökte tre idag…

Missförstå mig inte, det är alltid lätt att klaga och det ÄR kul att vara här, jag bara inte vet vad jag ska hitta på. Fantasin har tagit slut. Kanske ska gå på bio, det gör jag ju aldrig hemma. Folk tror att jag gör det jämt och ständigt, men NEJ jag ser inte på film på bio hemma och har inte gjort på flera år. Ni som känner mig vet varför. Så det kan ju vara ett förslag. Midnight in Paris gick såg jag och the Ides of March (George Clooney). Vi får se. Inte illa att jag var på teater igår 🙂

Ni får läsa på lördag vad jag gjorde denna speciella dag 111111. Hörs!

Den som sett Stjärnornas Krig (möjligen med undantag av min mor som såg den tillsammans med mig premiäråret 1977) behöver bara lyssna för att känna igen James Earl Jones röst. Stackars David Prowse, som gör den egentliga rollen av Darth Vader, fick aldrig göra rösten utan dubbades utan att ens bli informerad om det.Nåja, resten är historia kan man säga och varje gång jag hör James Earl Jones tala, förundras jag över vilken mäktig röst han har. Idag fick jag höra den live.

Dock började dagen några timmar innan, med frukost på the Mad Bishop. Dock hade man inte megafrukosten som jag och Daniel fick i somras och de hade slut på hash browns… och kaffemaskinen var trasig. Det blev te och full engelsk frukost (utan hash browns) och jag var mätt och belåten när jag lämnade Paddington för nya äventyr. Åkte en bit på tunneln innan jag bestämde mig för vart jag ville (och insåg att jag nog borde åkt åt andra hållet…). Hamnade slutligen på Trafalgar Square och National Gallery. Jag ville se Philippe de Champaignes porträtt av Armand-Jean du Plessis och närmare bestämt den profilstudie han gjorde (tre vinklar).

Fullporträttet är magnifikt och det skulle inte få plats hemma på väggen hos mig, det är alldeles för stort på höjden (2,40 i takhöjd är för lite). Det som gör porträttet till vad det är, ett porträtt av en statsman, är just att han befinner sig stående. Präster brukade målas sittande och här gör man ett avsteg från detta för att visa vilken makt motivet hade på sin tid. Porträttet är också samtida och sägs vara fullständigt korrekt i sin återgivning. Det tog en liten stund innan jag hittade rätt, men tillslut stod jag där i alla fall iför den skärskådande blicken hos hertigen och kardinalen av Richellieu. Profilstudien hänger på väggen intill och jag hittade ett vykort i shoppen att ta med hem dessutom.

Ja, så blev klockan elva och elvakaffe är ett måste även i London. Intill galleriet ligger St. Martin-in-the-Fields och i dess krypta finns ett utmärkt café, så jag gick dit. Sedan hade jag problem. Jag behövde slå ihjäl ett par timmar, men visste inte hur så jag vandrade runt på måfå. Besökte ett par pubar gjorde jag, men inte ens jag kan göra det i evighet. Klockan blev ändå två tillslut och jag kunde gå till Wyndhams Theatre och bänka mig för att se ”Driving Miss Daisy” med Vanessa Redgrave och James Earl Jones i huvudrollerna. Den tredje rollen spelades av en mycket duktig man vid namn Boyd Gaines.

Det var en fantastisk föreställning och jag kan rekommendera er att se den. Ni har dock bara fram till den 17 december på er, sedan är det slut. Kan säga att om James Earl Jones stod på scen och viskade, så hördes det upp till Royal Circle där jag satt utan problem.

Sen blev det chokladkaffe och födelsedagstårta på ett närliggande konditori. Tyckte att jag gjort mig förtjänt av det. Ja efter detta blev det faktiskt några pubar och jag rörde mig så sakteliga bort mot Soho och Gerrard Street och närmare bestämt kinakrogen Gerrard’s Corner. Där intog jag min födelsedagsmiddag bestående av friterat fläskkött, ris och kinesisk öl. Gott gott gott gott. Mätt blev jag också kan jag säga.

Ja med detta var kvällen nästan slut och jag med. Jag hittade ett par pubar på vägen mot tunnelbanan, men kom hem till rummet redan vid halv tio. Dock hade jag inte någon internetkoppling just då, så bloggen kommer ut lite senare än när jag verkligen skriver detta. Jag kollar då och då.

Resten av kvällen blir lugn för nu har jag gjort det jag skulle: fyllt år. Egentligen skulle jag kunna åkte hem redan på fredag i stället för söndag, men nu har jag ju redan bokat och betalat allt så det är bara att stanna ett par dagar till. Saknar katterna. Många har skickat hälsningar till mig idag också. Nästan alla, med ett par förvånande undantag. Men det är ju inget viktigt att jag bli äldre och senilare och dessutom väljer jag ju bort att vara hemma och ha kalas.

En sak som slog mig redan igår, apropå ingenting, är att jag måste vara senil för jag glömmer bort en sak varje gång jag åker hit så här års. Det är varmt i London. Ja, kanske inte så varmt som vissa verkar tycka som springer runt i bara ben och kortkort (flickor) eller shorts (gossar). Redan första kvällen mötte jag en snubbe i bara t-shirt, korta shorts och flip-flops… och han verkar vara i gott sällskap i den här staden. Mitt problem är att jag alltid packar ner halsduk, mössa, handskar, varma tröjor och så vidare, bara för att upptäcka att jag måste ta av mig tröjan och använda kortärmat under jackan (som jag ofta inte ens knäpper igen) om jag inte vill rinna bort helt.

Ja, det var skönt att ha alla varma kläder när vi var vid Alexandra’s Palace för ett par år sedan och kollade på vårt första fyrverkeri. Då var det kyligt, men det är enda gången. Men folket i London verkar tro att det är sommar än med tanke på hur de nästan inte klär sig alls. De kanske är vana, eller så får man säga som Obelix: De är inte riktigt kloka de där Britterna.

Hörs i morgon igen!

Jaha ja. Det tog ett dygn. Hela kvällen igår och större delen av dagen idag. Vadå? Jo att komma i fas och känna att det var kul att komma hit igen. Det har varit lite slitigt på senaste tiden och jag har varit väldigt trött. Lägg till att jag inte fick någon av mina vanliga vänner med mig på denna resan, så kanske ni förstår att det inte var 100% laddat att åka.

Men nu är jag här och idag har jag i alla fall gjort lite av det jag funderade på att göra. Bland detta finns ett bsök på National Portrait Gallery, där jag spanade in Holbeins målning av Henrik VIII och flera av Joshua Reynolds porträtt av sina samtida storheter. Reynolds, för er som inte vet det, var den förste presidenten för the Royal Academy of Arts (Burlington House, Piccadilly) och på sin tid en stor konstnär. Det var ett intressant besök, även om jag inte stannade så länge. Det är fördelen med London. Man kan göra ett besök på (de flesta) museet och ta de bitar man vill se och komma tillbaka en annan dag. De flesta har gratis inträde nämligen.

Jag shoppade en del också. Lite noter på butiken på Denmark Street, böcker på Foyles och lite film på HMV. Får dit igen, till HMV, innan jag åker hem och handla lite åt Daniel. Bäst att kolla fusklappen först. Tänkte mig in på Game, men kan vänta med det till på fredag då nästa spel jag vill ha släpps (Skyrim 11.11.11).

När jag ändå var i farten tittade jag in på Wyndhams Theater också och bestämde mig för att gå på teater på min födelsedag. Det är en föreställning av Driving Miss Daisy för er som sett filmen med Jessica Tandy och Morgan Freeman. Teaterföreställningen är med minst lika stora namn, nämligen Vanessa Redgrave och James Earl Jones. Jag valde matinéföreställningen i morgon eftermiddag och det ska bli mycket intressant och trevligt (hoppas jag). Senast jag var på Wyndhams var för, hmmm, 17, 18 år sedan och då såg jag ”The Secret av Sherlock Homes” med den eminente och nu bortgångne Jeremy Brett i huvudrollen. Edward Hardwicke som Watson var inte illa det heller och tyvärr gick även han bort för en tid sedan. Det är många som är avundsjuka på mig för att jag såg den föreställningen kan jag säga, hehe.

Det blev några pubar också om än inte så många och nu är jag hemma på rummet och skall försöka sova lite. Det blir en lång dag i morgon, med mycket att göra och om jag ska på teater klockan halv tre är det bäst att vara redo från start. Kvällen tänkte jag tillbringa i Soho på Gerrard’s Corner, men det har jag väl redan sagt.

Nu fick jag sms från Anders med grattis på födelsedagen, för hemma i Sverige är klockan över midnatt. Här är hon ”bara” halv tolv. Vi får höras mer i morgon med  fler detaljer om mina äventyr.

Det blev ingen sömn som jag misstänkte. Åt frukost klockan sex och pussade katterna hejdå vid sju. Tåget gick strax innan halv åtta och jag slumrade av och till. Inte för att jag blev piggare av det.

Kom fram enligt tidtabell och jag hade inget att göra på stan. Skulle bjudit Kerstin på fika, men hon har varit sjuk så jag tänkte hon skulle slippa masa sig in till centrum bara för lite kaffe med dopp. Det blev flygbussen ut i stället.

Incheckningen tog 30 sekunder och kontrollerna 5 min så nu tar jag mig en kaffe. Planet går om tre timmar. Återkommer.

Jag köpte mig en bok att läsa medan jag väntade och tog mig lite öl och en macka också. Det fanns bekväma läderfåtöljer efter passkontrollen så jag ockuperade en liten sittgrupp och ett bord. Nackdelen att resa själv är att det inte är lika lätt att göra saker på flygplatsen… ”om du kollar mina grejer går jag och tittar i shoppen”. Ska man gå någonstans får man släpa med sig allt, även på toa. Men det gick det också.

Planet var fem minuter sent enligt tidtabellen och blev lite ytterligare sent under påstigningen. Vi hade medvind till London så det flög de nästan ikapp –  i alla fall kapade de tjugo minuter på restiden den vägen. Det var en mycket bekväm flygning, en av de bekvämaste jag gjort tror jag. Bokade mig en plats långt fram i planet och eftersom det inte var fullt fick jag gott om utrymme. Ingen satt i mitten så tjejen vid fönstret hade också gott om utrymme att breda ut sig på. Som vanligt bjöds det på kaffe och smörgås och vad man nu ville ha i baren (jag tog en G&T).

Jag slumrade lite till och från även under flygningen och det känns i nacken. Skall försöka kurera det i natt så att jag är pigg och mindre stel i morgon. På Heathrow gick allt väldigt smidigt om man bortser från att en snubbe fick togspel i passkontrollen och fick brottas ner på golvet och omhädertas av polisen och att vi inte fick gå igenom tullen där vi brukar utan fick ta andra vägen för att man hade ett medicinskt nödfall där. Alltid händer det nåt.

Resan med Piccadilly Line var händelselös dock och det tog ungefär tjugo minuter till Hammersmith och lika långt att gå upp till hotellet. Var väl framme strax efter sex och det var väl kanske inte så farligt, även om jag känner av att jag rest hela dagen (och inte sovit i natt). Har inte blivit så mycket gjort i kväll dock. Checkade in på rummet, vilket visade sig vara samma dubbelrum som jag och Daniel hade senast, så jag kan breda ut mig som jag vill och har två sängar att välja mellan för att sova i.

Gick ner till Brook Green Hotel och tog en pint och lite fish and chips. Det får räcka för idag. Nu tar jag mig lite kaffe på maten medan jag knackar ner detta och sedan tror jag att jag ska krypa ner och sova. Vad jag ska hitta på i morgon har jag inten aning om. Det märks.

Det är natten innan resan. Allt är packat och allt är fixat. Nu kan man bara invänta tågresan i morgon bitti. Problemet är att jag inte är trött nog för att sova och om jag somnar kommer jag inte att vara speciellt pigg klockan sex när det är dags att stiga upp.

Det är ett slags Moment 22 – Lagen om alltings jävlighet. Men men. Det ger mig tid att pussa på katterna så att de (och jag) klarar en vecka utan. Kanske skulle ta lite av chokladkaffet jag fick av den snälla Irene. Borde inte göra nåt eftersom sömn ändå inte är ett alternativ just nu.

Sova kan jag göra på tåget och när jag sitter på planet. Det blir ändå ingen jättesen kväll i morgon. Fram till hotellet och så ut för en bit mat och sedan sova. Frågan är om det blir the Clachan eller om jag bara går till Brook Green Hotel eller varför inte the Richmond om där finns mat. The Swan har käk i alla fall och det är bara tjugo minuters promenad dit.

Ja, vi får väl se hur det blir. Det lär stå i bloggen det som allt annat. Nu blir det nog kaffe som sagt.

Kära läsare. Det har blivit dags att sammanfatta och avsluta denna resa. Har äntligen fått komma hem och pussa katterna igen. Även om London är skoj är det faktiskt skönt att vara hemma. Nemi ligger bredvid mig och spinner och Lilly är två meter bort och ligger och kikar på mig genom halvslutna ögon. Det märktes att det var populärt att jag kom hem till dem. Hem kom vi, som sagt, men det gick ta mig tusa snabbara att ta sig ut till Heathrow och flyga till Arlanda än det tog med tåget från Stockholm och hem. Ändå var det X2000. Sent redan i starten och SJ har väl aldrig varit riktigt bra att hålla tider, så man förväntar sig kanske inte det heller. Visst, BA hade en försening när vi skulle åka för att blixten slagit ner i det plan det skulle använda så de fick byta ut det. Femton minuter sena bara… och de talade om att de skulle bli en kvart sena och det stämde på pricken. Sedan att det var åska och elände vid Heathrow som gjorde att man fick skjuta lite på flighten så att det värsta skulle vara över är en annan sak. De kunde fortfarande ge en tid när vi skulle åka och när vi skulle vara framme (vilket stämde även det pricis). SJ börjar med att flytta fem minuter, sedan fem minuter till, sedan tio… osv. Sen byter de spår mitt i allt och orsakar kaos bland resenärerna. Kundservice kan de inte stava till. Men skit samma, jag är hemma och katterna är glada.

Igår gick ni upp för att göra det sista med packandet och sedan gå till Cafe Rogue för att äta en stadigare frukost än vad hotellet erbjuder. Egentligen hade jag velat ha en sådan frukost vi fick på Mad Bishop and Bear och hade vi planerat lite hade säkert det gått också. Vi skulle ju resa långt och länge och nästa ordentliga måltid skulle inte bli förrän hemma hos Moder Kerstin. Så jag fick mig en sista tallrik bacon och ägg och korv och rostat bröd (Daniel skulle vara lite fin i kanten och ha FRANSK frukost, haha, så det fick han väl). Sen var det bara att checka ut från hotellet efter våra nio nätter och påbörja en sista promenad till Hammersmith. Som vanligt var det grön gubbe vid Brook Green, vilket sannerligen gör skäl för namnet green då vi bara haft röd gubbe 4 gånger på alla resorna till den delen av London. Regnet fick för sig att falla under vår promenad, men det var inte så farligt utan vi kom fram relativt torra ändå. Biljett fick jag köpa i luckan för den automatiska biljettmaskinen kunde inte ge mig en enkelbiljett till zon sex (idiotiskt, fyy TFL!). Sen kom rätt tåg in på stationen precis som vi kom ner på perrongen. Det finns två varianter till Heathrow, antingen terminal 4 och sedan 123, eller 123 och 5. Då vi skulle till fem passade 123 och 5 väldigt bra för då slapp vi byta i Hatton Cross.

Incheckningen gick som på räls. Så smidig var den att jag inte ens kom ihåg att kolla att jag plockat ur det jag ville ha med i fickan ur resväskan… så jag fick inte med mig nån musik att lyssna på under flygningen. Det gick det med. Passkontrollen viftades vi mer eller mindre igenom och så var det bara säkerhetskontrollen kvar. Vi hamnade (naturligtvis) hos den Galne Mannen. Först lyssnade jag inte riktigt på hans mässande om att ta ur fickor och lägga allt i en back på rullbandet osv, men när det blev Daniels tur (han var ett par personer framför mig) så började jag lyssna lite. Det visade sig att han pratade på och pratade på och lade in små kommentarer som (troligen) bara jag och Daniel uppfattade (och framför allt uppskattade). Max två i stöten fick man vara där framme och när Daniel gick dit kom det ytterligare ett par och ställde sig bredvid. Mannen tittade på dem och han tittade på Daniel och sedan på dem igen…”Well well… two i company, three is a crowd!” Vräker han ur sig och Daniel har svårt att inte gapskratta. De båda andra fattade ingenting. Mannen fortsatte i den stilen med olika kommetarer om allt möjglit och när det blev min tur körde han en ramsa om att vi fick vara beredda på att ta av tröjor, skor, byxor…. underkläder…. får ni behålla…. osv. Så jag tittade honom i ögonen och sa: ”You DO like your job, don’t you?” Svaret kom rappt: ”I like my job VERY much!” och ett leende som visade att han uppskattade att jag uppskattade att han lekte pajas på ett sätt som få fattade. Antagligen lyssnade de inte på honom, för de hade hört den typen av genomgång tidigare i andra säkerhetskontroller… så de bara gjorde sitt mekaniskt. Kan ju säga att de gick miste om dagens garv på grund av det.

DAGENS LÄRDOM: Lyssna på folk, det kan löna sig!

I taxfreen hade jag inte mycket att hämta denna gång, men Daniel plockade väl pliktskyldigast lite gin och pimms. Vi hade tänkt oss en stilla Gin & Tonic i baren innan ombordstigning men se det gick inte det. ”Vi har ingen gin just nu för vi har promotion av Stolichnaya så ni kan få det (i alla möjliga former)” Vi tackade nej… eller jag gjorde och då tog inte Daniel nåt heller.

Planet kom och gick på utsatt tid och det var ett stort plan med sju säten i rad; 2 + 3 + 2 och vi hade valt två fåtöljer på höger sida i planet där vi satt riktigt bra. Som vanligt trevlig, 97% brittisk, besättning och kapten och vi fick våra mackor med valfri dryck en kort stund efter vi lättat från marken. Jag valde kaffe, även om jag vet att det finns gott om annat att välja på som är starkare, men kaffe och smörgås är gott så det fick bli det. De sålde taxfree även på planet såklart så jag köpte med en ask godis till Kerstin eftersom hon var så snäll och stod med kvällsmat och sängplats åt oss när vi väl kom fram. Tror Daniel köpte nåt också, faktiskt. Första gången vi handlar på planet, men det funkade lika bra som på marken.

På Arlanda blev det stopp i maskin när vi skulle vänta på bagaget. Först kom väskor och lite fler väskor. Inte våra, vilket i regel är ovanligt för vi brukar få våra redan på första varvet. Sen stängde de luckan och inga mer väskor kom. Jaha tänkte vi, vad fan nu då? Massa folk stod vid bandet och såg likadana ut. Daniel gick och frågade till slut (utan att egentligen få svar), men då öppnade de luckan igen och fortsatte skeppa ut väskor. Då kom även våra och vi kunde konstatera att allt var som det skulle. Då var det bara att ta bussen till Cityterminalen och vidare befordran till Moder Kerstin. Stod en buss inne så det var bara att lasta på och hoppa in (jag kom ihåg att plocka ur mp3-spelaren den här gången). Vi var framme på terminalen strax efter sju och när vi fått våra väskor gick vi in för att deponera de båda stora resväskorna över natt så vi slapp släpa dem till Åkersberga, så som vi gjorde i vintras våra puckon. Då, när vi lastade in det som skulle vara kvar, kom Daniel på: Ryggsäcken med datorn och diverse annat i! Kvar i bussen. Så han rusade upp igen, men det var försent. De kollar inte bussarna tydligen, bara byter chaufförer och kör igen, så den var på väg till Arlanda med Daniels ryggsäck. På den positiva sidan kan jag nämna att han hade kepsen på sig!

Ja vi kunde ju inte vänta där i två timmar på att bussen skulle komma tillbaka så Daniel gjorde upp att han skulle hämta den föjande dag innan vi hoppade ombord på tåget hem. Kerstin ville ha oss till sig snarast nu, så hon bad oss ta en taxi ut som hon skulle betala. Snäll är hon denna kvinna, det kan ingen säga annat. Vi gjorde så, dock inte en gul som vi borde tagit, utan en vanlig med den mest underliga förare vi stött på. Körde konstigt gjorde han och klarade inte av att läsa GPSen ordentlig så han fick backa lite på ett ställe och han använde blinkers när det bara var kurvor och inga avtagsvägar etc. Men fram kom vi och det var väl det som var poängen.

Kerstin bjöd inte bara på taxi och mat, hon bjöd på vin också. Tror hon och jag pimplade i oss det mesta av det som fanns själva (Daniel hade ont i halsen och tackade nej efter ett par glas). Maten var en supergod fisk- och skaldjurssoppa (som var mer gryta än soppa för det var MYCKET mat i den). Åt så mycket jag orkade kan jag säga. Bröd fick vi till och goda kex och vin – om jag missade säga det. Mer vin. Så med tanke på att klockan blev ett, midnatt engelsk tid och att jag vaknade nio, åtta engelsk tid (precis som hela resan) är det konstigt att jag var så pigg som jag var. Jag var inte ens törstig eller tung i roten. Frukosten lät inte vänta på sig och jag fick min första kopp svenskt kaffe på en och en halv vecka (GOTT). Vi gjorde oss ingen brådska eftersom tåget hem gick 14.14, men så småningom bar det av ner till stationen för att ta pendeltåget till Östra Station för byte till tunnelbana till Cityterminalen och den försvunna ryggsäcken.

Jag kan göra det enkelt och kort. Den fanns där och det var det. Inga problem, utom att hon påstod att det var två personer som gjorde anspråk på samma väska. Vi kunde ju enkelt bevisa att den var Daniels så det vart inget mer med det heller. Sen gick vi till tåget och resten kunde ni läsa redan i inledningen av detta inlägg.

I backspegeln kan jag konstatera att vi hade åtta hela dagar i London, mer tid än vi (eller jag) någonsin haft. Kanske hade vi för gott om tid för att bara driva omkring, eftersom vi inte fick med det vi hade planerat. Eller så bara blev det så. Håller med Daniel att vi borde varit till Museum of London och kollat fotoutställninge, den hade jag glömt av helt, men man kan inte göra allt. Vi får väl se om och när det bär iväg igen… november hoppas jag, men vet ju inte säkert förrän det drar ihop sig. Nu har jag drygt 1000 bilder att sortera, 40 nya pubar att lägga ut på hemsidan och lite smått och gott att uppdatera. Kommer lägga ett gäng bilder i galleriet också (som ni kommer åt genom huvudsidan www.londoninfo.se) och jag kommer göra ett inlägg här när de finns ute. Nu ska jag slappa! Har gjort mig förtjänt av det tycker jag.

Tack alla som läst och kommenterat (eller bara läst). Det är roligt att veta att man har en läsarskara där ute.

Vi hörs igen!

Egentligen hade det varit roligare om det varit sjunde juni och inte sjätte juli, för matt 6/7 är vad man är. Dock passar inte Matt 6:7 lika bra, även om Daniel är långt ifrån fåordig, om han inte hittat ett gratis Internet. Nej, Matt 7:6 känns som en bra sammanfattning av dagen på något sätt, speciellt mot slutet. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Låt oss börja med ”på morgonen sken solen…”

Det var växlande molnighet idag, men vi fick i princip inte en droppe regn på oss. Det är ju sista dagen idag, för i morgon bär det av hem igen, så vi tog lite längre tid på oss i morse så att jag fick packat ner allt jag behövde i resväskan (Daniel har sitt kvar, men det är hans business, jag är resklar) så att jag skulle slippa det i morgon. Sedan skulle vi ha frukost, vilket inte gick på hotellet för den slutade nio redan. Så vi skulle ta en pubfrukost och åkte till en annan Fullerspub än igår, bara för att komma dit och upptäcka att där slutade frukosten halv tio. Så det blev ingen frukost.

I stället fick det bli kaffe och nåt i kryptan på St Martin-in-the-Fields, för nåt behövde vi ju som buffer för ölen. Nu blev det väl inte så mycket av den varan, men det gör väl inget egentligen. Jag ledde runt Daniel så att han fick göra så mycket som möjligt av allt han inte hunnit med under veckan, som gå på Forbidden, Waterstones och Oakly’s. Han skulle ju rakat sig också, men inte blev det nåt av det. Det blev som det mesta denna vecka, dvs inte alls. Faktum är att när vi tittar i backspegeln och jämför med allt vi tänkt göra så blev det nästan inget alls. Vi sa att vi skulle till Zoo och Kew och ta en båttur till Greenwich och det är i princip det enda som skett enligt planerna. På listan av det vi skulle göra, men som aldrig blev av finns:

• Åka till Oxford
• Besöka St Mary-le-Bow och St Bride’s
• Äta lunch på Citie of York
• Gå på Bella Italia
• Gå till puben Red Lion i Mayfair
• Besöka Westminster Cathedral och gå på mässa under ledning av Ärkebiskopen av Westminster
• Ta en dag och gå runt och fotografera massa saker nu när det var så fint väder
• Åka till Chiswick och köpa öl
• Ta ett varv i Chelsea
• Dricka te på Browns Hotell
• Daniel skulle bli rakad av en frisör med kniv (rakad med kniv av frisör, snarare kanske)

Det vi sa att vi skulle göra och faktiskt gjorde innefattar

• Gå till Grays of Westminster (japp, två gånger)
• Gå på Zoo
• Åka till Kew Gardens
• Ta en båttur till Greenwich

Men vi har haft trevligt ändå. Tror jag. Vi har i alla fall besökt ett femtiotal pubar, varav 40 st helt nya och det var helt i linje med vad jag hoppats. Jag har minst 1000 bilder att sortera när jag kommer hem och det lär ta en vecka eller två i anspråk. En hel del av dem ska sedan ut i galleriet också så att ni andra får en chans att titta på dem. Sen har vi pubguiden som skall uppdateras…

Efter att Daniel fått knalla runt lite här och där passade vi på att checka in online när vi var på en pub med Internet. Daniel är duktig på att hitta dessa och jag tror att han surfat mer i London än vad han normalt gör hemma. Jag dumpade honom vid Waterstones också, för jag hade inget där att hämta och i stället gick jag till närmaste pub och väntade på att han skulle komma dit. Efter detta funderade vi på om vi skulle gå till Browns Hotel och dricka em-té, men av detta blev intet. I stället hamnade vi på Fortnum & Mason och testade deras em-té i stället. Det var gott, fantastisk (och dyrt) och väldigt trevligt. Själva téet serverades i vackra silverkannor och allt var väldigt högklassigt. Våra smörgåsar, scones och muffin (det var ett paket vi beställde) kom så småningom och den lille gossen som serverade skrapade med fötterna och bad om ursäkt för att vi fått vänta så länge (hade vi egentligen inte även om vi båda börjat fundera om det inte snart var dags för grejerna att dyka upp). Han kunde kompensera oss, sa han, genom att bjuda på varsitt glas mousserande vin. Dumma är vi inte, så självfallet tackade vi ja till detta erbjudande vilket innebar i praktiken att vi fick lyxpaketet till samma pris som standardpaketet och det var ju väldigt bra (dagens bästa grej faktiskt).

Efter detta gick vi ner i själva butiken och handlade lite, eller jag gjorde. Tror inte Daniel köpte nåt där.

Sedan irrade vi runt i St James ett tag och tittade i skyltfönster, tog en öl på Chequers Tavern och tittade i mer skyltfönster. Det var väl ungefär du vi kom fram till att vi borde ta ett varv i Mayfair också innan det var dags för middag. Detta varv bestod av två pubbesök och en massa promenerande. Vid det här laget spelade det ingen roll att vi var halta och lytta, det fick gå bra oavsett. Vi skulle besökt puben the Punchbowl, för vi var precis i närheten, men det blev inget. Detta får anstå till en annan gång. Anledningen till att vi borde gått dit är att den innehas av Guy Ritchie, filmregissör och tidigare gift med Madonna.

Ja så var det med det. Vi åkte vidare till vårt sista mål för dagen, det vill säga kvällsmaten på Spaghetti House. Den var en besvikelse dock, för man hade bytt ut menyn så det vi var vana att hitta fanns inte alls osv… Ja det är sånt som händer, men vi valde att stanna och ta nåt annat i stället. Mätta blev vi oavsett och det var väl huvudsaken. Innan vi åkte till hotellet avslutade vi det hela med den fyrtionde nya puben och sedan bar det av till hotellet.

Daniel snarkar i sin säng just nu även om han kommer att hävda att han var vaken hela tiden. Jag är nu klar med bloggandet och skall sova en stund innan det är morgon och dags att bege sig hem.

På det hela taget har det nog, som sagt, varit en bra resa, även om saker saknas och andra saker blivit annorlunda än planerat. Det är så när man reser nånstans. Går inte att planera allt i förväg och ibland måste man helt enkelt improvisera. Jag skall väl sammanfatta det hela när jag kommer hem och detta blir väl kanske inte förrän fredag kväll som jag hinner med att fixa detta. Vi får se.

Ha det bra så länge i alla fall!

Ont. Japp. Ont. Det är inte ölen som kommer att döda mig, det är milen man vandrar för att få den. Ont.

Daniel har också ont. Halta Lottas krog har möjlighet att rekrytera om det är så att de är intresserade. Men vad då, det är London och det är sånt man får tåla om man åker hit. Hade visserligen tränat hårt inför resan med minst tre 7,5 kilometers promenader per vecka… i några månader. Jaja. Ska väl fortsätta gå därhemma bara jag får mindre ONT.

Ja för alla er som sitter som klistrade för att få reda på hur det gått med Daniel och hans förbaskade keps kommer här en uppdatering: Den är kvar i Daniels ägo och jag kan se den härifrån när jag sitter och skriver.

Daniel själv ligger som en pascha på sängen och har lovat att halvera sig själv till nästa gång. Den som lever får se… eller hur det nu är med den saken (fan ta Jeremy Clarkson!).

Dagen började i sol som vanligt och vi valde att ta det lite lugnare idag (läs JAG gjorde) och det blev därmed lite försent att hinna ner och ta frukost på hotellet. Så vi drog till Paddington så att Daniel fick shoppa lös lite (han har ju längtat hela veckan efter detta) och där finns även en trevlig pub som heter Den galne Biskopen och Björnen. Där åt vi en brakfrukost som var värre än den på Garfunkle’s, men kostade i alla fall £5 mindre. Dit ska vi gå fler gånger om vi hamnar i London igen. Nu påminner mig han i sängen intill att jag ska komma ihåg tösen från igår… så jag får backa till igår.’

I Greenwich, när vi letade efter en av pubarna (den som tydligen var gay, suck) så sprang vi på en söt, blond liten flicka som undrade om hon kunde hjälpa oss. Det vill säga: Är ni vilse eller? Det tog flera sekunder innan jag insåg att hon frågat oss på SVENSKA och det gick så långt att jag nästan sa, ”Yes, please, we are looking for a pub on this street…” Hon bodde säkert i Greenwich och arbetade eller studerade. Eftersom jag och Daniel (i regel) talar svenska inbördes så hörde hon väl att vi hade språket gemensamt… Det var en överraskning dock må jag säga och – som sagt – jag fattade först inte att det var svenska hon talade. Så var det med det! Nu tillbaka till idag.

Frukosten var som sagt enorm och den gjorde att vi stod oss nästan hela dagen innan vi blev hungriga igen.

Innan dess gjorde vi en shoppingrunda igen, i trakterna kring Oxford Street och Tottenham Court Road. Bland annat var vi in på HMV och botaniserade bland filmer och CD-skivor (jag köpte lite skivor, men inga filmer). Det jag egentligen ville ha fanns inte, men jag fann en del annat. Vi var också i fotobutikerna och letade åt min, vad blir det… hm… Styvfar! Men inte fan går det att hitta ett objektiv i London som matchar namn och beskrivning. Kanske är det för nytt, eller så är det som Daniel sa att det finns under olika namn över världen. Jag har i alla fall gett upp hoppet om att hitta ett, bara så att ni vet.

Pubar då? Jo, vi hittade ett par medan vi letade objektiv. Är lättare att finna pubar än grejer till Canon (byta till Nikon, Lennart? Haha) Nej då, Canon och Nikon är väl de bästa märkena som finns och det är mer en fråga vilken man köper första gången och sedan håller man sig till det. Men som en ren reflektion utan att väga det ena märket mot det andra, så har jag inte hört talas om en butik lik den Gray Levett driver som specialiserar sig mot Canon. Det vill säga  ett fantastisk butik med fantastisk service som alla i världen känner till och som (helst) ligger i London 🙂

Hittade mig en MP3-spelare också när jag ändå var igång. Inget fel på den jag har förutom kapaciteten på 2GB och jag har en mobil som har 32GB och som spelar utmärkt musik. Dock vill jag ha lite ”var sak på sin plats och var sak till sitt ändamål” så det blev en ny, separat spelare (Sony Walkman, åter tillbaka till favoriten).

Vi beslöt oss för att gå tillbaka till hotellet så att Daniel fick dumpa av sina inköp (jag med såklart) och därefter kunde vi dra vidare ut på haltande äventyr. Det blev Brompton Cemtetary, en av de sju kyrkogårdar som byggdes runtom i London för att kunna ta hand om det större antal avlidna per år. Av dem är exempelvis Highgate Cemetary en och Brompton en annan. Mer eller mindre kända personer ligger begravda på dessa sju kyrkogårdar (på Highgate är det Karl Marx) och den jag ville besöka idag var Emeline Pankhurst. Ni får själva slå upp henne om ni inte känner till henne.

Det var inga svårigheter att hitta hennes grav för den fanns utmärkt på översiktskartan direkt när man klev innanför grinden. Dessutom låg den mer eller mindre precis innanför grinden. Vi gick ett varv fram och åter också, bara för att titta lite på de gamla (mestadels) gravarna och läsa lite på inskriptionerna. Det var en del ”sir bla bla bla” och många militärer från menig till general som fått sista vilan här. Nånstans skall man ju få det, menar jag, oavsett namn, rang eller annat.

Medan vi ändå var i området passade vi på att besöka de tre pubar jag skrivit upp på listan och som låg i en triangel bortanför kyrkogården, Prince of Wales (Edward VII), Lillie Langtry (hans älskarinna) och the Atlas (ingen koppling till de tidigare). Det var en trevlig liten runda, även om värken började ge sig till känna på allvar nu. Ett mindre helvete att gå på höger fot. Men efter ”en i andra foten, eller benet, eller nåt” så kunde vi halta vidare till tunnelbanan och avsluta uppdraget för dagen, nämligen att besöka de fyra pubar jag skrivit ner som låg i Marylebone.

Så vi hoppade på tunneln vid West Brompton och tog oss vidare fram till Baker Street. Sherlock Holmes hade inte tid med oss och dr. Watson var ute och spelade bridge, så det enda vi kunde göra var att börja leta. Den första puben (och även de andra) ligger i ett område som inte är alltför långt från Svenska Ambassaden på Montague Place. Detta till trots hörde vi inte svenska talas nånstans (utom av oss själva), så vi får anta att ambassadpersonalen har en egen pub. Bikupan var den första och den var sådär, vidare till the Barley Mow som var riktigt trevlig. Nu hade dock en annan faktor smugit sig in i leken: Regn. Ja, tro det om ni vill men vi fick regn på oss helt plötsligt. Nu är ingen av oss så söta att vi smälter, men ändå. Det är inte kul att dricka öl när man är genomdränkt. Blöt skall man bli från insidan och inte från andra hållet ;). Men det gav sig faktiskt och förekom endast som enstaka droppar när vi begav oss till tredje puben, the Tudor Rose som var en överraskning.

Här fanns allt som var typisk för en engelsk pub: öl och hundar. Två hundar var det till och med, en liten och en stor och de hade jätteskojjigt! Bushundar av första klass var de och tydligen var den ena hunden tillhörande pubens ägare, så då var ju allt i sin ordning. Men vi drack ur och gick vidare till den sista puben. Förlåt, haltade… The Gunmakers var precis som det låter, en pub tillägnad vapen och dess tillverkare. På väggarna hängde kulor och annat som hör till detta, men ingenstans såg jag ett gevär eller liknande. Däremot fanns mycket bilder på Winston Churchill, så vi får väl anta att han hade en relation på ett eller annat sätt till denna pub.

Nu åkte vi hemåt igen och tog vägen via KFC för ett kvällsmål. Vi hade ätit i Brompton på Prince of Wales på eftermiddagen, men ingen kvällsmat. Frukosten höll oss ohungriga länge kan jag säga.

Så nu har Daniel ankrat, fylld av mat och dryck och jag ska väl ta och dricka upp det sista av J.P. Cheneten (rosé) och borsta tänderna och krypa ner. I morgon har vi sista heldagen här för denna gång och det enda jag kan säga om det är att det inte blev nåt av att resa till Oxford. Men det tog mig drygt 20 år att ta mig till Portsmouth som ni vet och jag är säker på att Oxford finns kvar till en annan gång.

Vi hörs i möra!