Så är man äntligen i London igen. Trött och sliten, men belåten. Jimmy ställde upp med bil i morse, även om det var jag som körde ner. Hem fick han köra själv och kom väl lagom till lunchrasten. Ungefär samtidigt satt vi på tåget till Liverpool Street, så resan gick väldigt snabbt. Landade på Stansted 25 minuter före beräknad tid vilket inte är illa.

Nåväl, fram kom vi som sagt utan problem och vi skulle nu ta oss till vårt nya hotell i Shepherd’s Bush där vi aldrig varit tidigare. Tunnelbanestationen ligger på röda Central Line,vilket gör att det är enkelt att ta sig dit från Liverpool Street. Raka spåret 13 stationer och sedan upp till ytan.

Enda problemet som sådant var att mitt Oysterkort, det som jag använder att ladda med tunnelbaneresor var oerhört svårt att stämpla ut med. Spärrvakten rekommenderade att prata med biljettservice och få ett nytt (gjorde det efter vi lämnat prylarna på hotellet).

Hotellet låg drygt 10 minuter till forts från stationen och var överraskande bra. Rummet var inte aptrångt som vi varit vana vid, sängarna stora och (hoppas vi) mjuka, kylskåp och vattenkokare fanns tillsammans med temuggar och både kaffe, te och socker fanns framlagt. Det allra bästa är såklart att vi har Internet på rummet och kan komma åt allt vi behöver utan att behöva kuska runt och leta efter pubar och annat som erbjuder detta. Därmed kan jag skriva i resebloggen varje dag när vi kommer hem till rummet.

När vi lämpat av grejerna var det dags att åka in till stan och få något att äta. Vi valde att hoppa av vid Oxford Circus och ta maten på puben Argyll Arms. Kyckling i bacon med småpotatis och grillad tomat. Gott, gott, gott och till det en pint London Pride.

Sedan strosade vi runt i sakta mak längs med Oxford Street och till New Oxford Street och till ett par pubar i Bloomsbury. Trötta efter att ha varit igång i mer eller mindre ett och ett halvt dygn bestämde vi att ta kvällen tidigt. Vi hamnade på en liten butik vid Trafalgar Square, via Covent Garden och där köpte vi lite bullar o muffins att ha till en kopp te på rummet.

Så det är precis vad vi gjort nu. Ätit detta och druckit te. Skall ta det lugnt resten av kvällen nu så får vi se vad som händer i morgon. Hörs då!

Då är det bara några timmar kvar innan det är dags att börja åka till flyget. Denna gång hoppas jag att vi faktiskt kommer iväg och att vi är på Stansted vid lunch som planerat. Vulkaner och annat skit har inte mycket tid på sig om de skall sabotera ännu en resa, så jag börjar tro att vi faktiskt kan komma till London. Det tråkiga är ju att inte Jimmy kan följa med, men som han sade tidigare idag, vi ska ju dit sen igen. Det bästa är att jag slapp åka själv eftersom Daniel tackade ja till att hänga på. Så nu har vi bara att göra en riktigt trevlig resa tillsammans och hinna med så mycket skoj det går på en vecka.

Vad som händer och sker kommer att synas här på bloggen som vanligt och jag hoppas att det kan bli en del roligt att berätta. Nu skall jag lägga mig på rygg ett par timmar så att jag i alla fall får lite vila innan det är dags att packa bilen och åka. Jimmy är snäll och ser till att vi kommer ner och sedan hämtar han oss också när vi kommer hem igen. Tur vi har honom. Han tar hand om katterna också. Tur att DE har honom 🙂

Som jag skrev när vi kom hem är det dags att summera våra upplevelser och även fundera lite över hur nästa resa kan se ut.

Först och främst får man väl säga att de problem vi hade resmässigt, dels med Terravision och dels vid incheckningen på hemvägen (nej, jag skrev inte nåt om det) gjorde att vi hade såväl en negativ start som en negativ avslutning. Vädret kan man inte ändra på och vi har upplevt skitväder tidigare och hur det inverkar på planer och humör. Beskvikelserna i Towern skall jag vidarebefordra till HRP, som garanterat ger mig ett svar och när detta kommer kan jag skriva lite om det också.

Låt oss ta en närmare titt på själva resan:

Onsdag – Vi kommer fram och får problem med Terravision som inte låter oss åka med bussen vi hade biljetter till. Till följd av det missar vi tunnelbanan och får ta en taxi till hotellet. Dessutom får vi väcka portiern eftersom vi är en och en halv timme senare än vi sagt.

Torsdag – Grå dag. Inleder med att sova över frukosten och ta kaffe på stan. Förutom besök på Davidoff och Fuller’s gjorde vi egentligen ingenting. Dagen bara rann iväg.

Fredag – Vi gjorde en runda i musikaffärer och bokhandlar (eller bokhandel snarare). Såg till att Daniel fick en tur på Bloomsbury-pubarna. Sedan skulle vi ha roligt på kvällen, men då kom regnet och förstörde resten av denna dag. Det var fullt överallt där vi ville käka så vi fick ta och köpa en hink kyckling och äta på rummet. Tur vi hade öl i Daniels kylskåp.

Lördag – Bonefire Night vid Alexandra Palace stod på programmet på kvällen. Solen sken och det var en strålande dag och dagens enda egentliga problem (att tunnelbanehelv… inte var i funktion) var inte ett hinder för det som skulle göras. Vi drog till Portobello Road i Notting Hill och botaniserade på loppmarknaden, besökte pubar och var glada. Bästa dagen hittills. Fyrverkerierna på kvällen var bedövande och fantastiska. Så här ska en resa vara.

Söndag – Allt verkar fungera igen. Det blev ingen drottning denna gång, så som jag gjort två år i rad och Daniel en gång, men vi fick ändå vara med om en liten minnesceremoni på Imperial War Museum, IWM var dagens första stopp på Daniels begäran och vi vandrade dit i ”nästan” duggregn. Fick med en pub på listan också innan vi åkte in till stan igen och använde söndagen till att göra vår shopping. Kvällen var också trevlig och vi fick god mat och hamnade till sist på Captain’s Cabin, en av mina favoritpubar och TYVÄRR blev dagens besvikelse att de hade slut på Directors Bitter. Fick bli Gin & Tonic i stället.

Måndag – Födelsedagen… Ja Towern var ingen höjdare som sagt och lunchen blev inte så bra eftersom jag inte var så hungrig som jag borde vara för att uppskatta chilin på Cittie of Yorke. Eftermiddagen blev bättre med ett besök på Patisserie Valerie i Covent Garden och intag av kaffe och tårta. Kvällen blev också riktigt bra TROTS att favoritrestaurangen inte hade något bord åt oss. Vi hittade en ny favorit dit vi kommer att gå igen. Avslutningen blev också bra eftersom jag hittade Directors Bitter på Lamb & Flag (så slapp vi leta oss tillbaka till Captain’s Cabin).

Tisdag – Hemresa. Vi lämnade väskorna på hotellet och gick ut på stan. Blev lite planlöst vandrande, dels på Fortnum & Mason, dels på Denmark Street och sist på Foyle’s. Ingen mat, ingen öl… Hämta väskor och ta bussen till Stansted gick ovanligt smärtfritt, men på flygplatsen fick jag packa om en gång och Daniel tre innan vi fick checka in väskorna. Övervikt, övervikt… Sedan fick man inte ha taxfreepåsen i handen på planet utan den skulle få plats i handbagaget. Nya regler, ny irritation och vi var inte de enda som drabbades. Fast vi löste det hela OCH jag vet att jag fått mail om detta, så vi protesterade inte så som många andra gjorde. Anlända svinhungriga på Säve och tog därför vanliga vägen hem för att hitta en McDonald’s att äta på (det blev Ale Centrum eller vad det heter). Framme i Karlstad halv två på natten. Katterna var glada.

Så var det. Frågan är om det verkligen var fler problem än glada händelser. Kanske, kanske inte. Var det kanske så att jag inte var helt motiverad att resa dit denna gång. Var väldigt mycket på jobbet (både egna firman och det andra) veckorna innan och jag kände inte att jag fick ro att planera och se fram emot att åka. Daniel hade inte heller mycket som var positivt, taskig praktikplats med handledare/chef som borde ha en spark i ars… och sedan gick hans far bort veckan innan vi skulle åka. Men han var rätt uppåt ändå måste jag säga när vi väl var i London. Jimmy då? Jodå, han bidrog på sitt eget sätt både till plus och minus och den här gången lyckades han inte hålla mig över vattenytan på Themsen. Det bara blir så ibland och det var synd att det skulle vara så nu när vi äntligen kom tillbaka till Staden Vi Älskar.

Så nu får vi se fram emot nästa resa i stället. Här är några punkter som skall uppfyllas:

• Aldrig mer Terravision!
• Jag ska under 75 kg 😉
• Jimmy skall deltaga i planeringen och ha egna önskemål!
• Jag ska inte jobba dygnet runt veckorna innan vi reser
• Jag skall vara klar med uppdateringen av Londoninfo.Se så att jag vet vad jag behöver göra för kompletteringar
• Vi ska ha två resväskor med oss (ska köpa nya!) och jag ska köpa mig en digital fiskevåg som håller reda på eventuell övervikt. Den analoga hade fel på ett kilo.

När jag skriver detta antar jag att det bara blir jag och Jimmy som reser. Daniel skall spara ihop till en resa till USA i stället, där hans hjärta har en speciell plats (Spokane). Men vem vet vad som händer och vart det trillar ner en oväntad förmögenhet. Jag vill gärna resa i april igen… och sedan till sommaren och i november. Tre resor alltså 🙂 Men det har vi gjort förut och det kostar ju egentligen inte mycket och livet är för kort för att vara snål. Jag sparar ju alltid julklappspengar och födelsedagspengar för att ha till mina resor, så det finns fortfarande lite kvar till en grundplåt. Kan vi få flyget för en femhundring (som händer ibland) är det ju ingenting som sagt. Jag älskar London och Jimmy också. Alltså, Jimmy älskar London… eller, ja det går att tolka åt båda håll 🙂 Får se om Daniel hänger på igen vid tillfälle och då ska det ta mig tusan funka på alla punkter!

Återkommer…

Så var det då slut på denna resa. Jag må säga att jag klassar den som den sämsta hittills och att jag också hoppas att den förblir den sämsta någonsin. Med det menar jag att framtida resor blir bättre och roligare – på alla sätt.

Vi började dagen med frukost och ägnade sedan några minuter åt att se över packningen innan det var dags att checka ut. Hotellet har möjlighet att ta hand om bagege om det är så att man vill lämnad det en stund och göra annat innan man tar flyget hem. Vi hade några timmar tillgodo så vi lämpade in bagaget i receptionen och åkte ner på stan en sista gång. Här gick vi ett varv på Fortnum & Mason och spanade in alla våningarna för en gångs skull, från mat och vin i källaren till lyxrestaurangen längst upp.

Prislapparna gjorde att vi inte handlade nåt, men det kostar inget att titta. Fanns gott om vackert julpynt och andra dekorationer som jag mer än gärna skulle skaffat mig om jag hade en lägenhet i London som jag kunde göra julfin. Ja, visst kunde jag köpa med hem och göra julfint hemma, men det får bli nästa jul eller nåt.

Jimmy ville ta en sista sväng på Denmark Street och Daniel ville till Mornington Crescent och ta en bild, så vi delade på oss. Jag och Jimmy klev av på Leicester Square och Daniel bytte linje och fortsatte ensam. Medan vi andra botansiserade i de olika musikaffärerna så hann han åka fram och tillbaka och ta sin bild och då var han nöjd – tror jag. Jimmy hittade en ny rem till sin guitarr och denna inköptes för £14,99 (trots att han ville ha £16,99 för den när han blippade den i kassascannern). Det var i alla fall vad som stod på prislappen och dessutom allt Jimmy hade kvar i plånboken.

Vi gjorde en sväng på Foyle’s också en sista gång. Inte för att handla, men för att titta lite. Finns en och annan bok här kan man säga. Sedan var det dags att åka och hämta bagaget om vi ville hinna till Victoria innan det var försent för att åka med bussen (igen). Mycket mer är inte att säga om denna dag. Vi hann med en tidigare buss, vilket var tur för vi hade inte mycket tid på oss på flygplatsen. Lite trassel vid bagaeinlämningen för att vi hade för mycket vikt, men det löste sig. Värst för Daniel, som jag tror hade sina 15 kg redan på utresan och då inte hade utrymme för en enda grej till. Han borde skaffa en sån kabinväska som jag och Jimmy har för att kunna packa 10kg i också. Nästa resa skall nog både jag o Jimmy ha varsin stor resväska också. Bättre det än att få problem.

Nytt var också att allt man köpte i shoppen efter säkerhetskontrollen var tvungen att få plats i handbagaget, annars fick man betala £35 eller lämna det kvar. Det visste vi inte så det fick bli lite mer trixande, men nästa gång har vi pejl på det med. Fanns de som definitivt inte hade en aning om det och som fick grava problem vid ombordstigande och var både sura och irriterade. Men en sak säger jag bara till er alla: Det är er förbannade skyldighet att kolla dessa saker innan ni reser och hör sen. Kom inte och klaga på personalen vid incheckning eller ombordstigning för att ni handlat så mycket att ni har för många väskor med er och så vidare. Det är ert fel. Ingen annans. LÄS för tusan det som står när ni beställer resan. Ni får e-post innan det är dags att göra online-incheckningen där allt sådan här står om ni missat det första gången. Väljer ni Ryan Air, följ det som gäller eller åk med ett annat flygbolag. Punkt!

Nå, vi kom fram till Säve utan problem och dessutom nästan en kvart före utsatt tid. Det enda som återstod var att ta sig igenom passkontroll och att hämta bagaget. Sedan var det hemåt som gällde. Ja, vi var tvugna att stanna nånstans och äta, för det hade vi inte hunnit innan vi lämnade London. Fick bli McDonalds i Ale. Gick det med, faktiskt.

Hemma är vi och klockan blev väl ungefär halv två när två glada katter mötte mig i dörren. Så nu återstår bara att summera denna resa och fundera på när vi vill åka igen.

Idag var det födelsedag igen och detta blir tredje gången i följd som jag firar den i London. Det har väl blivit lite av en tradition. Första året gjorde vi bryggerituren på Fuller’s och där fick jag en flaska Årgångsöl av guiden i födelsedagspresent, förra året stod jag och såg/väntade på Drottningen vid Cenotaphen och fick fina bilder. I år skulle vi börja dagen med ett besök på Towern och se på den nya utställningen, Henry VIII, Dressed to Kill.

Mycket kan man säga, men jag tycker nog att det var tur att jag och Jimmy gick in gratis som medlemmar, för detta var nog mitt sämsta besök på Her Majesty’s Tower of London. Taskigt väder till att börja med, kallt och rått. Visserligen passande för en fästning med den histora som Towern har, men ändå. Poliskvinnan som kollade väskorna hade inte tillstymmelse till leende vilket inte kändes välkomnande. Hon hade väl vaknat på fel sida Themsen eller nåt. Kunde kosta på sig ”Thank you! Have a nice day…” åtminstone. Men inte då.

På Towern var enda behållningen att ta en titt på Kronjuvelerna igen (andra gången på deras nya ställe och femte gången totalt, tror jag). Utställningen om Henrik VIII var inte alls lika spännande som jag förväntat mig och dessutom hade man nu fotoförbud i hela White Tower, vilket det ALDRIG varit tidigare. Hur kul var det när man nu äntligen har en ordentlig kamera att ta lite kanonbilder med (bokstavligen när man kommer till källaren). Inte ens Daniel var nöjd med detta besök. Bara Jimmy. Men han verkar nöjd med allt, bara han får vara i London. Jo, det var en sak till som var bra förutom Jewelhouse. Jag träffade och fick ta en bild av Moira Cameron och hennes leende kompenserade för tio sura polismänniskor OCH för solen. Moira Cameron? Jösses vänner, det är den första och hittills enda kvinnliga Yeoman Wardern på över tusen år. För att få bli Warder måste man tjäna minst 22 år i uniform och dessutom gjort detta så bra at man erhållit två specifika förtjänstmedaljer. Först då kan man ens drömma om att söka en tjänst i Towern. Så jag säger bara det, Moira Cameron, vilken imponerande kvinna!

Men men, vi skippade övriga delar av Towern efter att gått igenom shoppen också – utan att köpa nåt och nästa anhalt på födelsedagsprogrammet var lunch på favoritstället, Citte of Yorke på Chancery Lane (eller om det är Holborn…). Problemet där var att vi inte fick ett bås att sitta i som vi alltid gör och sen… jag var inte hungrig ju! Det var ju en miss, även om chilin var lika eldig som vanligt och ölen lika svalkande. Jag orkade helt enkelt inte äta upp. Suck, kan födelsedagen bli sämre eller vad är det fråga om?

Vi vandrade vidare och fyllde igen några luckor i pubregistret. Passade även på att kolla vad det egentligen kostar att ta tåget till Stansted i stället för bussen, men £19 per person var lite mycket för att skippa den redan betalda bussbiljetten även om vi inte tänker åka mer med Terravision.

Frampå eftermiddagen var det dags att gå till Covent Garden och ta födelsedagskaffe på ett café. Något jag aldrig gjort tidigare. Ja, varit på café alltså, om man bortser från Starbucks och Nero där vi tagit frukost. Jag har aldrig gått på café och tagit en fika med nåt gott till, så som man ofta menar när man säger att man ska gå ut och ta en fika. Vi hade sett en Patisserie Valeria (eller nåt liknande) i korsningen Henrietta Streed/Bedford Street och det var dit vi styrde stegen. Vi hade sett det när vi var till Transportmuséet för att försöka hitta en plansch åt mig som inte fanns…

Här var allt okej dock. Kaffet var gott och svart. Schwarzwaldtårtan var inte den som vi är vana vid här hemma, men det var lika fullt jättegod. Så nu började födelsedagsfirande arta sig en smula. Daniel var generös och stod för notan och det rasade in två födelsedags-sms medan vi satt där och njöt. Till och med Daniel verkade nöjd med tillvaron, vilket han verkligen var värd (viktigare att mina vänner har skoj än att jag har det även om det är rätt bra om jag också har kul). Nå, födelsedagsfika i London har nu fått en referenspunkt och om det blir av att vi är här i november 2010 så vet vi vart vi kan gå.

Nu var det dags att åka till hotellet och fixa till sig lite inför kvällen. Ja, jag ville göra det i alla fall eftersom jag tagit med lite finare kläder denna gång för att kunna byta till om vi skulle gå på lokal på födelsedagen. De andra passade också på att byta lite och förrådet i Daniels kylskåp minskade med två (Chiswick Bitter och Honey Dew). Det var trevlig att sitta på mitt och Jimmys trånga rum och ta ett par öl medan vi förberedde oss för kvällen. Det som återstod var själva födelsedagsmiddagen som skulle ske på Bella Italia och så lite pubar, såklart. Hade planerat att plocka några på listan i området Fitzrovia.

Först av allt, dock, drog vi till Paddington Station dår vi förutom björnen Paddington, hittade lite accessoirer att handla. Eller ja, JAG gjorde tack vare min käre vän Jimmy som sa ”Är inte det där nåt sånt du letar efter? Gå ner och kolla innan vi tar en öl så de inte stänger:” Och ja, det var nåt i den stilen jag letade efter, även om det inte var exakt. Jag köpte mig en scarf och två flugor i siden (knytflugor såklart, inga färdiga grejer här inte nu när knytgrejer börjar bli modernt igen). Scarfen lär väl få mig att se ut som Noël Coward eller nåt (smällar man får ta) och flugorna kommer passa utmärkt till julfesten och till Oscar 2010. Lär ju inte hinna tillbaka till London innan Oscar, annars hade jag nog gärna köpt en svart också (nu blev det en röd och en silver).

Pub var det ja… The Mad Bishop & Bear låg inne i stationshuset och var en enorm Fullerspub. Här fanns allt man kunde önska sig i form av dryck eller mat eller snacks. Det fanns till och med tavlor för resenärer att se när tågen kom och gick så att de kunde sitta i lugn och ro och vänta. Även om man inte väntar på tåget kan jag rekommendera att gå hit. Det var trevligt, helt enkelt och som vanligt lyckades jag träffa en farbror i baren som ville prata lite. Sånt är alltid kul. Denna gången var det golf som var på tapeten och att han faktiskt sett Nick Faldo spela (och förlora till Greg Norman) en gång i tiden. Förra gången var det film, Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (och den farbrorn blev lite imponerad av att jag var biogramaskinist, hehe). Men det var härom kvällen det, i en annan del av stan.

När vi lämnade den galne biskopen och hans björn (Paddington, faktiskt), så styrde vi stegen till St. Martin’s Lane och Bella Italia, det som en gång i tiden hette ”Prima Pasta” och var ett av mina favorithak. Jimmy har förälskat sig i detta ställe också och har hela veckan sett fram emot att vi ska gå hit. Men… vad fan? Fullt? Det har det faktiskt aldrig varit mitt i veckan förut, men idag skulle det ta upp till tjugo minuter att få ett bord. Så vi bestämde oss för att strunta i det och gå på ”Spaghetti House” en bit längre ner på gatan i stället. Jag hade kollat matsedeln där när vi gick förbi och konstaterat att de hade Penne all’Ametriciana, något jag alltid beställde på Prima Pasta, men som inte finns på Bella Italia.

Så det blev en annan restaurang och från och med nu kommer vi att gå hit. Det var fan i mig den bästa kvällen den här i övrigt smått miserabla resan! Vilken service! Vilken stämning! Vilken mat! Ghaa vad mätt man blev av detta och vad gott det var!! Det var fem (FEM = 5) personer som servade vårt bord under kvällen. Menyer bars in och beställning togs upp, vinflaska hämtades, avsmakades och serverades, mat in, rester ut… det gick som på räls. Vi fick en liten skål med blandade oliver i olja som tilltugg medan vi väntade på förrätten och jag som inte är förtjust i oliver sa att jag tar väl en för formens skull – men detta var långt från vad jag är van vid när det gäller oliver. Dessa gick ju att äta!

Ack ja… Minestrone till förrätt och Penne till huvudrätt… ingen efterrätt – det fanns inte plats. En flaska Grillo slank ner utan problem och vinkyparen såg uppskattande ut när jag valde just den (tur att jag visste vad det var jag beställde eftersom vi druckit det tidigare). Ni vi rullade ut därifrån, passade jag på att tala om för dem hur mycket vi uppskattat besöket och att detta var bästa måltiden den här resan. ”Resa? Vart är ni ifrån då?” undrade vinkyparen. ”Sverige…” ”Jaha?? Men ska du inte vara blond då?” ”Jo,” svarade jag… ”men jag är i förklädnad!” Detta resulterade i ett gott skratt kan jag säga och jag är glad över att jag fann mig. Det är en sån där sak som man kommer på en stund senare, ni vet, jag skulle sagt SÅ såklart.. Visserligen är jag blond på pappret, men mörkblond så jag motsvarar väl inte den förväntade blondheten som tydligen förknippas med oss svenskar.

Vi gick vidare. Jag ville desperat ha en pint eller en halv med Director’s Bitter. Den var slut på Captain’s Cabin när vi var där igår, men det skulle gå att få i kväll. Men jag ville ju till Fitzrovia också… Så vi sket i alltsammans och gick på en helt annan pub, nämligen the Lamb & Flag på Rose Street eftersom jag visste att de i alla fall hade Best Bitter (Courage). Döm om min förvåning och glädje när jag såg att de för dagen INTE hade Best utan – Director’s. Så vi behövde aldrig tillbaka till Captain’s… det gick bra att stanna här en stund. Men det var så ini hvte varmt där inne så jag fick gå och ställa mig på utsidan. Ölen svalkade lite dock och jag säger bara det; den är fantastiskt god denna Courage Director’s Bitter. Tur att Young’s & Wells köpt upp Courage och tagit över tillverkningen, annars skulle det gått i graven med bryggeriet.

Ja så slutade födelsedagsfirande på topp i alla fall… Vi hamnade hemma på rummet så småningom och drack ur den sista ölen jag förvarat i Daniels kylskåp, en London Porter och sedan var födelsedagen slut. I morgon ska vi styra kosan hemåt igen och kanske är det lika bra det.

Denna morgon vaknade jag tidigt och kände mig rätt seg och trött. Kanske berodde detta på den hektiska dag vi hade igår, eller så var det bara tiden som hann ikapp mig. Hur som helst så gick jag upp och försökte komma i ordning så att vi kunde få frukost. Jimmy låg och trynade (såklart), men genom att viska små söta ord i hans öra (Läs: Dags att gå upp din satans latmask så att vi får frukost nångång!) så blev det liv i honom.

Daniel var lite segare ändå han och vi fick inte njuta av hans sällskap under frukosten. Dock damp han ner precis när vi var klara och han fick därför också chansen att äta lite inna det bar iväg ut. Vi hade ju ett planerat besök på Imperial War Museum denna förmiddag.

Iväg till tunneln bar det och vi behövde bara byta en gång denna morgon och snart kunde vi kliva av vid Elephant & Castle Shopping Centre. En kort promenad längs St. George’s Road tog oss fram till muséet denna höst/vintersöndag. Regnet låg i luften och en och annan droppe letade sig ner till oss också.

Väl framme fick vi uppleva en liten ceremoni klockan 11, som inleddes med en ung kadett som blåste the Last Post och därefter följde 2 minuters tystnad. Exakt samtidigt skedde detta också på Whitehall, vid Cenotaphen i närvaro av Drottning Elisabeth II och regeringen, militärledningen och diverse dignitärer. Vår ceremoni var kanske inte lika pampig, men den var intim och värdig och det var en ära för oss alla att få närvara.

Efter tystnaden blev det mer trumpet och sedan spelade en stråkkvartett och specialkomponerat stycke av en ung, brittisk kompositör, skrivet med anledning av 70 årsminnet för Andra Världskirgets utbrott 1/9 1939.

Vi vandrade runt på muséet en stund och sedan fikade vi gott i caféet. En sista sväng tog vi också innan vi styrde kosan till närmaste pub. Regnet strilade ner och det var lite halvotrevligt vädermässigt, men vem brydde sig. Idag hade vi inget på programmet mer än IWM och nu kunde vi bara göra det som föll oss in.

Så dagen blev en shoppingdag. Vi började med ett besök i Covent Garden där jag tänkte köpa en affisch på Transportmuséet, men den var SLUT tyvärr. Så vi gick vidare till Forbidden Planet där vi handlade lite böcker. Ja, jag avvek tio minuter för att gå på puben och låna toa. För att inte verka dum så tog jag en whisky också och hade därmed gjort mig förtjänt av att få låna sagda lilla rum… Dricker man mycket måste det ut OAVSETT om det är kaffe eller öl.

Efter Forbidden blev det först Game och sedan HMV. Det köptes lite spel och lite filmer och när vi var klara med detta var hungern ett faktum. Så vi gick till the Black Horse och åt en riktigt god middag. Jag åt Gammon & Egg, Jimmy tog Barbecued Chicken och Daniel valde en Rump Steak. Till detta avnjöt vi en varsin pint Timothy Taylor’s Landlord. Gott!

Sedan var det bara lite pubbesök och nattligt fotograferande kvar av dagen/kvällen. Vi sitter nu på kvällens sista pub, the Captains Cabin, ett stenkast från Piccadilly Circus och här smuttar vi på en varsin Gin & Tonic. Snart är det dagas att gå hem till hotellet, ta en öl ur Daniels kylskåp och efter det fundera på att sova lite. I morgon är det min födelsedag och då skall vi fira detta hela dagen. Först ska vi gå till Towern och sedan ska vi ta lunch på min favoritpub i City. Mer om detta senare.

Godnatt från oss alla i London!

Dagen då det hände lite saker var idag. I alla fall känns det så och vi har haft en verkligt bra dag. Vi började med frukost på hotellet (hör och häpna) och sedan travade vi ner i tunnelbanan för att påbörja dagens äventyr. Ja, jag sa att vi hade en bra dag och jag har väl förträngt hur förbannad jag var när vi upptäckte att de linjer vi hade nytta av var stängda över helgen. Så i stället för att åka två stationer direkt till vårt slutmål fick vi byta två gånger och åka 12 stationer i stället. För att göra irritationen ännu värre var både Victoria och Jubilee stängda när vi bytte vid Green Park för att ta just en av de två. Både Jimmy och Daniel rullade med ögonen och tyckte inte detta var så speciellt roligt de heller. Men vi tog oss fram…

Vårt mål denna lördag var loppmarknaden på Portobello Road. Ett mål vi delade med en massa andra människor, 99% turister såklart. Portobello Road kantas av en mängd butiker, mestadels antikviteter eller kuriosa och de flesta har ett stånd ute på gatan också när det är lördag. Andra syns bara pålördagarna och alla har en sak gemensamt: att lura på oss nåt vi inte tänkt oss. Jodå, jag köpte nåt jag också, likaså Daniel. Massor fanns det som vi alla ville ha, från silverprylar till klockor och diverse småprylar. Vi får komma tillbaka en annan lördag.

Efter vägen hittade vi tre pubar som vi besökte. En av dem, the Duke of Wellington syns i filmen Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant. Där passade vi på att äta lunch. Vi hittade aldrig den blå dörren bakom vilken Hugh Grants karaktär bodde, men nånstans har jag hört att den nu har en annan färg. Vet inte om det stämmer dock. Vi har i alla fall varit i området där filmen spelades in och det var ju lite skoj, faktiskt.

Pubar fanns det några även på vägen tillbaka och vi tog en vidare sväng runt Bayswater via Moscow Road för att få ytterligare pubar till projektet. Vi passerade mitt gamla hotell, Hyde Park West, som nu var en förfallen byggnad och därmed igenbommad. Kändes verkligen tråkigt, med tanke på att jag bodde där tio gånger under mina första upptäcktsresor till London mellan 1988 och 1994. Men vem vet, det kanske blir ett hotell där igen någon gång. Hade varit skoj om man varit rik och kunnat köpa det och gjort det till ett eget hotell. Drömma får man ju, som bekant.

Längs med Moscow Road ligger en grekisk kyrka och där var det ett bröllop som precis avklarats Vi tog lite bilder på de glada deltagarna och fick även med bruden och brudgummen. En vardagshändelse i London, en jättedag för dem och ganska skoj för oss som passerade. Bayswater, som ligger norr om Hyde Park, är ju egentligen ett turistområde och man kanske inte alltid tänker på att här även finns vanligt folk som lever sina liv oavsett hur många busslaster med turister som passerar genom åren.

Efter Bayswater var det dags att ta en sväng runt Kensington, eller snarare längs med Kensington Church Street. Här finns många pubar och vårt mål var the Churchill Arms, det som skall vara Londons bästa pub. Jag är ju inte så förtjust i den eftersom den alltid är ”knökad” till bristningsgränsen med folk och dessutom är det alltid nåt sportevenemng som visas på TV-skärmen och hysteriska människor som skriker och hoppar beroende på hur det går. Inte min typ av pub, med andra ord. Men Daniel har ju sagt att han ville dit så det var väl bäst han fick ta en titt och bilda sig en egen uppfattning.

Slutmålet för denna förmiddag/eftermiddag var puben Elephant & Castle (ej att förväxlas med köpcentret i Lambeth). Detta var en mycket mysigare pub jämfört med den förra och jag kan som sagt var inte förstå eller förlika mig med att den är vald till Londons Bästa… Nåja, nog om Churchill Arms, nu var det Elephant & Castle som gällde. Vi fick en varsin liten pint och kunde sitta i lugn och ro vid ett bord och dricka en liten stund och njuta av atmosfären. Här fanns en del lokala herrar som stod vid bardisken och diskuterade. Fick be dem flytta sig lite så att jag kunde skänka en slant till Royal British Legion och få en ny Poppy att sätta på jackan. Det är ju Remembrance Sunday i morgon… men vi skall hoppa över att se på Drottningen i år.

Från Kensington till Earl’s Court är det inte så himla långt och en tjugo minuter lång promenad var allt som behövdes för att vi skulle vara hemma på hotellet igen. Då hade vi passerat en gränd som var helt tillägnad min favoritbil, Jaguaren! Jösses vad det fanns att bli avundsjuk på där. Så nu vet vi vart vi ska gå när vi blir rika.

På hotellet byttes det om och rakades och ditten och datten (vi tog en öl till av de jag köpte i torsdags) och sedan var det dags att bege sig ner i tunneln igen för att åka till Wood Green och Alexandra Palace där vi skulle avnjuta Bonefire Night för första gången. Långt var det och trångt var det. Massor med människor vallfärdade uppenbarligen dit och det var ingen konst att hitta – bara att hänga med strömmen. Upp till Alexandra Palace gick den segaste backe vi varit med om och det var en enorm ansträngning som krävdes för att ta sig ända upp. Tack och lov att jag gått ner 12 kg.

Nåja, när väl fyrverkerierna kom igång fick vi se den mest fantastiska uppvisning i pyroteknik som jag upplevt live någon gång under mitt liv. Det var verkligen häftigt och det sprakade och small i närmare tjugo minuter. Krutröken låg tät över nejden och jag hade (tydligen) lyckats bränna av bortåt 140 bilder på det hela. Återstår att se om några går att använda också.

Hem gick det fort. Trångt som tusan var det på vägen till tunnelanan med folk som också lämnade parken efter att fyrverkeriet var slut. Men vi tog oss fram och kom in till stan igen strax innan nio. Det blev då ett besök på Pizza Hut vid Cambridge Circus. Inte fel att få lite mat i oss. Vi avslutade kvällen med en kort pubrunda. Först till the Porcupine precis bredvid Leicester Squares tunnelbanestation och sedan till the Blackbird hemma vid Earl’s Court.

Detta var slutet på den mest aktiva dagen hittills. I morgon vill Daniel gå på Imperial War Museum och det ska han väl få göra.

Så vart det fredag och idag skulle vi hitta på lite grand. Vi fick ingen frukost på hotellet idag med, vilket är dumt då denna är gratis, så vi fick ta kaffe och macka på Starbucks på Charing Cross Road. Efter det gick vi på Denmark Street och tittade i skyltfönster och passade på att besöka tre musikaffärer där. Mycket trevligt. Kunde blivit dyrt, men jag lyckades hålla i plånboken och köpte bara ett samlingspartitur med Wienervalser.

Efter detta gick vi till världens största bokhandel, Foyle’s och där hittade vi en hel del trevligt som också kunde blivit ganska dyrt om jag inte tagit oss därifrån efter en liten stund. Några böcker fick vi med oss ändå.

Nu var det dags för puben och det blev Fuller’s (Jack Horner). Tyvärr fick vi aldrig en uppkoppling där så vi fick inte ut gårdagens bloggande. Får se om det går bättre på lördag. Efter Jack Horner gick vi till the Rising Sun och därefter till Friend at Hand, så nu har Daniel fått besöka pubarna det sjungs om i Cats. Han verkade nöjd med det.

Det var väl det som var bra denna dag. Vi skulle tagit en tur till Grays of Westminster och kollat på prylar till kameran, men det började regna och sedan var allt roligt slut. Inte speciellt skoj att kuta omkring på Londons gator i hällregn som vi vet av erfarenhet. Inte blev det bättre av att vi aldrig hittade någonstans att äta. Alla ställen var fulla och det var väntetider. Så vi sket i allting och åkte hem till Earl’s Court i stället och köpte en hink kyckling på KFC. Denna intog vi på rummet tillsammans med ett par av de öl jag köpte när vi var på Fuller’s igår.

Om det är väder i morgon blir det loppmarknad och sedan Bonefire Night vid Alexandra Palace. Men den som lever får se hur det avlöper.

Dag två, eller första dagen som räknas, hände inte direkt mycket. Vi började med att sova ut och skippade därmed frukosten. I stället tog vi frukost nere på ”stan” efter attvi fyllt våra respass för en veckas åkande. Cafe Nero på Piccadilly, mitt emot RItz, är ett bra fik att få en kaffe med macka när man inte fått frukost.
Därefter gick vi på pub. Kanske lite tidigt, men det ska börjas i tid. Vi hamnade på Blue Posts alldeles intill the Ritz och där var det folktomt. En liten öl satt fint och vi vandrade sedan vidare till Davidoff en minuts promenad bort. Daniel kikade runt på allt som fanns och köpte sig några cigarrer.

Efter detta blev det pub igen och sedan åkte vi till Chiswick för att handla just öl. Där åt vi också lunch och efteråt landade vi på hotellet för at fylla Daniels kylskåp med den inköpta ölen. Vi passade på att ta en av dem också.

Efter detta gjorde vi egentligen inte ett dugg. Vi besökte bara en massa pubar och sedan var det dags att åka hem till sängen. En rätt intetsägande dag alltså.

Så var det dags igen. Visserligen skulle jag tappa 15 kg innan nästa resa, men 12 kg får nog ändå anses som godkänt. Vi lämnade den grå vardagen därhemma vid fyra på eftermiddagen och är när detta skrivs framme i Säve, på Göteborg City Airport. Daniel och Jimmy mumsar på chilinötter och smuttar på varsin Kilkenny. Jag med, men just nu har jag inte tid för jag ska skriva lite.

Resan hit gick bra, även om vi åkte en annan väg denna gång. Använde oss av GPS och den ville vi skulle åka via Uddevalla i stället för Trollhättan, Lilla Edet, Kungälv. Men det gick det också och vi sparade nog en kvart i tid på detta. Lustigt

Både Jimmy och Daniel ser fram emot resan, men jag har inte hunnit anpassa mig till detta ännu. Har haft alldeles för mycket att göra både på anställt jobb och egen firma. Har inte ens haft tid att planera nåt alls, än mindre haft ordning på nåt inför själva avresan idag. Men det får bli som det gör, packat har jag och kameran är med. Det är väl huvudsaken, så att jag kan fylla några minneskort med nya, trevliga bilder.

Allt kanske löser sig när nötterna är slut och jag kommit till botten av Kilkennyn (eller får en Whisky på planet). Det jag HAR gjort är checkat in oss online, beställt busstransfer från Stansted och kontaktat hotellet med vår beräknade ankomsttid (i natt, efter midnatt lokal tid). På torsdag är det Guy Fawkes Day och vi får se om det märks på nåt sätt Under alla omständigheter räknar vi med att fira BOnefire Week på lördag vid Alexandra Palace (tror jag, Daniel är chef för detta).

Nå, snart dags att passera Gaten innan den stänger. Vi får se hur resten av färden fungerar.

—-

Och härefter gick allt åt helvete.

Flyget funkade och vi kom fram enligt tidtabellen som vanligt. Även om de inte kunde räkna från Euro till Pund när vi beställde nåt att dricka, så funkade allt. Jag fick 5 pence mer tillbaka i slutänden. Men på Stansted sket sig allt. Vi kommer aldrig mer att boka resa med Terravsion kan vi härmed tala om och rekommenderar ALLA att undvika detta bolag som Pesten. Inte nog med att vi hade svårt att hitta rätt ställe att kliva på. Vi fick inte följa med trots att vi hade biljetter till den avgången. ”Ni var inte här i tid” sa den snipiga flicksnärtan som hade hand om det. En minut fel om man ska tro på henne. Bussen var full och vi fick vänta nästan 45 minuter på nästa vilket gjorde att vi inte kunde ta tunnelbanan till Earl’s Court utan fick ta en taxi för £15 i stället.

Hotellet hade stängt så vi fick väcka portiern för att få checka in, men det löste sig ju. På rummet fanns inget kylskåp som vi är vana vid och det måste vara minsta dubbelrummet vi haft. Men sängarna var mjukare. Så ingen mer busstransfer om vi inte tar ett annat bolag. Tåget funkar även om det är dyrare och bara går till Liverpool Street. Terravision ska få ett tips att låta sin personal gå en kurs i kundhantering också för den som hade hand om det var riktigt otrevlig.

Det var resedagen det.