Solen sken som vanligt i morse underligt nog. Tror det är första gången jag är i London utan att det regnar minst två, tre dagar i sträck. Enda regn vi fått på oss är de få droppar som kom i torsdags när vi var på Zoo. Fint väder kräver att man håller sig utomhus har jag hört, så det fick väl bli så även idag. Vi, eller jag, bestämde att vi skulle ta den där båtturen till Greenwich som jag talat om. Därför begav vi oss till Westminster när vi fått i oss frukosten. Från Westminster Pier avgår massa båtar som går lite hit och dit på Themsen. Vi, som skulle till Greenwich, hade i alla fall två operatörer att välja mellan. Det blev den som hade biljettkiosken närmas när vi kom. Sagda kiosk var inte ännu öppen eftersom båtarna inte började gå förrän närmare tio, men vad gör det. Man kan vänta, har jag hört. Vi fick i alla fall biljetter och plats ombord och det var ju huvudsaken. En bra sak med vårt veckokort på tunnelbana och buss är att det ger 33% rabatt på båtarna.

Som vanligt är det så att de som kör båten inte är officiella Londonguider, men trots det brukar de alltid hålla låda under resan och peka ut vad det är som passeras efter resans gång. Så och idag och den unge man som hade dagens uppdrag utförde detta på ett lysande sätt. Lagom torrt, lagom brittiskt och mycket informativt. Vi gav honom lite dricks när vi klev av i Greenwich.

Där sken solen också (konstigt va?) och det gjorde att vi var törstiga. Så efter lite allmän koll letade vi reda på en butik att inköpa vatten och glass (i alla fall jag) och när detta var avklarat var det dags att se om det fanns pubar i Greenwich också. Det fanns det. Fem stycken och vi besökte dem alla. Vi skulle strosat omkring i Greenwick Park men där var det mer eller mindre stängt för några förberedande hästhoppningar eller nåt inför OS. Det var mycket rabalder om det och det var mycket missnöje bland folk, vilket vi kunde se i tidningarna också. Så vi travade inte upp till Flamsted House heller och tog en till på Meridianen.

Cutty Sark verkar så sakteliga bli klar igen för att kunna besökas och få se dagens ljus. Jag vet inte hur många år och hur många miljoner som gått ner i avloppet under restaureringen, men det är avsevärt mycket – av båda. Även om detta har det muttrats om i tidningar med mera genom åren. Nå, får se om nåt år om det går att se henne igen.

Hopp- och dresyrhästarna var inte de enda i Greenwich. Vi träffade en fin polishäst också som var ute och inspekterade gator och torg. I alla fall gjorde den kvinnliga polisen som red på hästen det. Förutom att hälsa på oss såklart.

Ja, eftersom Greenwich bara hade fem pubar (varav en tydligen gay, vilket i och för sig inte var nåt problem för ingen sa åt oss att gå nån annanstans och vi märkte det inte förrän det var ”försent” eller nåt…) så behövde vi byta arena. Det fick bli Southwark och de pubar som fanns där. Så vitt vi vet fanns där fyra stycken, eller fem om vi räknar den sista, Mad Hatter Hotel där vi intog vårt kvällsmål. Sedan var det inte mer att be för eftersom klockan blev bortåt nio. I och för sig stänger inte pubarna förrän tidigast klockan elva, men varför strosa omkring om man inte behöver. Kan vara skönt att låta bli också och åka hem till hotellet och ta det lugnt, eller nåt. Daniel fick i alla fall med sig den förbaskade kepsen idag, bara så att ni vet. Men han har hela dagen i morgon på sig att slarva bort den igen. Vi lär börja på Paddington och där kan den ju hamna på ett tåg nånstans om man inte ser upp…

Så, Anders, Mor och Kerstin… Just nu finns kepsen på rummet. Jag kan inte säga nåt om framtiden dock.

Vi hörs!

Ja, ska ni vänta till slutet kanske… innan ni får reda på hur del två av ”Den försvunna Kepsen; en thriller i flera delar” slutar… Hm, tror faktiskt att ni får göra det och läsa om dagens äventyr först.

Vi vaknade. Spännande läsning, eller hur? Nej, ärligt talat hade jag nog inte somnat, men OM jag somnat så nog jävlar hade jag vaknat. Rökdetektorn i vårt rum drog igång vid midnatt med ett BLAUUUUUUU-ÅNGGGGG i femton sekunder innan det tystnade. Daniel, som satt med laptopen i knät och dolade medan jag sakta försjönk i sömn, mer eller mindre hoppade upp och tände ljuset för att se vad det var som hände. En ganska fantastisk övning av honom, med tanke på hur stel och öm och ledbruten han blir på att resa till London med mig :). Jag minns att jag undrade vad som stod på, men sen gav sig larmet. Inget mer hördes heller av det, även om jag nästan väntade på nästa omgång. Vilka som vaknade av det vet vi inte heller och inte varför det plötsligt drog igång. Jag vet dock, att mors larm kan göra så om det är riktigt, förbaskat hett väder och det har ju inte varit svalt här i London. Ingen rök utan eld sägs det, men jag tror inte att Daniel skrev på laptopen så att den började ryka heller. Mystiskt. Skulle pratat med portiern om det i morse, men det glömde/hann jag inte med.

Nå, nästa gång jag vaknade var det morgon och solen sken som vanligt utanför. Det var med andra ord en bra dag att dra till Kew, dels eftersom det är söndag och söndagar behöver slås ihjäl på nåt sätt och dels för att vädret är en faktor om man skall dit. Så vi packade våra fotoprylar (jag i min nya, fina väska) och drog iväg. Man kan resa dit väldigt enkelt om man bor där vi gör och det är bara en handfull stationer på District Line (grön) mellan Hammersmith och Kew Gardens. Dessutom köpte jag flerzonerskort när vi kom så att vi skulle slippa köpa en dyr enkelresa för två bara för att ta oss dit (även om det nog hade gått med en tur o retur såklart, inte billigt det heller i jämförelse med veckokort).

Vi kom fram lagom till öppning halv tio och började med en fika vid Victoria Gate. Inga skinkmackor fanns att tillgå, så jag tog en slät kopp medan Daniel festade på rökt lax från Skottland (jag får halsbränna av lax, annars så!). Sedan gick vi till Palmhuset. Efter en kort stund hörde vi lite tumult och det visade sig att det var en tropisk ödla som givit sig ut på promenad bland folk. Stackarn fattade väl inte bättre :). En stund efter det lämnade Daniel mig i sticket. ”Jag står inte ut här inne! Jag sätter mig därute…” Sket väl jag i om sanningen skall fram, för det fanns mycket intressant att fotografera där inne och jag behövde väl inte sällskap för att göra det. Det var väl visserligen förståeligt att han gick ut för det var nästan trettio grader där inne med en luftfuktighet som en blöt svamp (tropisk regnskog är sådan). Kameran klarade sig i alla fall och eftersom nya, moderna kameror är gjorda för tuffa förhållanden så fortsatte jag att plåta vackra blomster och gröna blad. Hibiscusar fanns i olika färger om inte annat och de gillar jag mycket.

Daniel fick vänta nästan femtio minuter innan jag kom ut igen och sedan ytterligare en stund medan jag tog ett varv utanför också, innan vi travade bort till Orangeriet för lite förfriskningar. Vi hade inget vatten med oss, dumt nog, men det fanns ju att köpa litervis…

Efter vattenpausen började vi trava. Daniel sa visserligen att han skulle ta Gray Levett på orden och ta det lilla tåget runt, men han gjorde aldrig det. Han travade efter mig i alla fall. Hans val, inte mitt 🙂 Vårt travande tog oss runt i alla fall halva parken och förbi mängder med träd, buskar och blommor. Dock kände jag att det inte var lika blommigt som det var när vi var här i maj förra året. En känsla som förstärktes när vi efter matpausen gjorde en sista runda och gick in i det Tempererade Glashuset. Här fanns inte alls lika mycket som stod i blom som jag hoppats på och det var nästan lite besvikelse i det besöket. Jaja, vi fick se en väldig massa i alla fall och vi hade trevligt. Kom halv tio och åkte hem vid kvart i sex. Det ni!

Daniel följde inte med hem (nu kommer fortsättningen som några av er väntar på), utan han lämpade över det mesta i kameraväg på mig och bytte till Piccadilly Line (mörkblå) och åkte in till stan för att se om hans keps fanns på Gerrard’s Corner. Jag å andra sidan travade raskt hem till hotellet (det är ungefär 1075 m från Hammersmith Broadway till nr 31 Shepherd’s Bush Road kunde jag konstatera) för att passa på att fräscha upp mig och raka mig och ta en paus, så att när Daniel kom tillbaka kunde göra det samma innan vi gick ut och tog en öl.

Han kom tillbaka ungefär en timme efter mig vilket var vad jag räknat med och nu har han LOVAT att skaffa senilsnören. Kepsen fanns med andra ord på krogen (hade nog haft skitkul där i natt) och nu har han den i sin ägo igen. Ska se när vi kommer hem sedan om den är med eller inte, men jag har varnat honom att om han tappar bort den en gång till får han inte följa med igen!

Så nu skall vi gå upp till Shepherd’s Bush Green och besöka nån av pubarna som enligt vad jag hört skall ligga där. Sedan blir det KFC med hem på rummet och en flaska vin till det. Jag får med andra ord återkomma om slutet på aftonen.

<<< to be continued >>>

Vi gick till nån slags pub på hörnet av Shepherd’s Bush Green, som hette the Defectors Weld. Där var det kvällsmusik med discjockey och det gick väl an. Själva puben var väl inte mycket att hänga i granen som pub, men den fick duga för tillfället. Det enda vi var ute efter var att få en pint, den enda pinten för dagen för övrigt (en flasköl till maten i Kew på em var enda andra drickat). Det var inte mycket folk där, men så är det söndag också. Efteråt gick vi bort till KFC och köpte en hink kycklingdelar att ta med till rummet och äta tillsammans med vår flaska Matheus. På KFC hittade vi även Captain America, Wolverine och Zorro (ja jag skulle tagit en bild så hade ni kanske trott mig…). Även (super)hjältar behöver uppenbarligen äta.

På rummet korkade jag upp vinet (och skar mig på kniven såklart, dvs den som sitter på multiverktyget Kyparens bäste vän). Inte så att blodet skvätte, men tillräckligt för att vara irriterande. Nu spelade inte det nån roll för uppe på knogen skulle jag ändå inte få salt från maten (tog ett plåster i alla fall). Nu är maten slut och jag med. Daniel verkar inte piggare han, men man vet aldrig. Nu här han har kepsen tillbaka kanske han sitter uppe och leker med datorn tills gryningen. I och för sig är det gryning tidigt så han lär få några timmar att sova innan det är dags att hitta på något skoj att göra. Vi var inte överens om vad vi skulle göra i morgon så vi får väl se vem som tar kommandot och vad det blir för något. Ni som läser detta får hålla er till tåls tills nästa del av bloggen avslöjar vad som hände.

Nu ska jag borsta gaddarna. NATTI!

Idag har vi egentligen inte gjort  så mycket. Vi gav oss ut till Portobello Market på morgonkröken och stannade inte så länge där. Vi gick ett varv ner och ett tillbaka. Det jag ville ha till min bar hittade jag inte, så det blev billigt. Efter den svängen besökte vi några av pubarna i området. Vi till och med hittade Black Lion som undgick oss senast vi var där och letade. När vi fått nog av pubandet gick vi igenom Kensington Gardens, förbi slottet som håller på att renoveras och bli fint och till Kensington Road. Alldeles innanför parkmurarna låg en liten kiosk där vi fick oss kaffe och kaka innan vi vandrade bort till Albert Memorial.

Efter det gick vi över vägen till Albert Hall för att leta efter en minnestavla över Winston Churchill. Det tog oss ett tag, men vi hittade både den och en liknande över Robert Baden-Powell. Sedan tog vi bussen till Green Park för att bara strosa omkring och titta lite i skyltfönstren. Sedan tog vi tunneln hemåt för att handla lite att ha på rummet, ta igen oss fem minuter och sedan bege oss ut för att äta nåt.

I kväll blev det Chinatown och Gerrard’s Corner. Gott gott gott… men naturligvis fick en av oss inte med sig allt när vi gick därifrån. Säger inte mer än så utan ni får gissa VAD och VEM. Vi åkte tillbaka till hotellet efter ätandet och nu är det vila som gäller för vi hade tänkt ägna söndagen åt Kew så det är väl bäst att få lite energi tillbaka innan dess.

Ni får väl läsa hur det gick med detta i morgon!

Jag vill börja med att påpeka att jag faktiskt inte sa nåt om att Daniel hade glömt sin keps på puben igår. Det var han själv som avslöjade det i sin kommentar. Dock tycker jag råden från våra respektive mödrar är nåt att följa, för jag sa det redan igår kväll när han upptäckte förlusten: ”Skaffa för hel**** ett snöre och knyt fast i den och i livremmen!” Era råd var visserligen något mjukare, men kontentan densamma.

Nå. Vi började dagen med att äta frukost. Inte konstigt alls, men vi valde att äta köpefrukost på Garfunkel’s där man kunde få frukost för 2 för £10. Nu blev det väl lite mer än så för vi valde den £2 dyrare jättefrukosten och tog dessutom rostat bröd också… Men jädrar en sådan frukost. Jag är mätt än (hm… KAN vara för att vi åt middag rätt nyss i och för sig). Det var en halv grillad tomat, två stekta korvar av nåt mystiskt slag, vita bönor, stekt ägg, bacon och så kallade hash browns (potatiskakor). Jo det var en megastor champinjon med också, men den bytte jag med Daniels ägg så han åt två svampar och jag två ägg. Det var rent på tallriken när jag var klar och det såg likadant ut hos Daniel. Det var som sagt en riktig brakfrukost.

Sedan var det dags för att besöka våra vänner i Pimlico, Tabitha Hardy och Gray Levett. Väskan och bältet hade som sagt var kommit så vi var väldigt upprymda och nyfikna på att få lägga vantarna på dessa. Dessutom visste vi att vi hade en varsin present från Gray Levett att inhämta och var självfallet kopiöst nyfikna på vad detta skulle vara för något. På vägen dit hittade vi en pub som alltid varit stängd tidigare, eftersom vi i regel hängt på låset hos Grays of Westminster kl. 10, men nu hade vi som sagt ätit stor frukost så klockan var elva. Där inne fanns en söt liten hund också som kom och hälsade på oss och tyckte vi verkade snälla… och utanför var det fullt slagsmål mellan en hysterisk svart kvinna och en vit man. Vi har ingen aning om vad som föregått dem emellan, men kvinnan verkade ha släppt alla spärrar… Det slutade med att hon vrålade åt honom och dra – och det gjorde han. Hej å hå. i de lugnaste kvarter kan det hända vad som helst tydligen.

Tabitha såg glad ut när vi klev in genom dörren så det var ju bra. Hon plockade raskt fram våra beställda saker och hjälpte oss att öppna paket och sprätta bort etiketter och annat onödigt. Sedan överräckte hon en varsin svart anteckningsbok, en så kallad Moleskin (uppenbarligen ett oerhört känt märke med historiska anknytningar) som var från Gray till oss. På framsidan var ordet ”Nikon” ingraverat i skinnet och det kändes på alla sätt att det var en högkvalitativ gåva. Tyvärr satt han i ett möte så vi kunde inte tacka personligen, men jag ska skicka ett brev när vi kommer hem igen. Som Daniel sa hade vi tagit vad det än var han ville ge oss och detta hade haft ett oerhört värde för oss eftersom det var från honom. Jag hade snarare trott på en slipsnål eller nåt, med Nikon på såklart, men inte en sådan här fin anteckningsbok. Frågan är om jag nånsin vill börja skriva i den 🙂 Daniel hade hoppats på en keps 😉 HAHAHAHA

Vi satte oss på närmaste pub (ligger vägg i vägg med Grays) och började undersöka våra inköp så fort vi lämnat butiken. Nu har jag en rejäl väska att ha allt vad kameraprylar heter i, inklusive mitt nya stativ (eller det gamla). Jag är väldigt nöjd med den, även om jag inte kunnat prova den än. Det får bli när vi åker till Kew igen. Daniel verkar också nöjd med sitt bälte som gör att han nu kan hänga sitt kamerahölster där i stället för att ha det över axeln. Think Tank är, som jag tidigare sagt, ett intressant och innovativt märke som kan kan bygga ut lite som man vill. Även jag kan köpa till delar till ryggsäcken för att hänga på mer saker, eller ha kameran hängandes i ryggsäckens remmar, snarare än i en egen rem kring min hals… och så vidare.

Nu var det dags att gå på kepsjakt och vi åkte tillbaka till Oxford Circus och begav oss till Star & Garter på Poland Street. Där fanns kepsen så det var slutet på den historien (Daniel visar upp den för mig nu så jag vet att den är med hem)

Resten av fredagen har vi ägnat åt att strosa omkring och besöka en del nya pubar, äta ett par lunchmackor och avslutade (mer eller mindre) med pizza på Hyddan (Pizza Hut) vid Cambridge Circus. Vi tog en sista skvätt öl på the Harp, men där var så trångt och stimmigt att vi bestämde oss för att gå tillbaka tidigt i morgon och se hur den verkligen var. Vald flera gånger till Camra’s Pub of the Year, så den måste vara väldigt bra. Camra betyder Campaign for Real Ale och det fanns nog närmare ett dussin olika sorter där inne. Alla okända för mig. Så det ska bli spännande att ta en närmare titt på den puben. Då kanske vi kan ta en kaffe i kryptan på St Martin också när vi ändå är bredvid.

Daniel har nu kollapsat på sängen av utmattning. Jag är väl inte så snäll mot honom kan jag tro, som släpar runt honom genom hela London, från ena puben till den andra, eller ena butiken till den andra. Vi har exempelvis varit på jakt efter uppgifter åt Herr Wik vis á vis ett objektiv till hans Canon (inget napp än) och hittat en butik för Fredrik där det fanns både Leica, Nikon och Hasselblad och RolliFlex och andra gamla rariteter. Har dokumenterat adressen 🙂

Med anledning av ovanstående kollaps är det nog dags även för mig att varva ner för aftonen och ladda batterierna (kamerans i alla fall) inför morgondagens äventyr. Jag tror att jag vill göra en kort sväng längs Portobello Market och kolla efter en sak till min bar… Får väl se vad väder, vind och Daniel säger om det.

Natti!

Solen sken även idag när vi vaknade, så vi bestämde oss för att ta en dag på zoo. Det är ju inte första gången vi går dit, men det finns mycket att se och har man tur med kameran får man lite nya bilder till arkivet. Så efter frukost begav vi oss via tunnelbanan till Lancaster Gate, där vi bytte till buss 274 för vidare befordran till London Zoo. Vi var framme precis lagom till de öppnade, det vill säga strax efter klockan tio och vi hade nu hela dagen på oss att strosa runt. Detta gjorde vi också – ordentligt. Vi såg i princip allt utom skalbaggar och fjärilar. Inga elefanter, för det finns det inte där, faktiskt. Vi såg inte till servalerna heller, men det har vi aldrig gjort, trots att dessa katter skall finnas kring lejon och tiger. Dessa såg vi dock (tigrarna sov, båda två) och Lejonkungen låg och dåsade på sin plattform.

Massor av fåglar såg vi dock, i alla regnbågens färger och vi till och med träffade på en av min och Jimmys gamla bekanta, påfågeln, som spärrade ut sin vackra fjäderplym för oss. Det blev många bilder tagna och jag fick till och med byta minneskort. Misstänker att 70% ryker när jag petar in dem i Lightroom för att sortera dem, men bättre att ha lite att ta av än att ångra att man inte tog den där extrabilden.

Solen sken nästan hela dagen och det var först när vi planerade ta en vända hos grodor och ormar som det helt plötsligt mörknade och blev regn. Det dröp fortfarande lite när vi kom ut så vi gick vidare in i akvariet för att kolla på fiskarna också. Men när detta var klart var även himlen klar… igen. Det var inget mer med det och vi har inte sett en regndroppe sedan dess. Klockan var rätt mycket dock, närmare fem på eftermiddagen och det innebar att vi varit på zoo i över sex och en halv timme. Tiden går fort när man har skoj och det har vi allt haft.

Så vi åkte hem till hotellet igen och lastade av lite kameraprylar, bärväskor och böös innan det bar ut på stan för att ätas något. Vi hade ju inte fått någon lunch idag så vi var lite hungriga. Vi hoppade av vid Piccadilly Circus och tog en kort promenad till the Captain’s Cabin, där vi aldrig ätit tidigare, bara druckit. Det var inga problem att få ett bord och beställa gick också smidigt. Maten kom på en liten stund, men dessvärre hade man blandat ihop Daniels beställning en smula så den fick de göra om. Men det tog faktiskt inte mer än fem minuter så var det fixat.

Efter maten tog vi en liten pubrunda i Soho och när klockan närmade sig tio var det dags att åka hemåt igen. Vi var båda (ÄR båda) ganska trötta efter dagens övningar så det är nog sängen som gäller när som helst. I morgon skall vi åter till Grays of Westminster för att hämta våra oförtjänta presenter som Gray Levett ville ge oss OCH (Ta-daaa!) hämta våra väskor/bälte som kom till butiken idag (Tabitha hade ringt och pratat in på min svarare). Så nu blir det enklare att frakta kring alla kameragrejer minsann. Sedan är i alla fall jag färdigshoppad för den här resan. Möjligen att jag handlar med lite te och sånt från Fortum & Mason, annars har jag nog fått det jag vill ha för en god tid framöver. Think Tank ÄR en fantastisk uppsättning väskor och tillbehör. Vi kollade hos en konkurrent igår som hade väskan jag ville ha i lager plus en massa små tillbehör och annat. Så ska jag köpa mer vet jag ju att det funkar och hur det ser ut.

Dåså. Nu ska i alla fall jag sova. Vi höres i morgon igen!

Vi vaknade av att solen sken från klarblå himmel. Det var ju inte fel, eftersom det är tråkigt oavsett vad som står på programmet om det regnar. Så efter frukost gav vi oss ut på stan. Ja, vi hade en bestämd adress som vårt mål för dagen, nämligen nr 40 Churton Street i Pimlico. Det är inte så svårt att ta sig dit eftersom det bara är ett enda byte av tunnelbana (Green Park, Piccadilly Line till Victoria Line) och väl framme på Victoria Station är det bara att gå Wilton Road fram till den kommer ut på Warwick Belgrave Road och sedan svänga runt hörnet. Promenaden tar inte ens tio minuter. Väl framme bad vi att få tala med Tabitha, kvinnan som har hand om den mesta korrespondensen på firman. Ja, vi är självfallet på Grays of Westminster för att titta på och köpa lite tillbehör till våra Nikonkameror.

Vi hade beställt väskor och bälten och en fjärrkontroll och det visade sig att väskan/bältet möjligen kunde anlända under dagen och fjärren fanns i lager. Jaja, tänkte vi, det får väl tiden utvisa och vi har ju ganska lång tid kvar i London så om det är förseningar i leveranserna kan vi nog ändå vänta lite. Så vi gick ner  i det kalla utställningsrummet och tittade på objektiv och kameror som vi inte har råd med. Fönstershoppa går ju visserligen och jag plockade med mig en broschyr på en D3s, även om jag aldrig någonsin kommer att kunna skaffa mig en sådan kamera. Daniel frös så han gick upp efter en stund och blev förevisad lite annat av Tabitha som gärna stod till tjänst och visade diverse bra grejor till Daniels kamera.

Innan vi gick så pratade vi lite om det vi beställt, Think Tank-väska och bälte och sa också att Mr. Levett rekommenderat märket sist vi var här och att hans rekommendation är det som gäller för oss. Då kom hon ihåg exakt vilket mail jag skickat henne och att hon till och med nämnt det för Mr. Levett själv, som lett glatt åt detta. Det var nu inte bättre än att han stod i närheten så hon ropade på honom och sa ungefär att ”Här är de som skrev om att du visat dem väskorna du vet…” och han kom prompt fram och tog i hand och pratade en stund med oss om Think Tank och påpekade att den väska jag ville ha faktiskt var fantastiskt bra, recenserad och rekommenderad av Simon Stafford i Nikon Owner Magazin (japp jag hade läst artikeln eftersom jag är prenumerant). Han såg till och med riktigt bekymrad ut när det visade sig att vi kanske inte kunde få det vi beställt när vi nu tagit oss ända till dem idag. Men vi lugnade honom och sa att det inte spelade roll för vi kommer tillbaka innan vi åker hem, minst en gång i alla fall.

Här kommer nu veckans clou: Han säger då… ”När tror ni att ni kommer? Jag får en leverans idag med saker och jag tänkte ge er en gåva som tack för er uppskattning av oss.” Jag tror att jag fick fram ett ”på fredag” (i alla fall är Daniel och jag överens om att det var det jag sa). ”Men så bra”, sa han. ”Skulle jag inte vara inne så lämnar jag dem till Tabitha.” Så vi, jag och Daniel from Sviden, ska få en liten gåva av den man som är en av två personer som den store filmregissören Stanley Kubrick tog fotografiska råd av… Kan ni nu förstå butikens motto Service that Legends are made of? Nu spelar det ingen roll vad som händer oss i veckan, resans höjdpunkt har redan varit.

Nå. Vi drog vidare och tittade på andra saker på ”vanliga” fotobutiker och jag skaffade mig ytterligare ett polfilter, en T2-ring och ett litet Manfrottostativ som jag kan ha och leka med. Daniel köpte en blåsborste att damma av kameran med (jag köpte en jag också). Sedan pubade vi runt i Bloomsbury tills det var dags att åka till hotellet och ta det lugnt.

En bra dag, med andra ord. Vädret bestämmer vad vi ska göra i morgon och den kan bli ett besök på Zoo, eller så blir det mer pubar. Ni som läser får väl se.

Natti!

Då var vi på plats på hotellet i Hammersmith. Vi fick bo längst upp denna gång och det var väl inga direkta fel på rummet. Det enda som vi skulle kunna anmärka på är att toan är gjort för pygméer – och ingen av oss passar in på den beskrivningen. Vi får väl helt enkelt gå på den försiktigt och dra in andan lite innan vi stänger dörren.

Resan hit gick bra kan vi väl säga, i alla fall utan direkta problem. Upp klockan sex, pussa katterna, duscha, laga frukost (mja, koka te och kaffe i alla fall), pussa katterna, kolla att allt är som det ska med packningen, pussa katterna, dricka frukosten, kolla så att alla sladdar till elapparaterna är urdragna, pussa katterna och sedan göra sig redo att gå till tåget. Vi kom iväg 20 minuter innan avgång (och jag hann pussa katterna en sista gång) och kunde i lugn och ro leta rätt på kupé och sittplats. Sedan var det bara att plugga in musiken i öronen och slumra en stund medan tåget rullade på mot Stockholm. Ett signalfel gjorde att vi blev 15 minuter sena, men inte gjorde det nåt – egentligen. Vi letade oss ut från perrongen och hittade så småningom avdelningen för förvaringsskåp. Dessa var helt nya, men vi listade ut hur de fungerade tillslut.

Nästa anhalt var Vetekatten där elvafika med Mor Kerstin stod på programmet. Katten (som jag inte pussade) är ett anrikt café på Kungsgatan och vi har varit där tidigare. Dock fanns inte möjlighet att sitta utomhus då, men det var inga problem nu. Kerstin satt på terrassen och väntade på oss, så det enda vi behövde var att hämta oss kaffe och nåt gott. Den snälla Kerstin betalade. Vi satt sedan där en god stund och hade det trevligt innan det var dags att gå tillbaka till Centralen, hämta väskorna och gå över till Cityterminalen och ta flygbussen ut till Arlanda.

Det var så turligt att vi fick en resa med direktlinjen, den som inte stannar på vägen ut utan kör direkt Terminalen/Arlanda, så vi kom ut väldigt snabbt och smidigt. Incheckningen gick också ganska smidigt, när vi hittade rätt kö att stå i. Så var vi på plats och kunde ta en öl medan vi inväntade avgången. Denna var dock försenad med 15 minuter, vilket inte gör så mycket. Dock skulle det visa sig att det blev en hel timme vilket inte var lika kul. Anledningen var åskväder över Heathrow och huvudorsaken till att vårt plan var 15 min sent från början var att originalplanet hade träffats av blixten och fick bytas ut. Haha…. den hade jag aldrig hört förut.

En timme sena satte vi er hjulen på Heathrow i alla fall och kunde leta oss igenom bagagehämtning och alla kontroller och ta oss i lugn och ro till tunnelbanan. Det tog inte många minuter förrän ett tåg gled in på stationen och kunde frakta oss till Hammersmith och från där var det att promenera Shepherd’s Bush Road upp till hotellet. Inga problem att checka in och vi fick till och med bo på moderhotellet denna gång… In med bagaget och sedan ut på stan för att ÄTA. Nu var i alla fall jag hungrig.

Här blev det bekymmer dock. Vår tilltänkta pub, Argyll Arms, stängd. Ingen förklaring fanns. Men det såg ut som det var ombyggnad på gång och vi hade inget annat val än att vandra vidare. Nu är det inte så lång mellan pubarna i London och jag är expert på vart alla ligger, så vi gick till Kingly Street och the Clachan, som precis som Argyll Arms är en Nicholson-pub. Där fick vi inte bara god mat (jössesligen som Daniel skulle sagt) utan också reda på att Argyll Arms hade lagt ner verksamheten. Vad som kommer att hända där vet vi inte och det är väl nåt för framtida resor. På the Clachan var det i alla fall mycket trevligt och servitrisen, Sara, var en av de mest serviceminded jag träffat på. Mycket av den trevliga stämingen under middagen kom av hennes glada och trevliga sätt.

Vi avslutade med ett besök på en helt ny pub ett stycke bort vid namn, the Shaston Arms, där vi inmundigade en varsin halv Grävling (Badger). Sedan åkte vi hem till hotellet och satte på tekokaren för en liten kopp natt-te innan det var dags att sova. Dock hade vi bara en mugg så jag fick gå till receptionen och be om en till. Det var inga problem. Så nu är teet urdrucket och det är dags att sova. I morgon har vi mycket att stå i.

Läs mer om detta efter det hänt!

Midsommarafton. Sill o nubbe, jordgubbar o champagne, vin och ost… Ja sill i alla fall och lite nubbe blir det säkert, resten är det för mycket kolhydrater i. Men man kan ta lite grand. Kanske. Packad är jag nästan ändå. Allt jag ska ha med till London, mer eller mindre, ligger framme på pianot och väntar på att läggas ner i resväskan. Pass och pengar är också redo och alla e-biljetter utom flygbussen är fixade. Sista påminnelsen från London30.com dök upp i lådan idag och på flyget kan man checka in på måndag em. Så det är bara att låta helgen rulla och invänta måndagen då jag går igenom packningen en sista gång.

Sedan får man pussa katterna adjö på tisdag morgon och sätta sig på tåget till Stockholm och en snabbfika med fru Lindberg. Sedan är det flygbussen ut till Arlanda som gäller så att man kan checka in bagage och ta ett varv i transithallen innan det är dags att gå ombord. Vi har väl knappast turen att ha Sue bland besättningen, men ser ändå fram emot en behaglig resa till LHR med British Airways. Läste i the Times igår att man nu lagt ner hoppet om en tredje bana på Heathrow också. BA vill expandera, men Boris Johnson verkar inte vilja gå med på det, så de bygger väl ut i någon annan storstad i stället. Madrid var på tal, så vi får väl se.

Jag, å andra sidan, behöver inte längre någon extra landningsbana. Köpte mig nya byxor härom dagen och kunde, otroligt nog, köpa en storlek under den jag hoppats på. Så nu börjar jag bli som folk igen. Tänkte på det där uttrycket ”Jag är fet, du är ful. Jag kan banta!” och jag har väl bevisat för mig och andra att jag inte längre är den valross Jimmy hade med sig till London för två år sedan. Så nu får jag väl till och med gott om plats på en Ryanairflygning :). Nej, reseblogg var det, inte bantningsblogg… men jag vill skryta lite.

London är sig inte likt, har jag förstått, efter att läst ytterligare en artikel i the Times. Dagens onlineupplaga hade en artikel om att nån österrikare gjort om tunnelbanekartan till en tysk version. Grüner Park, Westmünster och Kanonenstrasse är bara exempel på nya, intressanta hållplatser. Ochsenfurt Zirkus och Toterschinken Hofstrasse är också ställen vars omgjorda namn lär reta gallfeber på folk enligt skribenten. Har för mig att schinken var grodlår snarare än just skinka dock… det är i alla fall vad Stig Helmer och Ole får när de beställer ”schinken” i Sällskapsresan II: Snowroller. Själv har jag den ursprungliga och korrekta (vid tryck) tunnelbanekartan inramad och upphängd på väggen i läsrummet. Min goda vän Irene kunde inte förstå vad det skulle vara bra till, men hon förstår så lite hon, haha. Ett par resor till London så får hon nog bättre förståelse för det hela kan jag tro, om inte annat får jag väl banka in det. Hänger på väggen gör den i alla fall, kartan och jag är nöjd. Det var en hiskeligt dyr inramning, men kartan fick jag för en spottstyver på grund av att den var lite trasig i ena hörnet. Så expediten på London Transport Museum, drog av många procent. Hörnet syns inte för övrigt. De renskar överdelen (och underdelen) innan de ramade den så det ser prefekt ut.

Därmed har jag London, anno 1988 i sovrummet och tunnelbanan anno 2010 i läsrummet. Kanske dags för en ny londonkarta med de nya broarna över Themsen… men den gamla har sin charm ändå och vart broarna finns vet jag ju.

Ja, med andra ord är jag nu redo att både fira midsommar och resa till London igen. Solen skiner, men det blåser, så dagen kanske kan bli trivsam. London har strålande sol och 16 grader enligt vad jag kan se på min skrivbordsgadget och pundet står i 10,32. Det enda aber (oj, mer tyska)  som finns är väl att mr Levett och hans medarbetare på Grays of Westminster troligen inte kan fixa fram en kameraväska i tid åt mig, så denna varit slut sedan en månad tillbaka och nya antagligen kommer in i lager när vi rest hem igen. Men de kan ju alltid skicka den. Därmed funderar jag på att ta med min gamla väska i stället och se vad BA säger om att ha den i kabinen. Den faller gott och väl inom de måttgränser som är uppställda för väska nr 2 (handväska, laptopväska etc), även om ordet ”kameraväska” inte finns med på hemsidan. Däremot står ”laptop-sized bag or handbag” och att den måste passa in under stolen framför. Det gör den, så den följer nog med. Stativ ska jag också packa ner, men då i resväskan. Har ju planer på att skaffa ett mindre stativ som är lättare att plocka med, men vi får se vad som händer. Oavsett vad så ska vi gå till Grays och jag ska köpa en fjärrutlösare med sladd till kameran. Det borde jag gjort i november när jag köpte den trådlösa, eftersom det hade underlättat vid fyrverkerifotograferingen. Men är man dum så är man.

Lördag och söndag jobbar jag och på måndag skall jag som sagt checka in online och skaffa biljetter till flygbussen. Sen bär det iväg! Titta gärna in då och då, för jag ska försöka skriva något varje dag om vad vi gör.

Kom ihåg, om du inte skrivit nån kommentar tidigare, att jag måste godkänna dig först. Detta gör att kommentaren inte syns förrän jag gjort det. Jag får så otroligt mycket spam i kommentarväg att jag inte kan ha det på annat sätt. Kan bli uppåt 100 st i månaden som jag får rensa 🙁

Hörs o syns!

Ja då var denna resa till ände och jag har fått komma hem till katterna igen. Nemi sitter här intill och spinner så man skulle tro att hon lättar från marken snart. Lilly gick och lade sig nånstans när godiset var slut. Kanske dags att summera hur det varit och hur sista dagen utspelade sig.

Vi började med att packa klart så att vi var redo att åka ut till flygplatsen direkt efter utchecken vid elva. Planet skulle gå vid 14.15 så det var inte mycket tid att göra nåt på. Så vi tog en sväng i området kring Shepherd’s Bush Road och hitade en Café Rouge där vi beställde in en fullständig engelsk frukost. Vi kände att vi behövde nåt stadigt att resa på, eftersom dagen inte skulle ta slut förrän sent på kvällen och inte ens då var vi helt hemma. Efter detta gjorde vi en sista lov och kontrollerade att vi inte hade glömt nåt (fast jag tror jag tappade ett hänglås på golvet, eller om det hamnade i sängen). Sedan var det dags att checka ut från hotellet och traska ner till Hammersmith och ta tunnelbanan ut till Heathrow. Eftersom vi skulle till Terminal 5, såg vi till att vi inte skulle behöva byta utefter vägen, utan kunde få ett tåg som gick direkt dit. Så började vår hemresa.

Det tar ungefär 30 minuter från Hammersmith ut till Heathrows femte terminal och när man är framme där är det bara tt ta hissen upp till incheckningshallen. Checka in hade jag gjort igår via Internet så det enda vi behövde göra var att skriva ut våra boardingkort. Det fanns speciella terminaler där för det. Intill dessa stod Royal British Legion och samlade in pengar som brukligt är i början av november, men vi hade redan skaffat fem poppies av dem under veckan, så vi lät dem stå där. Dumt nog, som det skulle visa sig, i alla fall för en av oss. Säkerhetskontrollen var seg. Folk gör inte som de ska utan det tar tid, tid och mer tid innan de fått av sig allt som kan pipa, lagt rätt saker i väskorna och i lådorna till genomlysningsapparaten. Men vi kom igenom till sist och kunde nu konstatera att vi hade god tid på oss inna det var dags att flyga hem. Så det fick bli taxfreebutiken en vända.

Vi hittade väl en och annan pinal att köpa med hem, men det mest intressanta var vad som hände mig när jag fick se en man med en poppy i metall på rockslaget. En sådan där pin ni vet, med fäste på baksidan och som Daniel letat efter i hela London. Jag gick fram och frågade honom vart den kom ifrån (han jobbade i taxfreen för övrigt). Jo, den hade han fått genom att donera till Royal British Legion som stod utanför. Men man måste ge åtminstone £2 för en sådan, annars så blir det en i papper så som de allra flesta har på sig. Aha, sa jag, det var ju synd, nåt att tänka på till nästa gång. ”Jo, men du kan få min så kan jag skaffa en ny, för du kan ju inte gå ut, men det kan jag.” Så tog han promt av sig sin pin och gav den till mig. ”Men jösses då måste jag ju ge dig några pund så du kan skaffa en ny”, tyckte jag. ”Javisst, det kan du väl,” sa han. ”Jag garanterar att jag lägger det i deras bössa.” På det viset fick jag till Daniels stora förtret en sån där pin. I nån form av rättvisans namn borde jag kanske gett den till Daniel, men jag ville faktiskt också ha en. Så det så! 🙂

Innan planet gick fick vi en stund i baren också, där vi intog en sista Gin & Tonic medan vi väntade på vilken Gate vi skulle bli hänvisade till. Det visade sig bli alldeles i närheten, så vi kunde ta det lite lugnt. Jag hade redan sett på incheckningssidan att det var ett stort flygplan, men när jag checkade in fanns det inte många upptagna stolar. Så jag räknade med att det skulle vara ganska lugnt vid gaten. Så var det också och planet, som tog uppåt 270 passagerare, var inte ens halvfullt. Jag och Daniel fick sitta för oss själva i bakre delen (vilket gjorde att vi också fick gå ombord först). Varje rad hade två säten till höger och till vänster och tre säten i mitten. Med andra ord var det inte en, utan två mittgångar för personalen att dra sina vagnar genom när det blev dags för den biten. BA bjöd ju som sagt på både smörgås, kaffe/thé/dricka med mera och även starkare drycker. Så på det hela taget var det en god affär att välja British Airways.

Vi kom iväg i tid och landade exakt på utsatt tid på Arlanda. Eftersom planet bara var halvfullt gick det ganska snabbt att gå av, även om det inte spelar någon större roll eftersom det är passkontroll, man ska hämta bagaget och man ska igenom tullen. Allt funkade i alla fall och vi fick våra väskor skapligt tidigt. Nu skulle vi bara ta oss in till stan också, för vidare befordran till Daniels mamma där vi skulle stanna över natten eftersom det var svårt att passa in ett tåg hem (vi hade klarat det om vi chansat… men bättre vara säker). Flygbussen gled precis in på hållplatsen när vi kom så det var ju lämpligt. Tog ungefär 45 minuter in till Cityterminalen och det var ju helt OK. Här gjorde vi dock misstaget att inte låsa in våra väskor över natten så vi slapp släpa på dem fram och tillbaka till Kerstin, men det är lätt att vara efterklok. Gör vi såhär fler gånger så vet vi ju hur vi ska göra då. Tunnelbanan och pendeltåget tog oss ut till Åkersberga och efter att släpat väskorna efter oss i en kvart eller nåt var vi framme.

Där blev det mat och dryck och fest. Jättetrevligt och klockan blev nästan midnatt innan detblev sängdags. Vi behövde inte släpa väskorna ner till pendeltåget i alla fall sa Kerstin, för vi kunde ta bussen som gick nästan precis utanför huset. Den skulle gå vid nio, så vi bestämde oss för att ha frukost vid åtta.

Så blev det och jag vaknade innan mobilen väckte mig. Lite trött och sliten efter en vecka i London där man höll igång i 14-15 timmar per dygn och sedan själva resandet. Det tar på krafterna. Eller om det är åldern. Hursom helst gick det bra att ta sig hem till Karlstad igen. Bussen kom på utsatt tid och tog oss till Danderyds Sjukhus där vi bytte till tunnelbanan. Tåget kom nästan direkt när vi klev ner på perrongen. Därefter var det gångtunnel till Centralen och vi hade en halvtimme tillgodo på avgångstiden när vi kom dit. Tåget var i tid och avgick exakt 10.25 och rullade in på perrongen här hemma 13.29 så som det skulle. Sedan var det bara att släpa väckorna genom snön de femhundra meterna hem till katterna.

Så det var London, november 2010. Vi hann inte med allt vi tänkt oss, men mycket i alla fall. Från Londons minsta torg till fyrverkerier över Themsen vid Battersea Park och mycket, mycket där emellan. Nu får vi se när nästa resa blir och vem/vilka som följer med. Har ett lass bilder att gå igenom, dock inte lika många som Daniel har, men ändå. Tar en stund att sovra och lägga ut i galleriet. Men det kommer frampå.

Ha det gott alla som läser bloggen! Vi höres igen.

Ja, så var den Dagen här igen. För fjärde gången i följd firar jag alltså födelsedag i London. Första gången var för tre år sedan, då Daniel ordnat (och bjöd på) en bryggeritur på Fullers bryggeri i Chiswick. Sedan dess har jag alltså firat tre gånger till ( 2008, 2009 och nu 2010). Fan vet, på ren svenska, vart åren tagit vägen och jag börjar känna mig gammal. FFF om inte annat, ful fet och fyrtio (dryg). Det andra går ju att fixa visserligen och det skall jag återuppta så fort jag kommer hem. Vatten och fläskkotletter i en månad eller nåt.

Idag var det pissväder igen. Min födelsedag regnade bort och var allmänt otrevlig att vistas utomhus i. Trots det var vi så illa tvugna om vi skulle hinna med allt vi hade kvar att göra (ändå blev det saker kvar till nästa resa). Så vi skyndade oss ut för att komma till Forbidden Planet lagom till de öppnade. Där handlade Daniel lite böcker och jag skaffade present till ena kattvakten. Den andra fixar jag present till i morgon.

Nu var det dags för elvakaffe och detta intog vi i kryptan på St. Martin-in-the-Fields. Mycket trevligt ställe må vi säga. Allt var till belåtenhet, inklusive toaletterna som var i toppenskick för de som har behovet av dessa facilliteter.

Efter det åkte vi vidare till Greenwich så att jag kunde köpa mig en klocka att ha i baren. Ni vet en sådan man ringer i innan man stänger så att kunderna hinner göra en sista beställnig (alltså inte en klocka som visar vad tiden är). V tog Jubilee Line till Canary Wharf för vidare befordran till sagda Greenwich. Dock fick vi inte gå in på DLR-stationen för det var nåt larm som gått, så det var bara att gå sin väg igen. Jag styrde då stegen mot Heron Quay i stället som ligger alldeles bredvid. På vägen stötte vi på två glada poliser som undrade om allt var som det skulle. Daniel valde att svara ”Japp”, medan jag höll mig till sanningen och sa att, ”möjligen, men fan vet”. De skrattade gott och undrade om de kunde hjälpa oss och jag sa faktiskt att det var lugnt, eftersom jag visste vart vi skulle (Greenwich) och tillade det där om att vi inte fått komma in på Canary Wharf DLR. ”Ja just det, vi hörde just larmet, men det går ju bra att åka från Heron Quay”, sade de då och det var ju presis det jag räknat ut. Det är första gången på länge som jag har en konversation med Londonpolisen och som alltid är det alltid ett nöje för de är så fantastiskt snälla och hjälpsamma – och i det här fallet fulla av humor.

Nåja, vi kom fram till Greenwich utan mankemang och där styrde jag raskt stegen till Greenwich Market, som naturligtvis inte är i drift under vintern (i alla fall inte mitt i veckan) och via denna genväg kom vi precis ut till butiken med skeppstillbehören. Daniel påstod att vi aldrig hade fått hans far ut ur den butiken och det kan jag gott och väl tro på. Det är ledsamt att Svein inte längre är med oss, men som sagt, han hade nog stannat där ett par dagar. Jag valde länge innan jag beslutade mig för vilken klocka jag skulle införskaffa och jag tror att jag valde rätt. Inte en klocka i mässing, utan en i krom, blank som silver och med en god rington. Ni som har äran att besöka min bar när den är färdig kanske får chansen att lyssna till den.

Vi gick vidare tillbaka in i marknadsplatsen eftersom vädret inte direkt inbjöd till en promenad upp till Observatoriet. Vi hittade en spelbutik som hade en massa roliga sällskapsspel med tillbehör att erbjuda. Även pussel fanns och Daniel var mycket sugen på ett, men tyvärr var det slut för dagen. Dock fanns möjlighet att köpa det via webben och det är inte helt omöjligt att vi tar tillfället i akt att gör just detta.

En öl skulle vi ha också och det blev på puben Coach & Horses vilken jag inte besökt tidigare. Det är inte många nya pubar denna resa må jag säga. Inte ens många pubar totalt, men vi har haft väldigt roligt i alla fall.

Nu åkte vi tillbaka in till stan och till Fortnum & Mason där vi köpte lite té och sånt och sedan begav oss upp en våning för att inta eftermiddagsfika i the Parlour. Där fick vi varm choklad och schwartzwaldtårta. Daniel bjöd eftersom det var min födelsedag. Tack så mycket!

Efter fikat gick vi till en butik i Princess Arcade där jag köpte några slipsar. Två till mig och en till Far eftersom det är Fars Dag på söndag (han läser nog inte denna blogg så det bli en överraskning). Fanns väldigt många fina att välja mellan och de var äkta silkesslipsar allihop. Hade en av dem på mig i kväll när vi var ute och firade. Efter slipserian gick vi till Waterstones, ett tips från Kerstin, Daniels moder. Jag handlade inget, bara tittade, men jag tror Daniel hittade nåt läsbart att ta med hem

Nu var det dags för en snabb vända till hotellet och fräscha upp oss inför kvällen. Så gjordes och vi hann med lite drink och öl på rummet också. Sedan bar det iväg ut igen och till Spagetti House på St. Martins Lane. Vi har varit där tidigare och ätit födelsedagsmiddag. Troligen är detta tredje gången i följd vi gör detta. Första gången åt vi på Bella Italia kommer jag ihåg och jag hade en fruktansvärd huvudvärk efter bryggerituren. Idag slapp jag det mer eller mindre och vi hade en mycket trevlig stund. Daniel bjöd eftersom det ju var min födelsedag. Tack igen, min vän, det var en mycket god middag!

Vi avslutade aftonen med att besöka lite pubar kring Piccadilly Circus och Trafalgar Square. Vid ett tillfälle kom en MC eskort och stoppade all trafik för att en konvoj med vad som såg ut som diplomatbilar skulle kunna passera obehindrat utan att behöva stanna en enda gång. Detta har jag aldrig sett på mina tjugo resor till London. Men nån gång skall vara den första.

Nu är vi på rummet och har druckit den sista öl som köptes på Fullers igår och nu har Daniel somnat igen. Han påstår att han är vaken, men jag vet allt sanningen jag. I morgon skall vi åka hem så nu blir det ingen mer blogg förrän sent under torsdagen skulle jag tro, när det är dags att summera våra äventyr. Det har varit väldigt bra och vi har haft skoj. Synd att vi inte haft Jimmy med oss också, men man kan inte få allt.

Godnatt på er alla!