Idag har det varit blött på alla sätt. Vatten uppifrån, vatten kring oss, vatten i Themsen osv.

Riktigt skitväder har det varit och då passade vi på att gå till akvariet och titta på fiskarna. Fast först tog vi fika på puben Red Lion intill Cenotaphen. Vi har druckit öl där några gånger, men aldrig ätit, varken lunch, middag eller frukost. Så det fick vi ju testa idag då. Det var gott, kan jag säga.

Akvariet innehåll mängder med vatten och massor av fiskar. Stora och små. Både gulliga fiskar, färggranna fiskar, farliga fiskar – och fula fiskar. Fast när jag tittade efter var det visst Daniel som speglade sig i glaset. Hajar fanns det att titta på och stingrockor. Pirayor simmade i stim och så allmänt komiska ut med sitt underbett och på ett ställe satt grodor och kväkte i en tank. Det var samma typ av grodor som jag hatar att försöka fotografera på Zoo, men jag tror att jag fick en eller två bilder i alla fall. Daniel fyllde väl minneskortet med bilder få allsköns blötdjur och det är gott och väl. Har han en kamera ska han använda den.

Vädret var inte mycket bättre när vi tog oss ut från akvariet nån timme senare så vi skyndade oss över Westminster Bridge där de infernaliska kvinnorna med sina små buketter står och anstastar alla som råkar komma i närheten. Jag bryr mig inte om vilken välgörenhet (0m någon) som de representerar, jag anser att deras metoder är under all kritik och jag ignorerar dem fullständigt. Förr eller senare kastar jag nån av kärringarna i Themsen så att hon blir riktigt blöt. Tyvärr lockar de fram det sämsta hos mig bara genom att stå där. Usch. De fick inga poäng hos Daniel heller kan jag ju säga och Jimmy gick en rond med dem härom året.

Ja vi tog tunneln till Temple och besökte Temple Church, där Daniel inte varit tidigare. Det kan han ju inte säga efter den här resan och jag tror han knäppte av en god portion bilder även här. Det är nämligen inte förbjudet att fotografera, tydligen inte ens med blicxt, även om ingen av oss två använder detta när vi tar våra bilder. Dessutom tar vi alltid hänsyn till folk runomkring. Inte som de flesta andra, dumma turister. Nåja, vi är väl inte som andra kan jag tro. Temple Church är annars en attraktion som inte alla hittar eftersom den ligger gömd inne bland de båda Inns of Court som ryms på området också. Porten in är inte den mest tydliga heller och man måste veta vad man letar efter. Så när vi kom var vi ensamma en stund, faktiskt. Vi talade lite med damen som satt vid disken och sålde guider och böcker och hon var mycket trevlig.

Lunch stod sedan på programmet och puben Ye Olde Cock ligger ett knappt stenkast från kyrkan så vi gick helt enkelt dit och såg vad som stod på matsedeln. Det fick bli lasagne och den var jättegod. Tennyson är förknippad med denna pub, men de hade gömt undan detta av nån anledning. Kanske ny ägare eller nåt. Strunt samma. Vi lämnade den gamle tuppen och åkte ut till Chiswick i stället till Fullers bryggeributik och köpte några öl att ha på rummet. Självfallet passade vi på att ta en pint på Mawsons Arms också när vi ändå var där. Det hör ju till så att säga. Vi köpte inte så mycket, bara en Seafarers Ale och en Bengal Lancer. Det får räcka åt oss. Vi håller på att dricka den ena av dem just nu medan jag skriver detta.

Efter Chiswick åkte vi hem och lastade in ölen i kylskåpet och sedan drog vi ner på stan igen. Jag lämnade kameran och det på rummet denna gång så att jag skulle slippa släpa på en massa grejer. Det var faktiskt rätt skönt att bara gå om kring utan att känna sig som en packåsna. Vi tog Central Line in till Holborn där vi besökte puben the Ship Tavern så att Daniel skulle få chansen att se hur den var. Full, var väl sanningen eftersom det var kring halv sex och många som slutar jobbet gärna tar en pint på hemvägen. Men vi fick plats och till och med ett hörn att sitta i och dricka vår Adnam’s Old Ale, en riktigt mörk och god öl.

Sedan styrde vi stegen mot Covent Garden och tog där en Courage Best på puben Coach & Horses. Det finns ju ett gäng pubar i London med det namnet och jag tror att det finns minst fyra stycken i min guide. Här hade vi varit tidigare, både jag och Daniel så det var inte mycket nytt med detta besök. Däremot började vi väl så smått känna att det var dags för middag och vandrade vidare i generell riktning mot Chinatown. På vägen passerade vi Jack Beards under the Lemon Tree, som nu endast hette the Lemon Tree och hade fått en ansiktslyftning både invändigt och på utsidan. Värdinnan var mycket trevlig och vi beställde in en varsin liten Adnamn’s Explorer. Den gick ner, så att säga.

Middag skulle bli på kinavis hade det bestämts tidigare under resan och det blev ett nytt besök på Gerrard’s Corner där jag och Jimmy åt en så trevlig och god middag i somras. Samma kan man lugnt säga att jag och Daniel gjorde (och jag är då mätt ännu) och vi tog både förrätt, huvudrätt och efterrätt. Gotter som sagt. Jag åt Biff Curry igen (stark som satan, men väldigt god) och Daniel tog en tallrik med diverse kött (fläsk, skinka, anka… nåt sånt). Ris till detta och kinesisk öl (Tsingtao).

Mätta och belåtna gjorde vi en sista tur till Westminster så att Daniel skulle få fotografera Parlamentet och Abbeyn i nattbelysning. Han ville så gärna göra de nu när han hade en riktig kamera och jag kan inte annat än säga att det går så bra så. Om jag skulle tycka det vore besvärligt att han vill hit och dit och fotografera finge jag väl åka själv nästa gång. Han (och Jimmy) har ju alltid hängt med mig såfort jag vill ta bild på nån antik pelare i gryningen eller nåt jädra slott eller liknande. Så mitt motto är, ta bilder. Ta många bilder för det kan inte bli för många bilder. Finns alltid nåt att ta bild på och gör det inte det får man hitta nya intressanta vinklar på de gamla motiven.

Nu har Daniel somnat, fast han sa att han inte skulle göra det och jag tror att jag skall göra det samma. I morgon har vi sista dagen i London, onsdag kl 14.15 går flyget hem till Sverige igen. Ännu har vi en del på programmet och jag får väl delge er detta i morgon kväll.

Ha det gott så ses vi i möra!

Ja, Melina Mercouri hade nog rätt i det, även om filmeländet är urgammalt. I London innebär söndag att det är dött nästan överallt. Visserligen har man tillgång till The Mall som är avstängd för trafik till förmån för alla som vill gå mitt i gatan och ta bilder av Buckingham Palace och Victoria Memorial. Annars är det inte mycket som är bra en söndag. Pubarna är antingen stängda helt, eller så öppnar de inte förrän senare under dagen och flera av butikerna har helt stängt under söndagen. Allt detta medför att man funderar på vad tusan man ska hitta på.

De stora butikerna har självfallet öppet och de pubar som ligger i turiststräken har öppen från elva eller senast från tolv. Så helt illa ute är man inte . Muséerna har också i regel normalt öppet en söndag, men då är de fyllda av alla som är lediga under helgen och deras förb… jag menar deras små söta barn. Så att gå på museum en söndag är förenat med viss risk för irritation. Detta gäller i alla fall mig och Daniel. Regeln är inte nödvändigt applicerbar på er alla.

Vi bestämde oss för att leta upp ett café som vi inte varit på tidigare och ta en fika med nåt gott till. Det är inte helt enkelt om man inte riktigt vet vad som bjuds bakom de fasader som har ordet ”café” på dörren. Men vi hamnade på Cafe Rouge i Covent Garden och det var en trivsam upplevelse. Inte nog med att vi blev varm mottagna, det fanns mycket trivsamt på menyn. Dock vill jag redan nu säga att de som vill ha tårta och liknande lämpligen bör gå någon annanstans. Här bjöds på bröd och smör, eller sylt och marmelad. Rostat bröd, varma baguetter eller croissants var det som fanns på menyn. Dock även pajer, omeletter och liknande. Vi valde baguette och kyparen föreslog att vi skulle ta en av varje, rostat bröd/varm baguette och så gjorde vi. Till detta serverades som sagt smör (äkta) och sylt (jordgubb). Det var helt enkelt jäv***t gott allting. Mmmmm sa vi och lade genast detta ställe på minnet.

Nåja, nästa steg var att hitta en pub med Internet, för Daniel hade en viss idé han ville kultivera, men detta krävde konsultation med högre makter, dvs en webbsida med upplysningar. Så jag föreslog att vi i sakta mak skulle ta oss vidare till puben Jack Horner, som jag visste hade detta att erbjuda för sina gäster. Puben ligger i Bloomsbury och på vår promenad passerade vi ett flertal intressanta besöksmål. Dock var det ju som sagt SÖNDAG, så de var stängda och öppnade antingen senare på dagen eller i morgon, måndag. När vi såg en teater som visade en föreställning av Flashdance… ja då utbrast vi samtidigt, utan att ens se på varandra ”FLÄSKDANS!” Inte helt korrekt, men kul. Vi hittade så småningom en fotohandel som var öppen och där fanns mycket intressanta saker. Dock var det ju inte Grays of Westminster, men i alla fall. Det slutade med att jag köpte ett polfilter och Daniel var spekulant på ett stativ.

Polfiltret fungerade utmärkt kunde jag konstatera på vägen mot Jack Horner och jag önskar att jag köpt ett tidigare. Nåja, man kan inte ha allt sägs det och det är förvisso sant. På puben beställde vi en varsinn flaska London Porter och slog oss ner i en soffgrupp så att Daniel kunde surfa medan jag såg på motorcykelsport på BBC 2. Inte för att det intresserar mig, mer för att det var som bjöds.

När Daniel hittat de han sökt, drack vi ur och gick åter ut i det vackra vädret. Vi tittade in på diverse butiker som sålde kameror/stativ och annan skit, bara för att konstatera att det stativ han ville ha inte fanns nån annanstans än där vi varit tidigare. Så det blev att gå tillbaka för att köpa detta så att han hade nåt att ta till när kameran krävde ett stabilare underlag än frihand. Så nu har han ett Manofrotto 682B. Kul för honom, för det har inte jag.

Nästa anhalt blev att äta lunch för klockan gick som kulan. Vi hamnade på the Tottenham där jag inte ätit tidigare, men väl intagit en och annan pint. Det var jättetrevligt och väldigt gott. Daniel funderade dock på att gå ut och definitivt vägra att erkänna att han kände mig när vi fick fråga om desert och jag sa sådant till servitrisen som man kanske inte säger. HOST. Men hon påstod att hon hörde illa och så blev det chokladkaka och glass. Haha. Nej, jag upprepar inte vad jag sa till henne. Det är mellan mig, henne och Daniel. 🙂

Vi gick vidare. Det Daniel hittade på nätet var Londons minsta torg som låg i en gränd från St. James’s Street och som en gång bl a huserade Texas ambassad. Mörkret hade redan börjat fall när vi kom dit så det var svårt att fotografera. Vi försökte dock och reslutatet kommer ni att se i galleriet senare.

Återstoden av aftonen spenderade vi på diverse pubar och vi avslutade allt med en middag på Bella Italia. Där åt vi god pasta, drack gott vin och fick en fantastisk efterrätt (som jag inte borde ätit, punkt). Servicen var utmärkt som vanligt och vi var mycket nöjda. Mätta och belåtna drog vi hem till Shepherds Bush där nu Daniel somnat och jag sitter och knackar ner det vi gjort under dagen. I morgon är det måndag och förhoppningsvis kan vi då besöka lite andra ställen, om inte annat akvariet som vi planerat. Kanske kan vi också shoppa och fotografera lite. Det är ju trots allt bara två heldagar kvar innan det är dags för oss att åka hem. Tiden går tyvärr väldigt fort.

Vi ses i morgon!

Ja, det är ju inte den femte idag, men det är ändå idag det har firats Bonefire Night i stora delar av London och därför är väl följande ramsa inte helt fel ute:

Remember, remember the Fifth of November,
The Gunpowder Treason and Plot,
I know of no reason
Why the Gunpowder Treason
Should ever be forgot.

Japp så är det och vi har beskådat ytterligare ett fyrverkeri i London. Men det är en senare historia, vi ska väl i alla fall börja från början. Dagen började med ett par blå strimmor mot den halvgrå skyn och vi räknade med att vi skulle slippa använda Daniels paraply idag. Vi hade rätt. För att verkligen dra nytta av att det var lördag åkte vi ner till South Kensington, eller ja, vi steg av vid Gloucester Road och gick resten. Vårt mål för dagen var V&A, Victora & Albert Museum där jag inte varit tidigare. Det är en imponerande byggnad redan från avstånd och när vi svängde ner på Cromwell Road pekade jag på ett torn i fjärran och sa att ”dit bort är det vi ska”. Det visade sig stämma prexis (såklart, haha).

Som med British Museum är detta något man inte gör på en dag. Inte ens på två skulle jag tro, så vi sovrade en hel del i det vi tittade på, men jag kan lugnt säga att det var enormt mycket intressanta saker som fanns utställda. En avdelning, som bestod av två jättelika rum, var helt tillägnad gipsavgjtningar av diverse arkeologiska föremål och skulpturer. Bland annat fanns ett relikskrin från Botkyrka tillsammans med gravmonument från såväl Westminster Abbey, Temple Chuch och Fontevrault Abbey (i Frankrike). Det sistnämnda är intressant endast om man vet att det är där Rikard I är begravd, han som kallades Lejonhjärta.

I rum nummer två var det Italien som gjöts av och här fanns bland annat Michelangelos David och jag trodde verkligen inte att den var så himla stor som den var. En jättelik (naken) karl som nog skulle kräva mig, Daniel, Jimmy och några till stående på varandra för att nå upp till hårfästet på. Jösses, var väl det vi kunde komma på att säga.

Fotografera fick man göra överallt med tre undantag (Rafael-utställningen, juvelerna och specialutställningar) så vi tog en hel del bilder som kommer att hamna i galleriet när vi väl kommer hem igen. Vi gick som sagt omkring lite selektivt, ändå varade vårt besök nästan fyra timmar och det var endast för att klockan började dra mot den tid då lunch slutar serveras på pubarna som vi gick därifrån. Med bestämda steg ledde jag Daniel till Zetland Arms, en pub som jag nämnt tidigare på denna blogg och som en gång i världen sköttes av Sid Chaplin, vars broder Charles kanske är mest känd i famljen. Där åt vi en utsökt Hunters Chicken och drack London Pride.

Efteråt hade vi tänkt oss en resa till Chiswick och inhandla lite öl, men tunnelbanan dit var stängd under helgen och vi hade ingen lust att försöka ta oss dit med bussar som vi inte kände till numret på. Så vi åkte in till stan i stället och gjorde en minimal pubrunda. Vi inledde på the Roundhouse där vi fick en varsinn Bengal Lancers och därefter en mycket god Gin & Tonic på Bombay Saphire Gin. Men det började bli trång och efter att Daniel pudrat näsan gick vi vidare till Covent Garden och puben the Globe som är trivsam och lite mindre överbefolkad. Där hade vi turen att hitta den sällsynta Jack Frost, som är en vinteröl som Fuller’s gör en gång om året. Smakade gott gjorde den. Vi avslutade det hela med en liten Johnny W, Black Label.

Nu var det nästan lite bråttom hem till hotellet och hämta fotostativet, andan och så vidare. Det var dags för fyrverkerier i Battersea Park och där tände man brasan (för att bränna Guy Fawkes) kl 19.30 och fyrverkerierna skulle gå av stapeln kl 20.00. Men tunnelbanan hade sina problem idag och det gick inte fort hemöver kan sägas. Det hela slutade med att vi med andan i halsen, eller nåt, tog oss till hotellet, röck åt oss det vi skulle ha med och trasslade oss bort till Sloan Square. Därifrån gick vi via Royal Hospital, Chelsea, bort till Themsen och Albert Bridge. Där stod massor med människor och vi bestämde oss för att inte betala inträde till parken bara för att se fyrverkeriet. Detta kunde vi uppenbarligen göra gratis om vi stannade där vi var.

Vi gjorde oss ett par bekantskaper i form av två gamla Britiska damer som var där för att beskåda spektaklet. Den ena hade sin lilla hund med som var rädd för smällare, men som skulle varit ännu räddare om hon varit ensam hemma. Det var en duktig liten flicka tyckte jag, som snällt var i mattes famn nästan hela tiden. Fast rädd var hon, även om hon tycktes bli glad över att den främmande farbrorn klappade på henne och pratade lite. Söt hund och en väldigt trevlig matte må jag säga.

Fyrverkeriet var okej, även om jag kanske tycker att förra årets spektakel vid Alexadra’s Palace var bättre. Men det är väl så att det man upplever för första gången lätt blir sämre andra året. Min kamera ville inte som den skulle heller så det blev inte så många bilder som jag hade tänkt. Men det gör inte ett dugg, jag har redan bilder på fyrverkerier så det räcker med dem. Kul var det ändå att stå där nere och titta.

Vi avslutade kvällen på ett enkelt sätt genom att köpa en flaska vin med oss hem och stanna på KFC och köpa med en hink kycklingbitar och pommes till rummet. Här har vi nu suttit och tuggat i oss dessa godsaker, druckit vin ur kaffe/te-muggarna som fanns på rummet och därefter faktiskt också druckit just te och kaffe på maten. Daniel ligger utslagen ovanpå sängen och väntar på att jag ska bli klar så vi kan släcka ner och sova. I morgon är det söndag och då vet vi inte riktigt vad vi ska hitta på, men nåt blir det såklart. Ni får väl kolla bloggen på måndag och se vad det blev!

Vi hörs vidare…

… stays mainly in the plain (Den spanska räven rev en annan räv, på originalspråket för er som inte visste det ). The rain in London stays mainly… outside, skulle väl vi säga då. På pubarna regnar det inte och hela dagen har det varit uppehåll. Det var först på seneftermiddagen det slängde några droppar, som sedan blev till ett strilande regn som envist sipprar ner från himlen på ett typiskt, londinskt sätt. Med rätt jacka håller man sig torr i alla fall och Daniel köpte ett litet paraflax till hjälpen. Så fukt från utsidan har inte varit vårt problem idag.

Dagen inleddes med fika på stan på det gamla vanliga stället på Piccadilly, intill Green Parks t-bana, mitt emot the Ritz. Det var gott och är hittills enda kaffet vi fått i oss. Med tanke på att jag är en liten kaffekärring när jag är hemma, är det ett under att jag inte fått huvudvärk av koffeinbristen, men vad tusan, jag får väl andra gifter i mig i stället bara genom att andas här i stan.

Härefter gick vi till posten för att köpa frimärken åt Lennart på jobbet (japp nu har jag dem klara) och sedan tittade vi in hos Davidoffs för att Daniel skulle få en cigarr.  När vi ändå befann oss på Jermyn Street passade vi på att fönstershoppa lite i de sko- och klädbutiker som ligger där och vars prislappar ligger i nivå med en ny bil. Men det kostar inget att titta i skyltfönstren och drömma lite. Mycket fint finns det i alla fall kan man lugnt säga.

Efter detta gjorde vi ytterligare ett stopp på vår lista med saker som vi ville ha gjort så här i starten. Vi åkte till Victoria Station och promenerade vidare till nr 40 Churton Street där den eminenta kamerabutiken Grays of Westminster ligger. Denna butik har endast Nikon (Exclusively Nikon står det på skylten) och i år är det 25 år sedan den vördnadsfulle Gray Levett öppnade denna butik. Fakum är att när jag var där för precis två år sedan och inhandlade min Nikon D80 fanns han inte där, vad vi såg, men idag var han på plats och vi fick ett samtal med honom precis som om vi var lika mycket värda som de stora, världskända fotografer som finns i kundregistret. Det är just detta som gjort butiken till det den är idag. Alla kunder är lika mycket värda, stora som små och alla kan få en stund med mr Levett om han finns där. Han till och med hämtade ett varsitt nummer av butikens egen tidning och gav oss, plus att han rekommenderade en fotoväska åt Daniel med orden ”This is, in my opinion, the best bag on the market right now…” Gissa om vi köpte den. Att få en produkt rekommenderad av honom personligen, för alla er som kanske inte förstår hur stort vi tyckte att detta var, är som att få tips om en bra pub av Hertigen av Edinburgh. Det sker inte, men här gjorde det faktiskt det. Sen kan jag tillägga att när vi skulle betala för den och mannen bakom skrivbordet (här finns inga diskar, det är en väldigt exklusiv butik detta) skulle kolla vad den kostade, sköt jag in ”Mr. Levett sa att den kostade…” och det blev ingen ytterligare diskussion om den saken.

Säg vad ni vill om ovanstående, men mötet med Gray Levett gjorde hela resan värd sitt pris.

Vi drog vidare till puben, samma pub som jag och Jimmy gick till efter inköpte av min D80. Kan tilläggas här att Daniel nu är stolt Nikonägare också och har en D3000. Dock inte köpt på Grays, men ändå. Det enda jag köpte denna gång var en infraröd fjärrkontroll. Kanske går vi tillbaka till veckan och köper en blixt också, men det återstår att se. St George’s Tavern heter puben och finns i min guide för de som är intresserade.

Återstoden av dagen/kvällen ägnade vi åt lite stillsam shopping/pubkryssning. Lunch åt vi på en pub i närheten av Oxford Street och middag intog på på Pizza Hut. Däremellan hann vi besöka HMV, the Computer Exchange, Game och Canary Wharf. Det sistnämnda var Daniels idé för det fanns tydligen en trädskulptur där nånstans som bestod av en himla massa trafikljus som växlade från grönt till rött på ett slumpmässigt sätt. Vi hittade den ganska enkelt och försökte oss på att ta lite bilder av den i mörkret. På tillbakavägen gick vi förbi en vatteninstallation som skrev, just det SKREV, slumpmässiga ord plockade live från the Times hemsida. Det var som ett vattenfall där varje droppe hjälpte till att skapa bokstäverna och man hann precis läsa vad som stod innan allt löstes upp och föll ner i hamnbassängen under. Helt otroligt att man ens kan komma på nåt liknande.

Slutspurten spenderade vi hemmavid på puben the Swan där vi fick en sista pint innan vi gick hem till rummet. Skoj att se att det fanns kommentarer i bloggen redan. Det tar jag som ett tecken på att det finns en och annan intresserad person därute som tycker det är skoj att se vad vi hittar på. Idag var det 5 november, det vill säga den riktiga dagen för att fira Guy Fawkes, men i morgon är det brasa och fyrverkerier på ett flertal ställen runtom i London. Vi hade tänkt besöka Battersea Park för att se hur det är i jämförelse med Alexandras Palace där vi var i fjol. Om det inte spöregnar förstås, för då är vi på PUBEN!

Ja då var man plötsligt och oväntat (nej egentligen inte) i London igen. Jag är väl medveten om att jag inte uppdaterat bloggen inför denna resa och att jag mer eller mindre undertryckt att jag ens ska hit, men jag hävdar envist att jag åberopar femte tillägget till den amerikanska konstitutionen. Japp. I plead the fifth.

Nå, nu är vi här, både jag och Daniel men det var ta mig f** på håret. Han hittade inte sitt pass per igår kväll. Just det, med bara timmar kvar till tåget skulle gå till Stockholm så hittar karln inte passet. När klockan var 18 igår frågade jag hur det gick och svaret var  att ” det går åt år he****e, men du får gärna komma hit och hjälpa mig att leta”. Så jag åkte dit och efter fem minuter hittade han passet i en jacka han ”redan letat igenom tre gånger”. Ja, så kan det gå. Allt löste sig i alla fall och vi kunde så småningom tillbringa aftonen hemma hos mig över en varsinn pizza och sedan även en varsinn god Fuller’s Brewmaster Special Brew Limited bla bla bla. God var den i alla fall.

Morgonen grydde och halv sju ringde klockan hos mig (Daniel sov på soffan). Inte för att jag vet om jag sovit nåt alls, men det var ju helt klart dags att vakna till. Katterna tyckte nog att jag var allmänt dum, men det fick de ta. Dusch, kaffebryggning, baguettfixande (att ha på tåget) och allmän påklädning var väl vad som följde och nånstans mitt i allting kom även Daniel till sans och visade sig. Vi fikade och åt en varsinn, eller två, kakor och sedan var det dags att gå till tåget. Katterna blev vederbörligt ompussade och sedan lämnade jag dem i ”pappa Jimmys” och ”farbror Claes” vård. De har nog lättare att överleva att vi inte ses på ett tag än vad jag har.

Tåget avgick 8.22 prick och vi sjönk ner i de nedsuttna och fruktansvärt slitna stolar som SJ ställde till vårt förfogande. Till råga på allt hade de tappat en vagn på vägen, vilket är imponerande eftersom de startade i Karlstad. Gud vet hur det gick till (Anders??), men vår vagn fanns i alla fall. Sova, lyssna på musik, ta de där baguetterna, sova lite till och lyssna på mer musik. Ungefär så gick resan till Stockholm C och det gick så bra så. Där bytte vi till Flygbussen som tog oss ut till Arlanda utan alltför mycket mankemang.

På flygplatsen var det nästan alldeles lagom för check-in, eller bagageinlämning i alla fall. Checka in gjorde jag från jobbet igår (tack Lennart Leverström). Inget problem alls med väskor och annat och vi kom igenom säkerhetskontrollen utan så mycket som ett litet piiiiip. Vi installerade oss på Roberts Café (eller vad det nu hette) och fick kaffe, whisky och nåt tjafs att tugga på. Prislappen ska vi inte ens tala om. Fy för svenska flygplatser och deras prissättning.

Efter detta kom det som skulle bli mest intressant, nämligen att flyga med British Airways. Jag kan säga redan nu att jag kommer aldrig någonsin om jag så får betalt att välja att flyga Ryanair igen. Knappt SAS. Från och med idag är det BA som gäller och det var en helt underbar flygning på alla sätt och vis. Skit i turbulens. Skit i motvind och andra förseningar (blev totalt 16 min efter schemat). Inget flygbolag har varit så fantastikst trevligt att flyga med sedan Air Europe, som tyvärr gick i konkurs nångång på 90-talet. British Airways is it. Rule Britannia! God save the Queen. Yes! We love you. Och, får jag väl säga, vi älskar speciellt Sue och Kerry, våra flygvärdinnor i bakre delen av kabinen. Utan dem hade det varit en slätstruken affär. Mer sånt! Har ni sett en flygvärdinna dansa i mittgången för att få ointrresserade flygresenärers uppmärksamhet? Nej, just det. Välj British Airways ni med (och nej, det är ingen betald annons).

Framme på Heathrow terminal 5 hade allt sin gilla gång. Passkontroll, väskhämtning och tull. Inget förtjänar nån speciell uppmärksamhet. Vi tog tunnelbanan vidare till Hammersmith, men blev uppehållna på linjen pga av att en passagerare blivit sjuk vid Hyde Park Corner och därmed orsakat att alla tåg därefter blev ungefär en kvart sena. Men det är sådant som händer och vi tyckte väl inte att det var så himla besvärligt heller. Vi kom ju dit vi skulle och hade inga problem att hinna till hotellet och checka in heller.

Hotellet var lite speciellt faktiskt, precis som sist. Vi hade bokat på Euro Hotel, men fick bo på Hotel Balkan, tio meter intill. Samma ägare och samma pris och ett utmärkt rum. Vi kan inte klaga alls. Det fanns till och med ett bord med två stolar där jag just nu sitter och dricker kaffe och skriver i denna  blogg (Daniel har druckit thé och ser ut att ha somnat). Vi dumpade våra väskor och gick upp till Shepherd’s Bush-stationen för vidarebefordran till Oxford Street och puben Argyll Arms där vi intog kvällsmat. Gott var det för vi var hungriga. Törstiga var vi också för det gick två pints per man innan vi hade ätit klart. Sedan ägnade vi resten av aftonen till att prata skit och dricka ytterligare två pints innan vi åkte tillbaka till hotellet där jag som sagt nu sitter och skriver ner det som hänt.

Nu ska jag svepa sista kaffe och sedan är det SÄNGEN som gäller. I morgon har vi massor vi ska hinna med att göra. Återkommer i morgon afton med en rapport om vad som tilldragit sig i den stora staden London. Kram på er alla och sov gott!

P:S Jag har en väldigt liten dator att skriva på så stavfel och annat beror mer på DET än på de pints jag druckit. Faktiskt! D:S

Då var vi hemma igen och det är dags att summera resan och berätta lite om vad som hände på vägen hem igår.

Vi började dagen med att gå upp tidigt och äta frukost på hotellet för en gångs skull. Packat hade jag redan gjort kvällen innan som sagt och det Jimmy behövde slänga ner i väskan gick snabbet (glömde tandborsten märkte vi senare…). Sedan ställde vi in väskorna på kontoret/frukostrummet och blev lovade att kunna hämta upp dem vid tretiden igen. Så det var nu dags för en sista sväng på stan innan det blev avfärd mot Heathrow. Vi började med ett besök på Foyle’s och knatade runt bland hyllorna där ett tag. Fanns inget (eller jo…) som lockade till köp så vi gick vidare. Vi drog ett varv kring Piccadilly Circus innan vi slutligen slank ner i tunnelbanan igen och åkte ut till Lambeth för att se om där fanns några pubar. Det fanns det, två stycken, men bara en var öppen så vi testade den. Det var trevligt där och ölen var billig. Måste komma ihåg det till en annan gång.

Sedan åkte vi till Knightsbridge så att Jimmy skulle få en chans att se de pubar där som jag och Daniel besökte, speciellt Nags Head som vi gav högsta betyget. Jag tror han tyckte den var riktigt trevlig också, i alla fall sa han inte emot när jag påstod att den är en av de trevligare vi varit på. Knightsbridge är ju fina kvarter så vi gick ett varv förbi dyr-butikerna innan vi åkte vidare. Det drog ihop sig till matsdags och vad vi behövde innan var en sista pub. Enklast var naturligtvis att leta reda på en i Hammersmith, i närheten av tunneln. Det fanns en såklart, som vi missat helt tidigare, så det fick bli den och äntligen slog klockan Pimm’s o’clock även för oss. (Pimms är en brittisk dryck som ofta dricks på sommaren).

För att spara tid tog vi en taxi från stationen upp till Shepherd’s Bush Green där vi sedan åt lunch på KFC. Gott var det och behövligt. Vi visste ju att vi hade en lång resa framför oss innan vi var framme i Stockholm igen. Från KFC tar det bara 10 minuter eller nåt till hotellet så det var lagom för oss. Väskorna väntade som utlovat och det var inga problem där, utan vi fick vårt pick och pack och kunde ta oss ner tillbaka till Hammersmith. Lagom till vi kom dit rasslade ett tåg in på stationen, så vi hoppade på det. Det finns två varianter när man åker till Heathrow, antingen Terminal 4 och sedan 1-2-3, eller så blir det Terminal 1-2-3 och sedan 5. I vårt fall var det första varianten som gällde, så vi fick vänta fem minuter på fyran innan tåget åkte vidare dit vi skulle gå av. Heathrow måste vara ohyggligt stort, för det tog en bra stund att åka mellan terminalerna i full fart.

Så stort är det dock inte, att man inte hittar dit man ska. Det var väldigt enkelt att checka in bagaget och komma igenom säkerhets- och passkontrollen. Vi kunde bara gå rakt i genom, medan andra fastnade och gjorde att kön blev längre och längre. Jag förstår inte vad folk tänker egentligen. Ta ur allt ur fickorna betyder ALLT inte ta ur allt UTOM vissa grejer… Suck. Säkerhetskontrollanterna såg ut att tycka detsamma. Jaja. Vi kom igenom och kunde gå till taxfreeshoppen och kolla lite. Finns en hel del att välja på där och den är nog minst tre gånger så stor som den på Stansted. Fick bli en whisky och en Bailey’s. Går väl åt nångång kan jag tro.

Sedan var det att vänta. Planet skulle gå 18.00 och gaten öppnade 17.25, men vid 17.30 hade fortfarande inget Gatenummer kommit upp. Så vi väntade lite till och vips så stod det en ny tid: 19.05 och gaten öppnar 18.30. Så det var bara att vänta en timme till. Det dröjde ända till 18.40 innan vi fick en Gate att gå till, men därifrån gick det snabbt att komma ombort. Dessvärre var vi placerade i en lång kö ut till startbanan så det tog nästan 40 minuter från det vi var klara att lyfta tills vi faktiskt fick göra det. Jag brydde mig inte mycket om nåt av det för jag passade på att ta en tupplur, så de två timmarna till Stockholm gick fort.

Jimmys pappa väntade på oss när vi kom och eftern en stunds bilfärd var vi framme där han bodde. Vi skulle få en gästlägenhet i samma hus att ha för oss själva för natten. Men först skulle vi naturligtvis umgås lite och prata om hur vi haft det och så där vidare. Jimmy träffar inte sin pappa varje vecka precis så det var väl skoj att vi inte gick och lade oss med en gång. Men slutligen var det dags och sedan är det inte mycket mer att säga om detta. Vi sov en stund och tog tunneln till centralen och hoppade på tåget som tog oss hem. Allt gick som det skulle och tåget avgick på minuten och var framme när det skulle. Så nu har vi ytterligare en resa till handlingarna. Den var mycket bättre än novemberresan och minst lika bra som den i maj. Vi gjorde en hel del, även om det finns saker som vi kom på att ”det där gjorde vi ju inte” och så vidare.

Men vi var på National Gallery, John Soane’s Museum, Banqueting House och vi kikade in i St Martin-in-the-Fields. Vi åkte till Portsmouth, vilket jag tänkt göra i tjugo års tid. Vi besökte våra vanliga shoppingställen, i princip… och vi fyllde i lite luckor i pubguiden. Så de var trevligt i London.

Bilder och annat kommer att komma upp i galleriet så småningom. Pubguiden kommer också att uppdateras. Vi besökte 50 pubar varav dryga 30 nya. Så det var ju roligt tycker jag. Inte har vi stressat oss igenom veckan heller, även om vi kanske inte precis har suttit stilla och gjort ingenting. Så vi får väl som om det blir fler gånger frampå. Nu skall jag gå till jobbet i alla fall, så min ledighet är över för den här gången.

Så då, sista dagen den här gången så nu är man packad och glad. Glad kanske var fel eftersom vi ska åka hem i morgon, men packad stämmer, för allt är nerpackat utom morgondagens klädbyte. Så jag behöver inte bekymra mig om att stressa med det när jag vaknar.

Idag har det varit varmt som satan, men i morse var det grått och väderleksprognosen sade inget annat för övriga dagen. Så vi var inte beredda alls på att det skulle bli sol från blå och molnfri himmel kring lunch och att det skulle hålla i sig till solen gick ner. Något irriterande, må jag säga, eftersom jag hade velat ta en båttur på Themsen om det var fint väder och nu tog vi tåget ut i stället…

Men dagen började med frukost på Brook Green Hotel, puben strax intill där vi bor. Vi ville testa en riktig engelsk frukost för en gångs skull så det fick bli där. Gott var det och mycket, men kaffet var det svagaste jag skådat så det fick de inga pluspoäng för. Mätta blev vi i alla fall och relativt nöjda. Så vi var därmed redo för dagens äventyr. Vi, eller snarare jag, hade en idé om att fylla i lite luckor idag eftersom vi mer eller mindre gjort allt vi ville göra. Därmed tog vi tunneln till South Kensington och fotograferade lite där. Kaffe fick vi oss också (starkare och bättre än det förra) och vi fick besöka en pub som en gång drevs av Sid Chaplin, vars broder Charles kanske var den mer kända.

Vi lämnade South Kensington och alla muséer och begav oss via Canary Wharf till Greenwich och hade jag som sagt var vetat om väderleksändringen hade vi tagit båten från Westminster i stället. I Greenwich var det varmt! Usch och fy, nästan, men jag hade ju önskat att hela veckan varit som idag, så jag får absolut inte klaga. Vi började med att gå på puben och hittade en med det intressanta namnet Spanish Galleon. Därefter var det av uppför alla backar till observatoriet och lite kompletteringsfoto igen. Jimmy shoppade lite. Uppifrån kullen har man en magnifik utsikt över Greenwich, Themsen och en god bit av London, inte minst Canary Wharf (mer bilder blev det). Vi avslutade med att gå på en ny pub och äta lunch och sedan drog vi vidare. Fast först spanade vi in en butik med skojiga marinprodukter, som kompasser, klockor, kikare och annat.

Vi hoppade av inne i stan för att jag skulle köpa thé, men jag köpte inget för det jag ville ha verkade inte finnas annat än i finförpackning… och när den väl var slut fanns det inga nya påsar att köpa och lägga i den. Så det kändes meningslöst. Kan lägga pengar på att snickra en egen låda… Så blev det med det och jag kan säga att Oxford Street var stekhet att vandra längs med idag.

Nästa stopp var Notting Hill, eller snarare Kensington där vi hittade en trevlig pub att släcka törsten på innan vi åkte vidare upp till Paddington. Där hade jag lite luckor i pubguiden som vi snart täppte till. Väldigt trevliga ställen var det att täppa till med också. Ni får läsa om dem i pubguiden sedan när jag haft tid att plocka in dem där. Jaja, det var dags att åka hem igen och se hur vi skulle göra med incheckning och liknande. Det var nu inte så svårt, eftersom jag har den här datorn jag sitter vid nu. Det var bara att gå till SAS hemsida och logga in sig och göra allt man behövde. Boardingkorten sparade jag som pdf och mailade till  Jimmy och det enda vi behövde göra sedan var att gå till Internet-Cafét och skriva ut dem på deras skrivare. Så allt är klart för i morgon.

Middag åt vi på samma ställe som vi åt frukost, nämligen på puben Brook Green Hotel. Kvällen avslutade vi på en annan lokal pub lite längre upp på gatan. The Richmond heter puben och där tog vi en sista pint och spelade lite pubquiz igen. Gick åt skogen visserligen, men det var roligt. Nu återstår bara att sova lite och sedan har vi ett par timmar att slå ihjäl efter frukost innan vi måste bege oss ut till Heathrow för att hinna med 18-flyget hem till Arlanda. En dryg vecka har kommit till sin ände och det är tråkigt. Vem vet när vi får möjlighet att komma tillbaka igen. Hoppas i alla fall att det finns en möjlighet som vanligt kring min födelsedag. Sen vet man aldrig om nån kan/vill följa med, men jag har varit i London ensam tidigare.

This is it. Information om hur reseriet avlöpte vid hemfärd får ni när jag har möjlighet att skriva nåt nästa gång. Antagligen inte förrän tidigast tisdag natt.

Idag har vi haft väldigt trevligt. Tror inte det beror på mig och definitivt inte på Jimmy ;). Det är nog yttre omständigheter som gjort sig gällande får vi tro. Vi började dagen med en halv sovmorgon, det var ju trots allt lördag. Jag gick upp först (nähä?!) och började stöka omkring lite… gjorde kaffe, snäll som jag är, eftersom det är en möjlighet i och med dessa nya hotell vi provar. Och det är inte fel att få en kopp innanför västen sådär direkt i starten. I alla fall inte om man heter Jimmy och är trögstartad. Jag njöt också av koppen ska jag säga och önskade bara att vi varit smarta nog att köpa nåt bröd också och lagt i kylen. I och för sig är det kanske lika bra, eftersom kylen mer är en frys då den fastnat på max och lämnar en centimetertjock isskiva på toppen av vattenflaskan som står där. Tack och lov fryser ju inte alkohol förrän det är VÄLDIGT kallt.

Nå, det här inte hit och vi drack vårt kaffe och Jimmy blev efter ett tag fullt kontaktbar. Så vi plockade ihop vårt pick och pack och gav oss ut på lördagsäventyr. Solen sken, äntligen, men vi valde att gå till Portobello Road och loppmarknaden där, snarare än att ta en båttur på Themsen och resa till Greenwich (vi kan ta tåget i morgon, eller båten för all del om vädret är ok). Så loppmarknad var det alltså – igen. Vi var där i november. Daniel och jag gick inte dit i maj för det var regn den dagen och vi ville inte går där och bli blöta för ingenting.

Ingenting är också summan av mina inköp. Jimmy handade lite dock, men av hänsyn till saker och ting skriver jag inget om vad han köpte. Det får komma fram senare. Sägas kan dock att jag var med och påverkade en smula ;). Vi upplevde marknaden som lite kortare än sist, men det kanske beror på att vi inte stannade till på Portobello Gold eller Earl of Lonsdale denan gång, utan gick gatan fram bara. Så helt plötsligt kom vi in i frukt och grönt och det var inte riktigt det vi var ute efter. Så vi tog en kaffe (!) med ägg o baconmacka på puben Duke of Wellington (den som syns i inledningen av filmen Notting Hill). Gott som tusan var det ska jag säga och det tyckte även gossen Jimmy.

Vi vandrade sedan åter uppåt och tittade i några av butikerna också. Kanske är det så man ska göra i stället… gå hit en måndagförmiddag och kolla antikvitetsarkaderna när det inte myllrar av en massa dumt folk. Jag såg mycket som jag skulle vilja ha, men som jag väljer att vänta med till senare. En dag… en dag ska vissa av dessa artiklar bli mina, men jag avvaktar som sagt.

När Jimmy hittat lite av det han ville ha valde vi att lämna loppmarknaden och gå vidare ut i Bayswater. För er som inte vet det bor skådespelerskan Keira Knightley (Pirates of the Caribbean) i Bayswater. Frågan är bara vart. Vi gick förbi ett antal ställen som jag (personligen, haha) skulle vilja köpa mig den dagen jag blir rik – så det lär aldrig hända. Fast om det gör det så flyttar jag nog hit och lämnar katter och Sverige bakom mig. Skit samma. Vi gick genom Bayswater utan att se henne, dock fina hus och fina bilar. Därtill kommer två trevliga pubar, varav vi åt lunch (fish & chips) på den ena. Planen var att ta oss från Queensway till Oxford Street och påbörja vår lördagsshopping inne i ”stan”.

Så det var vad vi gjord resten av eftermiddagen. Vi var till HMV och kollade på film och till Game och kollade på spel. Vi stannade till på Oxford Street Plaza för att kolla på saker åt en arbetskamrat (fanns inte nåt) och vi tog en öl på en pub på vägen. Vi hamnade slutligen på Forbidden Planet, via Ryman’s (som hade det min arbetskamrat ville ha). Där handlade vi lite och kände oss rätt nöjda. NU var det bara dags att ta oss tillbaka till hotellet för att dumpa alla inköp så att vi kunde rumla runt en stund utan nåt att bära på.

Så inledde vi slutet av denna lördag. Vi började med middag på Bella Italia. Det blev vitlöksbröd till förrätt, spaghetti carbonara till Jimmy och Polpetta Americana till mig som huvudrätt och därefter kaffe (latte och capuccino, ni får gissa vem som drack vad). Till maten tog vi en flaska Grillo (som vanligt när vi är där) och det hela var bara såå gott. Nästan i klass med gårdagens kinamiddag. Bra service har de på Bella i alla fall och vi var väldigt nöjda.

Efter detta påbörjades pubrundan och den varade i exakt tre pubar. På den tredje fastnade vi i ett spel (pub quiz) och lade några kronor på detta och det var så himla skoj att vi inte ens märkte att klockan blev halv tolv… Tack vare nya lagar får ju pubarna ha öppet så länge de vill, bara de får tillsåtnd till det. Annars hade vi väl märkt av elvaslaget, eller i alla fall kvart i när man ringer i klockan och ropar ”Time, Gentelmen… Please!”

Då var det bara att gå till Covent Gardens t-bana och resa hem. Fördelarna med såväl Earl’s Court som Hammersmith är att det går att resa direkt dit med Piccadilly Line och PL ligger så bra till att man kan ta den från i stort sett hela den del av London vi i regel spenderar kvällen på. Så vi kom hem ganska geschwint och har som vanligt tagit oss en liten sängfösare. Denna gång Smirnoff och Britvic Sparkling Orange. Nu är kylen tom så när på en och en halv liter vatten som vi köpte på vägen hem efter shoppingrundan. Detta gör (eller nåt) att det är läggdags och i morgon har vi sista dagen i London (heldagen observera, vi reser hem på måndag kväll). Förhoppningsvis blir det en sväng till Greenwich som sagt. Den som lever får se.

Kramar till alla!

Idag har vi haft mycket att stå i, men först, kära Mor, läs min kommentar till din kommentar om ungarna… 🙂

Vi sov en stund på morgonen. Jag har haft svårt att komma igång eftersom det har varit en hård tid innan på jobbet, både det egna och där jag är anställd. Normalt har man en vecka att landa på när man tar semester, men här har man kastats ut direkt (och ska jobba alla dagar när man kommer hem också). Så summan av detta gör att jag är tröttare på morgonen än när jag och Daniel var hit i maj. Då åt vi frukost halv nio stött, varje dag utom lördag/söndag. Denna resa har det bara blivit hotellfrukost två gånger. Synd, när den ju ingår.

Men det å sido, så har vi haft det bra och idag har vi haft en bra dag. Vi började med fika på vår lokala Caffee Nero, på hörnet vid Hammersmith Broadway, alldeles invid t-banestationen. Det var trevligt, som vanligt och gott dessutom. Sedan begick vi premiär genom att för första gången åka Circle Line från Hammersmith sedan den drogs om och hamnade här. Så det var ju lite spännande. Det steg på en dam på en av stationerna efter att frågat om tåget fick till Upton Park (nej det gör det inte) och fått svaret JAA!! av en senil/döv gubbe med rullator som antagligen inte riktigt visste vart han var. Så när vi så småningom klev av, talade jag om för damen att om hon ville dit hon skulle fick hon byta tåg, senast på Liverpool Street. Hon blev mycket tacksam för informationen och klev genast av för att vara på den säkra sidan. Japp. Jag kan vara snäll ibland 🙂

Vårt mål för dagen var Museum of London. Där har jag varit en gång tidigare, men det var rätt längesedan och jag kände att Jimmy behövde en lektion i Londons historia, från träsk till storstad (det kommer bildet senare). Så vi vandrade runt där bland stenåldersyxor och annat, genom medeltid, pest och branden 1666 till dagens London. Det var en riktigt trevlig upplevelse, fast Jimmy blev störtsur när en vakt/guide/whatever bad oss inte använda blixt på kamerorna. Det stod inget om det någonstans och vi hade letat noga. Men i mitt fall spelar det ingen roll eftersom jag anser att bilderna blir bättre utan blixt. Så det slutade med att Jimmy surade en timme eller så… Ja han är inte perfekt han heller, precis som jag.

Vi avslutade vår rundvandring med en titt på the Lord Mayor State Coach. Den står uppställd här året om, utom när den används i november under the Lord Mayor Show. Så vi hade ju sett den användas tidigare, med Ålderman David Lewis ombord. Ni kan se honom längst upp i bloggen eftersom bannern föreställer just detta. Ja, jag hade sett den för 20 år sedan också, men då hade jag inte min trivsamma Nikon…

Efter Museum of London påbörjade vi fredagens pubrunda. Lunch på en ny pub som hette the City Tavern. Mycket trevlig och jag kan varmt rekommendera deras Lasagne som fyllde både min och Jimmys mage tll brädden. Efter maten kikade vi in på Boot’s, men de hade inte vad jag letade efter (raktvål) så vi gick vidare till nästa ställe. Det hittade vi inte först, så vi fick irra runt lite, men det låg ju såklart på rätt ställe. Bara jag som inte är klar i skallen, antagligen. Mea Culpa.

Ja, jag har fått höra att jag skriver väldigt mycket så idag blir det kortare. Inte för att vi besökt en massa pubar, jag känner mig fortfarande tip-top och har inga problem med att sitta och skriva, men för att det inte hänt nåt speciellt som förtjänar att skriva ned. Utom en sak.

Efter x antal pubar kände vi att det var dags för middag och den hade jag planerat redan igår i form av att vi skulle gå till Chinatown och käka på Gerrard’s Corner (ja Täm om du någonsin läser detta, det är där VI var en gång 🙂 ). Så vi tog oss via två byten till Leicester Square och promenerade vidare till restaurangen i fråga och jä***r vilken måltid vi fick oss. Jag kan inte i ord beskriva det och då ska ni veta att det var en vanlig kinakrog och vi beställde vanlig, hederlig kinamat. Jag tog Biff Curry och Jimmy Jätteräkor i Chili. Till detta ris och en varsin kinesisk öl, Tsing Tao. Denna måltid åts med PINNAR gott folk, så ingen av oss skämde ut sig genom att begära en gaffel (du vet att jag menar DIG, host). Visserligen fick vi en varsinn gaffel (utlänningar kanske får det automatiskt), men enda gången jag tog till den var sista riskornen i botten på skålen som jag ville fiska upp. Ris ja, vi beställde in en extra skål t.o.m. och när jag bad om soya kom kinesen in med Kikoman, den sort jag helst köper själv därhemma. Perfektion. Finns inget annat att säga. Maten var så god att det finns inte helt enkelt. Stark var den också och jag fick gå och snyta näsan på slutet för att kunna fortsätta äta. Men det är bagateller i jämförelse. Hit ska vi gå igen. Så är det bara.

Pubrundan förde oss så småningom hem till Hammersmith och de sista två pubarna var ”lokala” så att säga: The Swan och Laurie Arms. Nu är vi på hotellet och jag har precis avslutat min Smirnoff med exotisk Fanta och ska ta och knyta benhögen så att jag orkar med morgondagen. Vi har en del varianter planerade, bland annat loppmarknad på Portobello Road, eller kanske en tur till Greenwich… och så ska vi shoppa annat också… Nå det blir en full dag det också ska ni se.

Vi hörs vidare!

Idag gick vi upp tidigt och åt frukost. Vi hade ett tåg att passa från Waterloo klockan 09.30, så här fick vi inte ligga på latsidan. Till vår förvåning, eftersom niotåget var försenat, avgick vårt tåg på sekunden. En timme och 37 minuter senare klev vi av på den plats jag försökt ta mig till i 20 år: Portsmouth Harbour. Jag har kommit fram till att anledningen till att jag aldirg kommit ivät tidigare beror på att jag troligen backat inför biljettpriset. Visst, det kostar att åka tåg i Storbritannien, men det finns alternativ där också. Buss till exempel. Men jag var antagligen inte rikigt säker på hur jag skulle göra för att ta ett bra beslut. Med 20 år till i bagaget är det lättare att ta besluten. Jag är nog lite mer världsvan idag också än då. På gott och ont, antagligen.

Nåja, för 340 kr, ca i alla fall, tar man sig fram och åter till Portsmouth med tåg om man åker Off Peak, det vill säga efter 09.29 på morgonen och hem innan 16.29 (tror jag i alla fall). Så är det med detta och som historien nu visat har jag faktiskt tagit mig dit och tillbaka igen. Jimmy också, förvisso, men utan min fasta hand skulle han fortfarande vara kvar i Sverige 😉

Vi inledde vårt besök med att köpa biljetter för hela Historic Dockyard, vilket inkluderar flera skepp och muséer. Dessvärre fick vi inte se Mary Rose, för hon var under renovering och övertäckt. Men vi hade antagligen inte hunnit med henne heller för det tog sin lilla tid med allt. Först av allt tog vi kaffe för att värma oss lite i det blåsiga regnväder som naturligtvis rådde idag när vi kom fram. Min vanliga tur med andra ord. Nu bestämde vi oss att vädret inte skulle spela roll och förstöra nåt för oss, så vi bet ihop och valde vårt första besöksobjekt; HMS Warrior från 1860. Det var ett väldigt intressant fartyg som tjänade i drottning Victorias flotta på sin tid. Ett järnförstärkt segel/ångdrivet fartyg med ett tonnage av dryga 9300, en längd av 127,4 metar och 17,7 meters bredd. Lägg till en kraftig beväpning så har ni dåtidens kanske kraftfullaste krigsskepp.

Det var inte så trångt ombord som vi trodde och till och med Jimmy kunde gå utan att slå huvudet i taken. Måste tillstå att det också var ett spännande besök och jag tog självfallet många bilder. Vi stannade nästan en timme innan vi gick vidare till nästa attraktion.

Vi promenerade en bit innan vi kom fram. Sedan fick vi gå runt för att komma till entrén och till langången som ledde upp och in. Väl inne stannade jag och lade försiktigt handen mot det låga taket, som för att känna på henne. Det gick en stöt genom hela mig för nu hade jag nått mina drömmars mål och äntligen befann jag mig ombord på HMS Victory, Lord Nelsons flaggskepp ombord på vilket han dog den 21 oktober 1805.

Att beskriva vandringen runt är lite svårt, för det var så många intryck som skulle bearbetas och så många platser att se. Tyvärr var akterdäcket avspärrat till följd av arbeten i riggningen, så vi fick inte stå på den plats Nelson föll och med Hardys och andras hjälp snabbt fördes ner till nedersta däck, där han avled tre timmar senare. Dit ner, till Nelsons dödsbädd om man så vill, fick vi dock komma och på platsen där han tillbringade sin sista tid står den så kända tavlan the Death of Nelson. Foto ja, men blixtförbud så allt blev lite luddigt i den svaga belysningen. Vi satt en stund där och lät alla skrikande ungar dra förbi så att vi kunde få lite lugn och ro. Trots allt var det en hjältes död som hedrades där nere och jag tycker inte fem- sexåringar har något där att göra alls. De har ingen behållning ändå av detta, som Jimmy sade så varför ens släpa dit dem (om inte för att slå dem i järn).

Vi får nog åka tillbaka till Victory ett senare tillfälle, för just nu, som sagt, höll man på med mycket renoveringar och eftersom vi inte ens kom upp på däck där vi ville (ja, vi hade en chans att komma tillbaka en timme senare lovade en av guiderna) så finns det anledning att komma igen. Galjonsfiguren var också borttagen och skall komma åter nån gång framöver. Dessutom var det ju Mary Rose och alla muséer som vi faktiskt inte hann med.

Vi gick från Victory och Nelson till puben för att äta mat, god mat vill jag lova och ta en öl (Directors Bitter, JAA!). Vi hann med ytterligare en pub innan tåget gick hem tillbaka till London. Vi var där igen vid sex och tyvärr skulle vi naturligvis varit där vid fyra, halvfem för det var galapremiär på nya Karate Kid i närvaro av skådespelare och andra kändisar. Suck. Varför händer alltid sådant när man redan bokat annat?

Så det blev en pub igen och sedan åkte vi till hotellet för att Jimmy skulle kunna fylla på pengar på mobilen (eller jag gjorde det åt både honom och mig). Ett kort besök på rummet alltså och sedan gjorde vi aftonens pubrunda. Vi snurrade runt i Soho och hittade ett par stycken nya ställen som vi provade. Betyget varierade från dåligt till riktigt bra. Ni får kolla pubguiden sedan när jag får möjlighet att uppdatera den. Avslutningsivis åt vi ett kvällsmål på KFC (Kentucky Fried Chicken) och blev riktigt, riktigt, riktigt mätta till en kostnad av 65 kr per man. Slå det  McDonalds!!

Så nu är vi på rummet med vår sängfösare (Smirnoff nu eftersom Russian Standarden tog slut igår). Så det är väl sovdags antar jag. I morgon hoppas jag på fint väder som det utlovats, men med tanke på att det skulle vara skapligt även idag och det stämde bara till hälften så får vi väl veta när vi sticker huvudet utanför, eller kollar genom fönstret. Sov gott alla och på återseende i morgon.