Då var Londonresan över för denna gång. Nästa resta är planerad till november och utan att säga något bestämt om vem och vilka som hänger på, kan jag väl säga att jag vill i alla fall åka. Det räcker med 1 överhoppat år, födelsedag i London är ju lite tradition ändå. Även om jag hade trevligt när jag fyllde ändå förra året.

Vi gick upp och fick frukost, trots en sen natt. Det kändes bättre att äta något innan vi åkte till flygplatsen än att försöka få något därute till skyhögt pris. På hotellet ingår ju frukosten. Så vi åt lite och tog sedan ett extra varv på rummet för att se att vi inte glömt kvar något. Det var snart gjort på de få kvadratmeter vi hade, men lika bra att kolla. Daniel hade kepsen med sig i alla fall…

Sedan var det bara att lämna in nycklarna och ta sista promenaden längs med Shepherd’s Bush Road ner till Hammersmith Broadway och tunnelbanestationen. Där köpte jag en varsin enkelresa till Heathrow och sedan var det bara att gå igenom grindarna, ner på plattformen och vänta på ett bra tåg. Helst ett som gick direkt till Terminal 5. Vi hade tur, för det kom ett nästan direkt när vi kom ner.

På Heathrow var det redan en del folk i farten, men det gick bra både att få boardingkorten utskrivna, checka in gjorde jag med appen igår och att lämna in våra resväskor. Sedan var det säkerhetskontrollen och den tog inte heller så lång tid eftersom vi noga förberett oss innan och hade lagt allt som piper i handbagaget och så vidare… eller det var vad vi trodde. Eller, nej, ärlighets varar längst: Det var vad Daniel trodde 😉

Av någon anledning togs hans väska åt sidan för manuell genomgång och det tog sin lilla tid, för han var inte ensam om att bli stoppad för, ja vad det nu heter ”underliga saker som ger utslag i maskinen”. En av de före honom hade en oöppnad coca colaburk och det får man ju inte, fy fy! Så när den humiristiska, lite äldre säkerhetsdamen äntligen kunde ta sig an Daniel var det dags att se vad som stod på. Ja, han hade lagt necessären i handbagaget i stället för i resväskan. Så ni kan ju tänka er allt som gav utslag där när man knappt får ha tandkrämen med sig. Rakvatten, schampoo (tur att han inte glömde det på hotellet som jag sa, för nu fick han nöjet att se damen slänga det i stället). Hon skrattade väldigt mycket under hela undersökningen så det är bevis på att de som jobbar där inte är så farliga som man kan tro. Om det inte finns anledning såklart.

Jag fick ge Daniel två rapp i bakhuvudet för denna fadäs, han erkände, det var klantigt, men han var SÄKER PÅ att han lagt det i resväskan. Tydligen inte. Hahahahahaha.

Nåja, den tid som förflöt fram till avgång tillbringade vi med att provsmaka sprit. Japp ni läser helt rätt. Allt från whiskey (12-årig malt) till lagrad tequila, kaffelikör på tequila, mousserande rosévin, rom… ja man kände sig faktiskt jämnt lite lullig efteråt kan jag säga. Även om det inte var stora glas, ungefär hostmedecinkoppstorlek… Men det var roligt och vi fick mycket god kontakt med två av utprovarna som verkligen lade ner sig på att berätta om sina varor för oss. Kanske för att vi verkligen är intresserade och visar det genom att lyssna aktivt och ställa frågor. Vi kanske blir kunder där och då, men vi lagrar informationen för framtiden – garanterat.

Det blev ingen sprit för mig hem denna gång, för nu var reskassan tom. Inget att göra och inget jag grämer mig över heller för jag har fulla baren därhemma. Vi har haft en massa annat skoj för de pengarna minsann, vilket ni kunnat läsa.

Hemresan var händelselös. Kerstin hade flaggat att Arlandaexpressen hade driftstopp och ingen tid när de skulle vara igång igen, men när vi landade fungerade allt som det skulle. Vi kom igenom passkontroll, fick väskor och gick genom tullen utan i princip några väntetider. I alla fall inte mer än vanligt. Sedan gick vi ner till tåget och det fanns ett på perrongen redan så det var bara att kliva ombord. 20 minuter in till centralen i 200 knyck ungefär. Inte illa och ett bra pris hade vi fått på 380 kr får två om vi reste torsdag till söndag och det är söndag idag vad jag vet.

I Stockholm tog vi en pizza medan vi väntade på tåget hem och då jag fått asbilliga biljetter i första klass så var det en njutbar hemresa (jag sov 95% av den). Sedan skiljdes vi åt för att var och en ta oss hem till sitt och börja smälta alla intryck från resan.

SUMMERING AV VECKAN

Man kan väl säga att även den mest välplanerade vecka inte alltid utfaller som man trott eller tänkt. Men vi hade i alla fall gjort en planering så att vi åtminstone inte skulle komma på att vi aldrig gjorde än det ena eller det andra. Så när jag skakade hand med flygkaptenen och tackade för den tjusiga flygningen förra söndagen och hade en oskriven vecka framför mig, så hade jag inte en aning om att den skulle innehålla saker som gnu, Tower 42 och picknick i Windsor.

Det blev inte många nya pubar besökta, tyvärr. Mitt projekt gick i stå till följd av baronessans begravning, då många av de pubar jag hade på nylistan låg i områden kring Fleet Street och St. Paul’s. Med alla pådrag innan och allt, så fick dessa helt enkelt vara. Vi får ta dem nästa gång i stället. Dock har vi tio, tror jag, nya pubar med oss i bagaget. Vi har nå naturligtvis besökt en himla massa gamla pubar, så publösa har vi inte varit. Ett trettiotal inalles tror jag det blev.

Tracey Winskill och hennes kamrat Giovanni är nog, som Daniel också säger, det som vi räknar till veckans höjdpunkter. Först och främst måndagen med Tracey där vi började på våning 42 och slutade på Shaka Zulu i Camden. Därefter eftermiddagen i solskenet vid floden nedanför Windsor Castle. Vi kan inte fått det bättre och vi kan inte ha en bättre vän än Tracey och det känns skoj att ha en vän i London igen. Det är några år sedan mina vänner och jag tappade kontakten och utan Facebook, ja… ni vet. Gio var också en skoj kille och jag ser fram emot att vi träffar även honom igen nästa gång.

Så nu sitter jag här med mitt nybryggda kaffe, riktiga kaffe, något jag inte fått sedan förra lördagen och skriver lite medan katterna strosar runt lite. Jag tror att de var lika glada att se mig som jag var att se dem igen. Ska bli riktigt skön att sova i egen säng i natt och jag är säker på att Nemi kommer att ligga bredvid och spinna som en motorcykel tills jag somnar.

Bilder från resan kommer att publiceras i galleriet så fort jag har möjlighet. Det blev i alla fall ett och ett halvt minnneskort fullt så det är lite att sortera och ta hand om. Jag skriver en blänkare under uppdateringar när det är klart.

Till dess får ni ha det så gott och tack för att ni har läst om våra äventyr i den stora staden London!

Då var veckan till ände och det är dags att åka hem. Nästa rapport kommer att skrivas hemifrån, när jag har packat upp och kramat/pussat katterna tills de tröttnar (4 sekunder cirka).

Nå, vi är kvar i London än så jag ska inte gå händelserna i förväg, men väl summera denna dag som bland annat bjudit på klarblå himmel och sol samt en utflykt till hemligt mål.

Daniel och jag började dagen med frukost och var inte kvar på rummet speciellt länge därefter, utan begav oss ut på stan för att komplettera det sista vi hade kvar (eller i alla fall hade en rimlig chans att hinna med). Så vi for till Piccadilly och gick en liten runda kring Royal Academy och Burlington House medan vi väntade på att klockan skulle bli tio. Då öppnade Fortnum & Mason och vi kunde gå ett varv i hyllorna och plocka med oss lite varor hem.

Därefter gick vi till posten och köpte frimärken eftersom jag lovat en arbetskamrat det. Detta borde jag gjort dag ett, men nu blev det i sista sekunden och jag trodde faktiskt inte att posten var öppen, men det var den som tur var.

Daniel ville gå till Davidoff och titta på cigarrer, så det var nästa stopp och vi gick även förbi the Ritz en sista gång och vi funderar på om English Heritage kommer att sätta upp en av sina karakteristiska blå skyltar där så småningom (Blue Plack): ”Margaret Thatcher, 1925-2013, Prime Minister, Died Here…” Vi får väl se vad som händer med den saken.

Slutligen gav vi oss ner till Westminster så att vi kunde få se parlamentet och allt där nere i sin fulla prakt nu när solen sken från molnfri himmel. Themsen låg som en brun remsa och eftersom det faktiskt har blåst en hel del så gick det en hel del vågor på den. Många båtar syntes till, både små och stora turistbåtar. Vi passade även på att titta på, inte åka med, London Eye där den stod och glänste i solskenet. Faktum är att det tog oss mer än 20 minuter att komma över Westminster Bridge från en sida till den andra. Men så stannade vi ofta för att få en bättre vinkel på det vi ville fotografera.

Efter detta tänkte jag att det skulle vara smidigt att gå till Waterloo Station och där ta tunneln tillbaka till Westminster och där byta tåg och ta oss till Victoria i god till innan klockan ett då vi skulle sammanstråla med Tracey. Hon hade inte sagt något specifikt till någon av oss, mer än att hon antydde att det skulle bli picknick om vädret tillät och det fanns som vi såg det inte ett enda hinder för detta idag. På vägen mot Waterloo handlade vi lite och träffade en söt och gosig katt vid namn Lucky. Hon var verkligen kelsjuk och inte ett dugg rädd. Välskött var hon också, så det var ingen strykarkatt. Hon hörde till butiken vi var inne i 🙂

Problemet med denna idé med tunnelbanan var att det är ett H att hitta till Waterloo. Fn vet hur Hertigen av Wellington hittade dit OCH besegrade Napoleon… Vi fick gå runt hela jäkla stationen för att ens hitta en dörr som ledde IN. Men men men… vi kom in och vi fick ett tåg och vi kunde byta och vi kom i tid till Victoria så det skall väl inte klagas så himla mycket. Men ÄNDÅ! 🙁

Vi fick vänta till klockan blev halv två innan Lady Winskill dök upp, men hon hade flaggat för att hon kunde bli lite sen och sagt att vi inte skulle få panik utan sitta ner i lugn och ro och ta något att dricka (det gjorde vi, för man ska ju göra som damerna säger). Hon kånkade på inte mindre än TRE kassar/väskor som vad vi kunde se var fullpackade med vad det nu var hon  hade i dem. Hon var jätteglad att se oss och hoppades att vi var redo för en spännande dag. Nu skulle vi få höra vilka planer hon hade smitt för oss.

Hon hade gjort upp med en god vän att vi skulle packa hans bil med prylarna och dra iväg någonstans utanför stan och där ha en picknick i godan ro och ha trevligt. Lät det som en bra plan undrade hon… Det tyckte vi verkligen och inom bara 10 minuter hade vi tagit oss ut ur stationen och fick träffa den mycket trevlige Giovanni, eller Gio som han kallades. Nu var det bara att lasta bilen full och packa in oss själva. Vi påbörjade färden ut ur stan via Belgravia, Knightsbridge och så vidare och vi försökte komma fram till vart vi ville åka. Tracey föreslog Windsor och det tyckte i alla fall jag lät som en god idé, så det blev då. Gio satte full fart mot det bestämda målet och det tog inte alltför lång tid innan vi var framme.

Nu skulle vi bara ha en bra parkeringsplats också och det verkade helt omöjligt, men ett under inträffade och med en fräck manöver säkrade Gio en toppenplats alldeles nedanför slottet. Så nu var det bara att börja bära Traceys kassar till en bra plats för vår picknick. Det gick inte så länge innan vi hittade en bra plats heller vid vattnet och mitt i solen så inom en kort stund hade hon förvandlat en gräsplätt till ett veritabelt smörgåsbord eller buffé med allt mellan himmel och jord. Gud vet hur hon lyckats få med sig allt och hur hon hunnit förbereda sig. Hon blandade till och med drinkar åt oss, en jättegod sommardrink på champagne och nån slags Campari och färska apelsinskivor. Mmmmm.

Så vi högg in på kyckling, potatissallad (hemlagad), bröd, keso, körsbärstomater, kalkon, lax… ja, ni tror mig väl inte, men det var mat mat mat mat… jag fattar som sagt inte hur hon fick med sig allt ut inklusive bestick, tallrikar, glas… allt i slagtålig plast 🙂 Höjdpunkten, eller avslutningen på allt eftersom allting var en höjdpunkt, var den sydafrikanska specialiteten ”mjölkpaj med choklad”. Får nog be om receptet kan jag säga för den var gudomlig. Mer att dricka fick vi också. ”Jag glömde Bitter Lemon” sade hon besviket när hon tog fram ginflaskan, men vi testade att blanda den med Blåbär- och granatäppeljuice i stället och det var väldigt gott det med.

Mätta och belåtna gick vi tillbaka med resterna till bilen och gick sedan upp för att titta på slottet. Drottningen var hemma, men vi gick inte in och hälsade på. Vi stannade utanför grindarna och betraktade allt från avstånd i stället. Tiden gick fort i alla fall och det blev plötsligt tid för hemresa. Gio och Tracey skulle vidare till en annan tillställning och hade sagt att vi skulle vara tillbaka i London till 18. Nu blev klockan 19 innan jag och Daniel blev avsläppta utanför hotellet efter en fantastiskt härlig och trevlig dag.

Eftersom det ändå var sista kvällen så gick vi ut och tog en liten öl och avslutade med att äta kvällsmat på Spagetti House på Haymarket där vi fick mer god mat och dryck. En Cappuccino efteråt satt inte fel och vi kunde lugnt åka tillbaka till vårt hotellrum och packa allt inför hemresan i morgon.

Så nu återstår bara att sova lite och äta frukost. Sedan blir det att flyga hem. Planet skall gå klockan 13,25 Londontid, vilket är 14,25 för er därhemma. Hoppas att vi slipper förseningar eftersom vi har ett tåg att passa vid 19,21 också. Vi får höras i morgon igen så att ni vet hur det hela gick.

På min tid, för sådär ett sekel sedan… så betydde detta (ibland men inte alltid) grillade revbensspjäll, källarfranska och god ost, samt fredagsdeckaren på TV. Ofta var det Baretta som stod för den senare delen, eller Rockford och ibland till och med Cannon. Ack ja, det var tider det. Idag vet jag inte vad de gör med grisarna, men spjällen smakar inte lika gott längre.

Här blir det dock inget med den saken i alla fall för i London finns varken fredagsdeckaren eller revbenen. Däremot finns det en massa pubar och trevliga ställen att äta annat på.

Idag har vi shoppat lite. HMV har öppnat igen efter ett antal månader i likvidation och rekonstruktion och likaså, tydligen, öppnade Jessops igen idag efter att gått igenom samma omständigheter. Så vi kollade lite på båda ställena. HMV var fruktansvärt eftersatta i fråga om varulager, men man räknar med att så småningom börja fylla ut alla tomma hyllor igen. Jag hittade till och med såväl musik att köpa som film. Daniel tittade mest och önskade att han haft något att anteckna potentiella inköp på i mobilen. Jag som trodde att han hade allt i den där mobilen eftersom den alltid åker fram så fort vi hamnar på puben. Att umgås med mig är ju inte kul, det förstår jag väl, men ändå 😉

Vi hittade sedan vägen till Denmark Street för lite noter åt mig och en sväng på Foyles, men det gav inte ett dugg för en gångs skull. Att titta in på Forbidden Planet tio minuter innan de stängde gav i alla fall Daniel en bok, men det jag var ute efter fanns inte nånstans för ovanlighetens skull. Kanske har de slutat sälja Empire, tidningen för oss filmintresserade.

Vi behöver göra en liten slutshopping i morgon också för jag har lovat köpa frimärken åt en arbetskamrat och det har jag naturligtvis inte lyckats göra ännu och jag tror jag vill få med lite té hem också.

Mellan butikerna har vi besökt pubar, caféer och mera pubar. Slutligen hamnade vi på Gerrard’s Corner i Chinatown för lite kinesiskt så här på fredag kväll som det ju faktiskt är (eller var). Daniel tog fläskkött i två varianter tillsammans med en bit anka och jag valde fläskkött i sötsur sås. Gottigt var det och det gick ner utan problem. Ner har även febern gått och jag mår 100 gånger bättre nu än igår. Hoppas att det håller.

Vädret har varit helt OK idag med mestadels sol. Vinden är kall dock och nu får man ha jacka för att hålla sig varm, i början av veckan räckte det med tröjan. I morgon säger prognosen att det skall bli en kanondag och det innebär väl då att vi får en trivsam picknick med Tracey. Hon har inte sagt något om vart hon hade tänkt ta oss med, eller så vill hon höra vad vi har lust med först. Hur som helst skall vi ses klockan ett på Wetherspoons på Victoria Station, så vi har en liten stund på fm att fixa lite av det som fixas bör innan vi skall åka hem. Det är ju bara i morgon kvar av vår vecka, så vi måste också komma ihåg att göra vår incheckning online och välja våra sittplatser. Finns det nät kan man göra det med en app i mobilen och de flesta pubar har Wi-Fi som ni kanske har förstått.

Så, nu har jag också gjort backup på alla bilder som jag tagit hittills så att jag har dem på tre ställen om det skulle behövas. Förhoppningsvis kommer ni att få se en del av dem när jag får tid att lägga ut dem i galleriet.

Men nu ska jag sova så att jag orkar med en sista heldag i London.

Idag mår jag inte speciellt bra får jag tillstå och jag har garanterat dragit på mig lite feber igen. Näsan har runnit hela tiden idag och som en del av er redan vet har jag haft hosta någon vecka. Så, detta kulminerade väl idag på eftermiddagen. Därför blir en kort sammanställning av dagen så att jag får sova och komma igen i morgon då jag förhoppningsvis är piggare. Ipren och C-vitamin kan göra susen.

Vi åt frukost på hotellet och begav oss därefter till British Museum för en liten rundvandring.  Daniel hade kommandot och tog oss runt till de utställningar som han fann intressanta. Efter detta drog vi ner till City of London och puben Cittie of Yorke för en omgång chili, men tyvärr hade man gjort om materiet där, så denna var borta. Visserligen var den mat vi fick god och puben lika trevlig, men nog kändes det som en besvikelse ändå.

Vi fortsatte dagen genom att besöka Bank of England och deras gratis museum. Detta var, tycker jag, dagens höjdpunkt för det var oerhört intressant och där fanns väldigt mycket att se. Från hur banväsendet bildades till hur säkerheten på sedlar förändrats från slutet av 1600-talet till idag. Vi bröt oss till och med in i kassaskåpet och har därmed verderbörligen belönats med utmärkelsen ”Londons toppkriminella kassaskåpssprängare nr 1 (och 2)”. Vi har bevis med oss 🙂 Ganska fina bevis också vilket kommer få en hedersplats såklart.

Resten av eftermiddagen ägnade vi åt lite pubbesök. Detta har kommit lite i skymundan denna resa, men man måste ju inte gå på alla som finns, även om det är skoj.

Mat blev på rummet i form av Kentucky Fried Chicken och lite vin. Jag tog en dl och Daniel lite mer. Det finns dock kvar i flaskan.

Nu skall jag krypa ner och hoppas att Ipren och C-vitamin funkar lika bra nu som tidigare. Jag åkte inte hit för att vara sjuk för H.

Hörs i morgon.

Jo, förresten. På lördag em har Tracey bokat in en outing med oss (eller om det regnar en inning… hm fel term där tror jag). Det tycker vi var skojigt av henne. Vi måste vara klara senast sex för hon har annat planerat på kvällen, men vi får ta det vi kan 🙂

Ja nu har vi gjort halva resan och nu är det bara några dagar kvar av vår vecka. Idag har det mesta i London gått i begravningens tecken. Många gator och ställen har varit avspärrade och det har varit ett större polispådrag än vanligt. Enligt TV-bilderna att döma hade jag nog kunna få en glimt av allt om jag bestämt mig för att trotsa det hotande regnet och tagit mig dit, men nu var det som det var med det.

Vi åt frukost på puben Mad Bishop and Bear och kom lagom till det att själva kortegen började och Barnonessan flyttats från bil till kanonlavett (hästdragen). Så på sätt och vis fick vi vara med om det som hände inte allt så långt bort, samtidigt som det faktiskt gick av stapeln. Vi noterade att vår ”gamle vän” Garrison Sergeant-Major Billy Mott (London District) översåg det hela personligen och var den som förde befälet över hedersvakten. Han ledde också processionen in i katedralen och inomhus skall mössan av och detta är enda gången jag sett honom utan björnmössan. Normalt ser man bara från näsan och ner, men nu kunde man även se hans fasta blick.

Vi tog en sväng till Covent Garden efter frukost och kom lagom till att det var tomt på Strand, där bilkortegen gått förbi en stund tidigare. Visserligen var kravallstaketen kvar, men de stod inte direkt ivägen. Vi gick till London Transport Museum för att ta en titt för där har vi inte varit tidigare. Det var ganska intressant, men frågan är om det var värt den årliga avgiften på £15. Nåja, nu har vi varit där i alla fall.

Efter detta har vi i princip inte gjort nåt. Vi gick en sväng i Green Park och St. James’s Park och tittade förbi Buckingham Palace, innan vi gick en pubrunda i Westminster. That’s it. Ganska tunnsådd dag med andra ord och jag hoppas att vi kan styra upp saker lite mer i morgon så vi åtminstone inte bara irrar omkring.

Mat åt vi på puben och efter det drog vi hemåt, så det blev tidigare än andra kvällar idag. Vi får väl se vad som händer i morgon och om vi får till en mer välfylld dag.

Idag har det känts som om vi gått och gått och aldrig kommit till dörren. Bevisligen har vi ändå gjort just det, två gånger dessutom, men vi har allt gått nån mil också. Vi startade någon gång efter halv tio med kaffe på Caffe Nero i Hammersmith och därefter tog vi tunneln ut till Kew Gardens där vi tillbringade i stort sett hela dagen. Daniel har ju fått sin efterlängtade kameraväska och jag min sele med hänganordning för kamera (med mera o man vill), så vi tog hela klabbet med oss ut.

Jag inser att Daniel gjort det bästa köpet, då hans väska rymde en himla massa och väldigt enkelt kunde bäras både över axel och som ryggsäck. I ryggsäcksläget hade han dessutom tillgång till samma hänganordningar som jag till kameran. Jag får väl spara ihop till en sådan och be Tracey skicka den med posten vid tillfälle. Om jag inte väntar till i november då jag räknar med att åka hit igen.

Nå, vi började i palmhuset där det är varmt som i H och där luftfuktigheten är precis som i en tropisk djungel. Det är väl meningen förstås, men det är lite jobbigt att anpassa sig till det klimatet från att varit på utsidan. För övrigt har det varit väldigt varmt överlag och jag har knappt använt min nya jacka utan bara kört med en tröja.

Efter tropiska turen gick vi och tog kaffe och nåt gott i Orangeriet. Det var inte så illa, men det var nästan enda gången som vi satt ner på hela dagen. Vi gick vidare ganska snart efter kaffet var slut och passade på att göra ett återbesök i Kew Palace. Nu ingick detta i biljetten till skillnad från tidigare gånger då detta varit en extra biljett man varit tvungen att skaffa. Kul att testa nya kameran och objektivet också där inne och jag tyckte det gick riktigt bra. Daniel verkade också vara nöjd med sitt.

Nu var det dags för promenaden bort till the Temperate House som skulle vara vårt sista stopp i Kew, men redan då var klockan närmare fyra, halv fem så tiden bara rinner iväg. I detta växthus fann vi mest grönt, men en och annan rhododendron, iris och mönjelilja visade sig från sina bästa sidor. Därefter var det faktiskt nästan stängningsdags för klockan var nära halv sex.

Men inte slutade vi att promenera för det. Daniel hade på Travel Channel sett något reportage från Richmond, som ligger granne med Kew och där ibland ett besök på den minsta och trivsammaste puben, The Victoria Inn. Så vi hade bestämt oss för att gå dit och se hur den var. Det är ju lite tur ändå att jag ibland har en slags inbyggd känsla för hur man skall ta sig till ställen och platser, för min karta tog slut precis där den behövdes som bäst. Men faktum är att vi inte behövde fråga, gå tillbaka eller cirkla runt en enda gång utan vi kom rakt på puben utan problem (om man nu inte räknar de antal kilometer vi faktiskt fick gå för att komma dit).

Den var faktiskt mycket trevlig och vi blev varmt välkomnade av pubvärden med flera. Så pass trevligt var det – och skönt att sitta ner – att vi stannade lite längre än vi tänkt. Men det kan det vara värt ibland. När vi väl stapplade vidare på trötta fötter var vi också väldigt hungriga. Daniel sa nåt om att äta en hel Gnu, men eftersom han fick gnu igår så var det dags att ta nåt annat idag. Jag stoppade en taxi och bad den köra oss hem till hotellet eftersom vi var utanför vår tunnelbanezon och därför hade behövt betala extra för att komma hem, så en taxi löste det problemet och sparade oss sista promenaden från  Hammersmith och upp till hotellet (20 min ca).

Vi gick upp på rummet och dumpade av allt vi släpat på hela dagen och satte oss ner en liten stund innan vi drog ner på stan som vi säger. Det fick bli mat på Pizza Hut vid Cambridge Circus i kväll och det är inte fel på något sätt. Vi åt så vi rullade ut genom dörren kan jag säga och vi orkade faktiskt bara med två pubar innan det var dags att dra oss hemåt. Nu är det inte mycket kvar att göra, utan det får sluta såhär och så får vi se vad morgondagen har i sitt sköte. Jag kommer inte försöka mig på Baronessans begravning, vi väljer att göra något tillsammans i stället. Varför inte en tur till British Museum eller till Fullers ute i Chiswick så vi får några öl på rummet. Dessutom vill jag till Denmark Street och köpa lite noter. Vi får se som sagt – och ni också.

I alla fall full AV gnu… och springbock. Jag förklarar senare, måste ta dagen från början tror jag.

Vi började dagen med att fixa till oss lite och även vila ut efter gårdagens resande. Trots detta var jag uppe klockan åtta och Daniel inte långt efter. Vi bestämde oss för att ta en dag på Natural History Museum och det var ju dumt, eller i alla fall kändes det som så när i kom dit och kön ringlade sig längs Cromwell road som en boa constrictor på rymmen från London Zoo. Men vi bestämde oss ändå för att det fick bli ett besök där, alla franska snorungar till trots.

Vi började med att besöka geologiavdelningen och skattkammaren, så att Daniel skulle få chansen att se the Aurora Collection of Diamonds, den som jag tycker så mycket om. Han fick även chansen att se jättesequoian (hur stavas det?) eller Giant Redwood som den även kallas. Jordens största organiska, eh sak… lika stor som blåvalen. Stort träd är det i alla fall med en omkrets av 27 meter.

Efter detta blev det en tur in i ett litet rum med en ”upptäckarutställning” som var mycket intressant. Där fanns bland annat en förstautgåva av Darwins bok ”Om arternas uppkomst”. Sedan blev det dinosaurer för hela slanten. Vi och femhundra ungar med föräldrar. Men det gick det också. Vi gav dem till T-rexen för han var hungrig.

Det var även jag efter detta så vi gav oss ut för att äta lite lunch. Vi hamnade på Zetland Arms, kanske lite förutsägbart, men så var det. Innehavaren påminde oss lite om karaktären Sid Hammerback i CSI: New York och det var ju passande eftersom puben en gång i tiden innehafts av en annan Sid, med efternamnet Chaplin (hans bror hette Charles). Vi valde Hunters Chicken för den är bara så himla god.

Sedan hade vi lite tid över så vi åkte till Oxford Street så att jag fick titta in lite på Primark och se hur det var där. Deras rykte om att handla av länder och fabriker som använder barnarbete verkar nu vara rentvättat och man är certifierad i kampen mot denna stygglese. Det tyckte vi var bra.

Vi köpte inget, men nu har vi varit där och tittat. Så vi gick vidare till en pub – som vid närmare granskning mer var en restaurang än pub, så den fick inte så bra betyg. Vi är noga med att bedöma pubar och pubkänslan och det fanns inte mycket av det sistnämnda här. Så vi drack ur och åkte hem igen för att svida om inför vårt möte med Miss Tracey Winskill på Grays of Westminster.

Ja, nu närmar vi oss dagens höjdpunkt (på många sätt, haha).

Tunneln till Victoria och en kort promenad till puben Prince of Wales där vi drack en pint för ovanlighetens skulle, vi brukar ju bara ta halva sådana. Men vi hade lite tid att slå ihjäl innan vi skulle vara på Grays så vi började där. Där fanns några lokala gäster, bland annat en farbror som nog väldigt bra passar in på beskrivningen ”Dretan Full och Galen i Ravekota”. Men han störde inte oss i alla fall.

Så kom vi då till Grays för att hämta våra beställda varor och för att köpa mitt nyaste objektiv, 50 mm f/1.4 OCH för att träffa/hämta Tracey för kvällens övningar. Vi möttes av den som vi nu vet är Lord Croft… ja, Daniel Croft i alla fall, det är Tracey som retas med honom (Jimmy fattar i alla fall vet jag bestämt) och vi talade om varför vi var där varpå han försvann och sedan kom Tracey upp och hälsade på oss. Hon såg precis ut som på kortet hon skickade oss och var precis lika glad och sprallig som jag trodde. Hon hade lite kvar att göra så hon kunde inte stanna där uppe utan försvann ner igen.

Jag passade på att göra upp med Tabitha om objektivet och vi använde resten av tiden till att fönstershoppa, eller i alla fall glo på allt vi ville ha, men inte har råd med.

Sedan kom Tracey och vi var redo att påbörja vårt äventyr. Det finns mycket att säga och naturligtvis även skriva, men jag måste ändå försöka hålla mig någotsånär kortfattad så att ni orkar läsa.

Vi hade inte gjort upp planer på förhand utan vi bestämde lite där och då vad vi ville göra. Hon föreslog att vi skulle gå till Liverpool Street och champagnebaren på 42:a våningen på ett ställe där från vilken man såg hela London. Daniel är ju lite försiktig med höjder, men han sa ”ja” i alla fall. Det var en fantastiskt plats att sitta och ta ett glas champagne på måste jag säga. Man såg verkligen hela London därifrån och jag tog några bilder som ni får se senare. Bättre start på kvällen kunde vi inte få.

Jag vet inte exakt hur länge vi var där, men tiden går ju fort när man har roligt. Vi förflyttade oss så småningom över till South Bank, dvs på andra sidan Themsen till puben The Horniman at Hays och där tog jag och Daniel en liten Gin och Tracey drack ett glas vitt vin.

Sedan kom aftonens clou, så att säga. Vi for till Camden och besökte en väldigt speciell och spännande restaurang som hette Shaka Zulu. Tracey stammar från Sydafrika och här serverades maträtter därifrån. Vi hade alltså möjlighet att få ett afrikanskt äventyr innan kvällen var över.

Menyn i sig var spännande nog att läsa och hon försökte förklara för oss vad allt var. Kan ju säga att jag aldrig tidigare sett krokodil och zebra på en meny, men där fanns det och det var också äkta vara som serverades. Hon bestämde sig slutligen för att ta springbock och jag kände väl att det var något som även jag kunde tänka mig. Daniel var modigare och beställde in, just det mina kära läsare, GNU! Så i skrivande stund har Daniel faktiskt käkat gnu på en afrikansk restaurang i London. Springbocken är ju också afrikansk så jag har också käkat afrikanskt kött. Tänka sig va??

Till detta tog vi ett varsitt glas rött, sydafrikanskt vin, gjort på den speciella druvan Pinotage. Det finns flera varianter att köpa hemma på bolaget så detta skall vi komma ihåg.

Nu var tyvärr kvällen över och klockan såpass sen att det var dags att skiljas om vi skulle hinna få transporter hem till våra respektive destinationer. Vi skiljdes åt på Tottenham Court Road där vi tog Central Line åt varsitt håll. Vi lovade att hålla kontakten och veckan är ju inte slut än…

Så nu är det dags att sova. Det var en lång dag och vi har gjort en hel del, men framför allt har vi definitivt fått en ny vän för livet i Miss Tracey Winskill från Johannesburg, numer bosatt i London.

Vi hörs i morgon igen!

Då var vi äntligen i London igen. Det låg kvar, tydligen, sedan förra gången. Vi åkte till Kerstin igår eftermiddag och sov över där (eller försökte i alla fall) och i morse kom en flygtaxi och hämtade oss klockan sex på morgonen för färd ut till Arlanda. Nästa gång vet vi då att det går fortare än vi räknat med att ta sig ut, och därför kan vi beställa nästa taxi till halv sju om vi flyger samma tid som idag.

Ut kom vi, som sagt och även om det var mer eller mindre stendött där så kunde vi lämna in våra resväskor, gå igenom säkerhetskontrollen och botanisera lite på den nya terminalen. Nu är väl terminalen inte ny per se, men den är renoverad och ombyggd och både British Airways och Finnair har bytt från terminal fem till denna. Det var fräscht kan vi i alla fall säga och dessutom enkelt och lättnavigerat.

Vi fick oss lite kaffe efter en stund på Starbucks och till det någon slags bagel med ost och skinka. Inte fel med en andra frukost när man vet att dagen framför en kommer att bli lång.

Strax före nio kunde vi gå ombord i alla fall, men på grund av en massa blåsväder över Heathrow blev vi stående på marken i ungefär 40 minuter innan vi kom iväg. Som kaptenen sade var det bättre att stå där och spara på bränsle än att bli lagd i en flygkö och cirkla runt i en evighet. Vi kom i alla fall i väg och vi hade ju ingen tid att passa så det spelade ingen större roll när. Vi flög uppenbarligen in fem minuter, så i stället för att komma fram klockan elva var vi där tjugo i tolv.

Allt det övriga gick smidigt och vi tog oss till tunnelbanan och vidare till Hammersmith och hotellet utan större problem. Incheckningen på hotellet gick i alla fall snabbt och vi fick ett riktigt bra rum vad det verkar. Fräscht kändes det i alla fall. Vi plockade ihop lite av bagaget och sedan gav vi oss ut på stan för att åta lunch. Vi gick till the Clachan som vi planerat eftersom vi hade ett luncherbjudande där för 80 kr för mat och en pint öl. Blev lite kaffe efteråt också.

Sedan drev vi mest runt och såg oss omkring och bekantade oss med omgivningarna igen. En och annan pub hittade vi på vägen och till och med en vi aldrig varit på, trots att den låg i ”normala” trakter.

Så gick kvällen och vi avslutade den med en macka på Café Rouge innan vi gick hem till rummet för att vila och så småningom skall det väl bli sova av. I morgon har vi en del planerat på dagen och eftermiddagen/kvällen är ju vikt för vår träff med Tracey från Grays of Westminster. Det skall bli skoj att se hur detta avlöper. Ni får väl ratta in samma kanal i morgon för en redovisning.

Sov gott!

Ja, då är det nästan dags att ta väskan och resa iväg. Sista handen vid materielkontroll är gjort och checklistan har kommit fram för att så sakta prickas av allt eftersom jag lägger ner sakerna i sagda väska. Denna gång skall jag ta med den lite större laptopen så att jag har lättare att hålla resedagboken vid liv och även ta backup på alla bilder som tas. Då vi kommer ner på söndagen lär det väl inte hända något spektakulärt den dagen, men vi dimper ner runt lunch och har därmed nästan hela dagen att hitta på något.

Daniel har utökat listan en smula, med min hjälp, så nu har vi även

• Bank of England Museum
• London Transport Museum
• St Bride’s Church
• St Mary Le-Bow
• Westminster Cathedral Latin Mass eller Vesper
• Denmark Street (köpa noter)

Men viktigaste stopp på måndag eftermiddag är Grays of Westminster där vi skall hämta utrustning vi beställt, plus en 50 mm lins som jag precis bett dem lägga undan och så ska vi hämta upp Tracey inför kvällens trivsamma samkväm.

Jag skall försöka mig på Thatchers begravning på onsdag medan Daniel botaniserar på annat håll – kanske. Det är once in a lifetime, så jag vill i alla fall försöka se om det går att komma till skott med kameran lite grand.

På tal om begravning så har jag noterat i min bok att det kan bli aktuellt med besök på någon av de 7 kyrkogårdarna också. Vi/jag har avverkat 2 av 7 så det är läge att utöka med någon tycker jag. Highgate och Brompton är ”klara” även om de tål återbesök, speciellt Highgate där jag bara sett ena sidan. Vi får se vad som händer.

Från och med måndag kan ni räkna med regelbundna uppdateringar av denna reseblogg då jag kommer skriva i den varje kväll innan sovdags och berätta vad vi haft för oss under dagen.

London Here We Come!