Då var årets sista Londonresa till ände och jag har fått komma hem till katterna igen. Här hemma var det städat och fräscht, för kattvakten hade gått ett varv med dammsugaren med mera… Jag säger då det. Det är inte bara katterna som blir omhändertagna. Så, enligt tradition och hävd är det dags för en liten summering av det hela.

Skottland var ju en fantastisk överraskning och upplevelse. Tracey hade förberett detta långt, långt i förväg och hon var lika spänd som oss på hur detta skulle bli. Med facit i hand hade vi en enorm tur med allting, inklusive vädret och nu kan jag inte längre säga nej på frågan om jag har varit i Skottland. Till och med så att det känns som om jag längtar en smula tillbaka.

I och med denna avstickare, så blev den tid som jag och Daniel hade till förfogande för oss själva ganska liten och en och annan det där han vi inte heller med, har vi väl sagt till varandra. London ligger kvar och nästa gång får vi se till att Tracey tar det lugnare. Hon är alldeles för snäll och tar alldeles för väl hand om oss och tar inte ett nej, inte skall väl du… Sådana unika människor växer inte på träd och vi skall vara glada att vi har henne.

Gino är också en klippa och Tracey har då pli på honom kan man tycka. Han ställer upp och skjutsar oss än hit och än dit och tycker inte att det är så märkvärdigt. Han gav mig till och med en fin födelsedagspresent i form av två utsökta konjaksglas som det står Hennessy, så nu måste jag köpa mig en flaska som matchar också. 🙂 På sitt sätt är Gino bra för Tracey också, för han är mån om henne och tar hand om henne och hjälper till på alla sätt och vis. Det är bra.

Den här gången hann vi knappt träffa Grant, men han är lite blygare av sig än storasyster och det kanske inte är så konstigt när han har sådana typer som oss i närheten. Men han är snäll och är också mån om att vi skall ha det så bra som möjligt. Dessutom har han humor som går hem i alla lägen och det är inte minst viktigt i det här sammanhanget. I år fick vi åter träffa Mr. Collins, som är Traceys pappa och den här gången var det inte bland hundra andra människor på en gigantisk fest. Han följde med till Canterbury och var även med hem tillbaka till Tracey på middag. Mycket trevlig människa även han och jag och Daniel gillade honom mycket (verkade vara ömsesidigt).

Vi hann dock, trots lite tidsbrist, med att uppleva några nya och lite unika saker också. Att få se de omtalade vallmona i Towerns vallgrav exempelvis. Det går inte att beskriva, men ni skall få se bilder vad det lider. Att se en broöppning var inte heller något som vi gjort tidigare och det var bara tack vare Daniel som vi visste när den skulle inträffa. Gino berättade dock att det fanns ett anslag på ett av husen på andra sidan om man var intresserad att veta sådant. Besöket på The American Bar på Savoy var också något som vi inte gjort tidigare och vem vet om vi gör om det. Dyrt, men trevligt och något som man i alla fall måste få testa.

HMS Belfast är nu också besökt, något som vi aldrig kommit till skott med tidigare. Så nu känns det i alla fall som om vi fått göra något annat än att känna oss lite stressade. Inget ont om alla planer som Trecey gjorde upp, som sagt, men London är stort och det är svårt att hinna mer än ett par, tre saker per dag, även om man skyndar sig.

Så nu återstår att se när nästa resa blir av. Hotellet kommer vi nog att använda igen, för det var bra om man bortser från internetuppkopplingen. En sådan sak kan man klara ändå genom att pubarna erbjuder detta och en och annan sådan brukar vi besöka, även om det var glest med det den här resan. Skottland kanske också återbesöks och då måste vi ta Audreys tjänster i anspråk igen och göra ytterligare en rundtur i trakten.

Ja, vi hoppade på buss nr 183 (eller heter den 283 tro?) någon gång efter halv tio och vi hade checkat in bagage och gått på toa lagom till klockan 11 då vi hade de traditionsenliga tysta två minuterna eftersom det idag var Stilleståndsdagen. Få som bryr sig, men vi gör det i alla fall och i år var det ju som sagt 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. På Arlanda parkerade vi fem minuter tidigare än schemat och vi hann gott och väl få bagage och ta oss till Centralen. Tåget hem blev försenat med 8-10 minuter, men hem kom vi. Bevisligen ;). Ja, det vet väl inte ni, men jag sitter vid min egen dator och skriver detta, vilket är lite enklare än att använda surfplattan.

Så, när det blir dags igen får ni läsa om nya öden och äventyr i Storbritannien och som jag har lovat kommer det att finnas bilder i gallerier framöver.