Då var vi hemma igen och det är dags att summera resan och berätta lite om vad som hände på vägen hem igår.

Vi började dagen med att gå upp tidigt och äta frukost på hotellet för en gångs skull. Packat hade jag redan gjort kvällen innan som sagt och det Jimmy behövde slänga ner i väskan gick snabbet (glömde tandborsten märkte vi senare…). Sedan ställde vi in väskorna på kontoret/frukostrummet och blev lovade att kunna hämta upp dem vid tretiden igen. Så det var nu dags för en sista sväng på stan innan det blev avfärd mot Heathrow. Vi började med ett besök på Foyle’s och knatade runt bland hyllorna där ett tag. Fanns inget (eller jo…) som lockade till köp så vi gick vidare. Vi drog ett varv kring Piccadilly Circus innan vi slutligen slank ner i tunnelbanan igen och åkte ut till Lambeth för att se om där fanns några pubar. Det fanns det, två stycken, men bara en var öppen så vi testade den. Det var trevligt där och ölen var billig. Måste komma ihåg det till en annan gång.

Sedan åkte vi till Knightsbridge så att Jimmy skulle få en chans att se de pubar där som jag och Daniel besökte, speciellt Nags Head som vi gav högsta betyget. Jag tror han tyckte den var riktigt trevlig också, i alla fall sa han inte emot när jag påstod att den är en av de trevligare vi varit på. Knightsbridge är ju fina kvarter så vi gick ett varv förbi dyr-butikerna innan vi åkte vidare. Det drog ihop sig till matsdags och vad vi behövde innan var en sista pub. Enklast var naturligtvis att leta reda på en i Hammersmith, i närheten av tunneln. Det fanns en såklart, som vi missat helt tidigare, så det fick bli den och äntligen slog klockan Pimm’s o’clock även för oss. (Pimms är en brittisk dryck som ofta dricks på sommaren).

För att spara tid tog vi en taxi från stationen upp till Shepherd’s Bush Green där vi sedan åt lunch på KFC. Gott var det och behövligt. Vi visste ju att vi hade en lång resa framför oss innan vi var framme i Stockholm igen. Från KFC tar det bara 10 minuter eller nåt till hotellet så det var lagom för oss. Väskorna väntade som utlovat och det var inga problem där, utan vi fick vårt pick och pack och kunde ta oss ner tillbaka till Hammersmith. Lagom till vi kom dit rasslade ett tåg in på stationen, så vi hoppade på det. Det finns två varianter när man åker till Heathrow, antingen Terminal 4 och sedan 1-2-3, eller så blir det Terminal 1-2-3 och sedan 5. I vårt fall var det första varianten som gällde, så vi fick vänta fem minuter på fyran innan tåget åkte vidare dit vi skulle gå av. Heathrow måste vara ohyggligt stort, för det tog en bra stund att åka mellan terminalerna i full fart.

Så stort är det dock inte, att man inte hittar dit man ska. Det var väldigt enkelt att checka in bagaget och komma igenom säkerhets- och passkontrollen. Vi kunde bara gå rakt i genom, medan andra fastnade och gjorde att kön blev längre och längre. Jag förstår inte vad folk tänker egentligen. Ta ur allt ur fickorna betyder ALLT inte ta ur allt UTOM vissa grejer… Suck. Säkerhetskontrollanterna såg ut att tycka detsamma. Jaja. Vi kom igenom och kunde gå till taxfreeshoppen och kolla lite. Finns en hel del att välja på där och den är nog minst tre gånger så stor som den på Stansted. Fick bli en whisky och en Bailey’s. Går väl åt nångång kan jag tro.

Sedan var det att vänta. Planet skulle gå 18.00 och gaten öppnade 17.25, men vid 17.30 hade fortfarande inget Gatenummer kommit upp. Så vi väntade lite till och vips så stod det en ny tid: 19.05 och gaten öppnar 18.30. Så det var bara att vänta en timme till. Det dröjde ända till 18.40 innan vi fick en Gate att gå till, men därifrån gick det snabbt att komma ombort. Dessvärre var vi placerade i en lång kö ut till startbanan så det tog nästan 40 minuter från det vi var klara att lyfta tills vi faktiskt fick göra det. Jag brydde mig inte mycket om nåt av det för jag passade på att ta en tupplur, så de två timmarna till Stockholm gick fort.

Jimmys pappa väntade på oss när vi kom och eftern en stunds bilfärd var vi framme där han bodde. Vi skulle få en gästlägenhet i samma hus att ha för oss själva för natten. Men först skulle vi naturligtvis umgås lite och prata om hur vi haft det och så där vidare. Jimmy träffar inte sin pappa varje vecka precis så det var väl skoj att vi inte gick och lade oss med en gång. Men slutligen var det dags och sedan är det inte mycket mer att säga om detta. Vi sov en stund och tog tunneln till centralen och hoppade på tåget som tog oss hem. Allt gick som det skulle och tåget avgick på minuten och var framme när det skulle. Så nu har vi ytterligare en resa till handlingarna. Den var mycket bättre än novemberresan och minst lika bra som den i maj. Vi gjorde en hel del, även om det finns saker som vi kom på att ”det där gjorde vi ju inte” och så vidare.

Men vi var på National Gallery, John Soane’s Museum, Banqueting House och vi kikade in i St Martin-in-the-Fields. Vi åkte till Portsmouth, vilket jag tänkt göra i tjugo års tid. Vi besökte våra vanliga shoppingställen, i princip… och vi fyllde i lite luckor i pubguiden. Så de var trevligt i London.

Bilder och annat kommer att komma upp i galleriet så småningom. Pubguiden kommer också att uppdateras. Vi besökte 50 pubar varav dryga 30 nya. Så det var ju roligt tycker jag. Inte har vi stressat oss igenom veckan heller, även om vi kanske inte precis har suttit stilla och gjort ingenting. Så vi får väl som om det blir fler gånger frampå. Nu skall jag gå till jobbet i alla fall, så min ledighet är över för den här gången.

Så då, sista dagen den här gången så nu är man packad och glad. Glad kanske var fel eftersom vi ska åka hem i morgon, men packad stämmer, för allt är nerpackat utom morgondagens klädbyte. Så jag behöver inte bekymra mig om att stressa med det när jag vaknar.

Idag har det varit varmt som satan, men i morse var det grått och väderleksprognosen sade inget annat för övriga dagen. Så vi var inte beredda alls på att det skulle bli sol från blå och molnfri himmel kring lunch och att det skulle hålla i sig till solen gick ner. Något irriterande, må jag säga, eftersom jag hade velat ta en båttur på Themsen om det var fint väder och nu tog vi tåget ut i stället…

Men dagen började med frukost på Brook Green Hotel, puben strax intill där vi bor. Vi ville testa en riktig engelsk frukost för en gångs skull så det fick bli där. Gott var det och mycket, men kaffet var det svagaste jag skådat så det fick de inga pluspoäng för. Mätta blev vi i alla fall och relativt nöjda. Så vi var därmed redo för dagens äventyr. Vi, eller snarare jag, hade en idé om att fylla i lite luckor idag eftersom vi mer eller mindre gjort allt vi ville göra. Därmed tog vi tunneln till South Kensington och fotograferade lite där. Kaffe fick vi oss också (starkare och bättre än det förra) och vi fick besöka en pub som en gång drevs av Sid Chaplin, vars broder Charles kanske var den mer kända.

Vi lämnade South Kensington och alla muséer och begav oss via Canary Wharf till Greenwich och hade jag som sagt var vetat om väderleksändringen hade vi tagit båten från Westminster i stället. I Greenwich var det varmt! Usch och fy, nästan, men jag hade ju önskat att hela veckan varit som idag, så jag får absolut inte klaga. Vi började med att gå på puben och hittade en med det intressanta namnet Spanish Galleon. Därefter var det av uppför alla backar till observatoriet och lite kompletteringsfoto igen. Jimmy shoppade lite. Uppifrån kullen har man en magnifik utsikt över Greenwich, Themsen och en god bit av London, inte minst Canary Wharf (mer bilder blev det). Vi avslutade med att gå på en ny pub och äta lunch och sedan drog vi vidare. Fast först spanade vi in en butik med skojiga marinprodukter, som kompasser, klockor, kikare och annat.

Vi hoppade av inne i stan för att jag skulle köpa thé, men jag köpte inget för det jag ville ha verkade inte finnas annat än i finförpackning… och när den väl var slut fanns det inga nya påsar att köpa och lägga i den. Så det kändes meningslöst. Kan lägga pengar på att snickra en egen låda… Så blev det med det och jag kan säga att Oxford Street var stekhet att vandra längs med idag.

Nästa stopp var Notting Hill, eller snarare Kensington där vi hittade en trevlig pub att släcka törsten på innan vi åkte vidare upp till Paddington. Där hade jag lite luckor i pubguiden som vi snart täppte till. Väldigt trevliga ställen var det att täppa till med också. Ni får läsa om dem i pubguiden sedan när jag haft tid att plocka in dem där. Jaja, det var dags att åka hem igen och se hur vi skulle göra med incheckning och liknande. Det var nu inte så svårt, eftersom jag har den här datorn jag sitter vid nu. Det var bara att gå till SAS hemsida och logga in sig och göra allt man behövde. Boardingkorten sparade jag som pdf och mailade till  Jimmy och det enda vi behövde göra sedan var att gå till Internet-Cafét och skriva ut dem på deras skrivare. Så allt är klart för i morgon.

Middag åt vi på samma ställe som vi åt frukost, nämligen på puben Brook Green Hotel. Kvällen avslutade vi på en annan lokal pub lite längre upp på gatan. The Richmond heter puben och där tog vi en sista pint och spelade lite pubquiz igen. Gick åt skogen visserligen, men det var roligt. Nu återstår bara att sova lite och sedan har vi ett par timmar att slå ihjäl efter frukost innan vi måste bege oss ut till Heathrow för att hinna med 18-flyget hem till Arlanda. En dryg vecka har kommit till sin ände och det är tråkigt. Vem vet när vi får möjlighet att komma tillbaka igen. Hoppas i alla fall att det finns en möjlighet som vanligt kring min födelsedag. Sen vet man aldrig om nån kan/vill följa med, men jag har varit i London ensam tidigare.

This is it. Information om hur reseriet avlöpte vid hemfärd får ni när jag har möjlighet att skriva nåt nästa gång. Antagligen inte förrän tidigast tisdag natt.

Idag har vi haft väldigt trevligt. Tror inte det beror på mig och definitivt inte på Jimmy ;). Det är nog yttre omständigheter som gjort sig gällande får vi tro. Vi började dagen med en halv sovmorgon, det var ju trots allt lördag. Jag gick upp först (nähä?!) och började stöka omkring lite… gjorde kaffe, snäll som jag är, eftersom det är en möjlighet i och med dessa nya hotell vi provar. Och det är inte fel att få en kopp innanför västen sådär direkt i starten. I alla fall inte om man heter Jimmy och är trögstartad. Jag njöt också av koppen ska jag säga och önskade bara att vi varit smarta nog att köpa nåt bröd också och lagt i kylen. I och för sig är det kanske lika bra, eftersom kylen mer är en frys då den fastnat på max och lämnar en centimetertjock isskiva på toppen av vattenflaskan som står där. Tack och lov fryser ju inte alkohol förrän det är VÄLDIGT kallt.

Nå, det här inte hit och vi drack vårt kaffe och Jimmy blev efter ett tag fullt kontaktbar. Så vi plockade ihop vårt pick och pack och gav oss ut på lördagsäventyr. Solen sken, äntligen, men vi valde att gå till Portobello Road och loppmarknaden där, snarare än att ta en båttur på Themsen och resa till Greenwich (vi kan ta tåget i morgon, eller båten för all del om vädret är ok). Så loppmarknad var det alltså – igen. Vi var där i november. Daniel och jag gick inte dit i maj för det var regn den dagen och vi ville inte går där och bli blöta för ingenting.

Ingenting är också summan av mina inköp. Jimmy handade lite dock, men av hänsyn till saker och ting skriver jag inget om vad han köpte. Det får komma fram senare. Sägas kan dock att jag var med och påverkade en smula ;). Vi upplevde marknaden som lite kortare än sist, men det kanske beror på att vi inte stannade till på Portobello Gold eller Earl of Lonsdale denan gång, utan gick gatan fram bara. Så helt plötsligt kom vi in i frukt och grönt och det var inte riktigt det vi var ute efter. Så vi tog en kaffe (!) med ägg o baconmacka på puben Duke of Wellington (den som syns i inledningen av filmen Notting Hill). Gott som tusan var det ska jag säga och det tyckte även gossen Jimmy.

Vi vandrade sedan åter uppåt och tittade i några av butikerna också. Kanske är det så man ska göra i stället… gå hit en måndagförmiddag och kolla antikvitetsarkaderna när det inte myllrar av en massa dumt folk. Jag såg mycket som jag skulle vilja ha, men som jag väljer att vänta med till senare. En dag… en dag ska vissa av dessa artiklar bli mina, men jag avvaktar som sagt.

När Jimmy hittat lite av det han ville ha valde vi att lämna loppmarknaden och gå vidare ut i Bayswater. För er som inte vet det bor skådespelerskan Keira Knightley (Pirates of the Caribbean) i Bayswater. Frågan är bara vart. Vi gick förbi ett antal ställen som jag (personligen, haha) skulle vilja köpa mig den dagen jag blir rik – så det lär aldrig hända. Fast om det gör det så flyttar jag nog hit och lämnar katter och Sverige bakom mig. Skit samma. Vi gick genom Bayswater utan att se henne, dock fina hus och fina bilar. Därtill kommer två trevliga pubar, varav vi åt lunch (fish & chips) på den ena. Planen var att ta oss från Queensway till Oxford Street och påbörja vår lördagsshopping inne i ”stan”.

Så det var vad vi gjord resten av eftermiddagen. Vi var till HMV och kollade på film och till Game och kollade på spel. Vi stannade till på Oxford Street Plaza för att kolla på saker åt en arbetskamrat (fanns inte nåt) och vi tog en öl på en pub på vägen. Vi hamnade slutligen på Forbidden Planet, via Ryman’s (som hade det min arbetskamrat ville ha). Där handlade vi lite och kände oss rätt nöjda. NU var det bara dags att ta oss tillbaka till hotellet för att dumpa alla inköp så att vi kunde rumla runt en stund utan nåt att bära på.

Så inledde vi slutet av denna lördag. Vi började med middag på Bella Italia. Det blev vitlöksbröd till förrätt, spaghetti carbonara till Jimmy och Polpetta Americana till mig som huvudrätt och därefter kaffe (latte och capuccino, ni får gissa vem som drack vad). Till maten tog vi en flaska Grillo (som vanligt när vi är där) och det hela var bara såå gott. Nästan i klass med gårdagens kinamiddag. Bra service har de på Bella i alla fall och vi var väldigt nöjda.

Efter detta påbörjades pubrundan och den varade i exakt tre pubar. På den tredje fastnade vi i ett spel (pub quiz) och lade några kronor på detta och det var så himla skoj att vi inte ens märkte att klockan blev halv tolv… Tack vare nya lagar får ju pubarna ha öppet så länge de vill, bara de får tillsåtnd till det. Annars hade vi väl märkt av elvaslaget, eller i alla fall kvart i när man ringer i klockan och ropar ”Time, Gentelmen… Please!”

Då var det bara att gå till Covent Gardens t-bana och resa hem. Fördelarna med såväl Earl’s Court som Hammersmith är att det går att resa direkt dit med Piccadilly Line och PL ligger så bra till att man kan ta den från i stort sett hela den del av London vi i regel spenderar kvällen på. Så vi kom hem ganska geschwint och har som vanligt tagit oss en liten sängfösare. Denna gång Smirnoff och Britvic Sparkling Orange. Nu är kylen tom så när på en och en halv liter vatten som vi köpte på vägen hem efter shoppingrundan. Detta gör (eller nåt) att det är läggdags och i morgon har vi sista dagen i London (heldagen observera, vi reser hem på måndag kväll). Förhoppningsvis blir det en sväng till Greenwich som sagt. Den som lever får se.

Kramar till alla!

Idag har vi haft mycket att stå i, men först, kära Mor, läs min kommentar till din kommentar om ungarna… 🙂

Vi sov en stund på morgonen. Jag har haft svårt att komma igång eftersom det har varit en hård tid innan på jobbet, både det egna och där jag är anställd. Normalt har man en vecka att landa på när man tar semester, men här har man kastats ut direkt (och ska jobba alla dagar när man kommer hem också). Så summan av detta gör att jag är tröttare på morgonen än när jag och Daniel var hit i maj. Då åt vi frukost halv nio stött, varje dag utom lördag/söndag. Denna resa har det bara blivit hotellfrukost två gånger. Synd, när den ju ingår.

Men det å sido, så har vi haft det bra och idag har vi haft en bra dag. Vi började med fika på vår lokala Caffee Nero, på hörnet vid Hammersmith Broadway, alldeles invid t-banestationen. Det var trevligt, som vanligt och gott dessutom. Sedan begick vi premiär genom att för första gången åka Circle Line från Hammersmith sedan den drogs om och hamnade här. Så det var ju lite spännande. Det steg på en dam på en av stationerna efter att frågat om tåget fick till Upton Park (nej det gör det inte) och fått svaret JAA!! av en senil/döv gubbe med rullator som antagligen inte riktigt visste vart han var. Så när vi så småningom klev av, talade jag om för damen att om hon ville dit hon skulle fick hon byta tåg, senast på Liverpool Street. Hon blev mycket tacksam för informationen och klev genast av för att vara på den säkra sidan. Japp. Jag kan vara snäll ibland 🙂

Vårt mål för dagen var Museum of London. Där har jag varit en gång tidigare, men det var rätt längesedan och jag kände att Jimmy behövde en lektion i Londons historia, från träsk till storstad (det kommer bildet senare). Så vi vandrade runt där bland stenåldersyxor och annat, genom medeltid, pest och branden 1666 till dagens London. Det var en riktigt trevlig upplevelse, fast Jimmy blev störtsur när en vakt/guide/whatever bad oss inte använda blixt på kamerorna. Det stod inget om det någonstans och vi hade letat noga. Men i mitt fall spelar det ingen roll eftersom jag anser att bilderna blir bättre utan blixt. Så det slutade med att Jimmy surade en timme eller så… Ja han är inte perfekt han heller, precis som jag.

Vi avslutade vår rundvandring med en titt på the Lord Mayor State Coach. Den står uppställd här året om, utom när den används i november under the Lord Mayor Show. Så vi hade ju sett den användas tidigare, med Ålderman David Lewis ombord. Ni kan se honom längst upp i bloggen eftersom bannern föreställer just detta. Ja, jag hade sett den för 20 år sedan också, men då hade jag inte min trivsamma Nikon…

Efter Museum of London påbörjade vi fredagens pubrunda. Lunch på en ny pub som hette the City Tavern. Mycket trevlig och jag kan varmt rekommendera deras Lasagne som fyllde både min och Jimmys mage tll brädden. Efter maten kikade vi in på Boot’s, men de hade inte vad jag letade efter (raktvål) så vi gick vidare till nästa ställe. Det hittade vi inte först, så vi fick irra runt lite, men det låg ju såklart på rätt ställe. Bara jag som inte är klar i skallen, antagligen. Mea Culpa.

Ja, jag har fått höra att jag skriver väldigt mycket så idag blir det kortare. Inte för att vi besökt en massa pubar, jag känner mig fortfarande tip-top och har inga problem med att sitta och skriva, men för att det inte hänt nåt speciellt som förtjänar att skriva ned. Utom en sak.

Efter x antal pubar kände vi att det var dags för middag och den hade jag planerat redan igår i form av att vi skulle gå till Chinatown och käka på Gerrard’s Corner (ja Täm om du någonsin läser detta, det är där VI var en gång 🙂 ). Så vi tog oss via två byten till Leicester Square och promenerade vidare till restaurangen i fråga och jä***r vilken måltid vi fick oss. Jag kan inte i ord beskriva det och då ska ni veta att det var en vanlig kinakrog och vi beställde vanlig, hederlig kinamat. Jag tog Biff Curry och Jimmy Jätteräkor i Chili. Till detta ris och en varsin kinesisk öl, Tsing Tao. Denna måltid åts med PINNAR gott folk, så ingen av oss skämde ut sig genom att begära en gaffel (du vet att jag menar DIG, host). Visserligen fick vi en varsinn gaffel (utlänningar kanske får det automatiskt), men enda gången jag tog till den var sista riskornen i botten på skålen som jag ville fiska upp. Ris ja, vi beställde in en extra skål t.o.m. och när jag bad om soya kom kinesen in med Kikoman, den sort jag helst köper själv därhemma. Perfektion. Finns inget annat att säga. Maten var så god att det finns inte helt enkelt. Stark var den också och jag fick gå och snyta näsan på slutet för att kunna fortsätta äta. Men det är bagateller i jämförelse. Hit ska vi gå igen. Så är det bara.

Pubrundan förde oss så småningom hem till Hammersmith och de sista två pubarna var ”lokala” så att säga: The Swan och Laurie Arms. Nu är vi på hotellet och jag har precis avslutat min Smirnoff med exotisk Fanta och ska ta och knyta benhögen så att jag orkar med morgondagen. Vi har en del varianter planerade, bland annat loppmarknad på Portobello Road, eller kanske en tur till Greenwich… och så ska vi shoppa annat också… Nå det blir en full dag det också ska ni se.

Vi hörs vidare!

Idag gick vi upp tidigt och åt frukost. Vi hade ett tåg att passa från Waterloo klockan 09.30, så här fick vi inte ligga på latsidan. Till vår förvåning, eftersom niotåget var försenat, avgick vårt tåg på sekunden. En timme och 37 minuter senare klev vi av på den plats jag försökt ta mig till i 20 år: Portsmouth Harbour. Jag har kommit fram till att anledningen till att jag aldirg kommit ivät tidigare beror på att jag troligen backat inför biljettpriset. Visst, det kostar att åka tåg i Storbritannien, men det finns alternativ där också. Buss till exempel. Men jag var antagligen inte rikigt säker på hur jag skulle göra för att ta ett bra beslut. Med 20 år till i bagaget är det lättare att ta besluten. Jag är nog lite mer världsvan idag också än då. På gott och ont, antagligen.

Nåja, för 340 kr, ca i alla fall, tar man sig fram och åter till Portsmouth med tåg om man åker Off Peak, det vill säga efter 09.29 på morgonen och hem innan 16.29 (tror jag i alla fall). Så är det med detta och som historien nu visat har jag faktiskt tagit mig dit och tillbaka igen. Jimmy också, förvisso, men utan min fasta hand skulle han fortfarande vara kvar i Sverige 😉

Vi inledde vårt besök med att köpa biljetter för hela Historic Dockyard, vilket inkluderar flera skepp och muséer. Dessvärre fick vi inte se Mary Rose, för hon var under renovering och övertäckt. Men vi hade antagligen inte hunnit med henne heller för det tog sin lilla tid med allt. Först av allt tog vi kaffe för att värma oss lite i det blåsiga regnväder som naturligtvis rådde idag när vi kom fram. Min vanliga tur med andra ord. Nu bestämde vi oss att vädret inte skulle spela roll och förstöra nåt för oss, så vi bet ihop och valde vårt första besöksobjekt; HMS Warrior från 1860. Det var ett väldigt intressant fartyg som tjänade i drottning Victorias flotta på sin tid. Ett järnförstärkt segel/ångdrivet fartyg med ett tonnage av dryga 9300, en längd av 127,4 metar och 17,7 meters bredd. Lägg till en kraftig beväpning så har ni dåtidens kanske kraftfullaste krigsskepp.

Det var inte så trångt ombord som vi trodde och till och med Jimmy kunde gå utan att slå huvudet i taken. Måste tillstå att det också var ett spännande besök och jag tog självfallet många bilder. Vi stannade nästan en timme innan vi gick vidare till nästa attraktion.

Vi promenerade en bit innan vi kom fram. Sedan fick vi gå runt för att komma till entrén och till langången som ledde upp och in. Väl inne stannade jag och lade försiktigt handen mot det låga taket, som för att känna på henne. Det gick en stöt genom hela mig för nu hade jag nått mina drömmars mål och äntligen befann jag mig ombord på HMS Victory, Lord Nelsons flaggskepp ombord på vilket han dog den 21 oktober 1805.

Att beskriva vandringen runt är lite svårt, för det var så många intryck som skulle bearbetas och så många platser att se. Tyvärr var akterdäcket avspärrat till följd av arbeten i riggningen, så vi fick inte stå på den plats Nelson föll och med Hardys och andras hjälp snabbt fördes ner till nedersta däck, där han avled tre timmar senare. Dit ner, till Nelsons dödsbädd om man så vill, fick vi dock komma och på platsen där han tillbringade sin sista tid står den så kända tavlan the Death of Nelson. Foto ja, men blixtförbud så allt blev lite luddigt i den svaga belysningen. Vi satt en stund där och lät alla skrikande ungar dra förbi så att vi kunde få lite lugn och ro. Trots allt var det en hjältes död som hedrades där nere och jag tycker inte fem- sexåringar har något där att göra alls. De har ingen behållning ändå av detta, som Jimmy sade så varför ens släpa dit dem (om inte för att slå dem i järn).

Vi får nog åka tillbaka till Victory ett senare tillfälle, för just nu, som sagt, höll man på med mycket renoveringar och eftersom vi inte ens kom upp på däck där vi ville (ja, vi hade en chans att komma tillbaka en timme senare lovade en av guiderna) så finns det anledning att komma igen. Galjonsfiguren var också borttagen och skall komma åter nån gång framöver. Dessutom var det ju Mary Rose och alla muséer som vi faktiskt inte hann med.

Vi gick från Victory och Nelson till puben för att äta mat, god mat vill jag lova och ta en öl (Directors Bitter, JAA!). Vi hann med ytterligare en pub innan tåget gick hem tillbaka till London. Vi var där igen vid sex och tyvärr skulle vi naturligvis varit där vid fyra, halvfem för det var galapremiär på nya Karate Kid i närvaro av skådespelare och andra kändisar. Suck. Varför händer alltid sådant när man redan bokat annat?

Så det blev en pub igen och sedan åkte vi till hotellet för att Jimmy skulle kunna fylla på pengar på mobilen (eller jag gjorde det åt både honom och mig). Ett kort besök på rummet alltså och sedan gjorde vi aftonens pubrunda. Vi snurrade runt i Soho och hittade ett par stycken nya ställen som vi provade. Betyget varierade från dåligt till riktigt bra. Ni får kolla pubguiden sedan när jag får möjlighet att uppdatera den. Avslutningsivis åt vi ett kvällsmål på KFC (Kentucky Fried Chicken) och blev riktigt, riktigt, riktigt mätta till en kostnad av 65 kr per man. Slå det  McDonalds!!

Så nu är vi på rummet med vår sängfösare (Smirnoff nu eftersom Russian Standarden tog slut igår). Så det är väl sovdags antar jag. I morgon hoppas jag på fint väder som det utlovats, men med tanke på att det skulle vara skapligt även idag och det stämde bara till hälften så får vi väl veta när vi sticker huvudet utanför, eller kollar genom fönstret. Sov gott alla och på återseende i morgon.

 I akterspegeln… ja, jag hade redan skrivit det när jag insåg att det jag menar är backspegeln, så har dagen varit lite mer händelserik än den kändes. För mig var det bara snopet att klockan blev halv åtta på kvällen och det kändes som om inget hade hänt på hela dagen.

Men jag hoppar över.. bättre börja från början.

Vi tog en liten senare uppstigning idag (Jimmy i alla fall) och åkte ner till Nero vid Ritz och tog en elvafika med varm macka till. Vi hade redan bestämt oss för att gå på bio på eftermiddagen och se Iron Man 2 som visades på Odeon, Leicester Square klockan 14.20. Därför hade vi begränsad tid att hitta på nåt. Eftersom Jimmy aldrig ger förslag på något, eller säger vad han vill göra, så bestämde jag enväldigt att vi skulle åka till Holborn en sväng. Där ligger en liten pub som heter the Ship och som är en av de få som fått en femma i min pubguide. Så dit åkte vi – och Jimmy höll med, det var en femma.

Alldeles bortom ligger Lincoln’s Inn Fields och på nummer 12 finner vi ett udda museum, en gång i tiden hem för en av Londons stora män, arkitekten John Soane. Redan på hans tid öppnade han sitt hem för besökare såvida det inte var regn eller smutsigt väder. Soane ritade många byggnader under sin verksamma tid och den mest kända är väl antagligen Bank of England. Muséet är en helt otrolig plats att vistas på och när man blir påmind om att John Soane faktiskt bodde här och att huset är lämnat som det var (mer eller mindre) så inser man att han bokstavligen bodde i ett museum. Överallt finns det saker. Konstverk, arkeologiska fynd och diverse byster, statyer och ja, kolonner fyller detta märkliga hus till brädden.

Att Soane var arkitekt hjälpte antagligen till då han byggde om nr 12 sedan han köpt det åt sig och hans familj. Faktum är att han införskaffade både nr 13 och 14 för att få plats med sitt personliga museum och idag är det alltså  i samma skick och ordning som när han gick ur tiden 1837, samma år som Victoria besteg tronen. Det går inte att beskriva allt, man måste själv gå dit och vandra runt. Inträdet är fritt, men populärt. Vi hade turen att vara där när det var få besökare. Ett av de rum jag minns från det besök som min gode vän Andrew gjorde med mig och min pappa för nästan 20 år sedan, är tavelrummet. Här hänger det massor av tavlor på väggarna och dessa väggar är i själva verket enorma dörrar som kan öppnas på tysta gånggjärn och som då avslöjar ytterligare rader med tavlor. Det måste upplevas. Något man också minns och som är fantastiskt är den stora alabastersarkofagen tillhörande den egyptiske faraon Seti I och som Soan införlivade i sin samling. Den är ett av de största arkeologiska fynden någonsin och kan jämföras med Tuthankamon och att tänka sig att en sådan pjäs hamnar i en provatpersons ägo ”bara sådär” är svindlande.

Nå gör själva ett besök här är ni snälla, det är värd varje minut av er tid.

Efter besöket på nr 12-14 Lincoln’s Inn Fileds reste vi tillbaka till Leicester Square för att gå på bio. De hade inte öppnat ännu, så vi hann med besök nr 2 denna vecka på puben Tom Cribb. Sedan blev det film. Så jag själv arbetar på en biograf är det intressant att se hur det fungerar på andra platser och i fråga om punktlighet med mera är jag inte imponerad. 14.20 stod det på tavlan, men 14.30 stod det på biljetten och reklamen började inte förrän drygt halv tre. Så vi kom inte därifrån förrän klockan blev fem och då hade jag räknat med att vara klar HALV fem. Jaja. Filmen var bra i alla fall och den kan jag också rekommendera för sugna biobesökare, även om den mer eller mindre lämnat de svenska biografera vid det här laget.

Mat stod sedan på programmet och det blir på Pizza Express på Haymarket, mycket tack vare att vi fick en rabattkupong med biobiljetten. Får väl säga att pizzorna var små jämfört med vad vi är vana i Sverige, men det var gott i alla fall och vi tog ett varsitt glas Cabernet Sauvignon till det hela (exakt märke minns jag inte). Lagom mätta bestämde vi oss för att åka till Waterloo och köpa biljetter till Portsmouth så att vi verkligen, verkligen tar oss dit denna gång. Det var ingen konst att fixa detta, så nu är morgondagens program skrivet i sten: Portsmouth Harbour! På Waterloo fanns en pub som vi testade också och den var OK.

Vi promenerade nu från Waterloo, över Themsen till Charing Cross och Strand. I Covent Garden hittade vi sedan några nya pubar att besöka, totalt tre till antalet och när vi hade besökt dem bestämde vi oss för att åka hem till rummet. Att åka ”hem” är nåt som man gärna säger eftersom ”hem” ändå är där man sover. På nåt sätt är det väl så för de flesta kan jag tro, eller är det bara vi som är knäppa?

På rummet har vi precis fått oss lite kaffe (vi kan ju göra sånt här tack vare vattenkokare mm) och medan jag skriver detta sitter jag och smuttar på sängfösaren (Russian Standard och Britvic Sparkling Orange). Jimmy sitter och knapprar på sin egen dator och på det hela taget har vi det bra. Internet på rummet är inte att underskatta, för det gör att man kan avsluta dagen med att uppdatera sig på vad som hänt i världen, ha kontakt med vänner och i mitt fall se till att resebloggen blir skriven medan minnet är färskt.

I morgon skall vi alltså till Portsmouth, oavsett väder. Tåget dit går vid halv tio och vi åker hemåt igen vid fyra har jag tänkt. Senast. Så nästa inlägg kommer att handla om detta. Nu har ni nåt att se fram emot!