Ja då var denna resa till ände och jag har fått komma hem till katterna igen. Nemi sitter här intill och spinner så man skulle tro att hon lättar från marken snart. Lilly gick och lade sig nånstans när godiset var slut. Kanske dags att summera hur det varit och hur sista dagen utspelade sig.

Vi började med att packa klart så att vi var redo att åka ut till flygplatsen direkt efter utchecken vid elva. Planet skulle gå vid 14.15 så det var inte mycket tid att göra nåt på. Så vi tog en sväng i området kring Shepherd’s Bush Road och hitade en Café Rouge där vi beställde in en fullständig engelsk frukost. Vi kände att vi behövde nåt stadigt att resa på, eftersom dagen inte skulle ta slut förrän sent på kvällen och inte ens då var vi helt hemma. Efter detta gjorde vi en sista lov och kontrollerade att vi inte hade glömt nåt (fast jag tror jag tappade ett hänglås på golvet, eller om det hamnade i sängen). Sedan var det dags att checka ut från hotellet och traska ner till Hammersmith och ta tunnelbanan ut till Heathrow. Eftersom vi skulle till Terminal 5, såg vi till att vi inte skulle behöva byta utefter vägen, utan kunde få ett tåg som gick direkt dit. Så började vår hemresa.

Det tar ungefär 30 minuter från Hammersmith ut till Heathrows femte terminal och när man är framme där är det bara tt ta hissen upp till incheckningshallen. Checka in hade jag gjort igår via Internet så det enda vi behövde göra var att skriva ut våra boardingkort. Det fanns speciella terminaler där för det. Intill dessa stod Royal British Legion och samlade in pengar som brukligt är i början av november, men vi hade redan skaffat fem poppies av dem under veckan, så vi lät dem stå där. Dumt nog, som det skulle visa sig, i alla fall för en av oss. Säkerhetskontrollen var seg. Folk gör inte som de ska utan det tar tid, tid och mer tid innan de fått av sig allt som kan pipa, lagt rätt saker i väskorna och i lådorna till genomlysningsapparaten. Men vi kom igenom till sist och kunde nu konstatera att vi hade god tid på oss inna det var dags att flyga hem. Så det fick bli taxfreebutiken en vända.

Vi hittade väl en och annan pinal att köpa med hem, men det mest intressanta var vad som hände mig när jag fick se en man med en poppy i metall på rockslaget. En sådan där pin ni vet, med fäste på baksidan och som Daniel letat efter i hela London. Jag gick fram och frågade honom vart den kom ifrån (han jobbade i taxfreen för övrigt). Jo, den hade han fått genom att donera till Royal British Legion som stod utanför. Men man måste ge åtminstone £2 för en sådan, annars så blir det en i papper så som de allra flesta har på sig. Aha, sa jag, det var ju synd, nåt att tänka på till nästa gång. ”Jo, men du kan få min så kan jag skaffa en ny, för du kan ju inte gå ut, men det kan jag.” Så tog han promt av sig sin pin och gav den till mig. ”Men jösses då måste jag ju ge dig några pund så du kan skaffa en ny”, tyckte jag. ”Javisst, det kan du väl,” sa han. ”Jag garanterar att jag lägger det i deras bössa.” På det viset fick jag till Daniels stora förtret en sån där pin. I nån form av rättvisans namn borde jag kanske gett den till Daniel, men jag ville faktiskt också ha en. Så det så! 🙂

Innan planet gick fick vi en stund i baren också, där vi intog en sista Gin & Tonic medan vi väntade på vilken Gate vi skulle bli hänvisade till. Det visade sig bli alldeles i närheten, så vi kunde ta det lite lugnt. Jag hade redan sett på incheckningssidan att det var ett stort flygplan, men när jag checkade in fanns det inte många upptagna stolar. Så jag räknade med att det skulle vara ganska lugnt vid gaten. Så var det också och planet, som tog uppåt 270 passagerare, var inte ens halvfullt. Jag och Daniel fick sitta för oss själva i bakre delen (vilket gjorde att vi också fick gå ombord först). Varje rad hade två säten till höger och till vänster och tre säten i mitten. Med andra ord var det inte en, utan två mittgångar för personalen att dra sina vagnar genom när det blev dags för den biten. BA bjöd ju som sagt på både smörgås, kaffe/thé/dricka med mera och även starkare drycker. Så på det hela taget var det en god affär att välja British Airways.

Vi kom iväg i tid och landade exakt på utsatt tid på Arlanda. Eftersom planet bara var halvfullt gick det ganska snabbt att gå av, även om det inte spelar någon större roll eftersom det är passkontroll, man ska hämta bagaget och man ska igenom tullen. Allt funkade i alla fall och vi fick våra väskor skapligt tidigt. Nu skulle vi bara ta oss in till stan också, för vidare befordran till Daniels mamma där vi skulle stanna över natten eftersom det var svårt att passa in ett tåg hem (vi hade klarat det om vi chansat… men bättre vara säker). Flygbussen gled precis in på hållplatsen när vi kom så det var ju lämpligt. Tog ungefär 45 minuter in till Cityterminalen och det var ju helt OK. Här gjorde vi dock misstaget att inte låsa in våra väskor över natten så vi slapp släpa på dem fram och tillbaka till Kerstin, men det är lätt att vara efterklok. Gör vi såhär fler gånger så vet vi ju hur vi ska göra då. Tunnelbanan och pendeltåget tog oss ut till Åkersberga och efter att släpat väskorna efter oss i en kvart eller nåt var vi framme.

Där blev det mat och dryck och fest. Jättetrevligt och klockan blev nästan midnatt innan detblev sängdags. Vi behövde inte släpa väskorna ner till pendeltåget i alla fall sa Kerstin, för vi kunde ta bussen som gick nästan precis utanför huset. Den skulle gå vid nio, så vi bestämde oss för att ha frukost vid åtta.

Så blev det och jag vaknade innan mobilen väckte mig. Lite trött och sliten efter en vecka i London där man höll igång i 14-15 timmar per dygn och sedan själva resandet. Det tar på krafterna. Eller om det är åldern. Hursom helst gick det bra att ta sig hem till Karlstad igen. Bussen kom på utsatt tid och tog oss till Danderyds Sjukhus där vi bytte till tunnelbanan. Tåget kom nästan direkt när vi klev ner på perrongen. Därefter var det gångtunnel till Centralen och vi hade en halvtimme tillgodo på avgångstiden när vi kom dit. Tåget var i tid och avgick exakt 10.25 och rullade in på perrongen här hemma 13.29 så som det skulle. Sedan var det bara att släpa väckorna genom snön de femhundra meterna hem till katterna.

Så det var London, november 2010. Vi hann inte med allt vi tänkt oss, men mycket i alla fall. Från Londons minsta torg till fyrverkerier över Themsen vid Battersea Park och mycket, mycket där emellan. Nu får vi se när nästa resa blir och vem/vilka som följer med. Har ett lass bilder att gå igenom, dock inte lika många som Daniel har, men ändå. Tar en stund att sovra och lägga ut i galleriet. Men det kommer frampå.

Ha det gott alla som läser bloggen! Vi höres igen.

Ja, så var den Dagen här igen. För fjärde gången i följd firar jag alltså födelsedag i London. Första gången var för tre år sedan, då Daniel ordnat (och bjöd på) en bryggeritur på Fullers bryggeri i Chiswick. Sedan dess har jag alltså firat tre gånger till ( 2008, 2009 och nu 2010). Fan vet, på ren svenska, vart åren tagit vägen och jag börjar känna mig gammal. FFF om inte annat, ful fet och fyrtio (dryg). Det andra går ju att fixa visserligen och det skall jag återuppta så fort jag kommer hem. Vatten och fläskkotletter i en månad eller nåt.

Idag var det pissväder igen. Min födelsedag regnade bort och var allmänt otrevlig att vistas utomhus i. Trots det var vi så illa tvugna om vi skulle hinna med allt vi hade kvar att göra (ändå blev det saker kvar till nästa resa). Så vi skyndade oss ut för att komma till Forbidden Planet lagom till de öppnade. Där handlade Daniel lite böcker och jag skaffade present till ena kattvakten. Den andra fixar jag present till i morgon.

Nu var det dags för elvakaffe och detta intog vi i kryptan på St. Martin-in-the-Fields. Mycket trevligt ställe må vi säga. Allt var till belåtenhet, inklusive toaletterna som var i toppenskick för de som har behovet av dessa facilliteter.

Efter det åkte vi vidare till Greenwich så att jag kunde köpa mig en klocka att ha i baren. Ni vet en sådan man ringer i innan man stänger så att kunderna hinner göra en sista beställnig (alltså inte en klocka som visar vad tiden är). V tog Jubilee Line till Canary Wharf för vidare befordran till sagda Greenwich. Dock fick vi inte gå in på DLR-stationen för det var nåt larm som gått, så det var bara att gå sin väg igen. Jag styrde då stegen mot Heron Quay i stället som ligger alldeles bredvid. På vägen stötte vi på två glada poliser som undrade om allt var som det skulle. Daniel valde att svara ”Japp”, medan jag höll mig till sanningen och sa att, ”möjligen, men fan vet”. De skrattade gott och undrade om de kunde hjälpa oss och jag sa faktiskt att det var lugnt, eftersom jag visste vart vi skulle (Greenwich) och tillade det där om att vi inte fått komma in på Canary Wharf DLR. ”Ja just det, vi hörde just larmet, men det går ju bra att åka från Heron Quay”, sade de då och det var ju presis det jag räknat ut. Det är första gången på länge som jag har en konversation med Londonpolisen och som alltid är det alltid ett nöje för de är så fantastiskt snälla och hjälpsamma – och i det här fallet fulla av humor.

Nåja, vi kom fram till Greenwich utan mankemang och där styrde jag raskt stegen till Greenwich Market, som naturligtvis inte är i drift under vintern (i alla fall inte mitt i veckan) och via denna genväg kom vi precis ut till butiken med skeppstillbehören. Daniel påstod att vi aldrig hade fått hans far ut ur den butiken och det kan jag gott och väl tro på. Det är ledsamt att Svein inte längre är med oss, men som sagt, han hade nog stannat där ett par dagar. Jag valde länge innan jag beslutade mig för vilken klocka jag skulle införskaffa och jag tror att jag valde rätt. Inte en klocka i mässing, utan en i krom, blank som silver och med en god rington. Ni som har äran att besöka min bar när den är färdig kanske får chansen att lyssna till den.

Vi gick vidare tillbaka in i marknadsplatsen eftersom vädret inte direkt inbjöd till en promenad upp till Observatoriet. Vi hittade en spelbutik som hade en massa roliga sällskapsspel med tillbehör att erbjuda. Även pussel fanns och Daniel var mycket sugen på ett, men tyvärr var det slut för dagen. Dock fanns möjlighet att köpa det via webben och det är inte helt omöjligt att vi tar tillfället i akt att gör just detta.

En öl skulle vi ha också och det blev på puben Coach & Horses vilken jag inte besökt tidigare. Det är inte många nya pubar denna resa må jag säga. Inte ens många pubar totalt, men vi har haft väldigt roligt i alla fall.

Nu åkte vi tillbaka in till stan och till Fortnum & Mason där vi köpte lite té och sånt och sedan begav oss upp en våning för att inta eftermiddagsfika i the Parlour. Där fick vi varm choklad och schwartzwaldtårta. Daniel bjöd eftersom det var min födelsedag. Tack så mycket!

Efter fikat gick vi till en butik i Princess Arcade där jag köpte några slipsar. Två till mig och en till Far eftersom det är Fars Dag på söndag (han läser nog inte denna blogg så det bli en överraskning). Fanns väldigt många fina att välja mellan och de var äkta silkesslipsar allihop. Hade en av dem på mig i kväll när vi var ute och firade. Efter slipserian gick vi till Waterstones, ett tips från Kerstin, Daniels moder. Jag handlade inget, bara tittade, men jag tror Daniel hittade nåt läsbart att ta med hem

Nu var det dags för en snabb vända till hotellet och fräscha upp oss inför kvällen. Så gjordes och vi hann med lite drink och öl på rummet också. Sedan bar det iväg ut igen och till Spagetti House på St. Martins Lane. Vi har varit där tidigare och ätit födelsedagsmiddag. Troligen är detta tredje gången i följd vi gör detta. Första gången åt vi på Bella Italia kommer jag ihåg och jag hade en fruktansvärd huvudvärk efter bryggerituren. Idag slapp jag det mer eller mindre och vi hade en mycket trevlig stund. Daniel bjöd eftersom det ju var min födelsedag. Tack igen, min vän, det var en mycket god middag!

Vi avslutade aftonen med att besöka lite pubar kring Piccadilly Circus och Trafalgar Square. Vid ett tillfälle kom en MC eskort och stoppade all trafik för att en konvoj med vad som såg ut som diplomatbilar skulle kunna passera obehindrat utan att behöva stanna en enda gång. Detta har jag aldrig sett på mina tjugo resor till London. Men nån gång skall vara den första.

Nu är vi på rummet och har druckit den sista öl som köptes på Fullers igår och nu har Daniel somnat igen. Han påstår att han är vaken, men jag vet allt sanningen jag. I morgon skall vi åka hem så nu blir det ingen mer blogg förrän sent under torsdagen skulle jag tro, när det är dags att summera våra äventyr. Det har varit väldigt bra och vi har haft skoj. Synd att vi inte haft Jimmy med oss också, men man kan inte få allt.

Godnatt på er alla!

Idag har det varit blött på alla sätt. Vatten uppifrån, vatten kring oss, vatten i Themsen osv.

Riktigt skitväder har det varit och då passade vi på att gå till akvariet och titta på fiskarna. Fast först tog vi fika på puben Red Lion intill Cenotaphen. Vi har druckit öl där några gånger, men aldrig ätit, varken lunch, middag eller frukost. Så det fick vi ju testa idag då. Det var gott, kan jag säga.

Akvariet innehåll mängder med vatten och massor av fiskar. Stora och små. Både gulliga fiskar, färggranna fiskar, farliga fiskar – och fula fiskar. Fast när jag tittade efter var det visst Daniel som speglade sig i glaset. Hajar fanns det att titta på och stingrockor. Pirayor simmade i stim och så allmänt komiska ut med sitt underbett och på ett ställe satt grodor och kväkte i en tank. Det var samma typ av grodor som jag hatar att försöka fotografera på Zoo, men jag tror att jag fick en eller två bilder i alla fall. Daniel fyllde väl minneskortet med bilder få allsköns blötdjur och det är gott och väl. Har han en kamera ska han använda den.

Vädret var inte mycket bättre när vi tog oss ut från akvariet nån timme senare så vi skyndade oss över Westminster Bridge där de infernaliska kvinnorna med sina små buketter står och anstastar alla som råkar komma i närheten. Jag bryr mig inte om vilken välgörenhet (0m någon) som de representerar, jag anser att deras metoder är under all kritik och jag ignorerar dem fullständigt. Förr eller senare kastar jag nån av kärringarna i Themsen så att hon blir riktigt blöt. Tyvärr lockar de fram det sämsta hos mig bara genom att stå där. Usch. De fick inga poäng hos Daniel heller kan jag ju säga och Jimmy gick en rond med dem härom året.

Ja vi tog tunneln till Temple och besökte Temple Church, där Daniel inte varit tidigare. Det kan han ju inte säga efter den här resan och jag tror han knäppte av en god portion bilder även här. Det är nämligen inte förbjudet att fotografera, tydligen inte ens med blicxt, även om ingen av oss två använder detta när vi tar våra bilder. Dessutom tar vi alltid hänsyn till folk runomkring. Inte som de flesta andra, dumma turister. Nåja, vi är väl inte som andra kan jag tro. Temple Church är annars en attraktion som inte alla hittar eftersom den ligger gömd inne bland de båda Inns of Court som ryms på området också. Porten in är inte den mest tydliga heller och man måste veta vad man letar efter. Så när vi kom var vi ensamma en stund, faktiskt. Vi talade lite med damen som satt vid disken och sålde guider och böcker och hon var mycket trevlig.

Lunch stod sedan på programmet och puben Ye Olde Cock ligger ett knappt stenkast från kyrkan så vi gick helt enkelt dit och såg vad som stod på matsedeln. Det fick bli lasagne och den var jättegod. Tennyson är förknippad med denna pub, men de hade gömt undan detta av nån anledning. Kanske ny ägare eller nåt. Strunt samma. Vi lämnade den gamle tuppen och åkte ut till Chiswick i stället till Fullers bryggeributik och köpte några öl att ha på rummet. Självfallet passade vi på att ta en pint på Mawsons Arms också när vi ändå var där. Det hör ju till så att säga. Vi köpte inte så mycket, bara en Seafarers Ale och en Bengal Lancer. Det får räcka åt oss. Vi håller på att dricka den ena av dem just nu medan jag skriver detta.

Efter Chiswick åkte vi hem och lastade in ölen i kylskåpet och sedan drog vi ner på stan igen. Jag lämnade kameran och det på rummet denna gång så att jag skulle slippa släpa på en massa grejer. Det var faktiskt rätt skönt att bara gå om kring utan att känna sig som en packåsna. Vi tog Central Line in till Holborn där vi besökte puben the Ship Tavern så att Daniel skulle få chansen att se hur den var. Full, var väl sanningen eftersom det var kring halv sex och många som slutar jobbet gärna tar en pint på hemvägen. Men vi fick plats och till och med ett hörn att sitta i och dricka vår Adnam’s Old Ale, en riktigt mörk och god öl.

Sedan styrde vi stegen mot Covent Garden och tog där en Courage Best på puben Coach & Horses. Det finns ju ett gäng pubar i London med det namnet och jag tror att det finns minst fyra stycken i min guide. Här hade vi varit tidigare, både jag och Daniel så det var inte mycket nytt med detta besök. Däremot började vi väl så smått känna att det var dags för middag och vandrade vidare i generell riktning mot Chinatown. På vägen passerade vi Jack Beards under the Lemon Tree, som nu endast hette the Lemon Tree och hade fått en ansiktslyftning både invändigt och på utsidan. Värdinnan var mycket trevlig och vi beställde in en varsin liten Adnamn’s Explorer. Den gick ner, så att säga.

Middag skulle bli på kinavis hade det bestämts tidigare under resan och det blev ett nytt besök på Gerrard’s Corner där jag och Jimmy åt en så trevlig och god middag i somras. Samma kan man lugnt säga att jag och Daniel gjorde (och jag är då mätt ännu) och vi tog både förrätt, huvudrätt och efterrätt. Gotter som sagt. Jag åt Biff Curry igen (stark som satan, men väldigt god) och Daniel tog en tallrik med diverse kött (fläsk, skinka, anka… nåt sånt). Ris till detta och kinesisk öl (Tsingtao).

Mätta och belåtna gjorde vi en sista tur till Westminster så att Daniel skulle få fotografera Parlamentet och Abbeyn i nattbelysning. Han ville så gärna göra de nu när han hade en riktig kamera och jag kan inte annat än säga att det går så bra så. Om jag skulle tycka det vore besvärligt att han vill hit och dit och fotografera finge jag väl åka själv nästa gång. Han (och Jimmy) har ju alltid hängt med mig såfort jag vill ta bild på nån antik pelare i gryningen eller nåt jädra slott eller liknande. Så mitt motto är, ta bilder. Ta många bilder för det kan inte bli för många bilder. Finns alltid nåt att ta bild på och gör det inte det får man hitta nya intressanta vinklar på de gamla motiven.

Nu har Daniel somnat, fast han sa att han inte skulle göra det och jag tror att jag skall göra det samma. I morgon har vi sista dagen i London, onsdag kl 14.15 går flyget hem till Sverige igen. Ännu har vi en del på programmet och jag får väl delge er detta i morgon kväll.

Ha det gott så ses vi i möra!

Ja, Melina Mercouri hade nog rätt i det, även om filmeländet är urgammalt. I London innebär söndag att det är dött nästan överallt. Visserligen har man tillgång till The Mall som är avstängd för trafik till förmån för alla som vill gå mitt i gatan och ta bilder av Buckingham Palace och Victoria Memorial. Annars är det inte mycket som är bra en söndag. Pubarna är antingen stängda helt, eller så öppnar de inte förrän senare under dagen och flera av butikerna har helt stängt under söndagen. Allt detta medför att man funderar på vad tusan man ska hitta på.

De stora butikerna har självfallet öppet och de pubar som ligger i turiststräken har öppen från elva eller senast från tolv. Så helt illa ute är man inte . Muséerna har också i regel normalt öppet en söndag, men då är de fyllda av alla som är lediga under helgen och deras förb… jag menar deras små söta barn. Så att gå på museum en söndag är förenat med viss risk för irritation. Detta gäller i alla fall mig och Daniel. Regeln är inte nödvändigt applicerbar på er alla.

Vi bestämde oss för att leta upp ett café som vi inte varit på tidigare och ta en fika med nåt gott till. Det är inte helt enkelt om man inte riktigt vet vad som bjuds bakom de fasader som har ordet ”café” på dörren. Men vi hamnade på Cafe Rouge i Covent Garden och det var en trivsam upplevelse. Inte nog med att vi blev varm mottagna, det fanns mycket trivsamt på menyn. Dock vill jag redan nu säga att de som vill ha tårta och liknande lämpligen bör gå någon annanstans. Här bjöds på bröd och smör, eller sylt och marmelad. Rostat bröd, varma baguetter eller croissants var det som fanns på menyn. Dock även pajer, omeletter och liknande. Vi valde baguette och kyparen föreslog att vi skulle ta en av varje, rostat bröd/varm baguette och så gjorde vi. Till detta serverades som sagt smör (äkta) och sylt (jordgubb). Det var helt enkelt jäv***t gott allting. Mmmmm sa vi och lade genast detta ställe på minnet.

Nåja, nästa steg var att hitta en pub med Internet, för Daniel hade en viss idé han ville kultivera, men detta krävde konsultation med högre makter, dvs en webbsida med upplysningar. Så jag föreslog att vi i sakta mak skulle ta oss vidare till puben Jack Horner, som jag visste hade detta att erbjuda för sina gäster. Puben ligger i Bloomsbury och på vår promenad passerade vi ett flertal intressanta besöksmål. Dock var det ju som sagt SÖNDAG, så de var stängda och öppnade antingen senare på dagen eller i morgon, måndag. När vi såg en teater som visade en föreställning av Flashdance… ja då utbrast vi samtidigt, utan att ens se på varandra ”FLÄSKDANS!” Inte helt korrekt, men kul. Vi hittade så småningom en fotohandel som var öppen och där fanns mycket intressanta saker. Dock var det ju inte Grays of Westminster, men i alla fall. Det slutade med att jag köpte ett polfilter och Daniel var spekulant på ett stativ.

Polfiltret fungerade utmärkt kunde jag konstatera på vägen mot Jack Horner och jag önskar att jag köpt ett tidigare. Nåja, man kan inte ha allt sägs det och det är förvisso sant. På puben beställde vi en varsinn flaska London Porter och slog oss ner i en soffgrupp så att Daniel kunde surfa medan jag såg på motorcykelsport på BBC 2. Inte för att det intresserar mig, mer för att det var som bjöds.

När Daniel hittat de han sökt, drack vi ur och gick åter ut i det vackra vädret. Vi tittade in på diverse butiker som sålde kameror/stativ och annan skit, bara för att konstatera att det stativ han ville ha inte fanns nån annanstans än där vi varit tidigare. Så det blev att gå tillbaka för att köpa detta så att han hade nåt att ta till när kameran krävde ett stabilare underlag än frihand. Så nu har han ett Manofrotto 682B. Kul för honom, för det har inte jag.

Nästa anhalt blev att äta lunch för klockan gick som kulan. Vi hamnade på the Tottenham där jag inte ätit tidigare, men väl intagit en och annan pint. Det var jättetrevligt och väldigt gott. Daniel funderade dock på att gå ut och definitivt vägra att erkänna att han kände mig när vi fick fråga om desert och jag sa sådant till servitrisen som man kanske inte säger. HOST. Men hon påstod att hon hörde illa och så blev det chokladkaka och glass. Haha. Nej, jag upprepar inte vad jag sa till henne. Det är mellan mig, henne och Daniel. 🙂

Vi gick vidare. Det Daniel hittade på nätet var Londons minsta torg som låg i en gränd från St. James’s Street och som en gång bl a huserade Texas ambassad. Mörkret hade redan börjat fall när vi kom dit så det var svårt att fotografera. Vi försökte dock och reslutatet kommer ni att se i galleriet senare.

Återstoden av aftonen spenderade vi på diverse pubar och vi avslutade allt med en middag på Bella Italia. Där åt vi god pasta, drack gott vin och fick en fantastisk efterrätt (som jag inte borde ätit, punkt). Servicen var utmärkt som vanligt och vi var mycket nöjda. Mätta och belåtna drog vi hem till Shepherds Bush där nu Daniel somnat och jag sitter och knackar ner det vi gjort under dagen. I morgon är det måndag och förhoppningsvis kan vi då besöka lite andra ställen, om inte annat akvariet som vi planerat. Kanske kan vi också shoppa och fotografera lite. Det är ju trots allt bara två heldagar kvar innan det är dags för oss att åka hem. Tiden går tyvärr väldigt fort.

Vi ses i morgon!

Ja, det är ju inte den femte idag, men det är ändå idag det har firats Bonefire Night i stora delar av London och därför är väl följande ramsa inte helt fel ute:

Remember, remember the Fifth of November,
The Gunpowder Treason and Plot,
I know of no reason
Why the Gunpowder Treason
Should ever be forgot.

Japp så är det och vi har beskådat ytterligare ett fyrverkeri i London. Men det är en senare historia, vi ska väl i alla fall börja från början. Dagen började med ett par blå strimmor mot den halvgrå skyn och vi räknade med att vi skulle slippa använda Daniels paraply idag. Vi hade rätt. För att verkligen dra nytta av att det var lördag åkte vi ner till South Kensington, eller ja, vi steg av vid Gloucester Road och gick resten. Vårt mål för dagen var V&A, Victora & Albert Museum där jag inte varit tidigare. Det är en imponerande byggnad redan från avstånd och när vi svängde ner på Cromwell Road pekade jag på ett torn i fjärran och sa att ”dit bort är det vi ska”. Det visade sig stämma prexis (såklart, haha).

Som med British Museum är detta något man inte gör på en dag. Inte ens på två skulle jag tro, så vi sovrade en hel del i det vi tittade på, men jag kan lugnt säga att det var enormt mycket intressanta saker som fanns utställda. En avdelning, som bestod av två jättelika rum, var helt tillägnad gipsavgjtningar av diverse arkeologiska föremål och skulpturer. Bland annat fanns ett relikskrin från Botkyrka tillsammans med gravmonument från såväl Westminster Abbey, Temple Chuch och Fontevrault Abbey (i Frankrike). Det sistnämnda är intressant endast om man vet att det är där Rikard I är begravd, han som kallades Lejonhjärta.

I rum nummer två var det Italien som gjöts av och här fanns bland annat Michelangelos David och jag trodde verkligen inte att den var så himla stor som den var. En jättelik (naken) karl som nog skulle kräva mig, Daniel, Jimmy och några till stående på varandra för att nå upp till hårfästet på. Jösses, var väl det vi kunde komma på att säga.

Fotografera fick man göra överallt med tre undantag (Rafael-utställningen, juvelerna och specialutställningar) så vi tog en hel del bilder som kommer att hamna i galleriet när vi väl kommer hem igen. Vi gick som sagt omkring lite selektivt, ändå varade vårt besök nästan fyra timmar och det var endast för att klockan började dra mot den tid då lunch slutar serveras på pubarna som vi gick därifrån. Med bestämda steg ledde jag Daniel till Zetland Arms, en pub som jag nämnt tidigare på denna blogg och som en gång i världen sköttes av Sid Chaplin, vars broder Charles kanske är mest känd i famljen. Där åt vi en utsökt Hunters Chicken och drack London Pride.

Efteråt hade vi tänkt oss en resa till Chiswick och inhandla lite öl, men tunnelbanan dit var stängd under helgen och vi hade ingen lust att försöka ta oss dit med bussar som vi inte kände till numret på. Så vi åkte in till stan i stället och gjorde en minimal pubrunda. Vi inledde på the Roundhouse där vi fick en varsinn Bengal Lancers och därefter en mycket god Gin & Tonic på Bombay Saphire Gin. Men det började bli trång och efter att Daniel pudrat näsan gick vi vidare till Covent Garden och puben the Globe som är trivsam och lite mindre överbefolkad. Där hade vi turen att hitta den sällsynta Jack Frost, som är en vinteröl som Fuller’s gör en gång om året. Smakade gott gjorde den. Vi avslutade det hela med en liten Johnny W, Black Label.

Nu var det nästan lite bråttom hem till hotellet och hämta fotostativet, andan och så vidare. Det var dags för fyrverkerier i Battersea Park och där tände man brasan (för att bränna Guy Fawkes) kl 19.30 och fyrverkerierna skulle gå av stapeln kl 20.00. Men tunnelbanan hade sina problem idag och det gick inte fort hemöver kan sägas. Det hela slutade med att vi med andan i halsen, eller nåt, tog oss till hotellet, röck åt oss det vi skulle ha med och trasslade oss bort till Sloan Square. Därifrån gick vi via Royal Hospital, Chelsea, bort till Themsen och Albert Bridge. Där stod massor med människor och vi bestämde oss för att inte betala inträde till parken bara för att se fyrverkeriet. Detta kunde vi uppenbarligen göra gratis om vi stannade där vi var.

Vi gjorde oss ett par bekantskaper i form av två gamla Britiska damer som var där för att beskåda spektaklet. Den ena hade sin lilla hund med som var rädd för smällare, men som skulle varit ännu räddare om hon varit ensam hemma. Det var en duktig liten flicka tyckte jag, som snällt var i mattes famn nästan hela tiden. Fast rädd var hon, även om hon tycktes bli glad över att den främmande farbrorn klappade på henne och pratade lite. Söt hund och en väldigt trevlig matte må jag säga.

Fyrverkeriet var okej, även om jag kanske tycker att förra årets spektakel vid Alexadra’s Palace var bättre. Men det är väl så att det man upplever för första gången lätt blir sämre andra året. Min kamera ville inte som den skulle heller så det blev inte så många bilder som jag hade tänkt. Men det gör inte ett dugg, jag har redan bilder på fyrverkerier så det räcker med dem. Kul var det ändå att stå där nere och titta.

Vi avslutade kvällen på ett enkelt sätt genom att köpa en flaska vin med oss hem och stanna på KFC och köpa med en hink kycklingbitar och pommes till rummet. Här har vi nu suttit och tuggat i oss dessa godsaker, druckit vin ur kaffe/te-muggarna som fanns på rummet och därefter faktiskt också druckit just te och kaffe på maten. Daniel ligger utslagen ovanpå sängen och väntar på att jag ska bli klar så vi kan släcka ner och sova. I morgon är det söndag och då vet vi inte riktigt vad vi ska hitta på, men nåt blir det såklart. Ni får väl kolla bloggen på måndag och se vad det blev!

Vi hörs vidare…

… stays mainly in the plain (Den spanska räven rev en annan räv, på originalspråket för er som inte visste det ). The rain in London stays mainly… outside, skulle väl vi säga då. På pubarna regnar det inte och hela dagen har det varit uppehåll. Det var först på seneftermiddagen det slängde några droppar, som sedan blev till ett strilande regn som envist sipprar ner från himlen på ett typiskt, londinskt sätt. Med rätt jacka håller man sig torr i alla fall och Daniel köpte ett litet paraflax till hjälpen. Så fukt från utsidan har inte varit vårt problem idag.

Dagen inleddes med fika på stan på det gamla vanliga stället på Piccadilly, intill Green Parks t-bana, mitt emot the Ritz. Det var gott och är hittills enda kaffet vi fått i oss. Med tanke på att jag är en liten kaffekärring när jag är hemma, är det ett under att jag inte fått huvudvärk av koffeinbristen, men vad tusan, jag får väl andra gifter i mig i stället bara genom att andas här i stan.

Härefter gick vi till posten för att köpa frimärken åt Lennart på jobbet (japp nu har jag dem klara) och sedan tittade vi in hos Davidoffs för att Daniel skulle få en cigarr.  När vi ändå befann oss på Jermyn Street passade vi på att fönstershoppa lite i de sko- och klädbutiker som ligger där och vars prislappar ligger i nivå med en ny bil. Men det kostar inget att titta i skyltfönstren och drömma lite. Mycket fint finns det i alla fall kan man lugnt säga.

Efter detta gjorde vi ytterligare ett stopp på vår lista med saker som vi ville ha gjort så här i starten. Vi åkte till Victoria Station och promenerade vidare till nr 40 Churton Street där den eminenta kamerabutiken Grays of Westminster ligger. Denna butik har endast Nikon (Exclusively Nikon står det på skylten) och i år är det 25 år sedan den vördnadsfulle Gray Levett öppnade denna butik. Fakum är att när jag var där för precis två år sedan och inhandlade min Nikon D80 fanns han inte där, vad vi såg, men idag var han på plats och vi fick ett samtal med honom precis som om vi var lika mycket värda som de stora, världskända fotografer som finns i kundregistret. Det är just detta som gjort butiken till det den är idag. Alla kunder är lika mycket värda, stora som små och alla kan få en stund med mr Levett om han finns där. Han till och med hämtade ett varsitt nummer av butikens egen tidning och gav oss, plus att han rekommenderade en fotoväska åt Daniel med orden ”This is, in my opinion, the best bag on the market right now…” Gissa om vi köpte den. Att få en produkt rekommenderad av honom personligen, för alla er som kanske inte förstår hur stort vi tyckte att detta var, är som att få tips om en bra pub av Hertigen av Edinburgh. Det sker inte, men här gjorde det faktiskt det. Sen kan jag tillägga att när vi skulle betala för den och mannen bakom skrivbordet (här finns inga diskar, det är en väldigt exklusiv butik detta) skulle kolla vad den kostade, sköt jag in ”Mr. Levett sa att den kostade…” och det blev ingen ytterligare diskussion om den saken.

Säg vad ni vill om ovanstående, men mötet med Gray Levett gjorde hela resan värd sitt pris.

Vi drog vidare till puben, samma pub som jag och Jimmy gick till efter inköpte av min D80. Kan tilläggas här att Daniel nu är stolt Nikonägare också och har en D3000. Dock inte köpt på Grays, men ändå. Det enda jag köpte denna gång var en infraröd fjärrkontroll. Kanske går vi tillbaka till veckan och köper en blixt också, men det återstår att se. St George’s Tavern heter puben och finns i min guide för de som är intresserade.

Återstoden av dagen/kvällen ägnade vi åt lite stillsam shopping/pubkryssning. Lunch åt vi på en pub i närheten av Oxford Street och middag intog på på Pizza Hut. Däremellan hann vi besöka HMV, the Computer Exchange, Game och Canary Wharf. Det sistnämnda var Daniels idé för det fanns tydligen en trädskulptur där nånstans som bestod av en himla massa trafikljus som växlade från grönt till rött på ett slumpmässigt sätt. Vi hittade den ganska enkelt och försökte oss på att ta lite bilder av den i mörkret. På tillbakavägen gick vi förbi en vatteninstallation som skrev, just det SKREV, slumpmässiga ord plockade live från the Times hemsida. Det var som ett vattenfall där varje droppe hjälpte till att skapa bokstäverna och man hann precis läsa vad som stod innan allt löstes upp och föll ner i hamnbassängen under. Helt otroligt att man ens kan komma på nåt liknande.

Slutspurten spenderade vi hemmavid på puben the Swan där vi fick en sista pint innan vi gick hem till rummet. Skoj att se att det fanns kommentarer i bloggen redan. Det tar jag som ett tecken på att det finns en och annan intresserad person därute som tycker det är skoj att se vad vi hittar på. Idag var det 5 november, det vill säga den riktiga dagen för att fira Guy Fawkes, men i morgon är det brasa och fyrverkerier på ett flertal ställen runtom i London. Vi hade tänkt besöka Battersea Park för att se hur det är i jämförelse med Alexandras Palace där vi var i fjol. Om det inte spöregnar förstås, för då är vi på PUBEN!

Ja då var man plötsligt och oväntat (nej egentligen inte) i London igen. Jag är väl medveten om att jag inte uppdaterat bloggen inför denna resa och att jag mer eller mindre undertryckt att jag ens ska hit, men jag hävdar envist att jag åberopar femte tillägget till den amerikanska konstitutionen. Japp. I plead the fifth.

Nå, nu är vi här, både jag och Daniel men det var ta mig f** på håret. Han hittade inte sitt pass per igår kväll. Just det, med bara timmar kvar till tåget skulle gå till Stockholm så hittar karln inte passet. När klockan var 18 igår frågade jag hur det gick och svaret var  att ” det går åt år he****e, men du får gärna komma hit och hjälpa mig att leta”. Så jag åkte dit och efter fem minuter hittade han passet i en jacka han ”redan letat igenom tre gånger”. Ja, så kan det gå. Allt löste sig i alla fall och vi kunde så småningom tillbringa aftonen hemma hos mig över en varsinn pizza och sedan även en varsinn god Fuller’s Brewmaster Special Brew Limited bla bla bla. God var den i alla fall.

Morgonen grydde och halv sju ringde klockan hos mig (Daniel sov på soffan). Inte för att jag vet om jag sovit nåt alls, men det var ju helt klart dags att vakna till. Katterna tyckte nog att jag var allmänt dum, men det fick de ta. Dusch, kaffebryggning, baguettfixande (att ha på tåget) och allmän påklädning var väl vad som följde och nånstans mitt i allting kom även Daniel till sans och visade sig. Vi fikade och åt en varsinn, eller två, kakor och sedan var det dags att gå till tåget. Katterna blev vederbörligt ompussade och sedan lämnade jag dem i ”pappa Jimmys” och ”farbror Claes” vård. De har nog lättare att överleva att vi inte ses på ett tag än vad jag har.

Tåget avgick 8.22 prick och vi sjönk ner i de nedsuttna och fruktansvärt slitna stolar som SJ ställde till vårt förfogande. Till råga på allt hade de tappat en vagn på vägen, vilket är imponerande eftersom de startade i Karlstad. Gud vet hur det gick till (Anders??), men vår vagn fanns i alla fall. Sova, lyssna på musik, ta de där baguetterna, sova lite till och lyssna på mer musik. Ungefär så gick resan till Stockholm C och det gick så bra så. Där bytte vi till Flygbussen som tog oss ut till Arlanda utan alltför mycket mankemang.

På flygplatsen var det nästan alldeles lagom för check-in, eller bagageinlämning i alla fall. Checka in gjorde jag från jobbet igår (tack Lennart Leverström). Inget problem alls med väskor och annat och vi kom igenom säkerhetskontrollen utan så mycket som ett litet piiiiip. Vi installerade oss på Roberts Café (eller vad det nu hette) och fick kaffe, whisky och nåt tjafs att tugga på. Prislappen ska vi inte ens tala om. Fy för svenska flygplatser och deras prissättning.

Efter detta kom det som skulle bli mest intressant, nämligen att flyga med British Airways. Jag kan säga redan nu att jag kommer aldrig någonsin om jag så får betalt att välja att flyga Ryanair igen. Knappt SAS. Från och med idag är det BA som gäller och det var en helt underbar flygning på alla sätt och vis. Skit i turbulens. Skit i motvind och andra förseningar (blev totalt 16 min efter schemat). Inget flygbolag har varit så fantastikst trevligt att flyga med sedan Air Europe, som tyvärr gick i konkurs nångång på 90-talet. British Airways is it. Rule Britannia! God save the Queen. Yes! We love you. Och, får jag väl säga, vi älskar speciellt Sue och Kerry, våra flygvärdinnor i bakre delen av kabinen. Utan dem hade det varit en slätstruken affär. Mer sånt! Har ni sett en flygvärdinna dansa i mittgången för att få ointrresserade flygresenärers uppmärksamhet? Nej, just det. Välj British Airways ni med (och nej, det är ingen betald annons).

Framme på Heathrow terminal 5 hade allt sin gilla gång. Passkontroll, väskhämtning och tull. Inget förtjänar nån speciell uppmärksamhet. Vi tog tunnelbanan vidare till Hammersmith, men blev uppehållna på linjen pga av att en passagerare blivit sjuk vid Hyde Park Corner och därmed orsakat att alla tåg därefter blev ungefär en kvart sena. Men det är sådant som händer och vi tyckte väl inte att det var så himla besvärligt heller. Vi kom ju dit vi skulle och hade inga problem att hinna till hotellet och checka in heller.

Hotellet var lite speciellt faktiskt, precis som sist. Vi hade bokat på Euro Hotel, men fick bo på Hotel Balkan, tio meter intill. Samma ägare och samma pris och ett utmärkt rum. Vi kan inte klaga alls. Det fanns till och med ett bord med två stolar där jag just nu sitter och dricker kaffe och skriver i denna  blogg (Daniel har druckit thé och ser ut att ha somnat). Vi dumpade våra väskor och gick upp till Shepherd’s Bush-stationen för vidarebefordran till Oxford Street och puben Argyll Arms där vi intog kvällsmat. Gott var det för vi var hungriga. Törstiga var vi också för det gick två pints per man innan vi hade ätit klart. Sedan ägnade vi resten av aftonen till att prata skit och dricka ytterligare två pints innan vi åkte tillbaka till hotellet där jag som sagt nu sitter och skriver ner det som hänt.

Nu ska jag svepa sista kaffe och sedan är det SÄNGEN som gäller. I morgon har vi massor vi ska hinna med att göra. Återkommer i morgon afton med en rapport om vad som tilldragit sig i den stora staden London. Kram på er alla och sov gott!

P:S Jag har en väldigt liten dator att skriva på så stavfel och annat beror mer på DET än på de pints jag druckit. Faktiskt! D:S