Ja, då har vi haft en spännande dag i Edinburgh med sol från blå himmel, i alla fall fram till kvällningen. Frukosten blev lite av ett äventyr, men det löste sig och gossen som tog hand om oss var nog mer uppjagad än vi över att det blev en sådan enorm kö till matsalen och svårt att placera alla som ville äta på en gång. Jag klagade inte och ingen annan heller. Det var bufféfrukost så det var bara att plocka till sig allt man ville ha och mer därtill – och det gjorde man.

Sedan bar det ut på stan och eftersom varken jag eller Daniel har varit här tidigare, så var det mycket spännande. Här i Edinburgh finns det mycket att se och vi kommer inte att  hinna med en bråkdel, men det kanske går fler tåg (eller flyg). I alla fall tog vi en promenad från hotellet till en kyrka som vi tyckte var vacker och sedan hamnade vi vid en enorm, annorlunda park där huvudattraktionen var ett gigantiskt monument över någon som vi inte kunde se. Monumentet påminde lite grand om Albert Memorial i Hyde Park, London och så småningom kom vi fram till vem det var och jag känner mig stolt som faktiskt gissade rätt innan vi blev 100% säkra. Det var Sir Walter Scott och om någon av er har sett på Ivanhoe på nyårsdagen så vet ni kanske att det är Sir Walter som skrivit boken.

Sedan bar det iväg ut. Japp, vi lämnade helt utan att tveka Edinburgh för att bege oss till en lilla obskyra byn North Queensferry. Varför då?? Jo, mina vänner, det berodde på att vi då fick en chans att åka över den första stålbron som konstruerades (och under många, många år också den längsta). Bron gick över utloppen till floden Forth och bron kallas också the Forth Bridge (inte Forth, som jag råkade skriva på Facebook). Det var en intressant och spännande resa och vi fann, precis som biljettsäljaren på tågstationen lovade, en pub (fanns flera) och där tog vi en pint i lugn och ro innan vi gick ut på piren för att ta lite bilder. Nja, jag tog den enda ”riktiga” pinten (Guinness) och Daniel tog en pint av cider och Tracey en halv av det samma.

Efter ett par timmar i North Quensferry åkte vi tillbaka till Edinburgh för att äta och nu inträffade nästa äventyr. Vi hamnade på en pub, beställde och fick det vi ville dricka… och sedan kom den stackars flickan och berättade att köket hade brakat ihop för dem. Så vi drack ur och gick vidare i jakten på något att äta. Vi träffade några trevliga stadsbor som gav oss vägbeskrivning till en gata full av restauranter. Vi hann inte så långt dock innan vi såg en pub i Taylor & Walker kedjan och Daniel och jag vet att det innebär god mat så vi stannade till där i stället. God mat fick vi och alla valde samma sak, Hunter’s Chicken.

Vi avslutade promenerandet på ett av de mer befolkade strögen i staden, Royal Mile, där det fanns butiker och restauranger, pubar och en massa annat. Vi fann en whiskybutik på vägen dit och ytterligare en där uppe. Kanske inte så konstigt när man är i Skottland. Handlade lite gjorde vi också och sedan kom regnet. Med detta gick vi tillbaka mot hotellet och Daniel visste exakt hur vi skulle gå för att komma dit. Imponerande. På vårt rum hade vi sedan en liten fest för Daniel för att fira att han har fått jobb. Tracey hade bakat en tårta och hör nu…hon fick den igenom säkerhetskontrollen på Heathrow och kunde servera den till oss i kväll. Den kvinnan är inte… klok, men vi älskar henne. Så det blev tårta och champagne och sedan whisky på detta. En trevlig avslutning på vår första hela dag i Edinburgh.

I morgon har vi en fullspäckad dag då vi skall besöka slott och koja och en båt. Mer om detta när jag återkommer i galenskapen och ger er en redovisning av dagens händelser på denna sida. Väl mött!

Japp, studera rubriken en extra gång innan ni läser nästa mening. Vi befinner oss inte i London, utan vi har hamnat i Edinburgh, Skottland. Så är det. Vi avreste väl packade och hamnade som vi beräknat på Heathrow på eftermiddagen, där en lika väl packad Tracey mötte oss. Anledningen till detta var inte uppenbar, men så småningom kröp det fram. Hon hade planerat en överraskning. Eftersom vi inte fick någon whisky förra gången vi var här skulle hon nu ordna detta genom att vi skulle bege oss till Whiskyns hem – Skottland. Vi förstod inte riktigt vad hon menade först, men så småningom insåg vi att hon menade allvar. Det var en resa till Edinburgh på gång och det var bara att checka in bagaget igen och ta en ny flygning med British Airways, denna gång mot norr.

Så, vi anlände till ett regnigt Skottland, med hundra meter kö till taxin, men det gjorde inget. En person var en idiot och skrek på de stackarna som slet med att får fram bilar, men han hade inget för det. Fler än en talade om för honom hur han kunde göra… promenera exempelvis. Nå, vi fick en bil efter en stund och hamnade också där vi skulle, på ett hotell med namnet Double Tree, som ingår i Hiltonkedjan tydligen. Lyxrum fick vi, i alla fall jämfört med vad vi är vana när vi reser till Storbritannien, men det skall man inte klaga på. Vi såg Edinburgh Castle på toppen av staden på väg till hotellet och tydligen ligger det alldeles i närheten. Vi skall dit i morgon, tror jag.

Nu har vi fått frukost och skall ut på vårt första, skotska äventyr inom kort. Solen skiner och det är en vacker dag. Perfekt för att strosa omkring med kameran i högsta hugg. Jag får uppdatera er senare om vad som inträffar. Detta vi i alla fall en av de större överraskningar vi har fått någonsin och inte ett öre kostade det oss heller. Tracey är inte klok, men hon är snäll 🙂