Det blev ingen sömn som jag misstänkte. Åt frukost klockan sex och pussade katterna hejdå vid sju. Tåget gick strax innan halv åtta och jag slumrade av och till. Inte för att jag blev piggare av det.

Kom fram enligt tidtabell och jag hade inget att göra på stan. Skulle bjudit Kerstin på fika, men hon har varit sjuk så jag tänkte hon skulle slippa masa sig in till centrum bara för lite kaffe med dopp. Det blev flygbussen ut i stället.

Incheckningen tog 30 sekunder och kontrollerna 5 min så nu tar jag mig en kaffe. Planet går om tre timmar. Återkommer.

Jag köpte mig en bok att läsa medan jag väntade och tog mig lite öl och en macka också. Det fanns bekväma läderfåtöljer efter passkontrollen så jag ockuperade en liten sittgrupp och ett bord. Nackdelen att resa själv är att det inte är lika lätt att göra saker på flygplatsen… ”om du kollar mina grejer går jag och tittar i shoppen”. Ska man gå någonstans får man släpa med sig allt, även på toa. Men det gick det också.

Planet var fem minuter sent enligt tidtabellen och blev lite ytterligare sent under påstigningen. Vi hade medvind till London så det flög de nästan ikapp –  i alla fall kapade de tjugo minuter på restiden den vägen. Det var en mycket bekväm flygning, en av de bekvämaste jag gjort tror jag. Bokade mig en plats långt fram i planet och eftersom det inte var fullt fick jag gott om utrymme. Ingen satt i mitten så tjejen vid fönstret hade också gott om utrymme att breda ut sig på. Som vanligt bjöds det på kaffe och smörgås och vad man nu ville ha i baren (jag tog en G&T).

Jag slumrade lite till och från även under flygningen och det känns i nacken. Skall försöka kurera det i natt så att jag är pigg och mindre stel i morgon. På Heathrow gick allt väldigt smidigt om man bortser från att en snubbe fick togspel i passkontrollen och fick brottas ner på golvet och omhädertas av polisen och att vi inte fick gå igenom tullen där vi brukar utan fick ta andra vägen för att man hade ett medicinskt nödfall där. Alltid händer det nåt.

Resan med Piccadilly Line var händelselös dock och det tog ungefär tjugo minuter till Hammersmith och lika långt att gå upp till hotellet. Var väl framme strax efter sex och det var väl kanske inte så farligt, även om jag känner av att jag rest hela dagen (och inte sovit i natt). Har inte blivit så mycket gjort i kväll dock. Checkade in på rummet, vilket visade sig vara samma dubbelrum som jag och Daniel hade senast, så jag kan breda ut mig som jag vill och har två sängar att välja mellan för att sova i.

Gick ner till Brook Green Hotel och tog en pint och lite fish and chips. Det får räcka för idag. Nu tar jag mig lite kaffe på maten medan jag knackar ner detta och sedan tror jag att jag ska krypa ner och sova. Vad jag ska hitta på i morgon har jag inten aning om. Det märks.

Det är natten innan resan. Allt är packat och allt är fixat. Nu kan man bara invänta tågresan i morgon bitti. Problemet är att jag inte är trött nog för att sova och om jag somnar kommer jag inte att vara speciellt pigg klockan sex när det är dags att stiga upp.

Det är ett slags Moment 22 – Lagen om alltings jävlighet. Men men. Det ger mig tid att pussa på katterna så att de (och jag) klarar en vecka utan. Kanske skulle ta lite av chokladkaffet jag fick av den snälla Irene. Borde inte göra nåt eftersom sömn ändå inte är ett alternativ just nu.

Sova kan jag göra på tåget och när jag sitter på planet. Det blir ändå ingen jättesen kväll i morgon. Fram till hotellet och så ut för en bit mat och sedan sova. Frågan är om det blir the Clachan eller om jag bara går till Brook Green Hotel eller varför inte the Richmond om där finns mat. The Swan har käk i alla fall och det är bara tjugo minuters promenad dit.

Ja, vi får väl se hur det blir. Det lär stå i bloggen det som allt annat. Nu blir det nog kaffe som sagt.

Kära läsare. Det har blivit dags att sammanfatta och avsluta denna resa. Har äntligen fått komma hem och pussa katterna igen. Även om London är skoj är det faktiskt skönt att vara hemma. Nemi ligger bredvid mig och spinner och Lilly är två meter bort och ligger och kikar på mig genom halvslutna ögon. Det märktes att det var populärt att jag kom hem till dem. Hem kom vi, som sagt, men det gick ta mig tusa snabbara att ta sig ut till Heathrow och flyga till Arlanda än det tog med tåget från Stockholm och hem. Ändå var det X2000. Sent redan i starten och SJ har väl aldrig varit riktigt bra att hålla tider, så man förväntar sig kanske inte det heller. Visst, BA hade en försening när vi skulle åka för att blixten slagit ner i det plan det skulle använda så de fick byta ut det. Femton minuter sena bara… och de talade om att de skulle bli en kvart sena och det stämde på pricken. Sedan att det var åska och elände vid Heathrow som gjorde att man fick skjuta lite på flighten så att det värsta skulle vara över är en annan sak. De kunde fortfarande ge en tid när vi skulle åka och när vi skulle vara framme (vilket stämde även det pricis). SJ börjar med att flytta fem minuter, sedan fem minuter till, sedan tio… osv. Sen byter de spår mitt i allt och orsakar kaos bland resenärerna. Kundservice kan de inte stava till. Men skit samma, jag är hemma och katterna är glada.

Igår gick ni upp för att göra det sista med packandet och sedan gå till Cafe Rogue för att äta en stadigare frukost än vad hotellet erbjuder. Egentligen hade jag velat ha en sådan frukost vi fick på Mad Bishop and Bear och hade vi planerat lite hade säkert det gått också. Vi skulle ju resa långt och länge och nästa ordentliga måltid skulle inte bli förrän hemma hos Moder Kerstin. Så jag fick mig en sista tallrik bacon och ägg och korv och rostat bröd (Daniel skulle vara lite fin i kanten och ha FRANSK frukost, haha, så det fick han väl). Sen var det bara att checka ut från hotellet efter våra nio nätter och påbörja en sista promenad till Hammersmith. Som vanligt var det grön gubbe vid Brook Green, vilket sannerligen gör skäl för namnet green då vi bara haft röd gubbe 4 gånger på alla resorna till den delen av London. Regnet fick för sig att falla under vår promenad, men det var inte så farligt utan vi kom fram relativt torra ändå. Biljett fick jag köpa i luckan för den automatiska biljettmaskinen kunde inte ge mig en enkelbiljett till zon sex (idiotiskt, fyy TFL!). Sen kom rätt tåg in på stationen precis som vi kom ner på perrongen. Det finns två varianter till Heathrow, antingen terminal 4 och sedan 123, eller 123 och 5. Då vi skulle till fem passade 123 och 5 väldigt bra för då slapp vi byta i Hatton Cross.

Incheckningen gick som på räls. Så smidig var den att jag inte ens kom ihåg att kolla att jag plockat ur det jag ville ha med i fickan ur resväskan… så jag fick inte med mig nån musik att lyssna på under flygningen. Det gick det med. Passkontrollen viftades vi mer eller mindre igenom och så var det bara säkerhetskontrollen kvar. Vi hamnade (naturligtvis) hos den Galne Mannen. Först lyssnade jag inte riktigt på hans mässande om att ta ur fickor och lägga allt i en back på rullbandet osv, men när det blev Daniels tur (han var ett par personer framför mig) så började jag lyssna lite. Det visade sig att han pratade på och pratade på och lade in små kommentarer som (troligen) bara jag och Daniel uppfattade (och framför allt uppskattade). Max två i stöten fick man vara där framme och när Daniel gick dit kom det ytterligare ett par och ställde sig bredvid. Mannen tittade på dem och han tittade på Daniel och sedan på dem igen…”Well well… two i company, three is a crowd!” Vräker han ur sig och Daniel har svårt att inte gapskratta. De båda andra fattade ingenting. Mannen fortsatte i den stilen med olika kommetarer om allt möjglit och när det blev min tur körde han en ramsa om att vi fick vara beredda på att ta av tröjor, skor, byxor…. underkläder…. får ni behålla…. osv. Så jag tittade honom i ögonen och sa: ”You DO like your job, don’t you?” Svaret kom rappt: ”I like my job VERY much!” och ett leende som visade att han uppskattade att jag uppskattade att han lekte pajas på ett sätt som få fattade. Antagligen lyssnade de inte på honom, för de hade hört den typen av genomgång tidigare i andra säkerhetskontroller… så de bara gjorde sitt mekaniskt. Kan ju säga att de gick miste om dagens garv på grund av det.

DAGENS LÄRDOM: Lyssna på folk, det kan löna sig!

I taxfreen hade jag inte mycket att hämta denna gång, men Daniel plockade väl pliktskyldigast lite gin och pimms. Vi hade tänkt oss en stilla Gin & Tonic i baren innan ombordstigning men se det gick inte det. ”Vi har ingen gin just nu för vi har promotion av Stolichnaya så ni kan få det (i alla möjliga former)” Vi tackade nej… eller jag gjorde och då tog inte Daniel nåt heller.

Planet kom och gick på utsatt tid och det var ett stort plan med sju säten i rad; 2 + 3 + 2 och vi hade valt två fåtöljer på höger sida i planet där vi satt riktigt bra. Som vanligt trevlig, 97% brittisk, besättning och kapten och vi fick våra mackor med valfri dryck en kort stund efter vi lättat från marken. Jag valde kaffe, även om jag vet att det finns gott om annat att välja på som är starkare, men kaffe och smörgås är gott så det fick bli det. De sålde taxfree även på planet såklart så jag köpte med en ask godis till Kerstin eftersom hon var så snäll och stod med kvällsmat och sängplats åt oss när vi väl kom fram. Tror Daniel köpte nåt också, faktiskt. Första gången vi handlar på planet, men det funkade lika bra som på marken.

På Arlanda blev det stopp i maskin när vi skulle vänta på bagaget. Först kom väskor och lite fler väskor. Inte våra, vilket i regel är ovanligt för vi brukar få våra redan på första varvet. Sen stängde de luckan och inga mer väskor kom. Jaha tänkte vi, vad fan nu då? Massa folk stod vid bandet och såg likadana ut. Daniel gick och frågade till slut (utan att egentligen få svar), men då öppnade de luckan igen och fortsatte skeppa ut väskor. Då kom även våra och vi kunde konstatera att allt var som det skulle. Då var det bara att ta bussen till Cityterminalen och vidare befordran till Moder Kerstin. Stod en buss inne så det var bara att lasta på och hoppa in (jag kom ihåg att plocka ur mp3-spelaren den här gången). Vi var framme på terminalen strax efter sju och när vi fått våra väskor gick vi in för att deponera de båda stora resväskorna över natt så vi slapp släpa dem till Åkersberga, så som vi gjorde i vintras våra puckon. Då, när vi lastade in det som skulle vara kvar, kom Daniel på: Ryggsäcken med datorn och diverse annat i! Kvar i bussen. Så han rusade upp igen, men det var försent. De kollar inte bussarna tydligen, bara byter chaufförer och kör igen, så den var på väg till Arlanda med Daniels ryggsäck. På den positiva sidan kan jag nämna att han hade kepsen på sig!

Ja vi kunde ju inte vänta där i två timmar på att bussen skulle komma tillbaka så Daniel gjorde upp att han skulle hämta den föjande dag innan vi hoppade ombord på tåget hem. Kerstin ville ha oss till sig snarast nu, så hon bad oss ta en taxi ut som hon skulle betala. Snäll är hon denna kvinna, det kan ingen säga annat. Vi gjorde så, dock inte en gul som vi borde tagit, utan en vanlig med den mest underliga förare vi stött på. Körde konstigt gjorde han och klarade inte av att läsa GPSen ordentlig så han fick backa lite på ett ställe och han använde blinkers när det bara var kurvor och inga avtagsvägar etc. Men fram kom vi och det var väl det som var poängen.

Kerstin bjöd inte bara på taxi och mat, hon bjöd på vin också. Tror hon och jag pimplade i oss det mesta av det som fanns själva (Daniel hade ont i halsen och tackade nej efter ett par glas). Maten var en supergod fisk- och skaldjurssoppa (som var mer gryta än soppa för det var MYCKET mat i den). Åt så mycket jag orkade kan jag säga. Bröd fick vi till och goda kex och vin – om jag missade säga det. Mer vin. Så med tanke på att klockan blev ett, midnatt engelsk tid och att jag vaknade nio, åtta engelsk tid (precis som hela resan) är det konstigt att jag var så pigg som jag var. Jag var inte ens törstig eller tung i roten. Frukosten lät inte vänta på sig och jag fick min första kopp svenskt kaffe på en och en halv vecka (GOTT). Vi gjorde oss ingen brådska eftersom tåget hem gick 14.14, men så småningom bar det av ner till stationen för att ta pendeltåget till Östra Station för byte till tunnelbana till Cityterminalen och den försvunna ryggsäcken.

Jag kan göra det enkelt och kort. Den fanns där och det var det. Inga problem, utom att hon påstod att det var två personer som gjorde anspråk på samma väska. Vi kunde ju enkelt bevisa att den var Daniels så det vart inget mer med det heller. Sen gick vi till tåget och resten kunde ni läsa redan i inledningen av detta inlägg.

I backspegeln kan jag konstatera att vi hade åtta hela dagar i London, mer tid än vi (eller jag) någonsin haft. Kanske hade vi för gott om tid för att bara driva omkring, eftersom vi inte fick med det vi hade planerat. Eller så bara blev det så. Håller med Daniel att vi borde varit till Museum of London och kollat fotoutställninge, den hade jag glömt av helt, men man kan inte göra allt. Vi får väl se om och när det bär iväg igen… november hoppas jag, men vet ju inte säkert förrän det drar ihop sig. Nu har jag drygt 1000 bilder att sortera, 40 nya pubar att lägga ut på hemsidan och lite smått och gott att uppdatera. Kommer lägga ett gäng bilder i galleriet också (som ni kommer åt genom huvudsidan www.londoninfo.se) och jag kommer göra ett inlägg här när de finns ute. Nu ska jag slappa! Har gjort mig förtjänt av det tycker jag.

Tack alla som läst och kommenterat (eller bara läst). Det är roligt att veta att man har en läsarskara där ute.

Vi hörs igen!

Egentligen hade det varit roligare om det varit sjunde juni och inte sjätte juli, för matt 6/7 är vad man är. Dock passar inte Matt 6:7 lika bra, även om Daniel är långt ifrån fåordig, om han inte hittat ett gratis Internet. Nej, Matt 7:6 känns som en bra sammanfattning av dagen på något sätt, speciellt mot slutet. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Låt oss börja med ”på morgonen sken solen…”

Det var växlande molnighet idag, men vi fick i princip inte en droppe regn på oss. Det är ju sista dagen idag, för i morgon bär det av hem igen, så vi tog lite längre tid på oss i morse så att jag fick packat ner allt jag behövde i resväskan (Daniel har sitt kvar, men det är hans business, jag är resklar) så att jag skulle slippa det i morgon. Sedan skulle vi ha frukost, vilket inte gick på hotellet för den slutade nio redan. Så vi skulle ta en pubfrukost och åkte till en annan Fullerspub än igår, bara för att komma dit och upptäcka att där slutade frukosten halv tio. Så det blev ingen frukost.

I stället fick det bli kaffe och nåt i kryptan på St Martin-in-the-Fields, för nåt behövde vi ju som buffer för ölen. Nu blev det väl inte så mycket av den varan, men det gör väl inget egentligen. Jag ledde runt Daniel så att han fick göra så mycket som möjligt av allt han inte hunnit med under veckan, som gå på Forbidden, Waterstones och Oakly’s. Han skulle ju rakat sig också, men inte blev det nåt av det. Det blev som det mesta denna vecka, dvs inte alls. Faktum är att när vi tittar i backspegeln och jämför med allt vi tänkt göra så blev det nästan inget alls. Vi sa att vi skulle till Zoo och Kew och ta en båttur till Greenwich och det är i princip det enda som skett enligt planerna. På listan av det vi skulle göra, men som aldrig blev av finns:

• Åka till Oxford
• Besöka St Mary-le-Bow och St Bride’s
• Äta lunch på Citie of York
• Gå på Bella Italia
• Gå till puben Red Lion i Mayfair
• Besöka Westminster Cathedral och gå på mässa under ledning av Ärkebiskopen av Westminster
• Ta en dag och gå runt och fotografera massa saker nu när det var så fint väder
• Åka till Chiswick och köpa öl
• Ta ett varv i Chelsea
• Dricka te på Browns Hotell
• Daniel skulle bli rakad av en frisör med kniv (rakad med kniv av frisör, snarare kanske)

Det vi sa att vi skulle göra och faktiskt gjorde innefattar

• Gå till Grays of Westminster (japp, två gånger)
• Gå på Zoo
• Åka till Kew Gardens
• Ta en båttur till Greenwich

Men vi har haft trevligt ändå. Tror jag. Vi har i alla fall besökt ett femtiotal pubar, varav 40 st helt nya och det var helt i linje med vad jag hoppats. Jag har minst 1000 bilder att sortera när jag kommer hem och det lär ta en vecka eller två i anspråk. En hel del av dem ska sedan ut i galleriet också så att ni andra får en chans att titta på dem. Sen har vi pubguiden som skall uppdateras…

Efter att Daniel fått knalla runt lite här och där passade vi på att checka in online när vi var på en pub med Internet. Daniel är duktig på att hitta dessa och jag tror att han surfat mer i London än vad han normalt gör hemma. Jag dumpade honom vid Waterstones också, för jag hade inget där att hämta och i stället gick jag till närmaste pub och väntade på att han skulle komma dit. Efter detta funderade vi på om vi skulle gå till Browns Hotel och dricka em-té, men av detta blev intet. I stället hamnade vi på Fortnum & Mason och testade deras em-té i stället. Det var gott, fantastisk (och dyrt) och väldigt trevligt. Själva téet serverades i vackra silverkannor och allt var väldigt högklassigt. Våra smörgåsar, scones och muffin (det var ett paket vi beställde) kom så småningom och den lille gossen som serverade skrapade med fötterna och bad om ursäkt för att vi fått vänta så länge (hade vi egentligen inte även om vi båda börjat fundera om det inte snart var dags för grejerna att dyka upp). Han kunde kompensera oss, sa han, genom att bjuda på varsitt glas mousserande vin. Dumma är vi inte, så självfallet tackade vi ja till detta erbjudande vilket innebar i praktiken att vi fick lyxpaketet till samma pris som standardpaketet och det var ju väldigt bra (dagens bästa grej faktiskt).

Efter detta gick vi ner i själva butiken och handlade lite, eller jag gjorde. Tror inte Daniel köpte nåt där.

Sedan irrade vi runt i St James ett tag och tittade i skyltfönster, tog en öl på Chequers Tavern och tittade i mer skyltfönster. Det var väl ungefär du vi kom fram till att vi borde ta ett varv i Mayfair också innan det var dags för middag. Detta varv bestod av två pubbesök och en massa promenerande. Vid det här laget spelade det ingen roll att vi var halta och lytta, det fick gå bra oavsett. Vi skulle besökt puben the Punchbowl, för vi var precis i närheten, men det blev inget. Detta får anstå till en annan gång. Anledningen till att vi borde gått dit är att den innehas av Guy Ritchie, filmregissör och tidigare gift med Madonna.

Ja så var det med det. Vi åkte vidare till vårt sista mål för dagen, det vill säga kvällsmaten på Spaghetti House. Den var en besvikelse dock, för man hade bytt ut menyn så det vi var vana att hitta fanns inte alls osv… Ja det är sånt som händer, men vi valde att stanna och ta nåt annat i stället. Mätta blev vi oavsett och det var väl huvudsaken. Innan vi åkte till hotellet avslutade vi det hela med den fyrtionde nya puben och sedan bar det av till hotellet.

Daniel snarkar i sin säng just nu även om han kommer att hävda att han var vaken hela tiden. Jag är nu klar med bloggandet och skall sova en stund innan det är morgon och dags att bege sig hem.

På det hela taget har det nog, som sagt, varit en bra resa, även om saker saknas och andra saker blivit annorlunda än planerat. Det är så när man reser nånstans. Går inte att planera allt i förväg och ibland måste man helt enkelt improvisera. Jag skall väl sammanfatta det hela när jag kommer hem och detta blir väl kanske inte förrän fredag kväll som jag hinner med att fixa detta. Vi får se.

Ha det bra så länge i alla fall!

Ont. Japp. Ont. Det är inte ölen som kommer att döda mig, det är milen man vandrar för att få den. Ont.

Daniel har också ont. Halta Lottas krog har möjlighet att rekrytera om det är så att de är intresserade. Men vad då, det är London och det är sånt man får tåla om man åker hit. Hade visserligen tränat hårt inför resan med minst tre 7,5 kilometers promenader per vecka… i några månader. Jaja. Ska väl fortsätta gå därhemma bara jag får mindre ONT.

Ja för alla er som sitter som klistrade för att få reda på hur det gått med Daniel och hans förbaskade keps kommer här en uppdatering: Den är kvar i Daniels ägo och jag kan se den härifrån när jag sitter och skriver.

Daniel själv ligger som en pascha på sängen och har lovat att halvera sig själv till nästa gång. Den som lever får se… eller hur det nu är med den saken (fan ta Jeremy Clarkson!).

Dagen började i sol som vanligt och vi valde att ta det lite lugnare idag (läs JAG gjorde) och det blev därmed lite försent att hinna ner och ta frukost på hotellet. Så vi drog till Paddington så att Daniel fick shoppa lös lite (han har ju längtat hela veckan efter detta) och där finns även en trevlig pub som heter Den galne Biskopen och Björnen. Där åt vi en brakfrukost som var värre än den på Garfunkle’s, men kostade i alla fall £5 mindre. Dit ska vi gå fler gånger om vi hamnar i London igen. Nu påminner mig han i sängen intill att jag ska komma ihåg tösen från igår… så jag får backa till igår.’

I Greenwich, när vi letade efter en av pubarna (den som tydligen var gay, suck) så sprang vi på en söt, blond liten flicka som undrade om hon kunde hjälpa oss. Det vill säga: Är ni vilse eller? Det tog flera sekunder innan jag insåg att hon frågat oss på SVENSKA och det gick så långt att jag nästan sa, ”Yes, please, we are looking for a pub on this street…” Hon bodde säkert i Greenwich och arbetade eller studerade. Eftersom jag och Daniel (i regel) talar svenska inbördes så hörde hon väl att vi hade språket gemensamt… Det var en överraskning dock må jag säga och – som sagt – jag fattade först inte att det var svenska hon talade. Så var det med det! Nu tillbaka till idag.

Frukosten var som sagt enorm och den gjorde att vi stod oss nästan hela dagen innan vi blev hungriga igen.

Innan dess gjorde vi en shoppingrunda igen, i trakterna kring Oxford Street och Tottenham Court Road. Bland annat var vi in på HMV och botaniserade bland filmer och CD-skivor (jag köpte lite skivor, men inga filmer). Det jag egentligen ville ha fanns inte, men jag fann en del annat. Vi var också i fotobutikerna och letade åt min, vad blir det… hm… Styvfar! Men inte fan går det att hitta ett objektiv i London som matchar namn och beskrivning. Kanske är det för nytt, eller så är det som Daniel sa att det finns under olika namn över världen. Jag har i alla fall gett upp hoppet om att hitta ett, bara så att ni vet.

Pubar då? Jo, vi hittade ett par medan vi letade objektiv. Är lättare att finna pubar än grejer till Canon (byta till Nikon, Lennart? Haha) Nej då, Canon och Nikon är väl de bästa märkena som finns och det är mer en fråga vilken man köper första gången och sedan håller man sig till det. Men som en ren reflektion utan att väga det ena märket mot det andra, så har jag inte hört talas om en butik lik den Gray Levett driver som specialiserar sig mot Canon. Det vill säga  ett fantastisk butik med fantastisk service som alla i världen känner till och som (helst) ligger i London 🙂

Hittade mig en MP3-spelare också när jag ändå var igång. Inget fel på den jag har förutom kapaciteten på 2GB och jag har en mobil som har 32GB och som spelar utmärkt musik. Dock vill jag ha lite ”var sak på sin plats och var sak till sitt ändamål” så det blev en ny, separat spelare (Sony Walkman, åter tillbaka till favoriten).

Vi beslöt oss för att gå tillbaka till hotellet så att Daniel fick dumpa av sina inköp (jag med såklart) och därefter kunde vi dra vidare ut på haltande äventyr. Det blev Brompton Cemtetary, en av de sju kyrkogårdar som byggdes runtom i London för att kunna ta hand om det större antal avlidna per år. Av dem är exempelvis Highgate Cemetary en och Brompton en annan. Mer eller mindre kända personer ligger begravda på dessa sju kyrkogårdar (på Highgate är det Karl Marx) och den jag ville besöka idag var Emeline Pankhurst. Ni får själva slå upp henne om ni inte känner till henne.

Det var inga svårigheter att hitta hennes grav för den fanns utmärkt på översiktskartan direkt när man klev innanför grinden. Dessutom låg den mer eller mindre precis innanför grinden. Vi gick ett varv fram och åter också, bara för att titta lite på de gamla (mestadels) gravarna och läsa lite på inskriptionerna. Det var en del ”sir bla bla bla” och många militärer från menig till general som fått sista vilan här. Nånstans skall man ju få det, menar jag, oavsett namn, rang eller annat.

Medan vi ändå var i området passade vi på att besöka de tre pubar jag skrivit upp på listan och som låg i en triangel bortanför kyrkogården, Prince of Wales (Edward VII), Lillie Langtry (hans älskarinna) och the Atlas (ingen koppling till de tidigare). Det var en trevlig liten runda, även om värken började ge sig till känna på allvar nu. Ett mindre helvete att gå på höger fot. Men efter ”en i andra foten, eller benet, eller nåt” så kunde vi halta vidare till tunnelbanan och avsluta uppdraget för dagen, nämligen att besöka de fyra pubar jag skrivit ner som låg i Marylebone.

Så vi hoppade på tunneln vid West Brompton och tog oss vidare fram till Baker Street. Sherlock Holmes hade inte tid med oss och dr. Watson var ute och spelade bridge, så det enda vi kunde göra var att börja leta. Den första puben (och även de andra) ligger i ett område som inte är alltför långt från Svenska Ambassaden på Montague Place. Detta till trots hörde vi inte svenska talas nånstans (utom av oss själva), så vi får anta att ambassadpersonalen har en egen pub. Bikupan var den första och den var sådär, vidare till the Barley Mow som var riktigt trevlig. Nu hade dock en annan faktor smugit sig in i leken: Regn. Ja, tro det om ni vill men vi fick regn på oss helt plötsligt. Nu är ingen av oss så söta att vi smälter, men ändå. Det är inte kul att dricka öl när man är genomdränkt. Blöt skall man bli från insidan och inte från andra hållet ;). Men det gav sig faktiskt och förekom endast som enstaka droppar när vi begav oss till tredje puben, the Tudor Rose som var en överraskning.

Här fanns allt som var typisk för en engelsk pub: öl och hundar. Två hundar var det till och med, en liten och en stor och de hade jätteskojjigt! Bushundar av första klass var de och tydligen var den ena hunden tillhörande pubens ägare, så då var ju allt i sin ordning. Men vi drack ur och gick vidare till den sista puben. Förlåt, haltade… The Gunmakers var precis som det låter, en pub tillägnad vapen och dess tillverkare. På väggarna hängde kulor och annat som hör till detta, men ingenstans såg jag ett gevär eller liknande. Däremot fanns mycket bilder på Winston Churchill, så vi får väl anta att han hade en relation på ett eller annat sätt till denna pub.

Nu åkte vi hemåt igen och tog vägen via KFC för ett kvällsmål. Vi hade ätit i Brompton på Prince of Wales på eftermiddagen, men ingen kvällsmat. Frukosten höll oss ohungriga länge kan jag säga.

Så nu har Daniel ankrat, fylld av mat och dryck och jag ska väl ta och dricka upp det sista av J.P. Cheneten (rosé) och borsta tänderna och krypa ner. I morgon har vi sista heldagen här för denna gång och det enda jag kan säga om det är att det inte blev nåt av att resa till Oxford. Men det tog mig drygt 20 år att ta mig till Portsmouth som ni vet och jag är säker på att Oxford finns kvar till en annan gång.

Vi hörs i möra!

Solen sken som vanligt i morse underligt nog. Tror det är första gången jag är i London utan att det regnar minst två, tre dagar i sträck. Enda regn vi fått på oss är de få droppar som kom i torsdags när vi var på Zoo. Fint väder kräver att man håller sig utomhus har jag hört, så det fick väl bli så även idag. Vi, eller jag, bestämde att vi skulle ta den där båtturen till Greenwich som jag talat om. Därför begav vi oss till Westminster när vi fått i oss frukosten. Från Westminster Pier avgår massa båtar som går lite hit och dit på Themsen. Vi, som skulle till Greenwich, hade i alla fall två operatörer att välja mellan. Det blev den som hade biljettkiosken närmas när vi kom. Sagda kiosk var inte ännu öppen eftersom båtarna inte började gå förrän närmare tio, men vad gör det. Man kan vänta, har jag hört. Vi fick i alla fall biljetter och plats ombord och det var ju huvudsaken. En bra sak med vårt veckokort på tunnelbana och buss är att det ger 33% rabatt på båtarna.

Som vanligt är det så att de som kör båten inte är officiella Londonguider, men trots det brukar de alltid hålla låda under resan och peka ut vad det är som passeras efter resans gång. Så och idag och den unge man som hade dagens uppdrag utförde detta på ett lysande sätt. Lagom torrt, lagom brittiskt och mycket informativt. Vi gav honom lite dricks när vi klev av i Greenwich.

Där sken solen också (konstigt va?) och det gjorde att vi var törstiga. Så efter lite allmän koll letade vi reda på en butik att inköpa vatten och glass (i alla fall jag) och när detta var avklarat var det dags att se om det fanns pubar i Greenwich också. Det fanns det. Fem stycken och vi besökte dem alla. Vi skulle strosat omkring i Greenwick Park men där var det mer eller mindre stängt för några förberedande hästhoppningar eller nåt inför OS. Det var mycket rabalder om det och det var mycket missnöje bland folk, vilket vi kunde se i tidningarna också. Så vi travade inte upp till Flamsted House heller och tog en till på Meridianen.

Cutty Sark verkar så sakteliga bli klar igen för att kunna besökas och få se dagens ljus. Jag vet inte hur många år och hur många miljoner som gått ner i avloppet under restaureringen, men det är avsevärt mycket – av båda. Även om detta har det muttrats om i tidningar med mera genom åren. Nå, får se om nåt år om det går att se henne igen.

Hopp- och dresyrhästarna var inte de enda i Greenwich. Vi träffade en fin polishäst också som var ute och inspekterade gator och torg. I alla fall gjorde den kvinnliga polisen som red på hästen det. Förutom att hälsa på oss såklart.

Ja, eftersom Greenwich bara hade fem pubar (varav en tydligen gay, vilket i och för sig inte var nåt problem för ingen sa åt oss att gå nån annanstans och vi märkte det inte förrän det var ”försent” eller nåt…) så behövde vi byta arena. Det fick bli Southwark och de pubar som fanns där. Så vitt vi vet fanns där fyra stycken, eller fem om vi räknar den sista, Mad Hatter Hotel där vi intog vårt kvällsmål. Sedan var det inte mer att be för eftersom klockan blev bortåt nio. I och för sig stänger inte pubarna förrän tidigast klockan elva, men varför strosa omkring om man inte behöver. Kan vara skönt att låta bli också och åka hem till hotellet och ta det lugnt, eller nåt. Daniel fick i alla fall med sig den förbaskade kepsen idag, bara så att ni vet. Men han har hela dagen i morgon på sig att slarva bort den igen. Vi lär börja på Paddington och där kan den ju hamna på ett tåg nånstans om man inte ser upp…

Så, Anders, Mor och Kerstin… Just nu finns kepsen på rummet. Jag kan inte säga nåt om framtiden dock.

Vi hörs!

Ja, ska ni vänta till slutet kanske… innan ni får reda på hur del två av ”Den försvunna Kepsen; en thriller i flera delar” slutar… Hm, tror faktiskt att ni får göra det och läsa om dagens äventyr först.

Vi vaknade. Spännande läsning, eller hur? Nej, ärligt talat hade jag nog inte somnat, men OM jag somnat så nog jävlar hade jag vaknat. Rökdetektorn i vårt rum drog igång vid midnatt med ett BLAUUUUUUU-ÅNGGGGG i femton sekunder innan det tystnade. Daniel, som satt med laptopen i knät och dolade medan jag sakta försjönk i sömn, mer eller mindre hoppade upp och tände ljuset för att se vad det var som hände. En ganska fantastisk övning av honom, med tanke på hur stel och öm och ledbruten han blir på att resa till London med mig :). Jag minns att jag undrade vad som stod på, men sen gav sig larmet. Inget mer hördes heller av det, även om jag nästan väntade på nästa omgång. Vilka som vaknade av det vet vi inte heller och inte varför det plötsligt drog igång. Jag vet dock, att mors larm kan göra så om det är riktigt, förbaskat hett väder och det har ju inte varit svalt här i London. Ingen rök utan eld sägs det, men jag tror inte att Daniel skrev på laptopen så att den började ryka heller. Mystiskt. Skulle pratat med portiern om det i morse, men det glömde/hann jag inte med.

Nå, nästa gång jag vaknade var det morgon och solen sken som vanligt utanför. Det var med andra ord en bra dag att dra till Kew, dels eftersom det är söndag och söndagar behöver slås ihjäl på nåt sätt och dels för att vädret är en faktor om man skall dit. Så vi packade våra fotoprylar (jag i min nya, fina väska) och drog iväg. Man kan resa dit väldigt enkelt om man bor där vi gör och det är bara en handfull stationer på District Line (grön) mellan Hammersmith och Kew Gardens. Dessutom köpte jag flerzonerskort när vi kom så att vi skulle slippa köpa en dyr enkelresa för två bara för att ta oss dit (även om det nog hade gått med en tur o retur såklart, inte billigt det heller i jämförelse med veckokort).

Vi kom fram lagom till öppning halv tio och började med en fika vid Victoria Gate. Inga skinkmackor fanns att tillgå, så jag tog en slät kopp medan Daniel festade på rökt lax från Skottland (jag får halsbränna av lax, annars så!). Sedan gick vi till Palmhuset. Efter en kort stund hörde vi lite tumult och det visade sig att det var en tropisk ödla som givit sig ut på promenad bland folk. Stackarn fattade väl inte bättre :). En stund efter det lämnade Daniel mig i sticket. ”Jag står inte ut här inne! Jag sätter mig därute…” Sket väl jag i om sanningen skall fram, för det fanns mycket intressant att fotografera där inne och jag behövde väl inte sällskap för att göra det. Det var väl visserligen förståeligt att han gick ut för det var nästan trettio grader där inne med en luftfuktighet som en blöt svamp (tropisk regnskog är sådan). Kameran klarade sig i alla fall och eftersom nya, moderna kameror är gjorda för tuffa förhållanden så fortsatte jag att plåta vackra blomster och gröna blad. Hibiscusar fanns i olika färger om inte annat och de gillar jag mycket.

Daniel fick vänta nästan femtio minuter innan jag kom ut igen och sedan ytterligare en stund medan jag tog ett varv utanför också, innan vi travade bort till Orangeriet för lite förfriskningar. Vi hade inget vatten med oss, dumt nog, men det fanns ju att köpa litervis…

Efter vattenpausen började vi trava. Daniel sa visserligen att han skulle ta Gray Levett på orden och ta det lilla tåget runt, men han gjorde aldrig det. Han travade efter mig i alla fall. Hans val, inte mitt 🙂 Vårt travande tog oss runt i alla fall halva parken och förbi mängder med träd, buskar och blommor. Dock kände jag att det inte var lika blommigt som det var när vi var här i maj förra året. En känsla som förstärktes när vi efter matpausen gjorde en sista runda och gick in i det Tempererade Glashuset. Här fanns inte alls lika mycket som stod i blom som jag hoppats på och det var nästan lite besvikelse i det besöket. Jaja, vi fick se en väldig massa i alla fall och vi hade trevligt. Kom halv tio och åkte hem vid kvart i sex. Det ni!

Daniel följde inte med hem (nu kommer fortsättningen som några av er väntar på), utan han lämpade över det mesta i kameraväg på mig och bytte till Piccadilly Line (mörkblå) och åkte in till stan för att se om hans keps fanns på Gerrard’s Corner. Jag å andra sidan travade raskt hem till hotellet (det är ungefär 1075 m från Hammersmith Broadway till nr 31 Shepherd’s Bush Road kunde jag konstatera) för att passa på att fräscha upp mig och raka mig och ta en paus, så att när Daniel kom tillbaka kunde göra det samma innan vi gick ut och tog en öl.

Han kom tillbaka ungefär en timme efter mig vilket var vad jag räknat med och nu har han LOVAT att skaffa senilsnören. Kepsen fanns med andra ord på krogen (hade nog haft skitkul där i natt) och nu har han den i sin ägo igen. Ska se när vi kommer hem sedan om den är med eller inte, men jag har varnat honom att om han tappar bort den en gång till får han inte följa med igen!

Så nu skall vi gå upp till Shepherd’s Bush Green och besöka nån av pubarna som enligt vad jag hört skall ligga där. Sedan blir det KFC med hem på rummet och en flaska vin till det. Jag får med andra ord återkomma om slutet på aftonen.

<<< to be continued >>>

Vi gick till nån slags pub på hörnet av Shepherd’s Bush Green, som hette the Defectors Weld. Där var det kvällsmusik med discjockey och det gick väl an. Själva puben var väl inte mycket att hänga i granen som pub, men den fick duga för tillfället. Det enda vi var ute efter var att få en pint, den enda pinten för dagen för övrigt (en flasköl till maten i Kew på em var enda andra drickat). Det var inte mycket folk där, men så är det söndag också. Efteråt gick vi bort till KFC och köpte en hink kycklingdelar att ta med till rummet och äta tillsammans med vår flaska Matheus. På KFC hittade vi även Captain America, Wolverine och Zorro (ja jag skulle tagit en bild så hade ni kanske trott mig…). Även (super)hjältar behöver uppenbarligen äta.

På rummet korkade jag upp vinet (och skar mig på kniven såklart, dvs den som sitter på multiverktyget Kyparens bäste vän). Inte så att blodet skvätte, men tillräckligt för att vara irriterande. Nu spelade inte det nån roll för uppe på knogen skulle jag ändå inte få salt från maten (tog ett plåster i alla fall). Nu är maten slut och jag med. Daniel verkar inte piggare han, men man vet aldrig. Nu här han har kepsen tillbaka kanske han sitter uppe och leker med datorn tills gryningen. I och för sig är det gryning tidigt så han lär få några timmar att sova innan det är dags att hitta på något skoj att göra. Vi var inte överens om vad vi skulle göra i morgon så vi får väl se vem som tar kommandot och vad det blir för något. Ni som läser detta får hålla er till tåls tills nästa del av bloggen avslöjar vad som hände.

Nu ska jag borsta gaddarna. NATTI!

Idag har vi egentligen inte gjort  så mycket. Vi gav oss ut till Portobello Market på morgonkröken och stannade inte så länge där. Vi gick ett varv ner och ett tillbaka. Det jag ville ha till min bar hittade jag inte, så det blev billigt. Efter den svängen besökte vi några av pubarna i området. Vi till och med hittade Black Lion som undgick oss senast vi var där och letade. När vi fått nog av pubandet gick vi igenom Kensington Gardens, förbi slottet som håller på att renoveras och bli fint och till Kensington Road. Alldeles innanför parkmurarna låg en liten kiosk där vi fick oss kaffe och kaka innan vi vandrade bort till Albert Memorial.

Efter det gick vi över vägen till Albert Hall för att leta efter en minnestavla över Winston Churchill. Det tog oss ett tag, men vi hittade både den och en liknande över Robert Baden-Powell. Sedan tog vi bussen till Green Park för att bara strosa omkring och titta lite i skyltfönstren. Sedan tog vi tunneln hemåt för att handla lite att ha på rummet, ta igen oss fem minuter och sedan bege oss ut för att äta nåt.

I kväll blev det Chinatown och Gerrard’s Corner. Gott gott gott… men naturligvis fick en av oss inte med sig allt när vi gick därifrån. Säger inte mer än så utan ni får gissa VAD och VEM. Vi åkte tillbaka till hotellet efter ätandet och nu är det vila som gäller för vi hade tänkt ägna söndagen åt Kew så det är väl bäst att få lite energi tillbaka innan dess.

Ni får väl läsa hur det gick med detta i morgon!

Jag vill börja med att påpeka att jag faktiskt inte sa nåt om att Daniel hade glömt sin keps på puben igår. Det var han själv som avslöjade det i sin kommentar. Dock tycker jag råden från våra respektive mödrar är nåt att följa, för jag sa det redan igår kväll när han upptäckte förlusten: ”Skaffa för hel**** ett snöre och knyt fast i den och i livremmen!” Era råd var visserligen något mjukare, men kontentan densamma.

Nå. Vi började dagen med att äta frukost. Inte konstigt alls, men vi valde att äta köpefrukost på Garfunkel’s där man kunde få frukost för 2 för £10. Nu blev det väl lite mer än så för vi valde den £2 dyrare jättefrukosten och tog dessutom rostat bröd också… Men jädrar en sådan frukost. Jag är mätt än (hm… KAN vara för att vi åt middag rätt nyss i och för sig). Det var en halv grillad tomat, två stekta korvar av nåt mystiskt slag, vita bönor, stekt ägg, bacon och så kallade hash browns (potatiskakor). Jo det var en megastor champinjon med också, men den bytte jag med Daniels ägg så han åt två svampar och jag två ägg. Det var rent på tallriken när jag var klar och det såg likadant ut hos Daniel. Det var som sagt en riktig brakfrukost.

Sedan var det dags för att besöka våra vänner i Pimlico, Tabitha Hardy och Gray Levett. Väskan och bältet hade som sagt var kommit så vi var väldigt upprymda och nyfikna på att få lägga vantarna på dessa. Dessutom visste vi att vi hade en varsin present från Gray Levett att inhämta och var självfallet kopiöst nyfikna på vad detta skulle vara för något. På vägen dit hittade vi en pub som alltid varit stängd tidigare, eftersom vi i regel hängt på låset hos Grays of Westminster kl. 10, men nu hade vi som sagt ätit stor frukost så klockan var elva. Där inne fanns en söt liten hund också som kom och hälsade på oss och tyckte vi verkade snälla… och utanför var det fullt slagsmål mellan en hysterisk svart kvinna och en vit man. Vi har ingen aning om vad som föregått dem emellan, men kvinnan verkade ha släppt alla spärrar… Det slutade med att hon vrålade åt honom och dra – och det gjorde han. Hej å hå. i de lugnaste kvarter kan det hända vad som helst tydligen.

Tabitha såg glad ut när vi klev in genom dörren så det var ju bra. Hon plockade raskt fram våra beställda saker och hjälpte oss att öppna paket och sprätta bort etiketter och annat onödigt. Sedan överräckte hon en varsin svart anteckningsbok, en så kallad Moleskin (uppenbarligen ett oerhört känt märke med historiska anknytningar) som var från Gray till oss. På framsidan var ordet ”Nikon” ingraverat i skinnet och det kändes på alla sätt att det var en högkvalitativ gåva. Tyvärr satt han i ett möte så vi kunde inte tacka personligen, men jag ska skicka ett brev när vi kommer hem igen. Som Daniel sa hade vi tagit vad det än var han ville ge oss och detta hade haft ett oerhört värde för oss eftersom det var från honom. Jag hade snarare trott på en slipsnål eller nåt, med Nikon på såklart, men inte en sådan här fin anteckningsbok. Frågan är om jag nånsin vill börja skriva i den 🙂 Daniel hade hoppats på en keps 😉 HAHAHAHA

Vi satte oss på närmaste pub (ligger vägg i vägg med Grays) och började undersöka våra inköp så fort vi lämnat butiken. Nu har jag en rejäl väska att ha allt vad kameraprylar heter i, inklusive mitt nya stativ (eller det gamla). Jag är väldigt nöjd med den, även om jag inte kunnat prova den än. Det får bli när vi åker till Kew igen. Daniel verkar också nöjd med sitt bälte som gör att han nu kan hänga sitt kamerahölster där i stället för att ha det över axeln. Think Tank är, som jag tidigare sagt, ett intressant och innovativt märke som kan kan bygga ut lite som man vill. Även jag kan köpa till delar till ryggsäcken för att hänga på mer saker, eller ha kameran hängandes i ryggsäckens remmar, snarare än i en egen rem kring min hals… och så vidare.

Nu var det dags att gå på kepsjakt och vi åkte tillbaka till Oxford Circus och begav oss till Star & Garter på Poland Street. Där fanns kepsen så det var slutet på den historien (Daniel visar upp den för mig nu så jag vet att den är med hem)

Resten av fredagen har vi ägnat åt att strosa omkring och besöka en del nya pubar, äta ett par lunchmackor och avslutade (mer eller mindre) med pizza på Hyddan (Pizza Hut) vid Cambridge Circus. Vi tog en sista skvätt öl på the Harp, men där var så trångt och stimmigt att vi bestämde oss för att gå tillbaka tidigt i morgon och se hur den verkligen var. Vald flera gånger till Camra’s Pub of the Year, så den måste vara väldigt bra. Camra betyder Campaign for Real Ale och det fanns nog närmare ett dussin olika sorter där inne. Alla okända för mig. Så det ska bli spännande att ta en närmare titt på den puben. Då kanske vi kan ta en kaffe i kryptan på St Martin också när vi ändå är bredvid.

Daniel har nu kollapsat på sängen av utmattning. Jag är väl inte så snäll mot honom kan jag tro, som släpar runt honom genom hela London, från ena puben till den andra, eller ena butiken till den andra. Vi har exempelvis varit på jakt efter uppgifter åt Herr Wik vis á vis ett objektiv till hans Canon (inget napp än) och hittat en butik för Fredrik där det fanns både Leica, Nikon och Hasselblad och RolliFlex och andra gamla rariteter. Har dokumenterat adressen 🙂

Med anledning av ovanstående kollaps är det nog dags även för mig att varva ner för aftonen och ladda batterierna (kamerans i alla fall) inför morgondagens äventyr. Jag tror att jag vill göra en kort sväng längs Portobello Market och kolla efter en sak till min bar… Får väl se vad väder, vind och Daniel säger om det.

Natti!