I akterspegeln… ja, jag hade redan skrivit det när jag insåg att det jag menar är backspegeln, så har dagen varit lite mer händelserik än den kändes. För mig var det bara snopet att klockan blev halv åtta på kvällen och det kändes som om inget hade hänt på hela dagen.

Men jag hoppar över.. bättre börja från början.

Vi tog en liten senare uppstigning idag (Jimmy i alla fall) och åkte ner till Nero vid Ritz och tog en elvafika med varm macka till. Vi hade redan bestämt oss för att gå på bio på eftermiddagen och se Iron Man 2 som visades på Odeon, Leicester Square klockan 14.20. Därför hade vi begränsad tid att hitta på nåt. Eftersom Jimmy aldrig ger förslag på något, eller säger vad han vill göra, så bestämde jag enväldigt att vi skulle åka till Holborn en sväng. Där ligger en liten pub som heter the Ship och som är en av de få som fått en femma i min pubguide. Så dit åkte vi – och Jimmy höll med, det var en femma.

Alldeles bortom ligger Lincoln’s Inn Fields och på nummer 12 finner vi ett udda museum, en gång i tiden hem för en av Londons stora män, arkitekten John Soane. Redan på hans tid öppnade han sitt hem för besökare såvida det inte var regn eller smutsigt väder. Soane ritade många byggnader under sin verksamma tid och den mest kända är väl antagligen Bank of England. Muséet är en helt otrolig plats att vistas på och när man blir påmind om att John Soane faktiskt bodde här och att huset är lämnat som det var (mer eller mindre) så inser man att han bokstavligen bodde i ett museum. Överallt finns det saker. Konstverk, arkeologiska fynd och diverse byster, statyer och ja, kolonner fyller detta märkliga hus till brädden.

Att Soane var arkitekt hjälpte antagligen till då han byggde om nr 12 sedan han köpt det åt sig och hans familj. Faktum är att han införskaffade både nr 13 och 14 för att få plats med sitt personliga museum och idag är det alltså  i samma skick och ordning som när han gick ur tiden 1837, samma år som Victoria besteg tronen. Det går inte att beskriva allt, man måste själv gå dit och vandra runt. Inträdet är fritt, men populärt. Vi hade turen att vara där när det var få besökare. Ett av de rum jag minns från det besök som min gode vän Andrew gjorde med mig och min pappa för nästan 20 år sedan, är tavelrummet. Här hänger det massor av tavlor på väggarna och dessa väggar är i själva verket enorma dörrar som kan öppnas på tysta gånggjärn och som då avslöjar ytterligare rader med tavlor. Det måste upplevas. Något man också minns och som är fantastiskt är den stora alabastersarkofagen tillhörande den egyptiske faraon Seti I och som Soan införlivade i sin samling. Den är ett av de största arkeologiska fynden någonsin och kan jämföras med Tuthankamon och att tänka sig att en sådan pjäs hamnar i en provatpersons ägo ”bara sådär” är svindlande.

Nå gör själva ett besök här är ni snälla, det är värd varje minut av er tid.

Efter besöket på nr 12-14 Lincoln’s Inn Fileds reste vi tillbaka till Leicester Square för att gå på bio. De hade inte öppnat ännu, så vi hann med besök nr 2 denna vecka på puben Tom Cribb. Sedan blev det film. Så jag själv arbetar på en biograf är det intressant att se hur det fungerar på andra platser och i fråga om punktlighet med mera är jag inte imponerad. 14.20 stod det på tavlan, men 14.30 stod det på biljetten och reklamen började inte förrän drygt halv tre. Så vi kom inte därifrån förrän klockan blev fem och då hade jag räknat med att vara klar HALV fem. Jaja. Filmen var bra i alla fall och den kan jag också rekommendera för sugna biobesökare, även om den mer eller mindre lämnat de svenska biografera vid det här laget.

Mat stod sedan på programmet och det blir på Pizza Express på Haymarket, mycket tack vare att vi fick en rabattkupong med biobiljetten. Får väl säga att pizzorna var små jämfört med vad vi är vana i Sverige, men det var gott i alla fall och vi tog ett varsitt glas Cabernet Sauvignon till det hela (exakt märke minns jag inte). Lagom mätta bestämde vi oss för att åka till Waterloo och köpa biljetter till Portsmouth så att vi verkligen, verkligen tar oss dit denna gång. Det var ingen konst att fixa detta, så nu är morgondagens program skrivet i sten: Portsmouth Harbour! På Waterloo fanns en pub som vi testade också och den var OK.

Vi promenerade nu från Waterloo, över Themsen till Charing Cross och Strand. I Covent Garden hittade vi sedan några nya pubar att besöka, totalt tre till antalet och när vi hade besökt dem bestämde vi oss för att åka hem till rummet. Att åka ”hem” är nåt som man gärna säger eftersom ”hem” ändå är där man sover. På nåt sätt är det väl så för de flesta kan jag tro, eller är det bara vi som är knäppa?

På rummet har vi precis fått oss lite kaffe (vi kan ju göra sånt här tack vare vattenkokare mm) och medan jag skriver detta sitter jag och smuttar på sängfösaren (Russian Standard och Britvic Sparkling Orange). Jimmy sitter och knapprar på sin egen dator och på det hela taget har vi det bra. Internet på rummet är inte att underskatta, för det gör att man kan avsluta dagen med att uppdatera sig på vad som hänt i världen, ha kontakt med vänner och i mitt fall se till att resebloggen blir skriven medan minnet är färskt.

I morgon skall vi alltså till Portsmouth, oavsett väder. Tåget dit går vid halv tio och vi åker hemåt igen vid fyra har jag tänkt. Senast. Så nästa inlägg kommer att handla om detta. Nu har ni nåt att se fram emot!

Ja, en sak kan vi säga båda två: Sovit som grisar. Detta innebär att det nya hotellet håller samma goda standard som det jag och Daniel testade i maj månad. Skön säng må jag säga – och stor (fick en dubbel alldeles själv). Rummet vi har är uppenbarligen en trippel, men eftersom vi fick det för oss själva på två och dessutom fick betala mindre än vad som stod på min bokning, ja då kan vi inte gärna klaga.

Ny dag i London brukar innebära nya spännande utmaningar och nya upplevelser. Inte riktigt så idag, även om vi gjort en del nytt också. Vi valde att ”landa” och med andra ord ta det lite lugnare än vanligt. Dagen fick börja som sig bör dock, med frukost och det var en god sådan. Rostat bröd, äggröra och kaffe. Jag kan inte klga, möjligen hade det varit gott med lite stekt bacon också, men vad sjutton. Vi är ju vana med frukosten på Aquarius som bara består av rostat bröd och kaffe. Här fanns även yoghurt, flingor och fil och stekta ägg (om man inte ville ha röra) att välja på. Så äta kunde man.

Vi fortsatte sedan vidare ut till Shepherd’ Bush tunnelbanestation för att skaffa våra respass.. Jimmy hade glömt sitt hemma så vi fick punga ut med pant på £3 för ett nytt åt honom. Ja, det är sånt som händer, men nu kunde vi i alla fall resa runt inom zonerna 1 och 2 som vi brukar. Så detta gjorde vi genom att ta tunneln in till Oxford Circus och en liten shoppingrunda. Inte mycket handlades, vi fönstershoppade mest, men jag fick en CD köpt på HMV i alla fall och på Foyle’s köpte jag en karta över Portsmouth (ja, vi ska ta oss dit har vi sagt).

Dagens första pub blev the Cambridge och det var en besvikelse. London Priden smakade inte gott. Inte alls vill vi påstå och vi undrar hur de kunnat få tillbaka sin certifiering från Cask Marque Trust. Nåja, den svenska gossen från Karlstad som vi träffade här jobbar inte kvar. Enligt vad jag hörde (från honom själv) arbetar han nu i Oslo.

Nå, vi gick vidare ner mot Trafalgar Square och nu skulle jag baske mig in i St. Martin-in-the-Fields, min favoritkyrka. Jag har alltid tyckt om den och fotograferar den ur alla vinklar och sätt, men jag har alltså aldrig varit inne i den. Nu har jag det och där inne var det ljust och luftigt. En ung dam spelade oboe till något bakomliggande soundtrack och det är kutym att ha någon form av gratis lunchmusik här inne. Såg att the Acadmy spelade i kväll och hade varit sugen på att gå dit, men jag får väl göra det en annan gång.

Nu var det dags att släpa in Jimmy i National Gallery i stället. Här inne finns det konst som man kan gå i timmar och betrakta. Vi gjorde en snabbvisit på en dryg timme och han med mästare som Manet och Monet, Picasso, Renoir och Cezanne… Gainsborough, Constable och Turner, Van Dyck, Rembrandt, Rubens och andra… Velasquez… You Name IT! Här fanns det konstverk till den milda grad att man får huvudvärk. Men vi såg två av de met kända Rembrantarna, de båda självporträtten och vi såg stilstudien över min favorit Armand-Jean du Plesiss (I två profilen samt framifrån) och det magnifika porträttet av honom i helfigur. Det sistnämnda är tydligen ovanligt och ger honom en framtoning som ledare och statsman (och ja, det var ju det han var så vad är grejen?). Vanligtvis porträtteras kyrkomän sittande – tydligen. Minns tyvärr inte konstnärens namn, men jag har sett dessa båda målningar i historieböcker och det var mäktigt att se dem live.

Nå, Jimmy blev hungrig och när han är hungrig är det bäst att ge honom mat så att han inte blir kinkig också (eller om det är pampers man ska ha då…). Vi gick i alla fall till Silver Cross och åt en god lunch på Italiens Kyckling. Denna sköljdes passande nog ner med Spräcklig Höna.

Akt två inleddes nu och vi besökte det enda kvarvarande sedan branden i Whitehall Palace, nämligen Banqueting House. Här fick vi åter se Peter Paul Rubens målningar, denna gång i taket.  SIR P. P. Rubens dessutom. Nio målningar till James den I:s ära, beställda av hans son Charles I. Det var helt fantastiskt att se och jag gör det ju ”gratis” som medlem av Historic Royal Palaces. Inget fotoförbud vad vi kunde se, så jag tog lite bilder. Idag är kanske Banqueting House mest känd som skådeplats för Charles I:s avrättning den 30 januari 1649 (den ende brittiske monark som gått detta öde till mötes).

Vi gick vidare. Denna gång via Parliament Square, förbi Westminster Abbey och ut på the Sanctuary där puben Sanctuary House Hotel ligger. Där inne tog vi en snabb öl för där var det VARMT! Det  var svalare utomhus kan jag lova. Så vi letade upp en svalare pub och besökte för fösta gången the Old Cross, mitt emot St. James’s Park tunnelstation (och intill Justitiedepartementet).

Sedan åkte vi tillbaka till hotellet och lämpade av lite grejer, tog igen oss lite och sedan bar det ut på stan igen för att äta kvällsmat. Vi hittade en lite pastarestaurang som vi aldrig varit på: Cafe Pasta, precis intill Lamb and Flag. Där tog vi varsinn carbonnara och njöt av. Resten av kvällen ägnade vi åt att besöka några gamla pubar bara ta en stilla öl. Inte blev det så många då, men några i alla fall. Hem tog vi oss från Green Park eftersom Piccadillý Circus hade fått sin station stängd på grund av nåt problem med brandutrustningen.

Så nu sitter vi på hotellet med varsin Screwdriver som sängfösare och det är dags att sova några timmar. I morgon skall vi hitta på en massa bus som ni kan läsa om här när jag knappat ner det i morgon kväll/natt. Vi ses då!

Ja då satt vi på tåget mot Stockholm och konduktören eller vem det nu var har precis blåst i visselpipan att det är dags att börja röra på oss. Natten innehöll inte speciellt mycket sömn, men vad gör det. Sova kan man göra på tåget och sedan på flyget. Vi har lite tid på oss innan planet skall avgå, klockan är nu 8,25 och planet går 16,10, så vi äter väl lunch inne i Stockholm innan vi tar flygbussen ut. Nu ska jag ta en tupplur så får vi se när nån vill kolla biljetten.

Japp, nån ville kolla på den och sedan kunde vi slappa hela vägen till Stockholms Central. Där gick vi lite vilse, men tog oss ändå vidare till Cityterminalen där vi låste in vårt bagage en stund. Eftersom klockan var runt tolv var det dags för nån form av lunch. Det fick bli buffé på Pizza Hut, ett stenkast från stationen. Vi åt lite pizza och avslutade med en kaffe. Kanske var vi inte vrålhungriga, men vem vet när vi får nåt nästa gång. Vi hann med ett varv på Åhléns också, innan vi gick tillbaka till Cityterminalen, hämtade bagaget och satte oss på flygbussen ut till Arlanda, terminal 5.

Då var vi på Arlanda igen då, för första gången sedan vi reste till Birmingham 2004. Lite större än GSE, Göteborg City Airport, men det är väl så det skall vara. Det var i alla fall ingen konst att checka in bagaget, ta oss igenom säkerhetskontroll, passkontroll, kontroll kontroll och slutligen till Robert’s Coffee, där vi naturligtvis inte sitter och dricker kaffe just nu, utan öl. Om den timme är det dags att gå ombord skulle jag tro. Det känns riktigt bra. London närmar sig och det kan väl i alla fall inte bli bättre.

Flygningen gick fint. Måste säga att det kändes riktigt lyxigt att flyga med SAS. Bra komfort även för Jimmy som fick plats med sina långa ben och satt så bekvämt att han somnade. Trevlig personal som talade svenska var också ett plus och en kapten som kunde göra sig förstådd. Allt flöt på hela vägen och att det var trafikstockning över Heathrow kunde ingen ombord hjälpa. Så vi damp ner en kvart försenade efter att ha cirklat runt London ett varv eller två. Nu var den stora frågan om vi skulle överleva Heathrow, en av världens mest trafikerade flygplatser.

Vi överlevde Heathrow. Det är en jättestor flygplats och man går och går och man kommer aldrig fram dit man ska. I alla fall är det så man tycker. Men det gick bra det också. Vi hittade både passkontroll, bagageutlämning och tull och ingenstans förekom något mankemang. Vi hittade till och med vägen till tunelbanan och vi hade inte varit länge på perrongen innan det kom ett tåg som vi kunde åka med. £7 för två personer enkel resa är inte heller något att klaga över. Billigare än bussen mellan Cityterminalen och Arlanda.

Vi klev av i Hammersmith och började vår vandring uppför Shepherd´s Bush Road, den som jag och Daniel ”mutat in” och där jag hade flera landmärken att peka ut för stackar Jimmy när vi passerade dem. Han var hungrig han och mest intresserad av att checka in och kunna dra ner på stan och hitta nåt ätbart. Vädret var som hemma, varmt och kvalmigt och även jag kände att det skulle bli skönt att bli av med väskor och annat.

Problemet var att det finns två hotell med nästan samma namn och det ÄR också samma hotell med skillnaden att det andra har en två i namnet. Självfallet var det på tvåan vi hade fått rum och det passerade vi på vägen upp… och på ”ettan” fanns ingen inne att ta hand om oss så jag fick ta en promenad till ett annat hotell och kolla (det fanns en lapp som talade om att man skulle göra så om det inte fanns personal). Självklart gick jag och portiern om varandra…

Men det löste sig och han följde med ner dit vi skulle bo och insisterade på att ta min ena väska (tackar). Väl där visade det sig att taxan var lägre än väntat (tackar igen) och rummet höll samma höga kvalitet som det hotell jag och Daniel bodde på (och som ligger längre upp på gatan sett från där vi kom från). Så vi dumpade tacksamt våra väskor och gick tillbaka ner till Hammersmith där vi tog nästa tunneltåg till Leicester Square och maten.

Det sistnämnda intog vi på puben Angel & Crown och det var så trevligt så. Mätta blev vi och orken började sakta återvända. Lång dag har det varit och lite trött är man efter en lång resa i stekhett väder. Så vi gjorde ett stopp på Tesco och köpte vatten, godis och vodka att ha på rummet och därefter tog vi en sista öl på the Roundhouse innan vi åkte tillbaka till vårt hotell.

Så här sitter vi nu med varsinn kaffe och det är läggdags. Har som sagt varit en lång dag och i morgon skall vi se vad vi hittar på. Ni som är intresserade kan läsa om detta i denna blogg eftersom jag skriver i den varje kväll. Om någon gör en kommentar kan det hända att den inte syns direkt, men det är i sin ordning. Jag får mycket skitkommentarer (spam) så jag har valt att godkänna allt som görs manuellt. Är ni sedan en gång godkända kommer era kommentarer in på sidan direkt ni har skrivit dem.

Så vi hörs igen i morgon. Nu ska jag sova, om jag orkar i värmen.

Sista timmarna i London denna gång. Har precis kommit hem igen, mer eller mindre och tänkte krafsa ner det sista.

Vi hade ju redan packat iordning allt igår, så idag åt vi frukost, kollade över det sista och lämnade in väskorna i receptionen och checkade ut. Nu hade vi några timmar kvar att spendera och dessa tänkte vi ägna åt lite elefantskådning och kompletteringsfotografering. Nån pub skulle vi säkert finna också, även om jag inte fick ta så mycket öl idag eftersom jag skulle köra bilen hem i afton/natt. Så vi vandrade till t-banan och köpte oss en varsin dagsbiljett (veckobiljetten gick ut i natt) och fick tipset att vänta 10 minuter eftersom det skilde över £2 på biljettpriset. Så vi sparade priset för en varsin öl på detta och slog oss ner på en bänk utanför. Solen sken och det var härligt att sitta en stund.

Vi gjorde det enkelt för oss genom att ta oss till Green Parks station och därifrån i sakta mak arbeta oss uppåt mot Tottenham Court Road. Först till posten och köpa frimärken åt min arbetskamrat som önskade ett knippe 60p-märken. Postiljonen var full av torr brittisk humor och var riktigt rolig att handla av. Efter det gjorde vi lite fönstershopping i Burlington Arcade, gick till Fortnum & Mason och köpte té och fortsatte fönstertittandet i Piccadilly Arcade. Finns mycket att se och mycket man vill ha, men i mitt fall handlar det inte bara om pengar utan om vikt. Tappar jag 10 kg till och blir rik så ska jag nog gå in o handla nåt snyggt åt mig också. I Burlington Arcade stod två elefanter som bonus också.

Vidare mot Regent’s Street och National Geographic där det skulle finnas en elefant. Det fanns två. En ute och en inne. På Regent’s Street ligger även Hamley’s så dit styrde vi kosan för lite fotografering och lite leksakskoll. Även här inne stod för övrigt två elefanter. Sedan irrade vi in oss i området mellan Regent’s Street och Oxford Street (hittade inga nya elefanter) och tog en öl (min sista) på Blue Posts, Kingly Street. Solen försvann och det blev kallt. Trots det vandrade vi vidare och tittade lite i skyltfönster (genom ett ”vanligt” fönster på nr 41. Great Marlborough Street skymtade vi en Oscar och en Bafta Award…).

Lunch. Den tog vi på Green Man alldeles intill Oxford Street och därmed hade vi i princip gjort det vi skulle. Så sista svängen vi gjorde blev på shoppingcentret Oxford Street Plaza (Daniel hittade ett par böcker på Waterstone’s) och sedan slank vi ner i hålet till Tottenham Court Road tunnelbana för att åka tillbaka till hotellet och hämta väskorna. Sedan var det dags att åka till Liverpool Street och ta tåget till Stansted för vidare befordran hem till Sverige igen.

Här gick allt åt pipan. Väl framme på Liverpool Street visar det sig att nånstans har ett tåg gått sönder och det står ivägen och orsakar förseningar i hela tågnätet, kanske ända fram till 18.00. Här infaller frågan om vad vi gör åt detta… Vi måste ju ändå ut till flygplatsen om vi vill ta oss hem och ett trasigt tåg flyttar man kanske inte på i brådrasket. Vem vet hur länge man får stå och om man i så fall verkligen hinner ut innan det är försent. Lösningen är att lägga sista pengarna man har på en taxi. Rekommendationen är att stanna en vanligt, svart Londontaxi och fråga vad det skulle kosta att åka till Stansted. I regel får man ett pris som ligger långt under vad taxametern skulle visa om man inte frågade. I vårt fall var svaret £70 och det var ungefär vad vi hade och som sagt, vi var ju tvugna att ta oss ut på nåt sätt. Att leta efter en lämplig buss nånstans var inget alternativ kände vi. Ingen information gavs på stationen heller och det var lika bra att göra nåt på egen hand.

Så det blev taxi i en timme ungefär ut till flygplatsen vilket innebar att vi kom i god tid för att checka in, handla för de allra sista slantarna och sedan invänta boarding. Resten är historia vid det här laget och vi landade på Göteborg City före tidtabellen och utan mankemang. Jimmy väntade på oss, snäll som han är och det var bara att stuva in väskorna i bilen och börja tretimmarsfärden hemåt. Vi stannade till i Brålanda och tog en fika, vilket var precis vad vi alla behövde. Kvart över ett parkerade jag utanför huset och sista biten fick Jimmy köra själv.

Jag möttes av två glada katter som äntligen fick hem husse och som nu kunde bli klappade, kramade, pussade och kelade med tills de tröttnade. Tog knappt 5 minuter 🙂

Nu ska jag sova och antar att jag får sällskap av de små gosingarna. De har ju fått sova själva en vecka.

Vi höres senare när jag fått chansen att sortera lite av vad som hänt under veckan och fått möjlighet att gå igenom lite av bilderna jag tagit. Ligger väl kring 1000 st skulle jag tro. Burr!

Rubriken är på begäran och jag tänker inte ens försöka förklara… utom att Hong Tin är vår lokala kinesrestaurant här i Shepherd’s Bush.

Sista dagen. Massor att göra. Tiden rinner iväg. Känner ni igen er från egna resor? Av någon anledning är det alltid så att man har massor med saker kvar att göra sista dagen. Denna resa var inget undantag och jag kan säga att det finns saker som inte blir av alls nu utan får vänta till nästa resa,

Vi började dagen med ordentlig frukost och sedan drog vi till Hyde Park, beslutsamma att hitta de där elefanterna vi missade igår. Naturligtvis hittade vi dem direkt, så vad vi gjorde igår kväll vete tusan, men de stod så fint där de stod så. Nu är de förevigade och vi har konstaterat att av 260 elefanter, utplacerade över hela London, har vi sett 107 hittills. Inte illa för att vara ett ”vi letar inte upp dem utan tar dem om vi ser dem”-projekt. Lite kul var det dock må jag säga och jag lovar att lägga upp ett speciellt elefantgalleri för er alla att beskåda bara jag hinner hem – och orkar.

Nåväl, vi drog vidare till Victoria där vi skulle på the Royal Mews… som inte öppnade förrän elva och klockan var bara halv, knappt. Så vi kollade om nån pu var öppen… inte första, inte andra, men tredje var och där fick vi en öl till frukost. Nej, efter såklart för vi hade ju redan ätit. När klockan blev fem i elva kunde lunka tillbaka till the Mews och gå in. Jag har ju varit där tidigare, men då var inte terrorism en del av vardagen, så denna gång tog det lite längre tid at komma in. Kan säga att det hade varit enklare att ta sig igenom kontrollen på Stansted.

Men, in kom vi och kunde beskåda kungliga hästar och kungliga åkdon. De mest imponerande delarna var naturligtivs the Gold State Coach och en av drottningens Rolls Royce Limousiner. Tyvärr fick vi inte se någon av hennes Bentleys med draken som kylarprydnd. Hade faktiskt varit roligare än Rollsen. Men man får ta det ena med det andra och vara glad att vi fick se nåt alls. Några hästar såg i´vi också och ett antal unga gossar som red på några i vad som kallas Ridskolan. De får alltså lära sig att rida för att kunna vara med i parader och annat. Inga ridande flickor, bara gossar, men det har väl sina randiga och rutiga skäl.

Den gyllene paradvagnen var helt otrolig att se på och som jag minns det fick man inte denna närgångna titt förut. Nu kunde man i princip ta på den. Ja, jag tog mååånga bilder. Ni får se sedan.

Efter the Mews gjorde vi klart pubrundan i Victoria och tog tunneln till Sloane Square igen. Vi hade ett par elefanter där som vi tyckte att vi kunde ta oss förbi. Men när vi väl kom fram så bestämde vi oss för att äta först och det gjorde vi på puben Rose and Crown. Gott var det och vi tog god öl till det hela och sedan begav vi oss till Orange Square och elefanterna. Fyra var dessa och ni får se dem i galleriet sedan som sagt.

Vi hade också hört att det skulle finnas två elefanter vid Royal Hospital och vi hade bara sett en och eftersom det bara var minuter om att göra i promenadväg gick vi dit också. Dock fick vi veta att ja, det skulle vara två, men de lastade bara av en… Så gick det med det.

Så vi åkte igen. Denna gång till Embankment där vi tog en öl. Sedan drog vi mot Strand och till Stanley Gibbons. Vi passerade Coutts Bank där det stod en elefant och den fotograferades i vedebörlig ordning.

Nästa uppehåll blevg Covent Garden och London Transport Museum. Jag ville ha en affisch och förra gången var den slut. Denna gång var den också slut, men en ny version hade kommit och den fanns. Tack vare att den var lite skadad på ett ställe som jag ändå tänkt kapa bort, fick jag 20 % rabatt. Hehe. Efter det skulle vi ha kaffe o nått gott så vi gick till Patisserie Valerie. Dock hade de inte det jag ville ha så det blev lite rumphugget… Jaja.

Vi gick vidare och kollade på miniatyrbilar härnäst… och det hade varit skoj att införskaffat en Jaguar eller nåt, men man kan för bövelen inte köpa allt.  Så vi gick till Oxford Street och hamnade först på Game där jag köpte lite spel och sedan till HMV där jag köpte en film och några CD-skivor. Även Daniel passade på att shoppa lite.

Nu insåg vi att det bästa vi kunde göra var att åka till hotellet med alla grejer och ta en paus och kolla packningen inför morgondagens hemresa. Plus att vi ville kolla lite om Ejahmpfmepfjökull eller vad den heter hade hållit sig lugn. Packa gick bra och Ryanair hade inte ställt in vår flygning och alla instanser ansåg att askläget var okej närmaste 24 timmarna.

Efter vår paus på hotellet gjorde vi de närmaste omgivningarna osäkra, det vill säga vi besökte två av de lokala pubarna för att se om de höll måttet. Svaret är JAPP och ni kan läsa om det sedan när pubguiden är uppdaterad. Tanken var att promenera ner till Hammersmith och ta tunneln in till Leicester Square igen och därifrån hitta ett matställe. Det gjorde vi i form av Bella Italia där i åt den näst bästa måltiden på hela veckan. Jösses vad jag blev mätt. Orkade ingen Tiramisú ens, men Daniel har ingen botten så han tog en.

Så var det enda som återstod av kvällen ett pubbesök, vilket blev på the Old Shades på Whitehall där Daniel fick en gratis T-shirt. Grattis, min vän, den var du väl unt.

Vi gick från puben ner till Westminster där vi tog en del nattbilder, bland annat på Klocktornet och Westminster Abbey. Sedan åkte vi hem till hotellet för en kaffe med Frangelico och en halv öl. Packade är vi nu (NEJ jag menar att vi har packat allt och är redo för hemfärd i morgon!) och det enda som är kvar är att sova sista natten i London. Det har varit en fantastisk vecka och hotellet har varit väldigt bra. Här kan vi tänka oss att bo igen om så är möjligt.

I morgon har vi några timmar att spendera på stan innan vi måste åka till Stansted. Får se vad vi hittar på. Jag vill till Fortnum & Mason i alla fall så får vi se sedan.

Tack ni som orkat läsa min blogg denna tid. Jag kommer att skriva i den när jag kommer hem igen och berätta hur sista timmarna förflöt och hur hemfärden gick. Jag har njutit av att kunna skriva ner allt på hotellrumet, tack vare gratis Internet osv. Ytterligare ett plus för detta hotell. Inget 0nt om gamla Aquarius, men detta var ett snäpp bättre.

Ha det gott alla där ute!!

Idag delade vi på oss några timmar. Ja, man måste ju inte göra exakt samma saker varje dag bara för att man reser ihop. Daniel ville gå mer timmar på British Museum och jag har mina små projekt som behöver sys ihop, så det passade bra att vi kunde gå lite på var kant ett tag. Vi tog en förmiddagsfika vid tio på samma Caffé Nero som igår och sedan gick vi ner´mot Green Park tillsammans och där skildes vi åt. Vi bestämde att vi skulle äta lunch på the Porcupine kl 14 och fram till dess fick vi klara oss själva.

Det är enklare att släppa lös Daniel ensam än Jimmy, om man inte förser honom med en GPS, visselpipa och en bjällra runt halsen. Det är faktiskt sant, mer eller mindre i alla fall. Nå, i alla fall styrde jag stegen mot St. James’s Park och på väg dit stötte jag på gossarna som bytt av sig vid Buckingham Palace och de vackra gossarna på sina stiliga hästar (eller om det är tvärtom) som var på väg dit. De sistnämna, Household Cavalry, har ju sitt tillhåll vid the Horse Guards och jag genade därigenom på min promenad mot South Embankment.

Turister till förbannelse plågade de stackars gossarna som inte kan annat än stå still och se stiliga ut, med blänkande bröstplåtar och plymförsedda hjälmar. Att de får ta emot 300 blixtar i ögonen per timme är det ingen som tänker på, eller att de kanske tycker det är jobbigt att man ställer upp ungar och kärringar intill dem bara för att få en bra bild från London… Nåja, jag tog en bild jag med fast utan blixt och jag hade ju ingen kärring att ställa bredvid honom, så jag tror han var lite tacksam. Svårt att se med hjälmkanten precis i ögonhöjd (kanske med flit designad så för att dämpa kamerablixtarna).

Utanför regeringskansliet var det kaos. Det drällde av pressfotografer, turister som trodde de skulle få se nåt och annat löst folk. Poliserna såg måttligt roade ut i högen av människor. Vid Downing Street var det tomt. Haha, tänkte jag, men jag stannade inte där heller. Däremot stannade jag upp vid Cenotaphen där det tydligen varit en minnesceremoni en av dagarna. Bland alla kransar som låg där fanns en med Prinsens av Wales fjädrar, så jag antog att Charles varit där.

Westminster Bridge var full av folk som vanligt, inklusive de mycket irriterande damerna med sina små buketter som de skall ge till folk, bara för att sekunden efter kräva att man betalar en slant för dem. Den typen av försök till att tigga pengar avskyr jag, något jag brukar upplysa dem om. Denna gång behövde jag inte göra det. Ryktet hade kanske gått sedan jag och Jimmy var där en morgon och läxde upp dem. En blick räckte för att de skulle maka på sig.

Regnet hängde i luften, men ville inte riktigt komma ner tack och lov. Hade fått låna Daniels paraply i fall (han skulle ju vara innomhus) så jag var rustad för det värsta. Vid London Eye var det också gott om folk, men inte riktigt så som det brukar. Kanske det grå vädret inte inspirerade till en åktur. Efter South Embankment skådade jag ett gäng av de nu så kända elefanterna och självklart tog jag lite bilder på dem. Målet med promenaden var annars att ta en ny bild över Somerset House att ha på hemsidan och en sådan fick jag också. Får arbeta lite på den först bara. Även St. Paul’s bom med på bilde och jag tog några bilder till mitt broprojekt också.

Sedan tog jag Blackfriars Bridge över Themsen och letade rätt på en pub vid namn the Cockpit. Här handlar det inte om flygplan utan om tuppar. Solen kom fram när kyrkklockorna slog tolv och precis då öppnade man puben. Så det blev en paus och en halvpint Directors. Vidare ut traskade jag lite i zick-zack fram till Fleet Street där jag förevigade Wrens kyrka St. Bride’s vars torn stod modell för den allra första bröllopstårtan.

Klockan tickade och jag tog det långa benet före upp till Holborn där jag gick till Lincoln’s Inn Fields och tog lite bilder. Hittade en pub där också, väl undangömt för alla utom mig och fyra danskar. Hann knäppa ytterligare några projektbilder innan det var dags att stråla samman med Daniel. Dock var the Porcupne stängd för renovering så vi fick käka på Bear and Staff i stället. Inga problem med det och vi valde båda att ta Fish & Chips.

Nu började dagens riktigt långa vandring. Vi gick ett var bland elefanterna på Leicester Square först, sedan åkte vi till Knightsbridge för att projekta lite. Vi fyllde pubguiden med de pubar som jag plockat ut och fyllde kameran med fler elefanter, samt ett par bilder över Harrods. Sen hamnade vi i Hyde Park och vi gick o gick o gick o gick o jag tror ta mig fn att vi gick en mil. Kändes så i alla fall. Hade tänkt hitta alla 12 elefanterna där, men det blev bara sex stycken. Får se om vi testar i morgon igen.

Efter denna enorma promenad återstod bara att ÄTA och det gjorde vi på en Pizza Hut vid Piccadilly Circus. Sen åkte vi hem! Hem till hotellet och gjorde oss kaffe och tog det lugnt… och nu är det dags att sova, tror jag. Har en och en halv dag kvar i London nu och det blir nog en lång dag även i morgon. Vi ses då!

Idag missade vi frukosten. Eller snarare, vi skippade den till förmån för att ta det lite lugnare på morgonen. Det är ju lördag trots allt och vi har kört på rätt hårt i veckan som gått. Långa dagar blir det när man äter frukost halv nio och sedan ger sig ut på staden och inte återvänder till hotellet förrän runt elva på kvällen.

Så idag tog vi det lugnt. Planerna på att ta ett varv på Portobello Road och loppmarknade grusades av att det var regn i luften och blött på backen. Så vi valde att ta en sväng till British Museum i stället. Dock via nånstans att ta en kaffe och macka. Detta ställe blev Caffé Nero vid Green Park där vi varit vid tidigare tillfällen och fikat. En varsin varm macka till detta fick bli dagens frukost.

Innan vi tog tunneln vidare till Russell Square och BM gick vi ett varv i Green Park. Detta för att vi hört att det skulle finnas gott om elefanter där, ni vet de som ingår i Save the Asian Elephant-projektet. Detta stämde mer än väl och vi räknade till 25 stycken som stod spridda lite här och där. Dock saknades en, bara basen stod kvar och vi vet inte vad som hänt med den. Får se om vi kan kolla upp detta. Av de 260 utställda hade vi hittills hittat 31, nu var antalet vips uppe i 56. Kankse har vi 100 st skådade innan vi åker hem. Vem vet…

Nu till British Museum. Här gjorde vi en kort tur på en dryg timme bara. Jag kände att jag inte orkade ytterligare en dag med en attraktion som drog fyra timmar plus av vår tid. Det sliter lite på kropp och själ även om det är roligt Jag hade bara en önskan idag och det var att se de så kallade ”Elgin’s Marbles”, marmorfriserna från Parthenon som grekerna bråkar så om att de vill ha tillbaka… BM hävdar väl att om inte Elgin tagit hand om friserna då, för 200 år sedan, hade de säkerligen inte funnits kvar idag och framför allt inte kunnat visas upp för allmänheten.

Det må vara som det är med detta och jag bryr mig inte om att ta ställning. Nu har jag sett dem och de är fantastiska. Punkt. Vi gick vidare till egyptiska delen och travade en trappa upp till mumierna. Sedan orkade vi/jag inte med mer så vi gick ut och letade reda på en pub för att äta lunch i stället. Vi hamnade vid Bedford Square och studerade de blå minnesplaketterna som satt lite här och där på husen. Ingen som drog vår uppmärksamhet direkt, men ändå intressant att se vilka som bott, fötts, dött eller verkat i området.

Lunchen blev på the Rising Sun eftersom det inte fanns några sittplatser på Jack Horner. God mat åt vi. Italiensk kyckling och till detta en öl. Efter detta strosade vi vidare i gränsen mellan Bloomsbury, Fitzrovia och Soho och hittade så småningom fram till the Fitzroy Tavern, puben som fått ge namn åt området Fitzrovia för drygt 60 år sedan. Den var väldigt mysig, må jag säga och ni får väl läsa mer om den i pubguiden sedan när jag får den uppdaterad.

Promenaden fortsatte och vi hittade ytterligare pubar på vägen, därtill två med samma namn men helt olika karaktär (The Northumberland Arms). Efter diverse turer hamnade vi på Oxford Street i närheten av Marble Arch och vi valde att besöka det stora varuhuset (läs gärna ”lyx-” före) och titta lite. Daniel hade läst att det skulle finnas sex elefanter här inne och nu när vi ändå fått upp ångan på elefantskådningen, kunde det vara kul att få med dessa också. Vi frågade oss fram och så småningom hade vi fått ihop alla sex, även om den sista de facto inte stod i varuhuset per se, utan i ett skyltfönster på baksidan (mer eller mindre).

Nu hade vi bara en sak kvar och det var att besöka puben Carpenter’s Arms ett stycke bortom Marble Arch (och vid Marble Arch stod två elefanter till). Så vi travade dit, tog vår halva pint och sedan beslutade vi oss för att ta kvällen. En flaska vin stod i kylskåpet på rummen och det fanns en KFC i närheten vilket gjorde att vi köpte med oss en hink kyckling och åt kvällsmaten på hotellet. Eftersom vi hade möjlighet att göra kaffe själva så fick vi det på maten plus lite elefantlikör som jag köpte på Selfridges (Amarula).

Just nu har jag tryckt i mig en Chiswick Bitter också och det är kanske snart dags att sova lite. Två hela dagar kvar i London och det finns gott om saker för oss att hitta på. Frågan är bara vad vädret säger i morgon. Vi får väl se. Sov gott!

Nej, det gäller inte mig och inte Daniel heller, men det är fredag och mer än en av de vi sett på ”stan” i kväll har passat in på ovanstående (som är ett citat från Säffle…) VI har tagit det lugnt, hela dagen. Inte en pub före klockan 11. Vi till och med skippade elvaölen och tog elvakaffe i stället.

Men jag går händelserna i förväg. Vi åt frukost. Japp, jag åt mackor med ägg och mackor med marmelad (Daniel äter inte ägg) och drack kaffe. Fantastisk vad man äter när man slipper laga till det hela själv, men det är viktigt att grunda bra innan man ger sig av ut. Det är svårt att säga exakt när nästa måltid infaller och vad man får.

Dagen skulle ägnas åt att täppa till lite luckor i pubguiden och i sevärdhetsguiden. Så vi drog till Chelsea och besökte Royal Hospital och King’s Road. På RH såg vi en och annan av de så kända Chelsea Pensioners. För dagen klädda i den blå vinteruniformen och inte den klassiskt röda som ofta förekommer på bild. Christopher Wren ritade Royal Hospital på sin tid och byggnaden är mycket vacker. Vi var osäkra på hur mycket vi som turister hade tillgång till, så vi valde att respektfullt endast ta en titt på huvudbyggnaden och dess innergård och sedan traska därifrån. Dock lämnade vi några pund i insamlingsboxen först, något som uppskattades av vakten vid grinden.

Eftersom vi var ute tidigt på dagen, som vanligt, hade inte pubarna öppnat ännu. Därför blev det en fika på Patisserie Valerie på Duke of York Square, alldeles intill King’s Road. Det var trevligt och den unge mannen som servade oss gjorde det med excellens, eller nåt. Vi fick det vi skulle ha i alla fall, även om jag inte fick min kaka för den var slut så jag fick välja en annan. Daniel fick det han önskade såklart.

Sedan tog vi en promenad längs den fasionabla King’s Road där lyxbutikerna avlöser varandra. Här bodde medlemmar av the Beatles en gång i tiden och här kan man köpa kläder och smycken till kostnaden av hus och hem om man så önskar. Vi önskade behålla våra pengar, så det enda vi spenderade något på utom kaffet var några öl.

Vi lämnade King’s Road och drog till Westminster i stället. En plats i chock kan vi tänka, nu när ingen fick majoritet och det enda som återstår är att fjäska för de andra partierna. Vi bryr oss dock inte om politik, utan om annat så vi åt lunch på den trevliga puben the Feathers alldeles intill St. James’s Park T-banestation. Gott var det och trevligt.

Efter det har vi ”bara” strosat omkring. Jag har fotograferat och Daniel har följt efter. Med jämna mellanrum har det blivit en öl för att vila trötta fötter. Några inköp har vi hunnit med också, även om de bara varit till husbehov så att säga. Jag köpte lite elprylar så att jag enklare kan använda mina saker med engelsk ström(uttag) och Daniel köpte ett par böcker.

Kvällen ägnades även åt elefantjakt och vi saknar väl cirka 230 av de utställada 260, men det är ju bara en sidogrej, inte ett riktigt projekt. Hittar vi en elefant så fotografera jag den. Hittar vi ingen… ja då letar vi inte specifikt efter någon. Får se hur det slutar. Vi har en kvar som vi inte plåtat, men sett och den ska vi försökta ta i morgon eller på måndag.

Vi åt vår middag på Spagetti House, St. Martin’s Lane där vi åt min födelsedagsmiddag i november. Allt var lika bra idag om inte bättre. Mycket gott fick vi i alla fall att stoppa i oss. Sedan gick vi ett varv med nattfotografering i åtanke och därefter åkte vi hem. Så nu får vi väl sova och hoppas att det inte regnar i morgon så att vi kan besöka loppmarknaden på Portobello Road.

Sov gott!

Dag två, eller tre egentligen… Frukost klockan 8.30 och sedan koll på vädret. Grått, grått, grått, men inte grått-grått utan vitt-grått. Borde med andra ord inte bli regn av det och därmed är det antagligen riskfritt att ta en tur till Zoologiska Trädgården i Regent’s Park.

Sagt och gjort. Vi packade i väg oss till tunneln och åkte några stationer till Lancaster Gate. Därifrån var det bara att ta buss 274 som passerar Zoo på sin väg till Islington. Enklare än så kan det inte vara och jag kan rekommendera detta till alla och en var. Ta bussen om ni inte vill promenera 30 minuter i Regent’s Park för att komma fram till Zoo.

Vi var alltså på Zoo precis när de öppnade och bland de första som köpte biljett. 750 olika djur att se på. Vart börjar man? Daniel fick bestämma i princip allt så det blev reptilhuset först. Många av de som bor där verkade sova eller av annan anledning inte finnas till beskådande, men en och annan orm, ödla och groda fick vi se. Småkrokodiler också. Önskar att jag tagit med, eller redan köpt ett nytt stativ till kameran. Lättare att fotografera i dunkel då. När vi kom ut sken solen. Dagen var räddad.

Vidare till Komodovaraner och galapagossköldpaddor och därifrån till lejon och tigrar. Javisst ja, vi tog en kaffe innan lejonen. Apor, apor, ekorrar och mer apor och sedan massa fåglar i regnbågens alla färger. Man kan lugnt säga att vi såg så mycket vi orkade och tog så många bilder det gick. Vi fick båda byta batteri i kameran och jag fick till och med peta i ett nytt minneskort för att få plats. Då ska man betänka att detta var mitt fjärde besök här och de två senaste på digitalkamerans tid.

Men det är ju det den är till för: att ta en massa bilder utan att det kostar i framkallning och annat. Problemet är att man kommer hem med så mycker ”skit” som tar en evighet att redigera ner till visningsbart skick. Fast jag redigerar redan i kameran genom att gå igenom alla bilder en gång och radera de dåliga och oskarpa direkt.

Nåja, fem timmar på Zoo… i strålande sol. Kan spendera en dag på sämre sätt antar jag och det finns inget att klaga på utom möjligen att vi blev trötta i ben och fötter. Så det fick bli en rask promenad förbi giraffer, afrikanska vildhundar, lemurer och surikater och sedan ut genom bakgrinden precis vid busshållplatsen. Bussen var inne så det var bara att hoppa på. Planen var att äta en sen lunch nånstans.

Nånstans blev vid Oxford Circus på en Bella Italia där. Åt den mest fantastiska Penne jag fått på länge. Inte fel alls. Trevlig personal var där också och det är alltid ett plus.

Efter denna långa zoodag ägnade vi resten av dagen till att strosa runt, fotografera lite och gå på en del pubar. Både nya och gamla. Just nu pågår för övrigt ett elefantprojekt i London där man har ställt ut över 250 glasfiberelefanter i allsköns färger och utsmyckningar. Konstnärer och andra personer har varit med och designat dessa och de ska så småningom säljas på auktion till förmån till ett elefantprojekt i Indien. Patron of the Project är Sir David Attenborough.

Så vi har bestämt oss för att se om vi kan fotografera x antal elefanter under vår vecka här. Kommer att lägga ut bilderna på galleriet sedan så ni får se och förundras. Antagligen också undra hur galna vi är, egentligen.

Middag på the Crown, Brewer Street och en sista öl på lilla The Old Coffee House. Valresultatet blev klart preliminärt när vi var på sista puben och vi får väl se om siffrorna stämmer även i morgon. Vinst för Tories, men ingen majoritet. Hur man vänder blir det antagligen någon form av koalition.

Skit samma så länge inget händer som är negativt för oss som älskar London. Nu är det godnatt som gäller. Ses i morgon!

Sov som en gris. Inga problem att sova i denna hotellsäng och inte kände jag av ryggen i morse heller. Med andra ord bättre än tidigare.

Får börja med att påpeka att eventuella stavfel och konstigheter beror på att jag har en väldigt liten dator (Jimmys) att skriva på, med ”krympt” tangentbord jämfört med en vanlig dator. Har lite svårt att få fingrarna rätt alla gånger.

Nåja. Idag, eller snarare igår, hade vi bestämt oss för att testa Kew Gardens igen [kj:u ga:dens] eftersom mitt och Jimmys besök regnade bort. Vilkoret var vädret och enligt prognosen skulle det vara växlande. Det såg väldigt grått ut i morse, kan sägas och vi var osäkra på vad det skulle bli. Så vi började dagen med att äta frukost och fundera. Frukosten här var mer omfattande än den vi varit vana vid. Det fanns scrambled eggs, fried eggs, toast, baked beans… te o kaffe, fil och müsli… bla bla bla. Med andra ord kunde man utan problem äta sig mätt och det gjorde vi.

Beslutet blev sedemera att ta en promenad ner till Hammersmith T-bana och där ta tunneln (som går ovanjord i detta fall) till Kew OM det inte började regna på vägen. Det kostar oss ju inte något att åka till Kew och vända, det är först när vi betalat inträde där som det är surt om vädret inte funkar. I Kew sken solen nästan när vi kom fram så vi valde att ta promenaden på 500 meter från stationen till Victoria Gate, betala våra £13,50 och gå in.

Detta beslut ångrar vi inte på något sätt. Vilken underbar dag det var att strosa kring bland buskar och träd. Visserligen spenderade vi gott och väl en och en halv tímme inne i stora Glashuset (den äldsta bevarade viktorianska byggnad som finns) och spanade på blommor och blader från världens alla hörn. Det ångrar vi inte heller och vi kan tråka ihjäl er sedan i fotogalleriet med alla bilder 🙂

Vi hittade även en ensam påfågelhane i parken och blev vittne till hur den tänkte käka franska barn till lunch. Med tanke på att det var rätt åt de ***** ungarna, så som de jagade den, så räddade vi dem inte. Däremot tog jag en del bilder på den vackra fjäderskruden när fågelstackarn blev så irriterad att den spände ut den också.

Nåja,vi gick vidare för att få oss kaffe, detta livsviktiga elixir som gör att man orkar med sådana här utflykter. Med andra ord styrde vi stegen till Orangeriet för att där inmuniga detta svarta guld tillsammans med några utvalda bakverk. Dock sade jag noga till Daniel att hindra mig att ta något med cocos eftersom jag blev så dålig sist Jimmy och jag var här och fikade att jag inte kunde äta nåt på kvällen. Det var nu ingen risk för cocos för jag hittade ett par godsaker med valnötter i stället. Gott var det.

Vid bordet framför oss satt ett par britter och fikade och damen hade bredvid sig på bordet en fantastiskt fin kamera. En Nikon D3 fullformatskamera (som inte görs längre och som var svindyr på sin tid). Utöver detta låg inte mindre än två stativ på bordet. Jag vidarebefordrade denna info till min gode vän Fredrik via sms och svaret kom blixtsnabbt: ”Stjäl den!”

När vi var klara kunde jag inte hålla mig eftersom jag var lite nyfiken och min fråga ”are you  professional photographer, madame?” möttes av ett klingande skratt. ”No, let’s just say I had more money than sense. I’m a happy amateur who likes to take pictures.” Med den kameran är man nog tusan glad, oavsett om man är amatör eller inte. Min D80 hängde över axeln, så hon kunde i alla fall obeservera att jag också hade valt Nikon och vi småpratade lite. Väldigt trevligt möte må jag säga.

Efter detta styrde vi kosan till Kew Palace, där jag som medlem i Historic Royal Palaces har gratis inträde (för två). Var ju där med Jimmy, men Daniel hade ju aldrig ens varit i Kew Gardens tidigare så… Vid entrén blev vi dubbelt välkomna eftersom vi hade medlemsbiljetter och alla volontärer i huset tog väl hand om oss. Jättetrevligt var det. Förra gången var det betalda guider som hade hand om det, denna gång alltså folk ur föreningen.

Detta fick avsluta våra drygt tre timmar i Kew Gardens och vi gick tillbaka till stationen för att ta en öl på puben utanför innan vi åkte hemåt igen. Dock kom vi på att vi inte skulle åka hem, utan hoppa av i Turnham Green och gå bort till Fuller’s bryggeri och handla lite i butiken. Det blev några öl att ha i kylskåpet, en tröja till mig och lite barprylar. En stopp på The Mawson Arms, Fox and Hounds hörde naturligtvis till och vi tog en halva ESB där innan vi knallade vidare tillbaka till tåget.

På tillbakavägen passade vi på att täppa till ett par luckor i pubguiden för Chiswickområdet, självfallet, eftersom vi ändå var där. Vi tog tåget till Hammersmith igen och gick till hotellet för att lägga in ölen i kylen och pusta ut lite. Sedan var det dags att dra ner på stan och få mat. Hade ju bara levt på bakverk hela dagen nästan. Det blev ett besök på Pizza Hut vid Cambridge Circus. Enkelt och bra och vi har varit där flera gånger tidigare. Dessutom vet man vad man får på ett sådant ställe och vi var inte ute efter nån kulinarisk upplevelse. Den sparar vi till en annan dag. Drack inte ens öl till pizzan utan Pepsi av alla drycker. Daniel fick lite över sig eftersom han var dum nog att lura mig till skratt när jag drack… Hm. Ska inte ens tala om vad han sa 🙂

Vi slutade denna dag med att besöka ett par pubar. Återbesöka dessutom, eftersom ingen av dem var nya. Lamb and Flag hade Directors Bitter vilket var tacksamt eftersom jag älskar den och på Silver Cross fick vi en Old Speckled Hen. That’s it. Därmed var dagen slut och vi tog tunneln tillbaka till hotellet i Shepherd’s Bush. Där sitter jag nu och skriver detta och när jag kommit till punkt är det nog sovdags.

Vi ses i morgon. Vad som sker då beror återigen på vädret och ni kan läsa om det på fredag.